Absorbera, del ett

”Förhör med Sara Bergman den 22 oktober 2007, och klockan är…09.52.”
Johan Eriksson såg upp mot klockan som satt ovanför dörren. Han rörde lite vid bandspelaren för att få den i rätt läge på bordet. För att få bästa ljud. Sara stirrade någonstans i höjd med hans bröstkorg.
”Jaha Sara, du känner Tobias Vall?”
”Ja.” Hon fick harkla sig för att höras ordentligt, och svarade en gång till. ”Ja.”
”Hur känner ni varandra?”
Sara höjde sakta blicken och såg honom rakt i ögonen. Försökte svara men tårarna tog över, fick hennes hals att krampa och kväva, fick det att brinna i ansiktet och hon böjde ner huvudet en stund, för att få kontroll över sorgen, över smärtan och alla tankar.
Ett andetag och sedan kunde hon tala igen.
”Jag…känner honom. På alla sätt.”

Sara såg hur halspulsådern rörde sig där inne, under huden. Han blundade. Hon ville se mer, djupare och såg intensivt på honom för att med tankens kraft få honom att öppna ögonen, försöka komma igenom hans skal. Han darrade, hela han. Lutade huvudet mot hennes nyckelben. Det gjorde ont, men hon strök honom över håret. Höll honom nära och andades in honom, kapslade in hans doft, sökte ett sätt att behålla honom, stunden, de två.
Så här.
Det skulle alltid vara så här. Det måste alltid vara så här.

Han rullade av henne och klev upp ur sängen.
”Klä på dig. Du ser ut som en hora."
Han kastade Saras skjorta mot hennes ansikte. Hon lät den landa och ligga kvar. Såg honom svagt genom tyget när han lämnade rummet. Hörde honom spola vatten i kranen och hörde honom svälja stora klunkar vatten.
Hon lyfte en arm, sakta. Ville känna att hon fanns kvar. Att hon var verklig.
Hon hade precis knullat med sin pojkväns bror. Igen.

”Ni hade ett förhållande?”
”Ja.”
”Men du levde ihop med hans bror Joakim?”
”Ja.”
Johan lade händerna över sina papper som låg framför honom på bordet. Tog en klunk vatten och erbjöd Sara ett eget glas, men hon skakade på huvudet till svar.
”Hur länge har du och Tobias känt varandra?”
”Tre och ett halvt år.”
”Och hur länge hade du och Joakim varit ett par när du träffade Tobias?”
”Ett år kanske. Jag visste inte att Joakim hade en bror. Jag träffade Tobias på en fest när deras mamma fyllde år.”
”Han berättade inte att han hade en bror?”
”Nej.”
”Är inte det lite konstigt?”
”Han hade väl en anledning.”
”Som?”
”Alltså, de var extremt olika och man… man behöver inte tycka om varandra bara för att man är släkt.”
”Kände han så, Joakim.”
”På ett ungefär.”
”Bodde ni ihop då?”
”Nej.”

”Sara, det här är min lillebror Tobias, Tobias, det här är Sara.”
De sträckte fram händerna samtidigt och krockade. Knogarna slog ihop och de skrattade högt båda två. En ilning när hon såg hans ögon söka sig nerför hennes hals. Han rabblade en ursäkt, pekade mot baren och försvann snabbt för att hämta en dricka, som plåster på såret.
Joakim försökte ursäkta sin bror.
”Han eh…”
Joakim tystnade.
”En bror Jocke? Har du en bror?”
”Mm. Jag förstår att det verkar konstigt, men vi har liksom ingen kontakt, vi...”
Han visste inte vad han skulle säga.
”Han är lite impulsiv. Tänker inte hela vägen alla gånger. Vi är väldigt olika.”
Sara försökte smälta informationen, rörde vid sin knoge. Bet sig i kinden för att inte säga något dumt, för att tänka på något annat. På andra sidan av rummet tog sig Tobias mödosamt fram genom myllret av människor, han lyfte ölflaskorna över huvudet på folk för att inte stöta i någon.
Omtänksam, for genom hennes huvud, han är omtänksam.
”Här, öl till damen. Du får hämta själv, har ju bara två händer.”
Han nickade åt Joakim som svarade med att kyssa Sara på munnen, vilket fick henne att rodna och se länge efter honom när han gick. Hon kunde inte möta Tobias blick.
Han brändes.
Och då lutade han sig fram mot henne. Andedräkten smekte kinden, hakan och halsen.
”Synd”, sa han bara och fixerade hennes blick.
Hon svalde, kände att hon var torr i halsen. Halsade ur flaskan och hans blick följde hennes mun istället.
”Synd?” Rösten bar inte hela vägen.
”Synd att inte vi träffades först.”
Och ögonen igen. Höll i henne.
Hon kunde inte se bort, inte göra något annat än låta sig fastna.
”Ja.”
”Men jag tror att du kommer att få det bra med Joakim, han är en bra kille. Ordentligt. Omtänksam, du vet.”
omtänksam
”Men...”
Det kom inga fler ord. Hon visste inte vad hon skulle säga.
”Jag är inte det. Omtänksam alltså. Men… det kanske du visste redan?”
Han flinade och blinkade åt henne. Drack öl och slickade sig i mungipan när det rann på sidan.
”Nej, jag… Nej han har inte sagt någonting om dig. Faktiskt ingenting.”
Tobias ögonfärg förändrades.
Pupillerna drog ihop sig.
”Jag förstår det. Inte mycket att berätta. Det är det ju inte, faktiskt.” Han drack ur flaskan, först en klunk, sedan tömde han den.
Sara såg sig om, hoppades att Joakim skulle bli uppehållen på vägen tillbaka från baren, bara lämna henne där en stund, hon ville inte gå. Inte nu. Hans kommentar öppnade för frågor men hon hade inte tålamod för sådant nu.
”Jag bryr mig inte. Vad du har gjort tidigare alltså.” Hon såg sig om i rummet igen.
Tobias lade en arm bakom hennes rygg, lät den glida ner till midjan och sakta vidare ner mot hennes höft där den stannade. Hon vände sig mot honom. Det pulserade i hela huvudet nu, ljuden blev dova, hennes puls försökte ta sig ut, slog så hårt att det gjorde ont i nacken.
Hon ville ta i honom men satte händerna runt flaskhalsen istället. Ryckte till när Joakim ropade efter henne. Hon såg åt hans håll och vinkade. Han viftade åt henne att komma och hon nickade till svar.
”Ja… Det var trevligt att träffas.”
”Som sagt, det var synd.”
Handen gled ner över hennes skinkor och han böjde sig fram och viskade i hennes öra.
”Du ska nog gå nu.”

Hon gick och kom tillbaka. Det fanns inget annat sätt.
De var en och samma.
Han väckte allt i henne.

”Så du träffar Joakims bror på en fest, blir kär i honom och inleder en affär bakom Joakims rygg innan ni har flyttat ihop?”
”Ja.”
omtänksam
”Och du fortsätter att träffa Tobias samtidigt som du flyttar in hos Joakim, har jag förstått det rätt då?”
”Ja.”
Det rann snor ur en av hennes näsborrar och Johan började leta in sina kavajfickor efter något papper, men fann inget. Sara torkade bort det med tröjan, omedveten om hans gest. Hon höll bara ihop.
”Okej, och vad sa Tobias då, vad tyckte han om det, att du flyttade in med Joakim?”
”Det var hans idé.”

Tobias såg honom rätt i ögonen och Johan såg lugnt tillbaka. Mellan dem två glas vatten, en bandspelare och Johans anteckningar.
”Okej Tobias, du kan väl börja med att berätta hur du känner Sara Bergman.”
”Jag känner inte Sara Bergman.”
”Inte?”
”Nej.”
”Hon säger att hon känner dig.”
”Sara Bergman är en sjuk människa som säger en massa saker.”
Han lyfte upp sina händer från knäet och lade dem framför sig på bordet. Skakade sakta på huvudet som om han beklagade det han nyss sagt.
”Sjuk?”
”Sjuk i huvudet. Hon har förföljt mig hur länge som helst, tror att vi är ihop och håller på. Skitjobbigt.” Han suckade djupt.
Johan såg ner i sina papper, vände bort det översta och ögnade igenom det andra där det stod att Tobias var en av dem som ringt till SOS alarm och erkänt mordet. I samma samtal nämnde han Sara Bergman. Johan försökte att inte se förvånad ut, men han var det.
”Jaha, men då vill jag att du berättar hur det gick till när ni träffades första gången.”
”Det var på mammas fest, hon fyllde år. Det var Jocke som presenterade henne. Jag såg direkt vad det var för typ. Hon i princip lade sig på golvet direkt.”
”Lade sig på golvet?”
”Ja, hon flirtade med mig helt öppet, så jag sa till henne.”
”Att hon skulle sluta?”
”Att vi skulle ses efteråt.”

Tobias stod lutade mot väggen i mörkret i trapphuset tvärs över gatan och väntade på henne. Han hade lämnat festen utan att säga hej då, det var så mycket folk överallt som skulle prata med födelsedagsbarnet, han kunde ringa henne imorgon. Nu såg han att gästerna började lämna festen, de kom ut ur porten två och två och en del arm i arm. Glada, någon mer ostadig, några som sjöng. Kragar fälldes upp mot regnet och det visslades efter taxibilar. Han kollade alla som klev ur porten men såg henne inte. Tobias var inte orolig, han var helt säker på att hon skulle komma.

När han tänkte på Saras läppar som varit lite särade när han lutade sig mot henne och andades mot hennes kind, ökade pulsen. Han hade kunnat gissa sig till hur hon smakade. Hennes klackar hördes över gatan nu och när hon sköt upp porten drog han henne till sig och tryckte upp henne mot väggen. Sara drog efter andan, såg rädd ut när han lade en hand över hennes mun. Hon spärrade upp ögonen och han viskade åt henne att vara tyst. Lutade ansiktet närmare hennes, flyttade sakta handen från Saras läppar, stack in sin tunga i hennes mun, åt hennes läppar och hon smakade precis som han anat, hon smakade rent. Hon svarade honom direkt. Tryckte sig mot honom och hans händer var överallt på hennes kropp, ryggen, nacken och han lyfte henne med händerna under hennes ben och hon stönade in i hans mun.
”Vad vill du?” viskade han och smakade på hennes hals. Förde händerna runt hennes nacke, in i det ljusa håret.
”Ha dig.”
”Du har Jocke.”
”Jag vill ha dig.”
”Varför?”
”Jag vet inte.”
”En gång, sedan ses vi aldrig igen. En gång.”

Johan satt med armbågarna på blocket, händerna under hakan. Försökte se in i huvudet på Tobias.
”Ni skulle ses efteråt?”
”Ja. Hon var vacker, jag tände på henne. Jag tänkte att en gång var ingen gång. Brorsan skulle aldrig få veta något.”
”Så ni sågs en gång och sedan…?”
”Inget. Det blev bara en gång, där i trappen. Hon gick åt sitt håll och jag åt mitt.”
”Så ni träffades aldrig efter det menar du?”
”Jag försökte ju undvika det eftersom det var brorsans tjej, men ibland så blir det ju ändå att man stöter ihop på stan.”
”Men ni hade inga fler intima möten?”
”Intima möten?” Tobias drog på munnen. ”Om vi knullade igen menar du? Nej. Hon ville det, tjatade fan hål i huvudet på mig, fixade mitt nummer och sms:ade och höll på. Helt knäpp. Hade jag vetat att hon skulle flippa hade jag inte rört henne första gången. Klart jag blev smickrad den kvällen, brorsan som kan få vem han vill lyckas fixa en brud som vill ha mig, klart det spelade in.”
”Jaha, och under den här tiden höll hon ihop med Joakim fortfarande?”
”De flyttade ihop, så jävla sjukt. Jag blev bjuden på inflyttningsfest samtidigt som hon messade att hon vill ha mig. Ja du hör.”
Johan hörde mycket väl.
Han lutade sig tillbaka i stolen, gned sig i ögonen. Funderade på vad han fått höra.
”Så du träffade Sara efter festen bara för att göra din bror avundsjuk?
Tobias stelnade till.
Flyttade händerna från bordet och harklade sig.
”Det låter jävligt illa när du säger det så där.”
”Har jag fel?”
Johan framåtlutad nu, sökte Tobias blick som vandrade ner i bordet. Han satt tyst en stund innan han svarade.
”Ja, du har fel.”

Johan studerade henne innan han gick in i rummet, såg henne torka näsan igen, igen och igen med en knölig pappersnäsduk. Den vecklades ut, veks ihop igen och gömdes i ena handen. Samma hand pillade på kavajslaget, håret vid höger öra och vek sedan ut näsduken igen. Hon lade den på bordet, strök med en tumnageln runt kanterna och vek ihop den över mitten, mitten igen, för att till slut försvinna in i handen igen.
Innan han gick in till henne motade han bort olustkänslan i bröstkorgen.
Hon äcklade honom.
”Susanne, hej, jag heter Johan och ska prata lite med dig om vad som hände den kvällen du ringde till SOS och anmälde ett mord.”
Han satte sig och förberedde bandspelaren. Hon hade djup bekymmersrynka mellan ögonen, såg helt oförstående ut. Munnen öppnades, drog in luft i lungorna för att för att säga något, och Johan tänkte att hon såg ut som en liten flicka i för stora kläder. Det var uppenbart att hon var släkt med Tobias, ögonen var lika markerade, lika djupt liggande och pannan kantig och markerad. Hon hade inte så många rynkor, det var fåran mellan ögonen och några tunna linjer runt munnen.
Han fastnade där, i linjerna, i livet som skavts in dag för dag. Han hade suttit vid en sjuksäng och sett sin egen mamma dö efter en hjärnblödning. Sett hur kroppen släppte allt den burit med sig i livet, släppte allt utom rynkorna.
Susanne rörde vid bordet med ena handen och sa ett ord, två gånger.
Det fanns något vitt och kletigt i hennes mungipor och Johan tittade bort en sekund.
”Nej”, sa hon.
”Nej?
”Nej… Jag har inte ringt och sagt att Tobben är mördare.”
Han lutade sig tillbaka i stolen. Lutade sig fram.
Längtade efter lunchen och kaffet han glömde ta med sig in. Det här var tröttsamt. Tantjävel till att krångla. Han gjorde i ordning en annan bandspelare utan att säga ett ord. Hon hade plockat fram sin näsduk igen. Johan tryckte igång bandspelaren och ställde den framför henne på bordet.
”Vi lyssnar på det här så kanske du väljer ett annat ord sen.”
Först var det bara ett skrapande ljud. Som sandpapper. Susanne rös av ljudet. Kände nackhåren resa sig. Det skorrade i höger öra, som alltid vid skarpa ljud. Hon tryckte ett pekfinger mot örat, fick lite dämpning. Sedan kom rösterna.
”SOS alarm.”
”Hallå?”
Susanne ryckte till när hon hörde sin egen röst. Såg på Johan och på bandspelaren.
”SOS alarm, vad är det som har hänt?”
”Ni måste komma hit och hämta honom… han…har…han behöver hjälp. Han har...”
”Vadå?”
”Tobben har dödat honom... Han har…blod här. I mitt hem.”
”Är Tobben där, hos dig nu?”
”Ja. Han har… blod på händerna. Han… gråter. Han…”
”Vad heter du?”
”Susanne. Ni måste ta bort honom.”
”Okej Susanne, en bil är på väg. Jag pratar med dig tills -”

Johan stängde av bandspelaren och lutade sig tillbaka i stolen igen.
”Vad var det nu för ord du skulle säga?”
Hon bet ihop tänderna, vägrade visa honom sitt innersta som var på väg att välla ut över bordet, vägrade ge honom det han ville ha. Sin sorg skulle hon styra över själv.
En tår, en, rann över den vänstra kinden och försvann in i mungipan.
”Nej”, svarade hon. ”Nej.”

Absorbera, del två

Fingrarna skakade när hon sakta vek ut näsduken för att undvika hans blick. Måste fokusera på enkelheten. Det där som fick henne att inte falla ihop.
”Susanne, jag förstår inte. Du hörde väl själv vad du sa på bandet?”
Johan pekade på bandspelaren, höjde ögonbrynen, tänkte att han måste vara väldigt tydlig nu, som när man pratar med ett litet barn. Hon skakade på huvudet utan att titta upp. Hon vecklade in, ut, in och drog med tum- och pekfingernagel nu.
Rakt och hårt.

Hon satt i soffan med benen uppdragna under en filt. Klockan var 21.04 och Aktuellt hade precis börjat. Nyhetsankaret Lennart Winblad satt med rak rygg i en stor, beige kavaj. Susanne rökte. Kliade sig i ögonen. Tänkte på Tomas som inte var här, som var där, som missade allt. Som inte fattade hur det var att leva här.Tomas, mannen hon gift sig med en höstdag. En höstdag så kall att huden knottrade sig i den tunna klänningen. Hans armar på hennes axlar. Hon hade valt klänningen med omsorg, visste att det skulle bli kallt, men hon gjorde det för hans skull.

Jag, Tomas Vall, tager Susanne Ekman, att älska i nöd och lust.

Sedan var det över. Sedan reste han.
Och hon satt där med deras jävla barn och längtade. Han arbetade på oljeplattformar, det var hans liv. Olja. Inte Susanne, inte Tobias och inte Joakim. Ingen. Hon trivdes inte. Susanne sträckte sig efter cigaretterna, satte en mellan tänderna, drog i gång tändaren och kastade den sedan på bordet. Drog ett djupt bloss och blundade när tändaren fortsatte ner på golvet och landade hårt på den slitna parketten, den som blänkt en gång, den hon kunnat spegla sig i då när de flyttade in.
Bokhyllan var fylld med fotografier. Tomas, Susanne, Tomas och Susanne, dagisfoton på barnen. Susannes skolfoto, den enda bilden som hon tyckte var lik henne från den tiden. Susanne i en gul stickad tröja, ett litet guldhjärta hängde i en smal kedja runt hennes hals. Hon hade en finnig panna, pudelpermanentat hår och avslappnad blick. Hon var lycklig då.
Susanne hade på fullaste allvar trott att det fanns en framtid för en sådan som hon.
Att hon var undantaget, den som kunde bevisa att det inte stämde, allt det hon blivit inpräntad under sin uppväxt. Pappans myndiga, självklara röst som skanderade ut över byn, staden, världen och universum: föds man i små samhällen som Vittsjö, då blir man ett pack.
Det är sådana som mördar, det är där alla farliga människor föds.
Folk från hålorna, det är de som mördar.

Hon trodde verkligen att hon skulle vara undantaget. Den där procenten som fick tur. Snålskjuts. Högsta vinsten. Jo, hon träffade Tomas, och det var fint. Han var den största vinsten. Det var kärlek. Han kom farande in i Vittsjö med sin blanka bil, charmade byxorna av Susanne, satte på henne jävligt hårt bakom bilverkstaden under tiden som hennes brorsa fixade en bromsvajer som gått av. Hon följde med Tomas till Stockholm dagen efter, och hon såg sig aldrig om.

