Det var kväll och vårt sällskap på åtta personer, varav tre barn, gick gatan fram i Ao Nang.
Det var varmt och mycket fuktigt.
Klänningen klibbade mot allt och jag var hungrig. Hur långt var det till den där restaurangen nu då?
En kvinna skrek plötsligt. Överröstade bilarna och allt folk.
Lillebror stannade och drog mig i armen.
- Mamma han gör illa henne. Där!
Han pekade åt andra hållet, över gatan mot vattnet. Och där, under träden på strandpromenaden, såg jag en man som försökte trycka ner en kvinna på marken. Det var små vattenpölar överallt efter ett skyfall tidigare på kvällen.

I Thailand är det vänstertrafik. Därtill kör inte folk som jag anser att man bör köra.
Det är ideligen galna omkörningar och förvirrande inbromsningar.
Men det tänkte jag inte på nu.
Jag klev rakt ut i gatan.
Såg bara mannens grepp om kvinnans överarmar och hörde hur hon skrek.
Jag närmade mig, saktade in och blev plötsligt rädd.
- Is she okay? Can I do anything?
Han såg snabbt på mig.
- She´s my girlfriend. Han var amerikan. Stor vinröd t-shirt över ett par jeans. Nakna fötter i sandaler och en väska över ryggen. Hon var Thai. Hade höga stövlar, vita korta byxor till ett vitt linne. Långt, slingat hår som föll ner över hennes rygg. Naglarna var extremt långa och målade med silverlack och hon hade mascara över hela kinderna.
- It´s okay, she´s depressed. Not feeling well. It´s okay, thank you.

Nu kom det tre andra turister över gatan. En svensk, en dansk och en engelsman.
Kvinnan skrek hela tiden men det gick inte att höra vad.
Dansken frågade om vi kunde göra något men amerikanen svarade inte nu.
Jag berättade för dansken vad amerikanen hade sagt till mig men vi fattade fortfarande inte läget.
I våra ögon såg det ut som att han försökte få ner henne på marken.
- Can you please let her go som we can se that she is okay? frågade dansken och då släppte amerikanen kvinnan, som genast sjönk ihop som en trasdocka mot marken. Hon skrek ännu högre samtidigt som hon tog sig upp på fötter och tryckte sig mot hans bröstkorg.
- NO! DON`T LEAVE ME HERE ALONE - PLEASE!
Hon stirrade på oss som om vi var från Mars och skulle hämta henne i vårt rymdskepp för vidare transport till helvetet.
Amerikanen slöt henne i sin famn och såg på oss.
- I told you. She´s not feeling okay. She´s depressed.
Jag stod kvar två sekunder. Tio sekunder, femton.
Han försökte inte trycka ner henne, han höll i henne för att hon inte skulle lägga sig ner på den blöta marken.
Hon skrek inte längre. Stod bara lutad mot hans famn och grät.

Sanningshalten ifrågasätts i “Gömda” och Liza Marklund kallas lögnare.
Jag tycker hela den här diskussionen är fullkomligt befängd och undrar verkligen vad det är folk inte fattar.

Jag skrev boken “Maskrosungen“, som kallas “En sann historia” av förlaget.
Det är det.
Det är min sanning.
Boken är proppad med journaler, polisrapporter och utlåtanden från Socialtjänsten, vilket alltså går att kontrollera. Allt är sant.
Mina upplevelser är också sanna - ur mitt perspektiv.
Hade min pappa skrivit boken, hade det låtit på ett annat sätt.
Hade min farmor skrivit den, hade ni fått ett tredje synsätt - av samma sanning.

Liza Marklund har skrivit “Gömda”, baserad på uppgifter som lämnats till henne, sanna uppgifter enligt uppgiftslämnaren.
Liza Marklund valde att tro på uppgifterna.
Hade hon fått annan information skulle boken haft en annan vinkling - men fortfarande varit sann.
Faktiskt.