”Saker är inte alltid som de först ser ut”, sa hon lågt utan att sluta se på sina fingrar. Huvudet nedböjt en lång stund, sedan stirrade hon rakt på Johan som blev alldeles kall över ryggen.

”Sara. Du är upprörd jag ser det, och jag förstår att det är svårt att prata om det här, men för Joakims skull är det otroligt viktigt att du berättar allt, precis allt.”
Hon nickade till svar.
”Bra. Vi förstår varandra, det är bra.”
Johan andades ut. Lättad. Visa bara lite medkänsla, lite höjda ögonbryn, visa att man bryr sig så går det alltid framåt. Han kunde snacka sönder henne, till slut skulle hon bryta ihop totalt och berätta allt.

Sara stod lutad mot en husvägg med bultande underliv. Händerna skakade och hon log med huvudet mot regnet. Kvävde sitt eget skratt. Herregud. Vad hade hon gjort? Klivit in i en människa. Precis så var det. Hon hade känt honom rakt igenom, hans ögon som mötte och såg igenom, hela henne, precis som hans kropp tagit det som tillhörde honom, han ägde henne, hon kände det. Och hon ville det. Hela vägen hem gick hon i en bubbla av styrka, i känslan att tusen möjligheter var hennes. Sara satt i trapphuset hela morgonen med Tobias händer på sin kropp, hans läppar på sina och undrade hur hon någonsin skulle kunna se Joakim i ögonen igen.
Hon måste ta ett beslut, ett beslut som redan var taget, det skulle bara uttalas. Hon plockade fram sin mobil, surfade in på hitta.se och sökte på Tobias Vall. Det fanns bara en. Det måste vara han. Hon måste få veta att han ville samma sak. Hon skickade ett meddelande, bad honom bekräfta att det hon kände var sant, att han ville lika mycket som hon, att de hittat rätt. Det tog en halv minut innan hon fick svar.

Du vet vad jag vill. Säg inget till J.

Hon stirrade på meningen. Han ville också. Hon kvävde skrattet som bubblade upp. Stirrade på orden några gånger till innan hon reste sig för att fortsätta med sitt liv. Sara tog av sig skorna i trappen och smög in i lägenheten. Hon hade precis hängt upp jackan när Joakim ropade inifrån sovrummet. Han var onykter. Det starka lyckoruset dämpades.
Hon såg sig i hallspegeln, rättade till sina kläder, drog upp dragkedjan i byxorna, kände pirret mellan sina ben när hon tänkte på Tobias händer och hur de hade grävt sig in överallt.
Joakim ropade igen och hon fann honom naken på sängen, där han väntade på henne. Sara började klä av sig och han sträckte ut en arm för att tända lampan ovanför sängen. Han riktade den mot henne, och hon höll upp en hand framför ögonen.
”Kan du inte sänka lampan, jag ser inget.”
Hon drog i trosorna med den andra handen. De var fuktiga och hon kände värmen stiga i ansiktet.
”Jag vill se, du är snygg. Kom hit.”
Hans fingrar utsträckta mot henne. Hon stod naken nu, mer än någonsin. Hans ord försvann innan de nådde fram. Nu handlade det om överlevnad, om val. Om hon lade sig på sängen skulle ingenting någonsin vara detsamma, ingenting av det hon trott sig behöva, ingenting av det hon började rasera för flera timmar sedan. Men någonstans under kvällen hade allt redan gått sönder.
Hon ville gråta, vara liten och ligga på en arm. Bli varm. Klappad på. Struken medhårs.
”Vart har du varit hela natten?”
Han drog henne intill sig, tryckte sig mot henne och kysste henne på kinden, munnen, hakan och halsen. Han luktade sprit.
”Jag har varit ute. Tog ett glas vin någonstans. Tänkte att du ville vara ensam med din familj.”
”Varför skulle jag vilja vara det, va? Jag ville ju vara med dig, inte med en…”
Han tystnade. Skakade på huvudet och höll hennes haka mellan tummen och pekfingret. Lite för länge, lite för hårt. Försökte hålla fast hennes blick men hon vek av.
”Jag ville vara med dig, fattar du inte?”
Han väntade inte på svar, kysste henne hårt på munnen, pressade ner hennes huvud mot madrassen och precis när hon kände paniken smyga sig på drog han isär hennes ben och tryckte sig in i henne. Tog tag i Saras händer, greppade henne om handlederna, höll fast henne. Sara blev ställd över hans beslutsamhet, över hans egoism och att han var så hårdhänt. Två sekunder, tre, innan hon bestämde sig.
”Jocke, lägg av. Det gör ont!”
Hon vred sig, handlederna, markerade för honom att släppa taget. Han gjorde det, släppte en hand och tog tag i hennes huvud igen, kysste henne klumpigt, bet henne i läppen så hårt att hon tog tag i hans hår med den fria handen och drog till, måste få bort honom nu.
Han stötte sig mot henne för snabbt, för hårt och för mycket och hon drog honom i håret igen, igen och igen, måste få bort honom och Joakims huvud slog i lampan gång på gång tills den slocknade.
Han var hård, på väg att komma nu, han bara använde henne, var inte med henne, bara tömde sig.

Han grät igen, inte inför henne, han var i en egen värld och när hon fattade det, kände att han slappnade av och tycktes glömma vad han höll på med så vräkte hon honom åt sidan.
Hon andades tungt, låg svettig och med dunkande läpp på rygg och såg ut i ingenting.
”Fan Jocke… Vad håller du på med?”
Han svarade inte och hon vände på huvudet, såg hans konturer.
Den mannen som hon skulle älska hela livet, den mannen hade hon vaknat bredvid igår morse.
Hon visste inte vem han var längre. Han snorade ner lakanet. Det rann saliv ur munnen på honom när han pratade. Hon fick anstränga sig för att höra honom. Hon lade en arm på hans axel men han reagerade inte, tycktes ha glömt bort att hon var där.
Sara drog täcket över dem båda. Strök undan håret ur hans ansikte.
”Jocke. ”
”Han var inte med oss…”
”Vem?”
”Tobbe… vet du… Jag visste att han ville vara med mig, men jag…han gick ensam, jag såg honom, men jag låg på mage för att han inte skulle se mig, fattar du, han var ensam och jag lät det vara så. Det var mitt fel.”

Han tryckte hennes hand, snorade ännu mer. Pratade vidare utan ord och Sara försökte lugna sig själv, sina hjärtslag som dunkade fram hans namn i hennes ådror. Hon ville fråga mer, men han var som uppslukad av sina egna tankar. Mumlade igen.
”Han fick inte plats, precis så var det. Han fick inte komma in…alla…fatta, alla... han var ensam, jag såg det men jag vågade inte ta in honom, jag vågade inte… ta in honom...”
Tystnad.
Sara låg stilla med sus i öronen, väntade på en fortsättning, men Joakim hade somnat. Hon tog bort sin hand från hans huvud, flyttade sig sakta bort från honom och satte sig på sängkanten. Hennes läpp blödde när hon föll i gråt, utmattad, och hon var så kall att tårarna fick henne att frysa. Hon reste sig för att gå och duscha och kände när han rann ut och ner längs med benen.
Hon svalde en kväljning.

”Okej, jag har fel säger du. Berätta varför du tycker att jag har fel.”
Johan bjöd in honom till dans. Sedan skulle han fort som fan sätta krokben för Tobias så att det bara sjöng om det, han skulle inte hinna uppfatta vad som hände.
”Nej men, du vill få det till att jag medvetet skulle göra illa Joakim. Du har fel.”
”Du ringde SOS-alarm och erkände ett mord.”
”Jasså? Jag var full.”
”Så du tar tillbaka din anmälan?”
”Nej, jag tar inte tillbaka min anmälan, men jag säger att jag inte har dödat Joakim. Jag var förvirrad. ”
”Förvirrad? Jaha.”

Johan såg ner i bordet. Fick inte ihop det. Ingenting, någonting. Allt det här var bara en enda jävla röra. En gåta som for fram över bordet som en joker. Måste hitta ett nytt sätt att komma åt honom, för visst fan var Tobias skyldig. Johan måste bara få honom att erkänna det, igen.

”Hade ni en bra relation?”
”Jag och brorsan?”
”Ja, du och Joakim, hade ni en bra relation?”
”Vad menar du med bra? Vi hängde ju inte om det är vad du menar.”
”Jag menar ingenting, jag frågar bara, igen, hade ni en bra relation?”
”Både ja och nej.”
”Okej, både ja och nej. Det är ett bra svar. Då börjar vi med det som var bra. Vad var det som var bra i er relation?”
”Vi umgicks inte.”
”Aldrig?”
”Aldrig.”

”Mamma, kan jag få två pesetas till spelhallen?”
Tobias trampade otåligt bredvid henne. Det var varmt i sanden. Hon såg på honom. Överlade med sig själv.
”Lilla Tobben. Min söta Tobben. Bästa Tobben i hela världen, vet du det?”
Hon strök honom över håret. Hon luktade fimp och vin. Han ville dra undan huvudet men vågade inte.
”Du får så ljust hår i solen, alldeles… vitt. Och fräknar.”
”Kan jag få två pesetas? Till biljard eller något.”
Han såg bort, ut över havet och hon tog bort sin hand från hans hår och suckade. Sippade ur sitt nästan tomma glas och suckade.
”Har du inga fickpengar kvar?”
”Nej, men…”
”Kolla på Joakim, han kan låta bli att slösa. Du borde lära dig av honom.”
Tobbens axlar sjönk ner en aning. Hans trampande upphörde.
”Får jag eller får jag inte?”
Han såg henne rakt i ögonen. Hon suckade igen och rotade fram slanten i sin väska och tryckte den i hans hand.
”Nu vill mamma sola. Och var är Joakim förresten?”
”I spelhallen och väntar på mig”, sa Tobias, fast han inte hade sett Joakim på flera timmar.
”Bra. Säg åt honom att vi ses vid blåa caféet halv ett för lunch” sa hon och vinkade på kyparen.
Han tittade på pengen i sin hand. Vände den fram och tillbaka och såg ut över strandpromenaden. Han såg inte Joakim, han försvann varje morgon. Och Tobias som ville leka med honom.
Han gick sakta iväg över stranden, bort mot havet. Vände sig om och såg mamman sitta som en liten prick, lutad mot stenmuren med spänd hals för att inte få vita streck under hakan. Hon såg ut som en gam.
Han gick vidare mot fontänen som låg i en bukt på stranden, ovanpå stora svarta stenblock. Kröp under avspärrningarna och såg fascinerat när de svarta krabborna skingrades framför hans fötter. Tittade man snabbt såg det ut som om stenarna fick liv.Tobias gick försiktigt, stödde sig med en hand eftersom han hade pengen i den andra. När vinden tog i stänkte det vatten på honom från fontänen.
Det svalkade och kittlade på samma gång.
Han log och önskade att Joakim hade varit med honom nu.
Han gick längst ut på stenarna, till de som låg närmast havet. Tittade på pengen i sin högra hand, tog sats och kastade ut den i havet.

Han gick sakta i vattenbrynet och letade efter fina stenar. Såg fötterna sjunka ner i sanden, bli överspolade av vatten, synas igen och än en gång sjunka ner i den blöta sanden.
Han stannade tvärt när han hörde något som påminde om en busvissling. Samma busvissling som Joakim kunde göra. Han snurrade runt ett varv för att lokalisera källan och sken upp när han såg Joakim vinka åt honom en bra bit upp på stranden. Han sprang så fort han kunde i den lösa sanden och slängde sig ner med en duns framför Joakim.
”Hej! Var har du varit hela dagen?”
Tobias försökte dölja sin lycka över att ha funnit honom.
”Här.”
”Jaha.”
Han blev osäker. Såg sig om, tittade på folket bredvid dem som låg och svettades på sina handdukar. Sedan tillbaka på Joakim.
”Vad gör du?”
”Ingenting. Du är röd på axlarna. Har du inte smörjt dig?”
”Lite.”
”Du kommer att bränna dig, bara så du vet.”
”Jag bränner mig alltid.”
Han log snett och ryckte på de flammiga axlarna. Han hade alltid bränt sig i solen. Joakim hade bränt sig en gång, en, och då hade mamma smörjt honom med krämer, men när Tobias brände sig fick han veta att det berodde på hans skinn.
Att han var sådan helt enkelt. En som brände sig.
Axlarna var täckta av fräknar som grupperat sig på varje nytt brännställe. Joakim var mörkare och klarade av solen bättre. Tobias hade det där lilla röda i sig som fick honom att se ut som en svettig gris. Han blev på sin höjd ljusbrun och fräknig. Han hatade fräknar. Folk sa att fräknarna var söta men han ville inte vara söt.
Han såg på Joakim, på hans fjuniga överläpp och breda axlar och önskade hett att det var han som var liten. Att Joakim hade fötts som tvåa och inte fick allt det där som ettan fick.
Ettan.
Det var exakt vad Joakim var.
Vissa dagar hatade Tobias honom. För att han var större, brände sig mindre i solen, hade lätt för sig i skolan, tyckte om att läsa men framför allt: för att han visste vad han ville bli.
Joakim skulle bli pilot.
Tobias visste att han skulle bli det också, han gjorde alltid det han bestämde sig för. Det var konstigt, Tobias tänkte aldrig så, på framtiden. Han visste inte vad det betydde. För honom var några timmar framtiden, den första skolrasten och kanske ända fram till fritids. Han hade aldrig drömmar som handlade om den riktiga framtiden, den stora och viktiga framtiden.
Det hade Joakim haft. Det var väl ungefär då han kom på att han skulle bli pilot. Då, när han hade sett Top Gun. Tobias hade också sett den, på video, men han ville i alla fall inte bli pilot. Han hade försökt tänka att han verkligen vill det, för att bli som Joakim, kanske få känna det som Joakim kände när han nu hade bestämt sig, men det gick inte. Tobias ville inte alls bli pilot.
Mamma sa att han bara härmade Joakim, sade att han skulle hitta på något eget. Tobias fick tydligen bli vad som helst men inte pilot, inte duktig på att läsa och framför allt inte något som påminde om Joakim.
Joakim gjorde en ansats till att resa sig.
”Kom nu, det är snart lunch.”
Tobias såg bort mot klockan. Den var halv ett.

”Ni umgicks inte, varför?”
”Vi var olika. Han var äldre och jag var yngre. Vi hade inte samma kompisar, inte samma intressen och kände inte varandra över huvudtaget. Vi var syskon, men det betyder inte att man måste tycka om varandra.”
”Det sade Sara också.”
”Vad då?”
”Sara sade samma sak, eller egentligen var det något som Joakim hade sagt till henne, att man inte behöver tycka om varandra bara för att man är släkt.”

Tobias mötte hennes blick som var frånvarande. Han blev förvirrad, flackade med blicken.
Knuffades av barn som sprang förbi, kanske igenom, och försvann ut på skolgården. Han tappade fokus på allt han sett fram emot under den här dagen, nu ville han bara vända och springa bort. Han svettades. Överlade med sig själv. Sedan log han mot sin mamma, och tog några steg närmare för att visa sin teckning.
Den var mest blå. Det var ett hav och en gul båt mitt i allt. En vit fågel satt i båten.
Allt det blå var målat i fyra lager. Han hade fått arbeta med teckningen i flera omgångar och det hade tagit honom fyra dagar att bli klar.
Fyra eftermiddagar på fritids hade han, istället för att köra Killerball i gympasalen, eller spelat bandy eller kollat Bamse på video, målat på teckningen. Mamma ”älskade” Spanien och vattnet som var ”så magiskt blått”. Nu kunde han ge henne Spaniens blå vatten.
Han såg ner på teckningen och sedan upp i hennes ansikte igen.
Hon vände sig bort från honom och han stannade till. Vänstra fotens tår i golvet. Han höll andan två, tre, många, långa sekunder. Han förstod inte.
Det var ju Spaniens vatten.
”Kom nu Tobben”, sa hon med blicken på hans hylla. Tobias kunde höra hennes skinnjacka knarra, kunde känna lukten av rök och Jane Hellen. Hon rafsade runt bland kläderna, hittade något smutsigt som genast åkte ner i Konsumkassen mellan hennes fötter. Kvar på hyllan låg en bunt papper i olika färger.
En orange lapp från skolan fångade hennes uppmärksamhet. En uppmaning om att hon skulle ange om barnet behövde fritids under sommarlovet. Hon suckade.
”Alla dessa jävla papper hela tiden.”
Hon vek ihop bunten och fick ner dem mellan smutsiga kläder och tjockmjölk.
”Tobben, kom nu!”
Det pep i hans öron.
Nu.
Nu.
Nu måste han säga det.
”Mamma.” Rösten svek honom. ”Den är till dig.”
Han var torr i munnen.
Tittade på allt det blå och höll upp den med båda händerna, som om det var en bricka av renaste kristall han höll i.
”Ännu mer papper.”
Hon ryckte det blå ur händerna på honom och tryckte ner båten, fågeln och Spaniens blå vatten på kanten av Konsumkassen.
Båten gick sönder.

Tobias såg lugnt på Johan.
”Jag tror att han hade rätt. Vi kan inte tvinga oss själva att tycka om någon, vi kan bara försöka låta bli att tycka illa om någon.”

”Det var hans idé säger du?”
”Ja.”
Sara torkade sig om näsan igen. Sträckte sig efter vattenglaset och förde det mot sin mun med skakande hand. Hennes läppar var så torra att Johan nästan tyckte sig höra hur de knastrade. Sara drack så lite att han ville be henne dricka lite till. Hon ställde glaset precis vid kanten av bordet, och som den erfarne småbarnspappan han var, fick han hålla i sin egen arm för att inte flytta undan glaset.
”Det låter som att du inte ville det själv.”
”Mm.”
”Du ville inte flytta ihop med Joakim?”
”Nej.”
Ansiktet ändrade form igen och underläppen sprack på ena sidan.

De satt i tillsammans, nästan på varandra i gräset. Hon lutade sig mot honom, andades in honom. Hans fingrar svepte över hennes armar. Kittlade.
”Sara…”
”Mm?”
”Du vet att jag älskar dig?”
”Mm.”
”Du vet att jag inte skulle be dig om något om det inte var viktigt?”
Hon lutade sig bakåt så att hon kunde se hans ansikte.
”Har det hänt något?”
Han undvek hennes fråga. Såg bekymrad ut. Med tårar i ögonen kysste han henne, lade en hand runt hennes nacke.
”Nej, glöm det. Jag ska inte lägga det här på dig, förlåt”, viskade han.
”Vad? Berätta. Jag gör vad som helst för dig, det vet du.”
”Är det så?”
”Ja, klart det är.”
Då kysste han henne igen, så lätt och mjukt att hon rös över hela kroppen.
”Jag vill att du flyttar ihop med Joakim.”
Han höll hennes blick och hon kunde inte komma loss.
”Men... du sa att du älskar mig.”
”Jag gör det, känner du inte det? Hela jag, hela tiden. Vi två är…samma. Det här handlar om något helt annat. Det är bara ett tag, men…”
”Snälla Tobias, inte det, vad som helst men inte det.”
”Sara lyssna nu, det är viktigt, okej?”
”Jag lyssnar.”
Hon tvingade sig att sitta kvar, att inte skrika ut gråten i bröstkorgen, känslan av svek.
”Det du har gjort så här långt är fantastiskt, du har inte lämnat Joakim under vår tid och det är… du är fantastisk. Du vet att han inte skulle fixa det. Han är svag. Vi ser efter honom, det är vad vi gör. Vi sviker honom inte, vad som än händer, eller hur? Vi skyddar honom nu. ”
”Ja, men att bo…”
”Sara lyssna. Det är för vår skull. Lägenheten som han bor i är egentligen min.”
”Din?”
”Det är en krånglig historia och jag ska inte blanda in dig i den, men det är min och jag kan inte få tillbaka den utan din hjälp. Förstår du mig?”
”Nej.”
Hon ville resa sig upp men han höll kvar henne. En hand runt nacken igen, den andra över ett lår. Och blicken.
”Jag vill att du flyttar in med honom ett tag, det ger dig rätten till halva lägenheten om ni skulle separera. När ni separerar.”
”Snälla Tobias, jag vet inte om jag fixar det.”
”Du fixar det. Det är bara ett tag. Jag vet hur vi ska lösa det här. Sen har vi lägenheten, du och jag Sara, inte du och han. Du och jag, vi. Det är det allting handlar om, fattar du inte det?”

Johan tyckte att hon såg lite blek ut.
”Vi kan ta en paus om du vill?”
Sara skakade häftigt på huvudet, ryckte till och förde en hand mot sin mun. Svalde en gång, två, och kräktes rakt ner i sitt knä.

”Så för dig är det en bra sak att inte umgås med sin bror? Då blir jag ju väldigt nyfiken på vad du ska ange som mindre bra.”
”Resten.”
Han flinade.
”Varför inte bara berätta? Vi kan sitta här hela dagen. Och natten. Jag kan be att få in maten.”

Hans tur att flina. Tobias gäspade och sträckte upp armarna i luften. Polismannen som stod vid dörren tog ett steg framåt, men backade genast då Johan nästan obemärkt skakade på huvudet.

”Jag har ju lite svårt att fråga Joakim som du säkert förstår, så jag frågar dig igen, berätta mer om er relation? Varför umgicks ni inte?”
”Det finns inte svar på allt, det kanske inte fanns en relation, tänkt på det?”
”Det är också ett tillstånd, en ickerelation. Sista tiden berodde väl på Sara Bergman?”
”Ja, eller hur.”
Tobias fnös och skakade på huvudet.
”Du tycker verkligen inte om henne va?”
”Stämmer bra det.”
”Du säger att Sara skickade sms, trodde att ni var ihop och allt möjligt. Visste Joakim om det här?”
”Inte i början.”
”Nähä, inte i början säger du. När fick han veta det då?”
”Jag vet inte, jag sade ingenting. Försökte bara hålla mig undan.”
”Så du låter din brors tjej stalka dig utan att säga något till honom?”
”Som jag sa, vi hade ingen närmare kontakt. Men en dag bara visste han.”
”Hur fick du veta det?”
”Jag minns inte.”
”Klart du gör, sa han det själv till dig?”
”Jag minns inte.”
”Du minns inte? Nej, du gör väl inte det. Och Joakim kan vi ju inte fråga, eller hur?”
”Är vi klara, kan jag gå eller?” Hans käkar var spända, knakade under huden.
”Gå? Nej, du ska inte gå någonstans. Du ska lyssna på en sak.”
Han gjorde i ordning bandspelaren och tryckte på play.

”SOS alarm, vad är det som har hänt?”
”Ni måste hjälpa mig!”
”Vad är det som har hänt?
“Min… jag tror…han är död.”
“Är det någon som är död? Var är du någonstans?”
”På stranden…han blöder jättemycket.”
”Är du skadad?”
”Skicka en ambulans.”
”Vad heter du ?”
”Tobias. Skicka en ambulans.”
”Okej Tobias, ambulansen...”
”Jag tror att jag… jag tror att han är död.”
”Vem då?”
”Min bror… Joakim.”

Johan stängde av och synade Tobias som stirrade rakt in i väggen vid sidan av Johans huvud. Det ryckte i hans ena ögonvrå.

”Tobias, kan du berätta vad som hände på stranden?”
”Nej.”
”För när jag lyssnar på det här så låter det väldigt mycket som om du har dödat Joakim.”
Tystnad.
”Det betyder att jag tror att du är skyldig.”
”Det var inte jag.”
”Inte? Då måste du berätta vem det var.”
”Det var Sara.”

Absorbera, del tre

”Sara, hörde du vad jag sa?”
”Ja. Men det är inte sant, jag har inte dödat honom, jag förstår inte varför han säger så. Han måste vara förvirrad, han måste blanda ihop saker, han…”

Hon flackade med blicken. Över Johans ansikte, över bordet och ner på sina händer. De var fortfarande smutsiga. Fläckiga. Kräket i näsan satt kvar efter duschen. Hur hon än försökte fick hon inte bort smutsen.
Hon svalde hårt för att tvinga bort illamåendet som bosatt sig i hennes strupe.
”Han kanske inte vet vad han säger.”
”Han verkade helt säker.”
”Men det är inte sant! Jag har inte dödat Joakim!”
”Varför skulle Tobias säga en sådan sak om det inte var sant tänker jag då?”

Hon knöt sina händer, körde in naglarna i handflatorna, bet ihop käkarna och försökte samla sig, hålla ihop, inte skrika rakt ut. Hon såg upp i taket, kände gråten komma igen, alltid igen, och för att undvika mannen framför sig såg hon på väggarna, räknade dem, en, två, tre, fyra, en, två, tre, fyra och när hon var klar satt han kvar och tvingade henne att se.
”Jag vet inte” viskade hon och började gråta. ”Jag vet inte.”
Tröttheten som släpat Sara genom dagar och nätter fick henne att lägga ner huvudet mot bordet. ”Jag vet inte”, viskade hon igen.

Joakim satt i morgonrock vid köksbordet med händerna runt kaffekoppen när Sara kom upp. Han var rödgråten. Öppnade munnen för att säga något men ställde ifrån sig koppen och gömde ansiktet i händerna. Hon gick fram, ställde sig vid sidan av honom, lät honom hålla om hennes midja, gråta in i henne. Hon var lugn. Strök honom över håret och hyssjade. Han hängde runt henne, som om hon var hans livboj. Hon kände sig stark.
”Joakim, vi glömmer det.”
”Va? Nej, jag var hemsk!”
Han såg upp på henne med förskräckt min. Sara skakade på huvudet och torkade hans tårar med sina tummar.
”Nej Joakim, du är aldrig hemsk.”
”Att du inte bara lämnar mig Sara, jag gjorde illa dig och…”
Hon lade två fingrar över hans mun och skakade på huvudet igen.
”Sluta, det hände bara. Du mådde inte bra och jag fanns där. Jag förlåter dig.”
”Jag vet inte vad jag… Sara, du vet att jag aldrig skulle göra illa dig medvetet, du vet det va?”
”Jag vet.”
”Men jag var… jag blev så jävla svartsjuk igår.”

Han släppte taget om henne. Drog in snoret i bihålorna, torkade sig under näsan med morgonrocken och drack kaffe med darrande hand. Han var bakfull. Sara hade aldrig sett honom så här. Hon lyssnade på hans ord, på det han försökte förmedla men allt det gav var bara tändvätska. Hon stod stilla med hjärtat utanpå huden.
omtänksam
Hon måste bort härifrån, måste få… andas. Hon hade tyngden på ena foten och tårna värkte nu, hon behövde svälja, satte saliven i halsen och stämningen var bruten. Han såg upp mot henne igen. Ögon som bad för dem, för honom. Hon hostade med handen för munnen och vände, äntligen, och gick fortare än någonsin men ändå så sakta att hon kände hans arm bakom sig.
Sara låste toalettdörren efter sig. Gick in bakom duschdraperiet och vred på kranen. Stod där i linnet som klibbades mot kroppen. Darrade, höll händerna framför sig och såg på sina skakande händer.
Häpen över att en man som inte ens befann sig i närheten fick henne att känna så här.

”Jag vill höra mer om Sara, hur du ser på er relation.”
”Men vi hade ju ingen relation, vad fan är det du inte fattar?”
Tobias slog med händerna i bordsskivan och reste sig upp. Polisen vid dörren var framme på en sekund och höll Tobias undan från bordet och Johan Eriksson.
”Men släpp mig för fan! Kan vi ta en paus? Jag vill röka.”
”Om en stund. Om en kvart.”
”Har du cigg?”
”Jag röker inte och du kan ändå inte röka här inne.”
”Fan!”
En näve i väggen.
En arm om en annan och en käke in i väggen.
En arm på ryggen.
”Du kanske bara ska sätta dig ner och svara på mina frågor istället?”
”Släpp! Släpp mig så sätter jag mig, släpp!”
Polisen fick en godkännande blick av Johan och släppte sakta greppet om Tobias arm.
”Ni är ju för fan inte kloka! Jag ska anmäla det där, det fattar ni va?!”
Johan lät honom gorma, sätta sig ner och stryka svetten ur ansiktet innan han fortsatte.
”Färdig?”
”Ja. Men jag vill fortfarande röka.”
”Jag undrade över Sara. Du säger att hon dödade Joakim och hade en osund relation, förlåt… att hon var besatt av dig. Kan du berätta vad som hände efter mötet i trappen?”
”Ingenting har jag ju sagt!”
”Hon hörde inte av sig på något sätt?”
Tobias stirrade på honom.
”Jo, det gjorde hon. Hon sms:ade mig samma natt. Frågade om jag ville träffa henne igen typ.”
”Vad svarade du?”
”Vad fan tror du?”
”Nej, jag tror inte någonting, jag frågar dig vad du svarade på hennes sms.”
”Jag sa att hon visste vad jag ville, och att hon skulle hålla käften om det hela till Jocke.”
”Att hon visste vad du ville? Vad ville du då?”
”Ingenting! Fan har du inte lyssnat eller? Hon var en hora, jag ville inte ha med henne att göra!”
”Var det vad du svarade i sms:et?”
”Typ.”
”Inte typ, berätta vad du skrev.”

Tobias ville slå in pannbenet på glappkäften framför honom.
Han kände krypningarna i händerna, fötterna och knaket i käkarna, han måste fan få tyst på dåren.
”Jag skrev något i stil med att du vet vad jag vill och säg inget till brorsan.”
”Något i stil med det?”
”Ja.”
”Kan hon ha misstolkat det?”
”Misstolkat? Hur då?”
”Ja, hon kanske trodde att du ville samma sak som hon.”
”Nej fan! Jag sa ju till henne i trappen, en gång och aldrig mer. Klart och tydligt.”
”Vad gjorde du dagen efter det sms:et?”
”Hur fan ska jag komma ihåg det?”

Han himlade med ögonen.

Kände svetten krypa ur honom, fick det att klia på överläppen, i pannan och på halsen. Han drog högra handen över ansiktet och vidare ner på sina jeans. Han fastnade med pekfingret i en reva i jeansen. Flashar av ljud och dofter svepte över honom. Sött. Någonting luktade sött.
Johan lutade sig fram över bordet med händerna knäppta framför sig.

”Jag tror att du kommer ihåg det, om du bara tänker efter lite. Sedan tar vi paus.”

Tobias vaknade av att mobilen surrade.
Han öppnade ett öga och kikade ner från sin bäddmadrass på golvet. Mobilen snurrade runt av vibrationen. Han slängde ut en arm och plockade upp den. Han såg fan inte vad det stod. Lutade sig på en armbåge, gnuggade sig i ögonen och läste igen.
Jag vill mer, vill du? /Sara
Han log. Se där, hon var på. Han lade sig på rygg med mobilen framför ansiktet, läste meningen igen.
Jag vill mer
Han svarade henne, stängde av mobilen och lade sig ner igen. Han skulle ta tag i det här i morgon. Måste få henne på rätt sida utan att hon fattade det. Han måste bara få det att verka som om det var slumpen. Ödet. Att en del saker bara händer. Brudarna gillade den skiten. You and me forever.

Han vaknade av solen, värmen och svetten i halsgropen. Efter en snabb dusch tog han frukost och kaffe på ett fik i city. Han var inne på tre olika mobilbutiker och köpte två SonyEricson i den ena butiken, två Samsung i den andra och två Nokia i den sista. Alla med kontantkort. Han märkte telefonerna med olika nummer från ett till tre, de var till Sara. Han tog en Samsung och sms:ade henne samma eftermiddag.
Kan vi ses idag? Tobias
Svaret var väntat och kom efter tio sekunder.
JA!!
Han övervägde mötesplatsen. Att ta hem henne kanske var lite för direkt på. Han borde nog ta det lugnare, försöka få henne nyfiken, få henne att vilja veta mer, vara den som tog det största steget.
Baren Hörnet på söder kl 19.

Han satt på puben mittemot och såg henne komma gående från tunnelbanan, stanna vid ett skyltfönster och kolla håret, kläderna och sedan fortsätta in på Hörnet. Han beställde in en öl och drack den sakta under tiden som han såg henne först leta igenom hela stället, kolla sin klocka tre gånger och till slut beställa in ett glas vitt vin. Innan det var slut beställde hon in ett till.
Tobias tömde sin öl och gick ut på gatan, tände en cigarett och gick långsamt mot Hörnet. Han såg hur hon kollade sin mobil flera gånger, förstod att hon överlade med sig själv ifall hon skulle sms:a eller till och med kanske ringa upp honom. Hon drack vin instället.
Han sprätte iväg fimpen mot en markbrunn, morsade på vakten i dörren och gick bort till Sara.

”Hej snygging!”
Han pussade henne på kinden och strök henne över ryggen. Hennes min var tydlig, hon hade nästan gett upp. Han sneglade på klockan bakom bardisken. Den visade 19.26.
”Hej!”
Hon rodnade. Drack mera vin med skakig hand.
”Förlåt att jag är sen, det... körde ihop sig.”
Han höll upp ett finger i luften och pekade på ölkranen och servitrisen nickade till svar.
”Nämen det är lugnt, du kom ju hit i alla fall.”
Hon log, såg på honom. Och han sa det hon ville höra.
”Jag var tvungen att få träffa dig.”
Han pratade lågt nu.
Nära henne.
Snuddade vid hennes hand, ben, hår.

Hon sa ingenting. Bara andades. Han greppade hennes hand och tryckte den mot sin bröstkorg.
”Du är… helt fantastisk.”
”Du med”, sa hon lågt och drack ur sitt glas.
”Men jag vet inte hur vi ska göra Sara...”
Han lade upp en hundralapp på bardisken och betalade för ölen som ställdes framför honom.
”Med vad?”
Hon vinkade till sig mera vin.
”Oss. Det är lite komplicerat.”
”Jag vet.”
”Så… egentligen ville jag bara träffa dig och be om ursäkt för det här. Att det blev så här.”
”Vad menar du?”
Sara såg chockad ut och han lät henne göra det.
Klunkade på sin öl och undvek hennes blick några sekunder. Bet sig i kinden så hårt att han fick tårar i ögonen. Han vände sig mot henne.
”Sara, förlåt för att jag klev in i ditt liv så här.”
Hon strök honom över kinden, lade sina armar om hans hals och sökte hans mun. Han svarade. Höll henne nära och viskade in i hennes hår.
”Förlåt Sara, det var inte meningen.”
”Jag ville själv, jag vill ju hela tiden, känner du inte det?”

Han nickade och svalde blodet som pulserade ur hans bitsår i kinden.

”Kommer du fram till något?”
Johan gjorde cirklar på sitt block med en blyertspenna och såg på Tobias med höjda ögonbryn.
”Ja. Det gör jag.”
”Berätta!”
”Jag bad om att få träffa henne för att på allvar få henne att fatta att det inte var läge att träffas eftersom hon hade Jocke. Vi sågs på… ja. En pub på söder någonstans.”
”Så ni träffades igen i alla fall!”
”Jag sa bara samma sak till henne igen, att vi inte skulle träffas mer. Tänkte att det kanske skulle ta lite mer än bara svara på ett sms. ”
”Intressant att du tog dig tiden att gå ut en kväll för att berätta att du inte ville träffa henne, men vad vet jag. Vi är alla olika.”
”I alla fall, hon sa att hon fattade. Hon sa också att Jocke hade blivit svartsjuk kvällen då jag träffade henne.”
”Visste han om er så snart?”
”Nej, jag tror att han mest anade något. De hade tydligen bråkat på natten när hon kom hem.”
”Och det här berättade hon för dig på den här puben?”
”Ja. Sen gick jag.”
”Ensam?”
”Ja.”
”Pratade du med Joakim om det, om att han var svartsjuk?”
”Nej. Som jag sa, vi hängde inte direkt.”


Han skrev saker i sina papper. Kollade klockan och konstaterade att en kvart hade gått.

”Kvarten har gått och du ska få din paus. Det är inget annat du behöver också? Du verkar tända av på något. Vill du berätta vad det är?”
”Fan snackar du om?”
”Droger Tobias. Vad går du på?”
”Lägg av nu för fan, du lovade mig en paus. Kom igen nu.”

Johan nickade åt polismannen vid dörren och sedan åt Tobias som tog ett djupt andetag och reste sig. Johan såg att att hans tröja var blöt på ryggen.

Tobias satt i trapphuset med juiceflaskan framför sig.
Kvällen hade urartat som vanligt med tjafs på ungdomsgården. Några fulla kompisar till Tobias hade försökt ta sig in på discot trots att det var alkoholfritt, och några tjejer hade gjort tafatta försök till att få bort deras händer från dörren. Andra killar hade backat undan, rädda för att få stryk och till slut hade personalen ringt polisen.
Tobias drog när han hörde sirenerna. Upp i skogen bakom centrum, in bland husen och letade efter en öppen port, och där satt han nu. Klockan var halv ett på natten. Han hade slumrat till i omgångar men vaknat till varje gång som när porten gick upp.
Han var fortfarande onykter. Ruggig. Frös och försökte krypa längre in i jackan. Han satt med flaskan i handen och funderade på att gå hem. Det, eller att ta en kork och sitta kvar här. Ensam. Han ville inte att ruset skulle gå över. Ville inte vara klar och nykter och ansvarsfull.
Orkade inte med det.
Orkade inte vara som alla andra.
Han kunde ta en kork bara, skulle ta en kork bara. Fundera på nya sätt att snabbare komma in i vuxenvärlden. Andra sätt att överleva det här jävla livet. Fan vad tråkigt allt var. Han skulle aldrig skaffa barn. Aldrig ha något ansvar. Det fick vara nog med att försöka hålla sig själv vid något slags liv.

Han vände flaskan upp och ner. Såg vätskan byta håll och blandas med sig själv. Vände tillbaka flaskan. Satte sig tillrätta i trappen och skruvade av korken, fyllde den med juiceblandningen, förde den till munnen och kände den beklädda salta smaken virvla runt i munnen, dra i hans tunga och försvinna ner i strupen. Han andades sakta ut. Blundade och grävde i fickorna efter en cigg. En måste det finnas kvar. Han hittade den, tände och hostade slött. Kroppen hade intagit pausläge. Hans reflexer fanns men närmade sig pausläge.
Dovhet. Så lätt var det alltså att försvinna en stund.

Han flyttade sig närmare ett hörn i trappen. Sträckte ut benen, drog ihop jackan om sig. Blundade. Drog några bloss och spottade bredvid sig. Röda Prince var jävligt starka. Han måste byta märke.
Nu kände han drogen vrida sig in i hans kropp. Ta tag och bädda in honom. Det var väl fan att det var det här som krävdes för att han skulle känna sig levande. Han brände sig på ciggen, släppte den på trappsteget nedanför och satte klumpigt en sko över fimpen. Fan vad jobbigt det var. Det här, allt.

Försökte se ut i mörkret men blundade och såg bakåt.
Farmor på landet. Det var längesedan de sågs. Han visste inte vad han skulle säga längre och när inte pappan fanns hemma så sket han i att höra av sig. Som sagt, visst inte vad han skulle säga.
Pappa på någon jävla oljeplattform i Norge. Han ringde ett par gånger i veckan och kom hem var tredje månad.
Fan vad du växer grabben!
Dunk i ryggen.
Tobias nervöst pillande på en tråd i jeansfickan. Skämdes över morsans kläng på pappan. På sin man. Hon saknade honom, det visste Tobias. Han saknade honom också. Vidare stirrade han avundsjukt på den extra klappen som Joakim fick, handen som tryckte ännu en gång över en axel som var starkare och bredare. Glittret i pappans ögon när han synade den äldste sonen uppifrån och ner, klämde åt med bägge händerna runt en biceps och himlade med ögonen åt utvecklingen av hans äldste sons växande fysik.
”Du blir fan större än farsgubben din!”
Tobias leende fastnade när hans såg den uppenbara kärleken och han svalde bort saliven med halvt öppen mun. Skrattade ihåligt och tomt åt pappans skämt, följde Joakims blinkningar i slowmotion. Det gjorde ont.
”Och du då, grabben, hur går det för dig? Lite trassligt hörde jag. Inte lätt att hänga på en sån här brorsa va?”

Han väntade aldrig på svar. En hård hand rufsade runt i Tobias hår och sedan var uppmärksamheten borta. Han kunde höra föräldrarna prata i sitt sovrum på natten och då öppnade Tobias fönstret och rökte där bakom gardinen. Funderade på att sticka men vågade inte nu när pappan var hemma. Han tänkte på det där när han låg i trappen nu. Mamma rörde inte vid honom, drog mest i hans arm. Hon kramade Joakim. Ibland, när hon hade druckit vin fick han en hand över kinden innan han drog undan huvudet. Hon hade mjuka händer men han var rädd. Rädd för att hon skulle göra illa honom.
Det sved till i ögonen och han drog in snoret som ville komma ut. Han sträckte in ena handen innanför jackan och letade efter cigaretter igen. Kom ihåg att han precis rökt den sista och skakade flaskan igen, fick av korken och satte flaskan till munnen. Lät vätskan smyga in i munnen. Ta över honom. Tog två stora klunkar. Och en till. Skruvade på korken och lade sig på sidan i trappen.

Tänkte på den jävla skolan som han gick till varje dag utan att lära sig något. Retorik skulle de ha nästa vecka, stå och prata inför klassen. Stå där som ett jävla pucko med flammande hals och skakande händer. Nej, det tänkte han inte göra. Och spanskan. Alla ord som aldrig ville fastna. Han orkade verkligen inte med att sitta där och anteckna som nördarna. Töntarna. De som tränade och pluggade. Töntar. Han med ryggsäcken som alltid satt längst fram. Tobias kunde inte komma ihåg hans namn.

Det sved till i magen. Han rörde på benen, flyttade armen under huvudet och hittade en skön ställning. Ignorerade magen. Han med ryggsäcken. Han var ganska schysst när man snackade med honom. Cool på något sätt. Han kanske skulle säga det till honom med ryggsäcken, att han var cool.

Tobias såg farmor och pappa dansa runt midsommarstången, hörde ett porlande ljud från bäcken där han envist fiskade utan mask på sitt spö och en bit bort på bordet; jordgubbarnas röda färg i kontrast till prästkragarnas vita.
Han tänkte att han måste smaka innan jordgubbarna tog slut.

”Sara, vad hände sedan?”
”Vi började träffas.”
”Regelbundet?”
”Ja. Eller nej. När han kunde.”
”Så du väntade på honom?”
”Ja.”
”Och du var tillsammans med Joakim?”
”Ja. Han visste inget.”
”Var träffade du Tobias?”
”Överallt.”
”Hos honom?”
”Ibland.”
”Hos dig?”
”Ja.”
”Hos Joakim?”
”Men... vi bodde inte ihop då.”
”Precis. Träffades ni i Joakims lägenhet någon gång?”
”En gång. När Joakim var på flygövning.”




Tobias gick runt i lägenheten som om han letade efter något. Gick snabbt från ett rum till ett annat. Öppnade garderober och drog ut lådor.
Sara stod lutad mot dörröppningen in till köket. Hon såg några torkade blad på blomman vid fönstret och gick dit och plockade bort det, mosade allt i handen. Öppnade köksskåpet under diskbänken för att slänga smulorna och möttes av en svärm av små flugor. Hon backade snabbt undan och stängde skåpsdörren. Sköljde av händerna och rös när det flög upp flugor ur diskhon.
Tobias kom in i köket, hans ögon lyste.
”Fan vad snyggt det är! Är det här ni brukar knulla?”
Han tog tag om hennes höfter och tryckte henne mot köksbordet. Kysste henne. Hon skrattade åt honom.
”Hur kan du inte bry dig?”
”Vad menar du?”
”Om jag knullar med Joakim.”
Han blev allvarlig. Knäppte upp Saras jeans och körde ner en hand innanför trosorna på henne.
”För att vi gör det så mycket bättre. Jag kan inte bry mig om skitsaker. Dig bryr jag mig om. Inte Joakim. Han har nog med sitt. Du är inte en del av hans tankeverksamhet. Du är en vacker kuliss som han lutar sig mot. Men jag bygger den.”

Hon flämtade in i hans hår, hans hud och mun. Hon ville stanna så här för alltid.

De låg på vardagsrumsmattan, han på rygg, hon på sidan. Hon tryckte näsan mot hans axel. Han var varm. En svag doft av svett.
”Du är så jävla skön Sara. Vet du det?”
Han vände sig mot henne. Strök undan hår ur hennes ansikte. Hon blundade. Kröp närmare honom för att känna mer hud, mer närhet, mer av det hon inte visste att hon saknat.
”Sara, jag skulle aldrig lämna dig flera veckor i sträck som han gör. Han fattar inte vad han förstör.”
”Det är hans jobb.”
”Det finns bra ursäkter och så finns det jävligt dåliga ursäkter. Han knullar väl någon annan på sina resor. Det fattar du väl?”
Han lade sig på rygg igen. Sträckte ut en arm och letade efter sina jeans som låg i en hög bredvid honom. Fiskade fram ciggpaketet och tändaren. Erbjöd henne men hon skakade på huvudet. Han tog en själv. När han tände cigaretten lossnade en glödande tobaksbit som virvlade ner på hans bröstkorg och slocknade.
Hon rörde sig inte.

Höll bara i sig i mattan och lyssnade på hans ord. Försökte förstå honom.
”Men jag knullar ju dig” sa hon.
”Vad sa du?”
Han vände sig mot henne och hans blick var svart. ”Vad sa du?”
Hon blev förvånad över hans reaktion och lyfte huvudet. Då grep han tag om hennes haka med ena handen. Hon fick rök i ögonen, försökte vrida undan huvudet men han var för stark.
”Det vi har Sara är mer än så! Eller hur?”
Han satte näsan mot hennes och körde in fingrarna runt hennes haka.
”Ja!” väste hon fram.
”Jag hör fan inte vad du säger!”
Hon fick hans saliv i ansiktet och ögonen rann av både rök och skräck. Hon vågade inte röra sig. Försökte bara andas för att lugna paniken.
”Ja! Det är mer än så!”
Han släppte henne med en knuff och reste sig. Gick runt på golvet, rökte och stirrade på henne. Fimpade i en blomkruka och gick fram till henne och ställde sig med fötterna vid hennes huvud. Sara låg stilla. Vågade inte se på honom. Vågade knappt andas nu, trots att det var allt hennes kropp ville.
Andas Sara.
Andas.
”Jag tror att vi behöver reda ut var vi står du och jag.”
Han böjde sig ner, rörde vid hennes axel, strök henne över kinden. Torkade bort tårarna. Hon rörde sig inte.
Såg inte.

Väntade på något hon inte hade namn på.

”Eller vad tycker du Sara? Så här kan vi inte ha det. Så här kan inte jag ha det. Jag måste veta var du står i det här. Jag klarar inte av när du skickar dubbla signaler, fattar du?”
Han satte sig på huk, på knä och kröp ner till henne. Lade sig nära igen.
Näsa mot näsa.
”Förstår du vad jag menar?”
Hon darrade nu. Kunde inte låta bli hur mycket hon är ansträngde sig. Hon knöt nävarna för att inte fingrarna skulle flyga iväg och lämna henne. Hon svalde, samlade sig och svarade honom.
”Jag förstår. Förlåt. Det var inte meningen. Jag älskar dig.”
Han slappnade av, hon kände det, att han var tillbaka.
”Inte igen Sara, jag fixar inte det.”
”Förlåt.”

Hon såg på honom, rakt in i ögonen som tände henne överallt.
Han såg det, log och strök med tungan över hennes läppar.

Johan hade ordnat två muggar och en termos med kaffe. Han satte sig ner och hällde upp kaffe till sig själv. Krånglade av sig kavajen och lossade på slipsen. Han hörde Tobias komma gående i korridoren.
Han undvek Johans blick när han klev in i rummet. Satte sig ner med benen brett isär. Röklukten nådde Johan som rynkade på näsan.
”Då fortsätter vi väl antar jag…”
Johan bläddrade i sina papper och noterade en otålig Tobias på andra sidan bordet.
”Vill du ha kaffe förresten?”
Han lyfte termosen och sina ögonbryn i en inbjudande gest.
”Ja tack.”
”Då ska vi fixa det.”
Han skruvade långsamt av locket och hällde försiktigt upp kaffe i en den tomma muggen, och höll fram den till Tobias.
”Jag undrade om droger innan vi tog paus. Ska du ta och berätta vad det är du tänder av på?”
Han såg ner i sina papper, lät Tobias stirra på honom en stund utan ögonkontakt. När han inte fick något svar såg han upp på honom.
”Jag ser ju att du tänder av.”
”Amfetamin.”
”Okej. Bra. Då vet jag det. När började du med det?”
”Va fan är det här, ett jävla Narcononmöte eller?”
Han flinade, vände sig om mot polismannen vid dörren och sedan tillbaka till Johan. Ingen rörde en min. Johan drack sitt kaffe.
”När började du sade du?”
Tobias knäckte sin nacke med hjälp av en hand. Först till höger, sedan till vänster. Det lät som när man kastade sten i ett trapphus.

Tobias satt bakom stenmuren och lyssnade till avlägsna rop, avlägsna försök till att få honom att visa sig, att komma fram och bli ett med den där jävla helvetesskolan igen. Han torkade näsan med jackärmen, drog sedan en hand över pannan. Han var svettig.

De hade jagat honom, men den här gången var han snabbare.
Den här gången hade han mer att springa ifrån. Han hade gått för långt. Han visste det men sket i det. Just nu gjorde han det. Han lutade huvudet mot muren. Saktade ner sin andning. Sträckte ut benen framför sig och lade ner pinnen på marken. Han skulle inte behöva den. Pinnen hade han tänkt använda för att försvara sig.
För att få fri lejd.

För att kunna bli fri. Tobias hade tänt eld på en buske. Bara så. Bara det. Han älskade elden, älskade flammornas rörelser och värmen. Älskade att det inte gick att tämja elden. Att elden var fri.
Personalen fick veta vad han hade gjort för att en annan kille i klassen skvallrade, fan vad trött han var alla som snackade hela tiden, och två lärare kom trippande i träskor och nycklarna slängande runt halsen i svarta band med skolans namn tryckt på.
Skrammel skrammel.

Tobias hade hört dem långt innan de kom runt husknuten. Han greppade sin pinne och sprang. Ivrig. Pirrig. Glad. De kunde gott springa. Jävla kärringar.
Han stack upp huvudet över muren och kollade. Lyssnade. Det var ingen där. Han hörde dem inte längre.
”Jävla kärringar!” skrek han och satte sig ner med en duns. Skrattet kluckade i hans mage och han kände sig gladare än på mycket länge.


Han kom till den här skolan eftersom han inte fick gå i den vanliga. Så var det, men mamma sa till alla att den andra skolan var så dålig att hon hade letat upp den här och flyttat honom. Hon var gärna snabb med att påpeka alla fel på sin son, men att han var så jäkla bäng att han måste gå på en skola som hade låsta dörrar, det skulle hon aldrig berätta för någon. Det här var en terapiskola. Tobias skulle gå här och lära sig hur man ska uppföra sig ute i stora världen.
Tänka först, handla sen.

Andas djupt och andas till tre och vill du fortfarande slåss efter tre andetag ska du gå till en fröken och berätta det.

Ibland hade skolans psykolog, mamma och Tobias möten. Då skulle problem lösas och planer läggas upp. Tobias sa oftast ingenting. Det framstod som väldigt ouppfostrat eftersom alla var där för hans skull. Tobias sa i alla fall oftast ingenting. Han svarade på frågor som ställdes direkt till honom, och för det mesta ljög han. Det spelade ingen roll vad som sades där inne mellan de fyra väggarna. Ingenting förändrades. Allt var som vanligt. Han var som vanligt.
Han kände inte att han hörde dit.
Han hörde väl inte till någonting egentligen.
Det här var bara ännu ett stadie som skulle passeras innan han blev vuxen. Han längtade efter att bli vuxen. Han visste precis hur han skulle leva sitt liv då, långt bort från alla som sa åt honom vad han måste göra och inte fick göra och vad som förväntades av honom.
Tobias undrade varför ingen frågat vad han hade för förväntningar på det, på livet och på framtiden.

Nu kom de ut igen, träskorna. Nycklarna. Skrammel skrammel. Han reste sig upp och vinkade med pinnen och kunde inte hålla sig för skratt när de kom springande mot honom med slängande nycklar mellan slängande bröst.

Det var de jävla kärringarna, mamma och psykologen som pratade. Tobias satt bara och längtade bort. Kommande helg kunde man längta till, även om det inte hände så mycket roligt på helgerna. Tobias hängde med vem som nu var hemma, det åktes ju bort till landställen hela tiden, och då var det bara att hålla sig till den som var hemma.

På skolan fanns det bara idiotungar, Tobias egna ord. Han fick inte säga så för fröknarna, men vad ska man kalla ungar som bits och river sönder sina böcker istället för att bara vara tysta. Idiotungar.
Själv var han ingen idiotunge. Själv var han bara en jävla unge.

Bla bla bla.
Ja, jag lovar att aldrig mer elda upp en buske.
vid skolan
Ja, jag lovar att inte springa bort igen.
vid skolan
Ja, jag ska be fröknarna om ursäkt för att jag sprang ifrån dem.
kan du bara hålla käften jag hatar dig psykologjävel jag hatar dig – också.

Hemma igen kunde inte mamma hålla igen. Hon drog in storebrorsan i det, för att få lite stöd och medhåll.
”Vet du vad ditt pucko till lillebror har gjort i dag, vet du det?”
Slammer i diskhon, slammer i kylskåpet, slammer på bordet. Och duns och djup suck när hon satte sig vid matbordet.
”Vad har du gjort?” frågade Joakim. Såg på honom under lugg och stoppade in gaffeln med fyra spetsade ärtor in i munnen.
”Inget.”
”Pff! Inget! Hör på den va!”
Mamman sköt bort sin tallrik med en sönderstekt köttbit och smuliga potatisar.
”Han satte eld på en buske vid skolan, det gjorde han! Och där fick jag sitta som en jävla idiot och lyssna på hur han missköter dig hela tiden! Vad är det för fel på dig?!”

Tobias såg ner i bordet. Ville hålla Joakim i handen med vågade inte. Ville resa sig upp och gå fram till mamma och säga förlåt. Förlåt för att du är arg för att jag är ett pucko och för att du måste sitta där som en jävla idiot och förlåt för att jag finns.

”Förlåt.”
Han såg snabbt på henne och sedan ner i bordet igen. Vände på sin kniv så att det klirrade i porslinet. Ljudet skar genom deras osynliga murar. Befäste alla avstånd som någonsin funnits.
”Vet du, jag bryr mig inte. Jag orkar fan inte bry mig längre. Gör vad du vill.”

Tobias harklade sig.
”Alltid tror jag”, svarade han. ”Jag har nog alltid gjort det.”
”Jaha. Alltid. Hur blir du? Hur mår du?”
Tobias skrattade högt åt Johans kommentar.
”Hur jag blir när jag dragit en lina?”
”Ja. Blir du aggressiv? Våldsam?”
Tobias svalde skrattet. Lutade sig fram, drog med sig stolen och satte sig med bordskanten in i magen. Händerna lade han på bordet framför sig.
”Du menar om jag är så väck i pannan att jag utan problem skulle döda min brorsa?”
”Ungefär så ja.”
”Vad tror du?”

Absorbera, del fyra

Det såg ut som förra gången. En vägg av plast. Eller kanske glas. Två väggar målade i en grå färg, lite väl mörk. En järndörr med flera lås som fick henne att känna sig som en figur i en tecknad film. Någon som var inlåst för alltid, då alla nycklarna aldrig hittades eftersom de låga gömda på en dyig botten inuti ett sjunket skepp.
Hon hade bara det här bordet att klamra sig fast i, trä, med en matt lack över. Susanne strök med handflatan över bordet och kände gropar, stickor, andras händer, tårar och inbrända ångest.

Johan Eriksson iakttog henne från andra sidan bordet. Han hade aldrig sett en människa med fiskögon tidigare. Det fanns ingen skärpa, inget… liv. Han mådde illa. Det var som att sitta framför ett lik som snart skulle börja gå omkring med ett hål i bröstet. Han vände blad i sin pappershög, harklade sig och log.

”Jag skulle vilja be dig om en sak. En viktig sak.”
Han stirrade henne på högra kinden för att kunna hålla rösten stadig.
Den ville inte vara det nu. Den ville skrika i panik. Slå omkring sig och trycka på larmknappen. Den här kvinnan, den här… människan, skrämde honom mer än Tobias och fem av landets värsta förbrytare.
Susanne såg på honom. Hon nickade lite grann, och lade huvudet på sned, för att visa att hon var uppmärksam. Att hon visst levde.
”Jag vill att du berättar om pojkarna. Berätta hur deras relation var.”
”Pojkarna?”
Rynkan var djupare nu, med skuggspel som fick honom att flytta sig i stolen.
”Du menar Tobias och Joakim?”
”Jag menar pojkarna, när de var små. Jag vill veta hur det var. Hur var de?”
”De…”
Hon andades in, höll en våg av gråt ifrån sig, och försökte igen.
”De var olika.”

Trots suset i öronen kunde hon höra deras andetag i mörkret. Snoret under näsan torkades bort med högerhanden, som i sin tur torkade av det på kläderna. Ögonen sved av all gråt, av allt smink och av alla misslyckanden. Inte bara kvällens, utan allt som gått åt helvete.
Det var det här han pratat om pappa, packet.
Hon var ett pack.
Susanne hade varit på ett bra humör den morgonen. Trots ungarnas klagan, måste vi äta här varje dag, mina pommes frites är mjuka, varför fick inte vi ett parasoll, min is är slut och varför får inte jag glass varje dag när du dricker vin varje dag. Hon ville slå Tobias då, men han fick en glass istället. Och båda fick pengar till spelhallen, biljardborden och tuggummiautomaterna.
Såg efter dem när deras solblekta hår försvann in i folkmassan.
Hon borde vara där, med dem. Vara en närvarande mamma, en bra mamma. Hon borde inte låta dem gå bort men hon gjorde det. Hon ville inte ha barn.
Det här var hennes dag. Nu skulle hon göra vad hon ville.

”Thank you!”
Susanne lyfte glaset i en skål mot servitrisen som gav henne en ingående blick som vandrade över hennes urringning och ansikte. En bister min. Jävla spanjackhoppa, muttrade Susanne mellan tänderna och svepte halva glaset. Det brände i magen. Hon harklade sig, tände en cigg och slog förväntansfull upp drinklistan, drog två djupa halsbloss på varandra och vinkade till sig kyparen istället. Pekade med en lång nagel på en färgglad bild.
”Una verde.”
Hon log när han upprepade hennes beställning, rättade till sitt linne, bh:n där under och rökte, sökte med blicken och tänkte med darrande hjärta i natt ska jag knulla.
Han dröjde inte så länge, bara två klunkar av den gröna drinken i det stora glaset med simmande mynta i. Han luktade starkt av parfym, lite för mycket faktiskt, men han höll fram en tändare, såg henne djupt i ögonen och hon sög in röken och svalde sin längtan. Snart så. Men inte för fort. Hon ville känna sig uppvaktad, vacker och åtrådd. Hon kunde vara vacker. En drink till bara.
”I have been watching you” sa han.
Susanne log bara till svar. Såklart han hade. Hon gick hit en del.
”You are travelling alone? No friend?”
Hans blick i hennes bh.
”No, no friend”, svarade hon och tömde nästan sitt glas. Det var starkt, och hon höll igen en rysning. Vänsterögat gjorde en ofrivillig blinkning. ”No friend. Just me and…” Hon drack upp de sista dropparna. ”Just me and myself.”
Mannen såg lättad ut. Han ville väl också knulla, kanske så mycket att en eventuell rival inte var intressant nog att mota bort, fältet skulle vara fritt.
”Can I buy you a drink?”
Han höjde handen i luften och hans skjorta dansade i vinden. Susanne följde blicken ut till hans fingerspetsar. Svalde hårt, för hon visste var de där fingrarna skulle vara om en kort stund.
”Yes, please. Something cold, it is very hot.”
Hon lyfte bröstkorgen, önskade att de satt nakna någon annanstans, han med sin mun runt hennes bröst, med sin mun överallt. ”Just something cold”, sa hon och log.

Nu undrade hon hur tystnaden kunde skava så mycket.
Hon hasade sig fram över stengolvet, sakta, för att inte väcka ungarna. Ut på balkongen. Den ljumma vinden fick henne att omedelbart börja gråta igen. Med en underläpp som levde ett eget liv drog hon till sig handväskan som hängde på ryggen. Med ryggen mot husväggen, knäna mot magen och blicken fäst långt
bort
bort, tände hon en cigarett. Händerna skakade. Knogarna blödde. Första halsblosset brände i halsen. Hon hostade till och svalde. Kände fortfarande hans smak, svalde igen för att inte kräkas, rökte mer för att rensa ur och lugna ner sin kropp som skrek efter lindring.

Han hade köpt två drinkar, tänt hennes cigaretter, hopp och allt annat som sovit gott hela vintern.

Hon tog av allt som på något sätt gjorde illa eller skavde. Till slut låg hon på balkongen i bara trosorna, med armarna om väskan som hon höll tryckt mot magen.

Hon vaknade varm. Allt gjorde ont och väskan mot magen fick henne att hålla balansen. Öppnade munnen som sprack i mungiporna. Susanne rörde på händerna och kände ett täcke. Vred sig lite, men stannade till eftersom det värkte precis överallt. Det var ordentligt varmt, hon drog bort täcket och väskan klibbade mot magen. Hon ropade med viskningar efter Joakim men fick inget svar, kröp in på det svala golvet, låg en stund på magen, och fortsatte krypandes in i badrummet.
Hon satt på golvet i duschen tills varmvattnet tog slut. Tvättade sig i ansiktet med ömma händer, strök över blåmärken och trasig hud med darrande fingrar.
Det här var inte hennes fel.
Det här var en konsekvens av det liv hon befunnit sig i, som hon tvingats in i.

Hon låg på sin säng när Joakim kom in i rummet. Han stannade tvärt och stirrade på hennes ansikte. Svalde. Men stod kvar en bit bort.
”Vad har hänt?”
”Jag blev rånad.”
Han rörde sig inte. Stod där och famlade efter någonting. Såg hennes väska på golvet men sade ingenting. Hon såg det. Såg också att han behövde få en anledning till att vara kvar här.
”Gör det ont?” frågade han.
”Det går över.”
Hon hade tårar i ögonen på grund av förnedringen, inte smärtan, och hon ville säga det men visste inte vilka ord hon skulle använda, hur man pratade om sådant här.
Joakim stod kvar, flackade med blicken, letade efter en ursäkt att gå sin väg. Det var så uppenbart. Men hon kunde inte ge den till honom.
”Vill du ha något?” undrade han.
”Nej.”
”Okej.”
Susanne såg på honom, och skammen över att inte nå fram gjorde lika ont som natten innan.

”Olika säger du.”
”Ja.”

Han såg inte på henne. Valde att resa sig och gå omkring istället.

”Vad säger deras pappa?”
”Samma sak, antar jag. Fast han var borta mycket.”
Johan stannade och stirrade på honom.
”Du uppfostrade dem ensam?”
”Jag tänker inte svara på frågor om min familj. Det har ingenting med Joakims… död att göra.”
”Klart det har, i allra högsta grad! Jag vill veta hur deras relation var när de växte upp. Vad sa Joakim om Tobias missbruk till exempel?”
Hon såg på honom, uppenbart skakad nu.
”Vad händer om jag vägrar svara?”
”Försvårande av utredning.”
”Då blir det så. Jag försvårar din utredning.”

Tobias hade svårt att sitta still, ville bära tungt, känna att han fanns kvar i sin kropp och inte bara i skuggan av den. Han var mycket medveten om att Johan Eriksson såg allt det där.
”Jag har pratat med din mamma lite grann och-”
”Varför det?”
Johan låtsades inte märka att Tobias avbröt honom.
”Och hon är… hon ger oss intressanta uppgifter om mordnatten.”
”Jaha?”
Tobias blinkade bort svetten ur ögonen.
”Vad säger du om det?”
”Vad ska jag säga? Att hon ljuger? Jag vet ju inte vad hon har sagt.”
”Så här är det, du ringer till sos alarm och berättar att du är på stranden med Joakim, eller hur?”
”Jaha?”
”Din mamma ringer till sos alarm och säger att du är i hennes lägenhet. Hon säger vidare att han, vilket är du, har dödat ”honom”. Varför säger hon så?”
”Har du frågat henne?”
”Ja, och nu frågar jag dig.”
”Du måste sluta med att fråga saker som jag inte kan svara på.”
”Fast du måste väl veta om du har dödat Joakim?”
”Jag har redan sagt nej, men du tror mig inte.”
”Vi har en kvinnan som ringer larmtjänst och anger dig, som säger att du har dödat ”honom”, och en annan kvinna som inte säger någonting, en kvinna som du däremot pekar ut.”
”Det är hon.”
”Det är en allvarlig anklagelse Tobias. Tänk på vad du säger.”
”Du anklagar mig hela tiden!”
”Flera bevis pekar mot dig. Det skriker skyldig om dig.”

Han drog ett streck över sina anteckningar för att markera för Tobias att nu var de klara med det här, nu kunde han lika gärna erkänna på en gång. Då kunde det här ta slut.
Tobias blängde på honom. Torkade svetten från överläppen och drog handen genom håret.

”Det här luktar för fan justitiemord.”
”Du här är inte en rättegång Tobias! Men det ser inte så jävla bra ut för dig, så det kanske är läge att börja prata nu!”
Johans tur att dra näven i bordet.
Han var trött, trött på människor som han, som Tobias, som tog plats i den här världen utan att be om lov, utan att be om ursäkt.
Några klunkar vatten bara. Samla sig lite och fortsätta vara den som hade övertaget.

”Din mamma säger att ni inte tyckte om varandra, du och Joakim.”
”Jaha.”
”Hur kommer det sig att du inte tyckte om honom?”
”Jag har aldrig sagt det.”
”Jag säger det. Varför hatade du honom?”
”Hatade?”
Tobias suckade.
Såg ner på sina ärrade händer, de med kraft nog för att överleva. Övervinna allt.
Men det här, nej, Tobias orkade inte det här. Han ville säga något, men det blev trångt i hjärnan, alla ord och meningar snubblade över varandra och han bara skakade på huvudet. Han kunde inte förklara.

”Mamma.”
Tobias hörde själv att han lät rädd, liten och svag. Det var inte meningen, han ville hjälpa henne. Vara modig och visa att han fanns där.
Susanne öppnade ögonen och någonstans där bakom det mörka och kletiga sminket såg han henne. Hon blundade igen. Försökte prata men rösten var borta, ut kom en hes viskning.
”Hämta Joakim.”
Hon rörde sig inte. Upprepade bara sin önskan, men Tobias lyssnade inte. Försökte nå fram med sin röst, visa att han fanns här, att han var nära och kunde hjälpe henne.
”Mamma… jag kan hämta mitt täcke.”

Han var framme nu, rörde vid hennes axel. Satt där i solen, med ljudet från havet och prasslande palmer svävande runt honom. Hans röst darrade, precis som läpparna, och ansiktet som inte hade bestämt sig för vad han kände.Tobias höll sina händer över henne, funderade på om skulle han våga röra vid det som var hon.
Allt såg ont ut.
Allt var trasigt.

”Hämta Joakim.”
Hon blundade fortfarande.
Tobias reste sig. Såg på henne där hon låg, liten och kantig som en fågelunge. Han hade sett dem på film i skolan. Nakna, hjälplösa och fula. Läskiga. Han backade, vände sig och gick med snabba fötter över stengolvet in till deras rum. Ryckte täcket av Joakim som låg i sängen, ovetandes om paniken som fyllde rummet, släpade med sig det ut på balkongen och lade det över henne.
”Han sover.”
Hon nickade till svar. Drog in kanten på täcket under hakan och försvann.
Tobias stod kvar en lång stund. Satte sig på huk och kände med ett finger på hennes kind, över sminket med ränder i, över porig solbränd hud. Böjde sig fram och luktade på hennes hår. Hon luktade hav och sprit.

”Sara, det här dubbellivet du höll på med…det verkar jobbigt.”
Johan talade med snälla ord. Log lite, lagom för att hon skulle förstå att han var någon att lita på nu, att han var hennes sida.
”Jo.”
”Jag förstår att det här är extremt påfrestande för dig, jag förstår det, men jag måste fråga mer, det är viktigt.”
”Jag vet.”

Hon strök bort håret ur ögonen. Johan tyckte att hon såg… sträv ut. Ett drag runt munnen som han inte kände igen.

”Du flyttade in med Joakim på Tobias begäran, men vad ville du?”
Hon såg på honom, gjorde en ansats att säga något men vek undan med blicken. Hon svarade inte. Johan vände på sitt block och sköt fram det mot henne.
”Du kan skriva ner det.”
Hon tog pennan som han höll i den andra handen.
Drog undan tröjärmen så att hennes fingerspetsar stack fram. Lutade sig över blocket och skrev något, släppte pennan och tittade bort.
Johan vände sakta blocket med en hand, och läste.

Tobias får alltid som han vill eftersom han vet hur han ska göra

Johan läste meningen två gånger och nickade.
”Tack Sara.”




Hon var ensam i deras lägenhet, Joakim var på utbildning igen.
Hon satt med två mobiltelefoner framför sig. Med den ena hade hon precis ringt till Joakim och sagt god natt. Han sa att han älskade henne. Hon sa detsamma. Någonstans ville hon tro att det var sant, att deras kärlek kunde överleva det här, överleva Tobias, för Joakims skull.

Hon tryckte kortnumret #1 på den andra mobilen. Den hade hon fått av Tobias för att de skulle kunna prata ostört utan att Joakim skulle upptäcka något. I början tyckte Sara att det kändes spännande, men efter hand hade hon blivit mer och mer paranoid.
Måste alltid veta var hon hade den andra mobilen, hon var livrädd för att glömma den framme och bytte gömställen flera gånger i veckan. Tobias hade pratat om konsekvenserna som skulle drabba dem om hon slarvade med telefonen, så hon försökte verkligen vara noga med den.

Sara scrollade bland sms:en. Läste Tobias kärleksförklaringar till henne och hon blev varm inuti. Läste meddelanden där han skrev vad han ville göra med henne, om vad de skulle göra tillsammans. Det fanns bara de, hon visste det, men ibland blev det svårt att hålla fokus med Joakim så nära inpå.
Hon ringde upp Tobias och sa att han kunde komma över. Stängde av ljud- och vibrationsfunktionen på mobilen och gömde den högst upp på bokhyllan bakom några gamla skolböcker.

Hon tog en dusch, och tvättade sig med tvålen som Tobias hade köpt till henne. Det fanns ingen parfymdoft, doftade bara rent, som en krispig vind en sommarmorgon vid havet.
Hon klev ur duschen samtidigt som hon hörde dörren slå igen. Tobias hade egen nyckel. Han dök upp i badrummet, log när han såg henne naken.

Han böjde sig fram och kysste hennes bröst, hals och stack in tungan i munnen på henne.
”Gör han så här med dig?” sa han lågt i hennes öra.
”Nej” viskade hon till svar. Kände hur det brann inuti, att hon ville ha honom.
”Vadå nej?”
Han hade fått av sig jeansen och hon hjälpte till med resten. Han lyfte henne och gick mot sovrummet.
”Nej, han gör inte så här med mig.”
”Hur då så här?”
Han kysste henne och hon greppade om hans rygg, måste få honom närmare.
”Han gör inte så att jag blir så här kåt.”
”Vill du det?”
”Ja.”
”Vad vill du?”
Hans händer och tunga överallt nu.
”Jag vill bli kåt.”
Han log.
Placerade en stol framför väggspegeln och hon ställde sig på den, på knä, lutade sig fram med händerna mot spegeln. En hand runt hennes axel, den andra höll i höften. Stötte in när hon tog emot, såg henne i spegeln där hon såg honom.
”Han kan inte göra det här med dig Sara.”

”Hur träffades du och Joakim?”
”På Fjäderholmarna, på krogen där båtarna lägger till. Jag var där med några kompisar. Vi hamnade vid samma bord.”
Hon log osäkert, som om Johan skulle ta illa upp. Hon fick tårar i ögonen.
”Det är ett fint minne” sa Johan och räckte henne en näsduk. ”Du tyckte om honom.”
”Mm.”
”Ända tills Tobias dök upp.”
Hon svarade inte. Snöt sig i näsduken och ena handen började darra.
”Vad sa han egentligen till dig Sara, vad bad han dig göra?”
”Vad menar du?”
”Tobias har använt dig eller hur? Han har sagt saker till dig, utnyttjat dig för att komma åt Joakim, eller hur? Vad ville han att du skulle göra mer än att flytta ihop med Joakim? Skulle du döda honom, sa han det?”
”Nej! Han har aldrig sagt så!”
”Vad har han sagt då? Bad han dig inte flytta in i lägenheten?”
”Jo.”
”Varför?”
”För att han ville ha den!”
”Ville ha den?”
”Ja! Det var hans!”
”Sa Tobias att det var hans lägenhet?”
”Ja, han sa att det var invecklat, att han inte ville att jag skulle bli indragen i deras bråk, att det var för att han skulle kunna får tillbaka lägenheten.”
”Nu förstår jag. Så när du sedan skulle göra slut med Joakim och någon av er flyttade ut kunde du kräva att få lägenheten?”
”Ja, precis så sa han. Tror du mig inte?”
”Jag tror att det är lite allvarligare än så.”
”Jag orkar inte mer…”
Sara grät i händerna. Höll händerna för ögonen, för allt som försökte komma in igen.
”Du orkar mer än du tror Sara. Jag vet det, du vet det, och det är väldigt viktigt nu, jag menar verkligen det, att du berättar om det är något du vet om Tobias som kan ha lett till Joakims död. Dödade Tobias honom?”
”Nej, har jag sagt!”
”Har han gjort illa dig någon gång?”

Hon stelnade till. En sekund bara, men Johan såg att det hände något.

Det ringde någonstans i väskan. Hon hittade inte mobilen utan fick stanna på gatan och leta ordentligt. Det stod Joakim på displayen. Magen krampade till. Ett djupt andetag och sen svarade hon.
”Hej älskling!”
”Hej, vad gör du? Det tog lång tid innan du svarade.”
”Jag hittade inte mobilen. Vad gör du?”
”Jag har tränat. Tänkte höra om vi skulle ses i eftermiddag, jag kom loss tidigare.”
”Nu?” Hon kollade sin klocka.
”Har du slutat?”
”Ja, precis nu. Jag fick gå lite tidigare.”
”Då kan vi ses, vad glad jag blir!”
Sara log åt hans spontanitet. Visste inte vad hon skulle säga, började gå men vände sig om och där stod Tobias.
Armarna längs sidorna och benen brett isär. Han påminde om en skyltdocka. Hon stannade. De stod två meter ifrån varandra. Sara visste inte vad hon skulle göra med sitt leende, telefonen och sig själv. Tobias gestikulerade genom att dra ett finger över halsen att hon skulle avsluta samtalet. Hon gjorde det, utan att släppa honom med blicken.

Runt omkring dem fortsatte vardagen som vanligt. Deras liv pågick utan att någon uppfattade stämningen.

Sara höll fram luren mot honom och han tog ett steg mot henne och tog den. Släppte den mellan dem på trottoaren och stampade på den. Han böjde sig ner och tog upp resterna och pekade på sin bil som stod bredvid dem.
”Hoppa in.”
Sara öppnade bildörren där bak och slängde in sin väska först. När hon skulle kliva in föste han henne åt sidan, tryckte igen dörren och sa åt henne att sätta sig fram. Hon vågade inte se på honom. De körde under tystnad några minuter. Sen kom hans hand flygande utan förvarning och träffade henne rakt över näsan.
”Din jävla hora! Vad är det du gör?!”
Ett slag till som träffade hennes underarm. Hon skyddade ansiktet och undrade vad som hände och hur hon skulle få stopp på det.
”Ingenting!”
”Du och Jocke! Tror du inte jag fattar? Tror du inte jag fattar hur du planerar, va?”
”Vad menar du?”
Hon satt med blödande näsa bredvid honom, stirrade maniskt på hans ansikte för att vara beredd. Hennes ena framtand värkte när hon pratade. Skräcken klättrade snabbt nu, fick hennes strupe att knytas ihop, göra något litet ännu mindre. Hon fick släppa ner hakan för att kunna andas ordentligt.
Han körde ut ur staden, bort från alla människor och utvägar. Förbi en hästgård, flera hagar, ängar och små hus. Hon förstod ingenting.

”Snälla Tobias… du skrämmer mig.”
”Skrämmer jag dig din jävla fitta! Det är ju du som håller på! Det är ju du som håller på!”
Han knuffade henne på axeln och det fick henne att vakna till. Ögonvitan skymtade bakom håret som klibbade vid hennes näsa.
”Du ville ju att jag ska bo där! Du ville ju det! Inte jag! Du ville det! Varför ville du det? Varför ville du det när vi ska vara ihop! Varför tvingade du mig att flytta dit?!”

Rösten sprack nu, den var hög, hysterisk. Hon fick panik, slog med en hand mot hans huvud och blodet stänkte från hennes näsa när hon skrek åt honom att stanna, att släppa ut henne, låta henne gå.

”Håll käften!”
Han drog till henne med en arm över ansikte och bröst. Svängde in på en stor grusplan intill en skogsdunge. Han klev ur bilen och gick runt den, slet upp dörren på hennes sida och greppade hennes arm.
”Kom hit för i helvete!”
”Sluta nu! Släpp mig!”

Hon spjärnade emot, försökte krångla sig ur hans grepp, slog honom i ansiktet och han stannade upp. Stirrade på henne. Och hon kände igen blicken. Hon hade ingenstans att ta vägen nu.

”Så du hänger med Joakim bakom min rygg?”
”Men-”
”Du ska bara svara på mina frågor. Okej?”
”Okej.”
”Vad ville han?”
”Träffas.”
”När då? Du såg så jävla glad ut! Är du jävligt glad med honom? Är du det?”
”Nej! Jag blev förvånad att han ringde, han… han ville träffa mig nu.”
”Vad ville han göra nu då? Ni hade bestämt det här eller hur? Du slutar inte så här tidigt, eller hur? Och han slutar aldrig tidigt, så vad fan skulle ni göra?!”
”Jag vet inte! Jag tryckte bort honom, du var där. Jag vet inte Tobias, jag vet inte vad han ville!”
”Du ljuger.”
”Nej!”
”Han ville knulla eller hur?”
”Jag vet inte!”
”Det vet du visst! Du vet det!”

Han knuffade henne så att hon föll ner i gruset. Tobias gick efter, ner på knä och drog upp henne, vände på henne, drog upp kjolen och slet av henne trosorna. Hon försökte prata med honom, få honom att komma ihåg att det var hon, Sara, att han älskade henne.
Att de ville vara med varandra.
Att de älskade att älska. Hon måste sluta kämpa emot, måste visa att hon ville ha honom lika mycket, få honom att stanna upp och se henne. Hon använde sig av ljud, ord som han tyckte om, försökte bli upphetsad, ville verkligen känna att det var detta hon längtat efter. En hand som kördes in och upp och in och ut och hennes knän gjorde ont samtidigt som träden stod och såg på.
Han höll hårt om hennes höfter och hon kände huden röra sig, slå mot honom och knäna ville lossna nu och hon vände sig, försökte vända sig helt, vrida sig loss för att få ögonkontakt, få honom att komma ihåg vem hon var, att hon var, och så knäna.
”Titta inte på mig!”
Han försökte tvinga henne tillbaka, gled ut och tryckte till och kom in fel, skrek när det genast gick för honom och hon gick sönder. Han slet henne hårt mot sig igen och igen
och igen
och hon rev honom någonstans.
Hon log mot honom när han hade kommit.
Vände sig om och log.
”Du vill ha mer?” Hans ögon var vattniga och rödsprängda när de stirrade in i hennes. Saras ansikte blodigt och svart efter smink. Men hon nickade.
Han var fortfarande hård och vände henne helt mot sig, drog hennes nakna ben i gruset. Hon kämpade mot gråten, kunde inte prata för hon vågade inte visa rädsla.
För en sekund tänkte hon att nu, nu kommer han ihåg mig, nu kommer han att älska mig igen, så hon gav sig.
Visade sig villig, för någonstans var hon det, och han greppade henne runt huvudet och hon fick honom i munnen, stor och kladdig. Han ville att hon skulle se på honom och hon såg på honom, hjälpte till, smekte honom, kände hans händer i sitt ansikte och sen honom i hela munnen, halsen, mer och mer och överallt.

De satt i bilen när solen gick ner. Han rökte med armen hängande ut genom fönstret. Hon satt bredvid med huvudet lutat bakåt. Armarna vilade i hennes knä och hon andades med öppen mun.
Han såg på henne en lång stund.

”Varför gör du så här Sara?”
”Jag vet inte.”
”Varför pratar du med honom på det där sättet? Du vet hur jag blir. Jag blir så här galen bara för att jag älskar dig. ”
”Förlåt.”
”Det här är vår kärlek, kasta inte bort den. Då vet jag inte vad jag gör.”
”Jag ska inte försvinna.”
”Jag vet. Du ska inte försvinna.”

Sara drack lite vatten och tog emot en ny näsduk av Johan innan hon svarade.
”Nej.”
”Nej? Han har inte gjort illa dig?”
Hon svarade inte, såg honom bara rakt i ögonen och han tyckte nästan att hon var genomskinlig, att han kunde se rakt in i henne.
Han förstod plötsligt.

Absorbera, del fem

Sara tog försiktiga steg.
Grät utan tårar, hon var torr, andningen kärv. Hon var kärv.
Tankarna som små, svarta kulor, oförmögna att stanna upp, det fanns ingen broms, bara ett evigt flyende. Hon lutade sig mot väggen i trapphuset, höll i räcket med värkande händer. Stod bara där för att inte falla ihop.
Tobias försökte släppa henne vid ett sjukhus, men hon vägrade, ville hem bara. Hem. Till sängen. Soffan. Till Joakim.
Bara hem till någon som höll om utan att hålla i.
Innan Tobias hjälpte henne ur bilen lade han ner en telefon i hennes handväska. En ny. Hon orkade inte fråga om den, lyssnade bara på hans instruktioner, som var identiska som första gången.

Tryck #1 för att ringa.
Håll telefonen hemlig.
För det här våran direktkontakt. Våran livslinje.

Hon hade en våning kvar att gå.
Det smärtade överallt. Benen var värst. För varje steg hon tog i trapporna högg det brutalt i knäna, fick hennes ansikte att vibrera, grimasera och pulsera i takt med stötarna. Hon rörde med en hand över ett knä, kände en gröt av hud och små stenar.
Tröttheten drog i henne nu också, som en stor sjal som bäddade in hennes sinnen, försökte övertala henne att lägga sig ner och vila, att allt skulle bli bra om hon bara lade sig ner en stund. Hennes kropp behövde läka, men om hon gav efter nu, gav upp, då skulle någon finna hennes blodiga och trasiga kropp och ringa efter ambulans. Det gick inte.
Bara några steg kvar nu. Bara lite till. Sista två trappstegen fick hon dra sig upp med armarna i räcket. Hon föll mot ytterdörren, den med skylten i mässing, den med svarta bokstäver som talade om att här bodde
J. Vall
&
S. Bergman
Hon bankade kraftlöst, kände att nu spelade det ingen roll längre, hon orkade inte mer, ville bara sova. Slappnade av i alla muskler, och då öppnades dörren.
Sara såg Joakims besvikna ansiktsuttryck förändras till ren chock. Han föll ner på knä bredvid henne, rörde vid hennes ansikte och händer och hon fick ur sig svaga protester, sade att han inte fick röra henne nu, att allt gjorde ont. Han lyssnade på hennes klagan, men ignorerade den och hon orkade inte försöka nå ut en gång till, lät sig bäras in till sängen där han klädde av henne och tvättade hennes ansikte och ben med blöta handdukar. Hon lät sig tas om hand trots sin skam.
”Jag måste ringa ambulans… ”, sa han lågt med rödsprängda ögon och tittade på hennes såriga ben och söndertrasade naglar.
Hon skämdes. Han hade tyckte alltid tyckte om hennes naglar.
”Nej.”
Hon ville skaka på huvudet, ta tag om hans händer och visa kraft och bestämdhet i sina ord, men det gick inte.
”Är du säker?”
Sara nickade sakta.
Hon såg på honom genom ett halvöppet öga, genom torkad gråt och en milsbred mur av ångest. Såg honom förhandla med sig själv, det han trodde på, värderade och sade sig förespråka. Nu tappade han sin övertygelse, och det var hennes fel. Hon ville trösta honom. Lyfte en hand för att visa att hon fanns där. Han tog den och skakade på huvudet.
”Säg ingenting. Sov bara. Jag ska inte ringa om du inte vill.”
Hon försökt le, kände Joakims hand som strök över håret.
Och det gjorde ondare än allt annat.



*

Tobias satt på golvet i cellen och väntade på att bli hämtad till vidare förhör. Han luktade illa, försökte skrapa bort lukten med sina handflator, gnugga bort det som fanns på insidan men nu sipprade ut genom hans porer.
Han tog av sig tröjan. Gned den mot sin panna och sina kinder. Vände på den och drog den runt halsen och nacken. Så mycket hade tagit upp hans tid, så oändligt mycket planerande och tänkande. Han slängde ifrån sig tröjan på golvet. Han behövde hjälp för att kunna fokusera, det var så han hade resonerat.
Nu skrek kroppen efter gifterna.
Tankarna befann sig villkorslöst hos Sara. Han hade inte träffat henne på flera dygn nu. Plötsligt befann han sig i ett då, när allt tog slut och började på samma gång.
Han kände sig okoncentrerad nu, som om allt han burit med sig i livet, allt han byggt upp sina planer omkring, allt det for omkring av egen kraft, ruckade honom, försökte styra och ta över. Det störde honom, det här var hans verk, han måste behålla kontrollen.
Det här dög inte.
Han kunde inte låta Joakim vinna det här, inte det här också, inte allt.

Han hade lämnat Sara utanför porten där hon bodde ihop med Joakim. Han ville köra henne till akuten, hon hade problem med sina ben. Hon hade nekat. Sagt att han skulle köra henne till porten och lämna henne där, inte följa med upp, då kunde Joakim upptäcka dem.
Han höll hennes ena hand i bilen en stund. Förklarade för henne att hon fick en ny telefon nu, att hon måste tänka sig för hur hon använde den. Hon måste vara försiktig. Sara hade nickat sakta. Mött hans blick och nickat igen. Han förde hennes hand mot sin mun, pressade läpparna hårt mot dess ovansida, tryckte in fingrarna i hennes handflata. Strök sin panna mot den.

”Jag vet inte vad jag gör om du lämnar mig:”
”Jag ska inte lämna dig. Jag ska bara gå hem.”
Hon stönade lite när hon flyttade sina ben för att kunna öppna bildörren.
”Jag menar det, jag vill inte leva om du lämnar mig.”
Han tog för hårt i hennes arm och hon grimaserade.
”Jag ska inte lämna dig. Men jag måste gå nu, jag måste lägga mig ner. Tobias, snälla.”

Hon såg på honom, och all rädsla han tidigare hade kunnat läsa av i hennes ansikte var borta. Sara var fullkomligt orädd nu. Det skrämde honom.
Han nickade och klev ur bilen.
”Jag öppnar åt dig, vänta.”

Hon lät honom stödja henne fram till porten men bad honom sedan att gå. Han påminde henne om mobilen, om att hon skulle vila och återhämta sig. Han sa att han redan saknade henne, att han ville vara nära, att han alltid var nära, att hon bara behövde tänka på honom. Hon svarade inte.

Han hade lämnat Sara hemma med Joakim, hos den ende han inte kunde prata med. Det största hotet i hans liv.
Tobias körde runt med bilen den natten, kunde inte slappna av, ville inte slappna av. Han kunde inte sluta tänka på Sara, på Joakim och på Sara och Joakim tillsammans.
Skräcken var att åka hem, somna och sedan drömma om de två tillsammans. Allting hade tagit en ny vändning, han var osäker på henne, på sig och han körde in till city och fixade amfetamin. Tog det en stund senare när han satt i bilen vid slutet av en bro. Han höjde musiken, behövde fler intryck. Han kisade mot bilarna som passerade, mot mörka siluetter med trådar av ljus släpandes efter. Han sjönk in i sätet, in i sin egen ryggrad, följde med pulsen runt sig själv och tog ett beslut.
Han skulle ta livet av sig.

På golvet skrev han sakta ett J med sitt saliv. Han var så torr i munnen att han fick samla ihop saliv flera gånger. Han blundade, andades djupt några gånger och ställde sig på knä på golvet, placerade händerna brett och sedan fötterna så långt bak det gick, vilket innebar att han kände dörren med tårna. Han gjorde ett hundra armhävningar över J, innan han satte sig på golvet med ryggen mot ena väggen igen, och fortsatte vänta.

*

Hon vaknade långsamt av skrammel från köket.
Rörde sig lite, bara för att återigen kastas tillbaka ett dygn i tiden. Knäna i gruset, Tobias blick som hon brann för och ihop med, den skadade henne nu. Det gick inte att blunda, hans ögon från gårdagen var för nära, och hon spärrade upp ögonen för att få bort honom. Hon grät igen och underläppen sprack när hon började hulka okontrollerat.
Ljudet från köket tystnade och plötsligt stod Joakim där, bredvid henne.

”Sara…herregud.”
Tårarna tog sig sakta nerför hennes kinder. Samlades i en pöl på handen som vilade under kinden. Näsan var så svullen att hon inte kunde andas genom den, och snoret rann samma väg. Hon försökte prata men fick inte ur sig något mer än harklingar. Han försvann ur hennes synfält och kom tillbaka med toalettpapper som han torkade hennes hand och kind med. Näsan var han extra försiktig med och hon mötte hans blick när han med skakig hand försökte hjälpa henne.
Hon svalde några gånger, måste få säga något nu, måste prata med honom.

”För…låt.”
”Förlåt? Men du ska inte be om ursäkt! Du har inte gjort något fel Sara!”
Han stod på knä bredvid hennes huvud och strök henne sakta över kinden.
”Förlåt för att jag…”
”Vad pratar du om? Du ska inte be om ursäkt Sara. Jag vill bara veta vem som gjorde det här. Kan du bara berätta det? Jag ska inte ringa till polisen om du inte vill, men jag behöver få veta, okej? Vem var det?”
”Vet inte”, svarade hon hest.
Det här fick hennes hjärna att rotera. Hon hade ingen plan för det här, visste inte hur hon skulle tackla den här situationen. Hon kom inte ihåg vad hon skulle säga, vad de hade kommit överens om, Sara ville bara säga som det var, men någonting hindrade henne, knackade på insidan av det innersta och så var hon fokuserad igen.
Såg honom rakt i ögonen.
”Jag blev rånad.”
”Rånad?”

Han såg förvirrat på henne. Liksom tappade närvaron en stund. Släppte taget om henne och flätade ihop sina fingrar och lade dem att vila på sängkanten.

”Rånad. Jag såg inte vem det var.”
”Men din väska är här.”
”Jag slogs för den.”
”Vad menar du?”
”Jag hade ringen i väskan. Jag ville inte att de skulle ta väskan Joakim. Jag slogs för den.”
Hon vek inte undan med blicken. Vad som helst, men hon fick inte släppa taget om honom nu.
”Ringen?”
”Jag hade en ring. Till dig.”
Blicken.
Han förstod inte, hon såg det, men hon kunde inte göra mer nu. Hon hade sagt allt. Nu ville hon sova igen. Sara slöt ögonen och andades ut. Ryggen värkte av ansträngningen, bara för en kort stund, sedan kände hon bara dovhet. Innan hon somnade kände hon Joakims andedräkt och läppar mot sin panna.



*

Johan Eriksson höjde på ögonbrynen när Tobias klev in i rummet. Människan kom in utan kläder på överkroppen. Han suckade och ställde ifrån sig kaffekoppen på bordet. Viftade med handen mot Tobias som om han var en fluga och sa till vakten vid dörren.
”Nej, det här gör jag inte. Ta med honom och fixa en tröja.”
”Jag har ingen tröja”, sa Tobias och satte sig ner vid bordet.
”Du kan resa dig upp igen, för jag pratar inte med någon som inte har kläder på sig. Så, res dig upp, följ med vakten ut så får du låna en tröja. Gå nu.”

Tobias ville helst av allt välta bordet över mannen på andra sidan bordet. Han, den där som pratade om vikten av kläder, när det enda Tobias tänkte på var vikten av heder. Av respekt och av ren och skär jävla rättvisa. Nå. Han skulle få som han ville. Den här gången. Han reste sig och synade Johan innan han gick mot dörren och följde efter vakten ut i korridoren.
Johan gick tillbaka till bordet, drack ur sin kaffe och bläddrade bland sina papper. Hittade noteringen han sökte och lade den överst. I samma stund var Tobias tillbaka. Han leddes fram till bordet som om han på något sätt plötsligt var oförmögen att gå själv. Han höll fram händerna och vakten låste upp hans bojor. Tobias satte sig ner. Johan Eriksson stod kvar. Väntade till dess att vakten hade stängt dörren och ställt sig framför den.

”Bra Tobias…”
Johan synade den gröna häkteströjan, nickade sakta och försvann ner i sitt papper igen. Försökte skapa en känsla av osäkerhet hos Tobias. Han var inte säker på om det fungerade på Tobias, men det fungerade på honom själv, det gav honom en känsla av makt. Han behövde makt idag.
”Din mamma ställer till med problem för oss.”
”Och då springer du till mig? Vad är du för en jävla tomte egentligen, va? Du tror att det här ett dubbelspel i schack eller något, där du kan springa mellan dragen och hoppas att ingen upptäcker vad du gör, att du spelar ut oss mot varandra. Vad förväntar du dig att jag ska säga nu, va? Säg det, så hjälper jag dig på traven.”
”Jag vill att du berättar varför din mamma är så hemlighetsfull när det kommer till er, till hennes egen familj. Vad är det hon inte vill berätta? Vad är er stora familjehemlighet?”
”Du är ju för fan inte sann. Vad ska jag göra här menar du, berätta om våra livs meningsskiljaktigheter? Vad ska det leda till? Dina jävla hypoteser och gissningslekar. Fy fan.”
”Sara berättade en sak.”
Just i det här läget tittade inte Johan bort. Han ville se Tobias reaktion. Och den var omedelbar. Han sade ingenting. Tobias såg bara på honom.
Johan satte sig ner och vände blocket mot Tobias. Visade honom meningen som Sara skrev ner åt Johan tidigare. Han höll fram blocket lite närmare, så att det inte skulle finnas någon som helst tvekan om att Tobias hade sett vad som stod där. Sen lade han ner blocket framför sig igen. Nickade.
”Ja, Tobias. Jag tycker att den här meningen är väldigt intressant. Jag tycker att den här meningen säger mer än ett förhör på tre timmar med Sara. Det här tog henne fem sekunder att skriva och säger mer än alla timmar vi har suttit här inne. Det är mycket intressant.”
Tobias såg på honom. Funderade över sina alternativ, vilket inte behövde vara negativt åt något håll. Men han ville gå den enkla vägen. Han bestämde sig för att vara tyst.
”Något i den här meningen säger mig att hon är ett offer i det här, ett offer den kvällen som Joakim dog. Och den här meningen är bara början, det vet du va? Hon har sagt A nu. Sen kommer B. Vi har ingen brådska Tobias. Det kommer när det kommer, oavsett.”

*

”Hur fungerade Joakim under den här tiden?”
”Jag vet inte. Vi hade ett liv.”
”Han hade ett liv med dig, och du hade ett med honom och Tobias.”
”Ja.”
”Anade han något?”
”Jag vet inte.”

Sara frös. Hon drog in händerna i tröjan, kröp ihop i stolen, tryckte sig närmare ryggstödet och korsade benen.

”Hur länge hade du tänkt att bo ihop Joakim innan du skulle göra slut och kräva lägenheten av honom?”
”Jag vet inte.”
”Du vet inte? Men ni hade väl en plan?”
Hon tittade bort. Harklade sig.
”Det var inte jag, det var Tobias idé, jag har ju sagt det.”
”Men du sa inte ifrån. Du lät det ske. För att vad, han hotade dig?”
Nu såg hon på honom igen. Lutade sig fram. Talade sakta och väldigt tydligt.
”Vi hade ett förhållande, han hotade inte mig.”
”Kan du inte berätta vad du menade med det du skrev till mig, att Tobias får som han vill?”
”Han är övertygande.”
”Övertygande? På vilket sätt menar du?”
”Han vet vad han vill och hur han ska få det. Det är inget brott.”
”Det har jag inte sagt, men det beror ju alldeles på vad man gör för att få det man vill ha, eller hur?”
Hon svarade inte på det. Risken var för stor att hon sade något fel, något som kunde skada Tobias, och då skulle han polisen kunna vrida och vända på det så att hon till slut inte visste vad hon hade sagt från början.
Allt Tobias hade gjort var att värna om deras kärlek, hur skulle hon någonsin kunna förklara det?

Efter två dygn i sängen satt hon i soffan och tittade på TV.
Joakim hade varit vid hennes sida hela tiden, men nu när Sara var uppe och gick själv, skickade hon iväg honom till jobbet. Att ha honom inpå sig hela tiden var påfrestande, han ville så väl och hennes skam inför det hon höll på med höll på att avslöja henne flera gånger. Han var så fin, och hon lät honom tro att de hade en framtid, att det här var ett fint liv.
Hon såg sin väska på hallgolvet bredvid byrån. Den stod intryckt under pallen och hon kunde se ända från soffan att det var blod på väskan. Hon andades in, sviktande. En hand över munnen. Det sved i bröstkorgen och den var där igen, kylan och skräcken över att inte nå fram. Sara försökte svälja bort gråten.

Hon drog undan filten som låg över benen och reste sig sakta. Kompresserna över hennes knäskålar gjorde det svårt för henne att böja sig utan att tejpen drog i skinnet. Hon fokuserade så hårt på väskan att allt runt omkring henne blev suddigt. Hon stannade och lutade sig mot dörrposten. Rörde försiktigt vid sin näsa som inte var lika svullen men fortfarande gjorde lika ont.
Hela ena yttersidan av väskan hade blodfläckar på sig. Hon såg på dem, väntade sig nästan att de skulle flyta ut och rinna ner på golvet, vidare fram till hennes fötter och sedan börja äta sig in i henne, och hon rörde fötterna för att mota bort krypkänslan som spred sig i benen. Hon tog två steg framåt, böjde sig försiktigt ner och tog tag i väskan. Gick in till vardagsrummet igen och tömde ut innehållet på bordet. Skakade väskan och drog runt med handen inuti den för att försäkra sig om att den var tom.

Hon gick ut i köket, öppnade skåpet under diskbänken för att ta en plastpåse, när det kom en svärm av små flugor ur papperskorgen. Hon stängde snabbt. Stod kvar några sekunder och undrade varför de var tillbaka. Det var längesedan de hade haft problem med flugorna. Hon stoppade in väskan i påsen, snurrade in den ordentligt i plasten, knöt ihop påsen först en gång och sedan en knut till.
Måste få bort den.
Gömma den, och allt som hörde till. Sara öppnade skåpdörren igen och tryckte snabbt ner påsen med väskan i papperskorgen. Hon stängde hårt med båda händerna, försäkrade sig om att den var stängd och backade bort från diskbänken med blicken fixerad på dörren. Ville inte vända ryggen till, hon hade en känsla av att något skulle öppna skåpet inifrån och krypa ut och ta henne.
Hon backade ända ut i hallen. Sara stod stilla där en lång stund innan hon gick in i badrummet och tvättade händer och underarmar med tvål och varmt vatten. Hon använde nagelborsten, såg till att skrubba länge, slutade först när huden var flammande röd.

Hon stannade med armarna i kors framför vardagsrumsbordet. Kände sig helt främmande inför sakerna på bordet. Det där måste vara någon annans, det var hennes första tanke. Hennes andra tanke kraschade när blicken fastnade på en mobiltelefon. En ny Nokia. Hon kände igen den men förstod inte hur den hade hamnat här. Mindes sedan hans ord i bilen, hans förmaningar, uppmaningar, och tydliga budskap. Det här var deras enda sätt att hålla kontakten på, hon måste vara försiktig.
För en sekund såg hon sig själv öppna fönstret och kasta ut den, få ett stopp, ett slut på ett känsloliv som höll på att kosta henne livet.
Hon sträckte ut en arm med fingrar som skakade. Hon vände på mobilen så att skärmen låg uppåt, men hon ville inte ta i den mer, inte lyfta upp den. Det betydde för mycket om hon gjorde det. Då fortsatte allt. Just nu orkade hon inte, måste vila en stund till. Hon släppte ner axlarna som sakta hade börjat vandrat uppåt, andades ut och stod med en hand på bordet, den andra runt nacken.
Då började displayen på Nokian att lysa.
Hon såg den i ögonvrån och texten i rutan gav henne akut illamående och samtidigt en längtan som fick det att hetta i hela huvudet.

INKOMMANDE SAMTAL
#1

Sara kunde inte röra sig.
Stod still med tårar som rann nerför kinderna, med en impuls att springa ut genom dörren och aldrig komma tillbaka. Önskade att något skulle hända, att någon kunde komma och bryta förtrollningen, få henne att släppa taget

omtänksam


om det enda hon någonsin hade brytt sig om på riktigt.
Den slocknade.
Hon fick panik och lyfte upp mobilen, tryckte på några knappar, sa hallå, hallå, sa hans namn och tårarna blev fler och fler, ökade i takt med paniken i hennes strupe och då blinkade den igen.
”Hallå!”
Hon tryckte mobilen mot sitt öra med två händer, satte sig i soffan för att bädda in honom, dem, i en sfär som inte gick att ta på.
”Sara…kom.”
Hon hörde det, att han var annorlunda. Att det var något som var fel.
Hon blev helt klar i huvudet. Iskall.
Ställde sig upp. Gick in i sovrummet och började rota fram kläder med en hand.
”Var är du?”
”Hemma. Kom.”
”Jag kommer. Jag ska bara klä på mig. Jag kommer, lägg inte på!”
”Sara.”
”Ja? Jag är här Tobias! Lägg inte på!”

Han svarade inte och hon fortsatte att prata om det som betydde något, om de två, det där man kanske bara får uppleva en gång i livet, kanske aldrig. Att få älska och brinna.
Sara hittade sin plånbok i vardagsrummet och klev i Joakims tofflor, tog trapporna alldeles för fort, hennes ben värkte och ryggen skrek åt henne att sluta röra sig, att gå hem och lägga sig ner, men hon svalde paniken och fokuserade på att komma fram.
Hon ropade på honom, fick inget svar men hörde hans andetag, inte de kraftfulla, de med livet som hon älskade, det här var något annat, det här var fel.
Hon stoppade en taxi ute på gatan och uppgav Tobias adress. Hörde honom flämta någonting någonstans där hon inte kunde få tag i honom, hörde honom silas bort i bruset. Hon såg på klockan i bilen, fyra minuter hade gått, han hade varit tyst i fyra minuter nu, hon körde in tänderna i underläppen för att inte skrika rakt ut, chauffören körde redan så fort han vågade och sade bara åt henne att springa när de kom fram, han skulle larma ambulans.
Ytterdörren var olåst och hon gick rakt in och ropade på honom, såg på mobilens display att samtalet fortfarande var uppkopplat, gick in i vardagsrummet där TV:n stod på, in i köket där en tallrik stod kvar på bordet bredvid en öppnad Pripps Blå.
”Tobias!”
Sara ryckte upp badrumsdörren, men han var inte där och hon fortsatte in i sovrummet, såg hans huvud sticka upp bakom sängen och mobilen gled ur handen ner på golvet när hon gick runt sängen och hans blod fanns överallt.
Hon satte händerna för munnen, svalde en kväljning. Det luktade järn. Gick ner på knä, visste inte var hon skulle börja, det såg ut som om någon hade öppnat honom, det var så mycket blod överallt och Sara ville hålla för någonstans, stoppa honom från att rinna bort.
Han hade sin mobil tryckt mellan huvudet och axeln, ögonen slutna, avslappnade, han såg medvetslös ut. Hon ställde sig på knä framför honom, höll hans huvud mellan sina händer och skrek åt honom att stanna, att han var en jävla fegis. Hans ögonlock rörde sig lite, bara för en sekund och hon släppte honom, fick tag i en kudde och drog av örngottet, bet i det tills det sprack och hon kunde riva loss remsor. Hon skrek åt honom att inte somna, att ambulansen var på väg, att han inte fick somna nu.
Sara greppade tag om en av hans händer men tappade den på en gång. Han var så hal, det var som att försöka hålla i såpa, och hon grät nu, frustrerad, tog ett nytt grepp och lyckades knyta tygbiten om hans sår. Hon gjorde samma sak med den andra, satte sig sedan bredvid Tobias och klappade honom på kinderna, för han måste hålla sig vaken nu, snart kom hjälpen och han var

omtänksam

inte ensam, hon var här med honom, hon skulle aldrig gå, aldrig.
Någon lyfte plötsligt bort henne, det högg till i hennes rygg på grund av det hårda greppet och hon skrek rakt ut åt de skulle släppa henne. En mansröst talade till henne, ställde sig framför hennes ansikte, blockerade allt mellan henne och Tobias. Hon försvarade sig, knuffade på mannen tills hon insåg att det var ambulanspersonalen.
”Är du skadad?”
”Ja!”
”Kan du visa mig var någonstans?”
En arm som föste ner henne mot sängen, en akutväska som öppnades. Hon såg en man och en kvinna i likadana kläder som gjorde saker med Tobias; lade honom ner och fäste en nål i hans hand, tog bort hennes förband på ena armen, hon såg vätska som droppade in i honom och hur de lyfte upp honom på en bår, spände fast hans bleka armar och bar iväg honom. Hon reste sig, måste följa med nu.
”Sätt dig ner, de tar hand om honom, visa mig var du är skadad.”
”Det är inte jag, det är han, det är hans blod! Jag måste få följa med, snälla jag måste få följa med!”
”Självklart. Du kan åka med oss in till sjukhuset. Vad heter han?”
”Tobias.”
”Hur känner du Tobias?”
”Han är min.”
”Kan du berätta hur länge sedan det är som Tobias skar sig?”
Hon stirrade på mannen, på hans mun som spottade ur sig ord hon inte ville lyssna på. Hon gick efter båren, höll en hand på Tobias ena fot. Ignorerade mannens fråga.
”Du vet inte? Vad heter du då?”
”Sara.”
”Bra, okej Sara, när hände det här, vet du det?”
”Nej.”
”Vet du vilken blodgrupp Tobias har?”
Sara stannade, såg Tobias bäras iväg. Fastspänd.
Lyftas in i en ambulans, och försvinna bakom en dörr.
Någon rörde vid hennes arm, bad henne komma med, men allt hon kunde tänka på var att hon inte visste vilken blodgrupp han hade. De hade delat allt, de hade slagits och älskat, hon borde veta det här, nu borde hon veta det.
”Det gör ingenting, vi tar reda på det, vi måste åka på en gång, så ska du med får du komma nu, ska du med?”
En man med glasögon och stora kinder stod plötsligt framför hennes ansikte och pratade i slowmotion. Han rörde vid Sara igen och hon drog till sig sin arm.
Skyddade sig själv. Slöt sig.
”Jag ska med.”
Hon satt i framsätet, fastspänd, och varje sväng fick hennes rygg att sända ut smärtsignaler och hon grimaserade.
”Vad har hänt med dig?”
”Ingenting.”
”Jag ser ju att du har jätteont. Är det han som gjort det där?”
Han såg på hennes näsa. Knep ihop läpparna i ett samförstånd, utan att hon gett honom sitt godkännande.
Det hördes ett ljud till vänster om hennes huvud. En lucka öppnades och den kvinnliga sjuksköterskan som åkte med Tobias där bak tittade fram.
”Du kan slå av ljusen.”
Hon stängde luckan, och ambulansföraren tryckte på en knapp. Sirenerna tystnade och Sara stirrade på honom. Hon blev kall och varm och sedan kall igen. Ögonen sved och hon hackade tänder. Stirrade på mannen bredvid sig, rörde vid hans arm.
”Vad betyder det?”
Han började säga något, men Sara avbröt honom, slet i hans arm så hårt att han var tvungen att släppa ratten med den handen och hålla undan henne.
”Svara! Vad betyder det? Vad betyder det?!”

*

Han gungade. Pirret i magen när han var högt upp med ansiktet ner, pirret när marken försvann och byttes ut mot en himmel, träd i röda färger och marken igen. Tobias skrattade utan ljud med öppen mun. Tårar i ögonen av vinden.
Någonstans där emellan fanns Joakim. Han vinkade, sprang framför gungan, hoppade undan, hoppade fram igen. Tobias försökte se bakom gungan, se vart Joakim gömde sig. Han dök hela tiden upp där Tobias inte förväntade sig att se honom. Någon puttade hans gunga, gav den ännu mer fart, och det kittlade i hela magen, hela huvudet och när han öppnade ögonen såg han Joakim alldeles för nära.
Smällen var oundviklig. Tobias grät av chocken och för att Joakims näsa blödde. Mamma drog upp Tobias ur gungan så häftigt att han slog låren mot kanten på gungan och sedan skakade hon honom hårt, kallade honom ord han aldrig hade hört förr och hennes andedräkt var kvävande. Hon satte ner honom hårt i sanden och började trösta Joakim.
Flera timmar senare när de låg i sina sängar hörde Tobias att Joakim klev ur sin säng och gick fram till hans säng och viskade bredvid hans kudde.
”Tobben? ”
Tobias svarade inte, andades bara in lite häftigare, höll sedan andan för att höra vad Joakim sade. Stirrade ut i mörkret, kunde inte riktigt se hans ansikte, bara siluetten. Han kände Joakims hand över sin.
”Jag vet att det inte var med flit. Det gjorde inte jätteont, jag blev mest rädd. God natt.”
Han ville säga något, men fann inga ord. Lyssnade bara.

”Tobias, hör du mig?”
Han svarade inte. Vände på huvudet bara. Han ville inte vakna nu. Rösten fortsatte prata, inte till honom nu, till någon annan.
”Jag tycker att han borde slå upp ögonen nu, han har legat länge så där.”
”Hur då så där?”
Den andra rösten rörde vid hans arm, drog i täcket. Flyttade någonting bredvid honom, en stol kanske.
”Som om han var mellan dröm och verklighet.”
”Det kan han väl få vara.”

Skratt.
Skrammel. Rena dofter. Tvål. Handsprit.
”Men vi kanske ska ta in hans flickvän i alla fall, han kanske vaknar till då.”
”Ja, Sara heter hon va? Jag tror hon sitter i tv-rummet. Jag kan hämta henne.”
Tobias slog upp ögonen när de hade lämnat rummet. Lyfte på armarna och synade bandagen runt sina handleder. Han log.

”Vad hände när Joakim dog?”
Johan satt bakåtlutad i stolen med händerna knäppta över magen. Tobias skrattade till.
”Du vet vad som hände. Han dog.”
”Varför?”
”Jag vet inte. Jag var inte där.”
”Du var inte där?”
”Nej. Jag var inte där.”
”Nu förstår jag inte riktigt, du ringde ju och larmade från stranden, hur kan du förneka det?”
”Jag förnekar inte det, jag säger bara att jag inte var där när Joakim dog.”
”Du var inte där?”
”Nej, hör du dåligt?”
”Du får ursäkta mig men det här har jag inte hört förut.”
”Så kan det vara ibland. Man får inte all information fast man anser sig vara i den positionen att man ska få all information. Jag förstår precis.”
Johan bläddrade runt bland sina papper igen. Ingenting verkade stämma. Han slog ut med händerna.
”Berätta då är du snäll. När kom du till stranden?”
”När han var död. Eller jag trodde att han var död i alla fall. Det var blod överallt.”
Johan konstaterade att Tobias sade det där utan att blinka.
”Vad, han bara låg där, alldeles blodig?”
”Ja.”
”Var Sara där?”
”Det vet jag inte.”
”Du vet inte om Sara var där?”
”Nej. Eller jag vet att hon inte var där när jag kom, men jag kan ju inte veta om hon hade varit där innan jag kom.”
”Varför åkte du till stranden?”
”Sara ringde mig och bad mig komma dit.”
”Varför gjorde hon det?”
”Hon sade att Joakim var aggressiv och hon ville inte vara där ensam med honom.”
”Varför var hon ensam där med honom?”
”Jag vet inte. Vi hann inte prata om det.”
”Du visste inte att hon skulle träffa Joakim?”
”Nej.”
Nu hände det. Johan såg att Tobias reagerade.
”Jag kan förstå att Sara ringde till dig, hon förföljde ju dig, men att du åkte dit, det fattar jag inte. Du avskyr människan.”
”Henne ja, men inte Joakim.”
”Så vad, du åkte dit för Joakims skull, inte för Saras?”
”Just det.”
”Men du umgicks ju inte med din bror?”
”Nej, men om någon ringer och säger att min bror är aggressiv på en strand, då åker jag dit.”
”Blod är tjockare än vatten?”
”I vissa fall, ja.”
”Definitivt i det här fallet med andra ord.”
”Ja. Det var något som…”
Han tystnade, strök sig i ansiktet, över ögonen och rynkade ögonbrynen.
”Det var något som kändes konstigt när hon ringde. Joakim är inte den som blir aggressiv hur som helst, inte vad jag vet i alla fall, eller jag vet inte, men jag var tvungen att åka dit.”
”Du tänkte att hon kanske skulle skada honom?”
”Det var dina ord, inte mina.”
”Men det är det du menar?”
”Hon ringer mig, säger att hon är där, när jag kommer är Joakim död. Vad säger det dig?”
”Att en av er ljuger.”



*

Sara sköt upp dörren till sjuksalen och fick se Tobias halvsittandes i sängen, och han mötte hennes blick. Hon gick fram till honom, på ett sätt överväldigad över att han levde, på ett sätt osäker på vad allt det här betydde.
Hon undvek att se på hans armar. Strök honom över kinderna, torkade bort sina egna tårar, och drog till sig en stol som hon satte sig på. Han sa ingenting och hon blev nervös, rodnade plötsligt och visste inte vad hon skulle göra av sina händer. Hon svalde och tvingade sig att se på den bandageklädda armen framför henne. Lyfte en hand och strök med ett finger över gasbindan.
Hennes haka sjönk in mot bröstkorgen och hon grät.
”Sara…”
Han tystnade, och hon lyfte huvudet och snörvlade. Väntade på en fortsättning. En förklaring. Någonting.
Han såg ansträngd ut, som om han valde sina ord, bestämde sig för vad han kunde eller inte kunde säga.
”Ja?”
Hon ville hjälpa honom, få Tobias att förstå att vad som än var orsaken till allt det här, så gick det att lösa. De kunde ordna allting tillsammans.
”Jag kan inte ha det så här längre, med dig. Oss.”
En snabb blick på henne och sedan ner på täcket.
”Vad?”
Hon sade ordet sakta, nästan viskade fram det. Världen kastade henne upp och ner, hon grep hårdare om hans arm men han tog inte emot henne. Sade ingenting, bara skakade på huvudet.
”Jag orkar inte med att du är.. att du inte kan…”
”Vad? Jag gör vad som helst, vad som helst Tobias!”
Hon torkade tårarna, försökte rycka upp sig, visa att hon klarade det här. Att hon stod ut, men tystnaden som följde skalade av henne millimeter för millimeter, fick henne att svettas och frysa på samma gång och hennes egen framtid stod plötsligt utstakad framför henne. Hon skulle leva ett liv i sorg, ett liv utan Tobias.
”Jag trodde att jag skulle klara av att dela dig men jag… gör inte det.”
Han rörde på handlederna, som för att visa exakt hur svårt det hade varit. Hon såg den, gesten, mådde illa av den och släppte hans arm.
”Är det mitt fel?”
”Nej, jag bara såg… ser ingen väg bort. Hur ska jag kunna åka någonstans när du alltid finns här?”
Han lyfte en arm och lade den över sin bröstkorg. Sara tog den mellan sina händer, höll i hans hand, kysste den och munnen och han var lika varm som hon mindes.
”Du får inte åka bort. Gör inte det. Jag kan inte fungera om du inte är här. Känner du inte det? Du är med mig, alltid.”
”Jag vet. Men jag kan inte ha det så här. Jag vill vara med dig, inte er.”
Han vände bort huvudet. Hon lät honom vara, satt bara där och lät hans ord landa. Tobias levde, och kunde vara där och prata med henne.
”Tobias, vi gör så här, lyssna nu. Se på mig.”
Han vände sig mot henne och suckade djupt.
”Jag gör slut med Joakim, nu, idag, imorgon, när du vill. Vi kan inte hålla på så här, du har rätt. Vi måste tänka på varandra.”
”Det kommer att krossa honom.”
Han stirrade på henne, och Sara ryggade tillbaka när hon hörde skärpan i hans röst.
”Han överlever.”
”Du vet att han är svag. Han kanske inte heller står ut, förstår du? Han kanske också blir galen av avundsjuka och -”
Sara tystade honom med sina läppar. Stod vid hans sida en stund, lutade sin panna mot hans. Tog ett beslut där, som säkert skulle komma att påverka resten av livet. Men det måste bli så. Det fanns inget annat sätt. Hon måste se till sig nu, till sin egen lycka. Inte till någons eventuella olycka.
”Jag trodde du ville att jag skulle flytta ut, och lämna honom?”
”Jag undrar om du fattar vad du betyder för mig. På riktigt, fattar du? Fattar du hur det är att älska någon så mycket att det gör ont att andas Sara, fattar du det? När varje inandning värker som om lungorna var tomma och varje utandning ännu mer, fattar du det?”
Han höll fast hennes hand, lite för hårt och alldeles för länge. Han släppte henne och svor tyst för sig själv innan han mötte hennes undrande blick.
”Du ser, jag kan inte ens låta bli att göra illa dig, så jävla viktig är du för mig.”
”Det gör inget, för jag känner samma sak för dig.”
”Gör du? Verkligen?”
”Det vet du, men du vill inte tro på det. Men det är så. Och jag gör vad som helst för dig Tobias. För oss. Säg vad jag ska göra.”
”Jag vet inte, det bara snurrar i skallen.”
”Sov du.”
Han slöt ögonen och tycktes somna på en gång.
Sara funderade på hur hon skulle komma ur allt prat om att hon hade köpt en ring till Joakim. Det här var komplicerat. Hon satt och stirrade ut i rummet innan hon kom på det. Hon lämnade Tobias och gick till dagrummet på avdelningen. Bad om att få låna telefonen och ringde till Joakim.
”Hej det är jag.”
”Vart fan är du?! Vet du hur jävla orolig jag har varit?”
”Jag är på sjukhuset.”
”Sjukhuset? Varför det?”
”Det är inte jag, det är -”
”Jag kommer hem och du är borta, det ser ut som själva fan här och alla dina saker ligger utslängda på vardagsrumsbordet, jag trodde fan att det hade varit inbrott!”
Hon bet ihop käkarna.
Såg vita fläckar framför ögonen, kramade telefonluren, måste bestämma sig för om hon skulle lägga på eller svara honom.
Nu. Bestäm. Lägg på eller svara honom.
”Joakim, lyssnade du på mig?”
”Vad då?”
”En kompis, du känner inte henne, ringde mig igår och var hysterisk och sa att hon behövde hjälp. Jag åkte dit och hon hade skurit sig i… i handlederna. Så jag har hjälpt henne Joakim. Det är därför jag är här.”
”Men gud. Hur är det med henne?”
Hon kunde se honom framför sig. Förvånad blick, och sedan dra med handen i bakhuvudet vidare ner i nacken. Hon visste precis hur han reagerade.
”Hon klarar sig. Jag har precis pratat med henne.”
”Fy fan, vilken grej. Och hur mår du då? Fan vad orolig jag blev Sara! Du kunde ha ringt i natt!”
”Jag somnade när vi kom hit. Det var rätt kaotiskt. Men förlåt, jag borde ha ringt.”
”Men alla dina grejer här då? Din väska är borta är förresten.”
”Jag slängde den. Den var förstörd. ”
Inget svar.
”Vad gör du? Försvann du?”
”Jag borde ha tagit undan den åt dig.”
”Du kan slänga soppåsen när du går ut. Det skulle kännas bra.”
”Självklart, det gör jag. Men när kommer du hem? Ska jag hämta dig?”

Sara satt i bilen med en filt runt axlarna som Joakim hade haft liggandes i bilen.
Han hade hållit om henne länge när de träffades utanför sjukhuset, försiktigt, andats in hennes hud, och viskat saker till henne som hon hade glömt bort, bekanta små ord som kittlade henne inombords. Han höll upp dörren åt henne, hjälpte henne att få in benen, ömmade för henne. Joakim satt en lång stund bredvid henne och bara såg på henne. Strök henne över kinden. Viskade till henne, som om det här var deras eget kapell.
”Jag har varit så orolig.”
”Förlåt.”
”Nej, inte så, inte förlåt. Bara, jag har varit så orolig.”
En kyss i pannan innan han startade bilen och körde iväg. Sara lutade sig tillbaka, såg på honom, på hans hår som alltid var lite långt i nacken.

Hon tyckte att han var den vackraste man hon någonsin hade sett, när de träffades. Hon hade omedelbart fått dåligt självförtroende och börjat jämföra sig med de andra tjejerna som var med den kvällen. Det var människor som hon hade känt i flera år, som hon hade skrattat och gråtit med, men som nu plötsligt var konkurrenter. Hon gillade det inte, men det bara blev så.
Sara var så tagen av Joakim att hon fick tunghäfta så fort han närmade sig henne eller frågade något. Hon beställde in vinglas på vinglas för att tina upp lite, för att överhuvudtaget våga svara på tilltal. Sedan var det klart. Sedan var det de två, särbos, men i allra högsta grad tillsammans. Hon var övertygad om att det var mannen hon skulle bli gammal med, människan hon en dag skulle välja att älska i nöd och lust.
Så kom Tobias.
Sara drog filten hårdare om sig, undrade hur han hade det där borta. Hon ville åka tillbaka, skulle åka tillbaka, men hon måste ta hand om några saker först.
Reda ut. Rensa ut.
”Jag slängde soporna innan jag åkte, och lade undan dina saker, så du behöver inte tänka på det nu.”
Han log. ”Du kan bara ta det lugnt och vila.”
”Tack.”
Hon menade det verkligen, hoppades att han kände det, att åtminstone det var äkta.
”Du sa något om en ring Sara.”
Joakim log lite generat, såg på henne, på vägen och på henne igen.
”Ja?”
”Jag hittade ingen ring bland dina saker.”
Han såg förlägen ut. Osäker. Det var precis vad hon behövde för att orka fortsätt, hitta ett sätt att komma ur det här.
”Inte? Jo, men den låg i väskan, den låg där i går. I en ask. Du såg den inte alltså?”
”Nej.”
”Då får jag leta när vi kommer hem.”
”Nej, det var dumt att dra upp det nu. Vi ska inte leta efter den ikväll, vi ska bara göra ingenting.”

Sara såg och kände hans goda avsikter, hans kärlek, och undrade hur en sådan känsla bara kunde försvinna.

*

”Sara, du var på stranden när Joakim dog.”
”Nej, vem har sagt det?”
”Jag säger det.”
”Jag var inte där när han dog, jag kom dit sen, när det… när det var för sent. När han var död.”
”Var det någon annan där då?”
”Nej, vad menar du?”
”Var Tobias där?”
”Nej. Han ringde och bad mig komma dit, att han behövde prata med mig och Joakim.”
”Tobias ringde till dig och bad dig komma dit?”
”Ja.”
Johan såg länge på henne innan han fortsatte.
”Men Tobias ringde från stranden.”
”Till vem?”
”Han larmade 112.”

Sara kände hur rummet började snurra, och tog ett hårt tag om bordsskivan framför sig. Måste få stopp på rummet. Hon stirrade mitt i Johans Erikssons panna, men när han också vred sig, till vänster, mer åt vänster för att tillslut spinna runt, runt, runt, då kände hon hur sin egen kropp blev till gelé, liksom flöt ut över stolen och ner på golvet.

”Sara?”

Rösten hoppade från sida till sida, hon försökte parera den, undvika att den kraschade in i henne. Men den fortsatte komma igen, hela tiden och hon duckade igen och hela tiden.

”Sara…vad gör du?”

Hon slog upp ögonen.
Hon satt upp. Såg sig om, ner på golvet och på sina händer som vitnat av det hårda greppet om bordsskivan.
Han satt framför henne, alldeles stilla.
”Jag… vet inte.”

*

”Värst vad du ser nöjd ut”, sa Johan. ”Vad tänker du på?”
”Ingenting. Gamla minnen bara.”
”Fina minnen förstår jag.”
”Mycket.”
”Mm. Du, jag funderar på Sara Bergman…vad vet du om henne?”
”Vad jag vet?”
”Vem är hon, hur ser hennes bakgrund ut?”
”Ingen aning. Vi är ju inte direkt ihop.”
Han kände sig plötsligt lurad, som om Johan satt med någon information som Tobias saknade.
”Nej, jag bara tänkte.”
”Jaha? Vad tänkte du då?”
”Nej men, det där du sa om att hon ringde dig från stranden. Hon kanske ville sätta dit dig.”
Tobias stirrade på honom och började skratta.
”Sätta dit mig? Varför det?”
”Jag vet inte. Kanske för att du nobbade henne.”
”Nämen lägg av!”
”Varför inte? Du vet ingenting om henne, hon är tillräckligt vågad för att knulla med dig i ett trapphus, så varför inte? Hon kanske är helt skruvad.”
”Har du tråkigt på jobbet eller? Så att du måste sitta och hitta på historier hela dagarna?”
”Så kan man tänka. Så tänker inte jag. Jag tänker att en av er, antingen du eller Sara, ljuger. Det betyder att en av er sitter och hittar på saker här inne.”
Tobias funderade en stund.
”Tror du att Joakim skulle leva med henne i flera år och om var knäpp?”
”Tänk om han inte visste det?”
”Sådant märker man väl på några år?”
”Gör man?”
”Det tror jag.”
”Mhm. Jag har kollat upp henne lite.”
”Och då?”
”Ingenting.”
”Ingenting?”
”Nej. Ingenting.”
”Okej? Vad betyder det?”
”Det betyder att jag kollade upp dig också, såklart.”
Tobias drog ett djupt andetag genom näsan. Sjönk ihop lite.
”Ja ja, jag förstår. Så i och med mitt register ska jag erkänna mig skyldig till mordet på min egen bror, är det så du menar?”
”Jag sade bara att jag hade kollat upp dig.”
”Det brukar komma en föreläsning när ni har gjort det.”
”Jaså? Jag har inte tid med sådant. Att du har gjort tid för narkotikabrott, stöld och misshandel visar bara på en sak.”
”Jaha?”
”Att det blev fel någonstans.”

Nu satt han med armarna på bordet framför sig. En hand vilade över den andra. Johans ögon var öppna på fler sätt än vad Tobias sett tidigare, och han fastnade i dem, i de blågrå skiftningarna, fastnade i en oväntad känsla.
Han kände sympati för honom. Tobias såg bort, ner i bordet, gäspade och lutade huvudet bakåt i stolen. Kände hur det stramade över halsen, tryckte i nacken och han tänkte att det kanske var så här det kändes precis innan man bröt nacken. Innan det blev svart.
Innan man dog.

Han dog nästan den där dagen, i alla fall såg det ut så. Han hade skurit sig i handlederna, långa snitt, men inte så djupa som det skulle krävas för att förblöda.
När han ringde Saras mobil och hördes hennes röst, ett vaksamt och oroligt hallå, som sedan förbyttes mot ren och skär panik, då visste han att det skulle lyckas. Han ställde upp låset på ytterdörren, gick runt i lägenheten och valde ut en plats. Det måste vara effektfullt, hon måste bli ordentligt uppskakad. Han bestämde sig för sovrummet, deras eget knullrum, det var där han byggde upp henne, det var också där han skulle plocka ner henne.

Han satte sig på golvet bakom sängen, så att han precis kunde se ut i hallen. Han hade med sig en stoppnål, blodpåsarna och ett trubbigt rakblad. Han ville inte riskera att lyckas med den biten.
Han satte luren mellan vänstra axeln och örat. Stack flera hål i blodpåsarna, lutade dem mot sina ben och kastade in nålen under sängen. Sade hennes namn, bad henne att komma och han hörde Sara skrika i luren, att hon var på väg. När han hörde hennes röst eka i trapphuset tog han rakbladet med höger hand och skar mellan senorna på vänster underarm. Det gjorde jävligt ont, han stönade till. Svalde en kväljning, en till, och klämde tillbaka mobilen som ville halka ner. Han hörde henne stanna en taxi och insåg att det var bråttom nu, hon skulle vara här inom fem minuter. Han tog en av blodpåsarna och tömde den över sin vänstra arm och byxbenet. Det var inte helt lätt, hålen var i minsta laget, men det såg jävligt mycket ut. Det såg bra ut.

Vänsterarmen ville inte riktigt lyda honom när han skulle ta rakbladet och skära upp högerarmen, det ihop med en viss mental blockering på grund av smärtan gjorde att han tvekade.
Sara skrek hans namn igen och det fick honom att komma ihåg vad han höll på med. Han räknade till tre, bet ihop käkarna och skar sig i höger handled. Rakbladet gick djupare den här gången, men inte på rätt ställe. Det gjorde för jävla ont och han kved till, släppte rakbladet på golvet och tog upp den andra blodpåsen. Vände den upp och ner och klämde med skakande vänsterhand tills påsen var tom. Han tog bägge påsarna och tryckte in dem under bäddmadrassen. Det blev en blodfläck på täcket, men det var ingenting man skulle reagera på i den här röran.
Han hörde Sara slita upp ytterdörren och börja gå omkring i lägenheten, hörde henne ropa hans namn flera gånger och titta i alla rum utom det han satt i. Ironin i det, tänkte han. Nu satt han tillbakasjunken mot väggen, koncentration nu. Lugn bara.
Så var hon där, han kände hennes händer runt sitt huvud, hon svor åt honom, kallade honom fegis. Tog i hans armar, tappade taget och Tobias hörde frustrationen och paniken. Han sörjde bara en sak, att han inte fick se det.
Ambulanspersonalen var snabbt på plats, lite för snabbt tyckte han. Vitsen var att Saras upplevelser skulle påverka henne ordentligt. Nåja, än så länge verkade allt frid och fröjd. Det stack till i ena handen och någon tejpade fast någonting. Han vågade inte öppna ögonen och se efter. Han lyftes över på en bår, hela tiden med Sara röst till vänster om honom. Hon ville följa med i ambulansen.
Gick bredvid båren och rörde vid honom. I ambulansen upptäckte de att hans sår inte var så djupa, de kollade puls och värden och konstaterade att han definitivt skulle överleva. En kvinnoröst bad ambulansföraren att stänga av sirenerna. Tobias ville stoppa dem, säga något, få dem att tuta på, men Sara reaktion kunde inte ha blivit bättre. Hon flippade totalt. Det fungerade. Han hade henne på sin sida igen.
Nu var det bara resten av planen kvar.

Den lilla oron han hade haft om Sara tillgivelse, den var helt borta. Hon var definitivt hans nu. Han log lite åt sig själv. Sträckte upp armarna i luften och flätade ihop fingrarna ovanför huvudet.