Eftersom Christina lottar ut sin bok gör jag samma sak.
Eller va fan, livet är en fest – jag lottar ut 15 paket med “Svedd” och “Maskrosungen”!
Jag gör det lätt för mig: jag vill att du mailar mig namn, adress och samtidigt skriver vad min farmor hette.
Alltså: första 15 som mailar mig sitt namn+adress+namnet på min farmor får ett bokpaket på posten skickat till sig nästa vecka.
info snabela sandragustafsson punkt se
Blev bjuden på lunch och intervjuad för en tidning idag.
Alltid en intressant kombination; bulgur, lax och prata.
Jag trodde att det skulle handla om Svedd.
Det gjorde det inte, det handlade om Maskrosungen.
Förvånad jag blev. Men jag åt och drack och berättade.
Alltid kul när jag ska svara på hypotetiska frågor.
“Hur tror du att du hade varit mot dina barn om du haft en normal uppväxt, hade det varit någon skillnad?”
Jag höjde på ett ögonbryn och så tog vi nästa fråga.
Och någonstans halvvägs in på mingelkvällen, jag hade ett jätteintressant samtal med en av grundarna till BRIS, ser jag ett ansikte jag känner igen. Henrik.
Han den där Henrik som jag gick i samma klass med mellan ettan och åttan.
Han den där Henrik som jag tyckte så mycket om, han, den första kärleken.
Han den där Henrik som jag inte träffat på ungefär 19 år.
Han den där Henrik som jag skrev om i boken.
Han var där igår, på Malins mingel.
Själva anledningen till att han var där skiter vi i. Det är ju bara en parantes.
Trevliga Lina var där och firade Malins release.
Jag ångrar så att jag inte hälsade på Leif GW Persson och Jan Gulliou. Jag fegade ur.
Bild från Skrivarmamma.
Träffade Malin Persson Giolito på Simonas release och tyckte genast om henne.*
Väldigt rolig och smart den där Malin, precis som Simona. Samma lika kuliga.
Ikväll ska jag på Malins release för “Bara ett barn“, hennes andra bok. (Malin, du vet väl att du kan ansöka om att bli medlem i Sveriges Författarförbund? Jag är nybliven medlem. Anteckna tack.)
Jag tänker mig kvällen så här: dom pratar – jag skrattar. Feel no pressure.
* Precis som Simona.
Skulle redigera en post och lyckades slänga den i trashen, hittar den inte.
Jag hade i alla fall skrivit att jag har fastnat typ. Livet. Yada yada yada.
Ja, Mia Skäringer bloggar igen.
Då kan det här bli en bra dag. Tack.
Det känns ungefär som igår, och i förrgår, och veckan innan det och månaden innan den. Jag är vilsen, frustrerad, trött på saker som inte startat ännu, irriterad på folk som inte gör det dom ska, arg på mig själv för att jag inte lyssnar på mig, den självklara samtalspartnern när det gäller mig.
Når inte… fram. Någonstans. Så känns det.
“Ibland vill jag att någon ska dyka upp och ta hand om allt. Peka ut vägen, ge en liten knuff, stå bakom om jag faller. Sen kommer jag ihåg att jag är vuxen.” Läs hela Kajens inlägg här.
Själv intalar jag mig att det är okej att falla mot någon, det är fan jobbigt att vara vuxen.
Skrattar hysteriskt med öppen mun: 11-åringen har gjort illa sig igen, IGEN.
Skrubbsår, brutet finger, bruten (?) handled och svullet knä.
Tar det aldrig slut?!
Sport ÄR farligt.
(Välkommen hem till oss ikväll, då bränner vi skateboardar på gården).
Hittade en inläsning av Maskrosungen, och så klart lyssnade jag.
Mycket märklig känsla att höra det där, mycket märklig.
Såklart något i samma stil som den andra.
Det är så mörkt och trasigt allting. I love it.
Sovit dåligt, känner mig rätt… bitter (fråga inte, då tystnar jag aldrig), ätit gott i helgen, sett bra film, dålig film, grillat korv, irriterat mig på folk som lägger sig i vräker ur sig saker (läs: “är inte hunden lite smal”, läs: “vad taskigt, får inte hunden korv”), sen vet jag inte vad jag gjort mer.
Irriterat mig på folk, sa jag det?
Men herregud – nej hunden är inte för smal; hon har tappat all sin jävla päls, och nej, nej, nej, hon får inte korv av dig eller någon annan heller – det är min hund, jag ger henne mat. Och nej, det är inte “synd om henne” för att hon inte får smaka din korv eller vad du nu har i handen, hon mår fan psykiskt dåligt av att matas på stan av kreti och pleti, hon tror sen att alla som vill hälsa har mat, vilket gör henne extremt stressad och “på”.
Alltså: ge fan in att mata min hund.
Annars känns det bra att det är måndag i morgon.
Hunden har kennelhosta, så jag har torkat slem sen igår.
“…högst 10 minuters promenader, tänk på att det är en infektion, hon ska vara symptomfri i 2 veckor innan hon får träffa andra hundar”.
Oh the hundliv Annie. Fy fan.
Men jag gillar dig ändå.
Jag ska genast bli sympatisjuk. Du och jag Annie, du och jag.
Istället för att sätta upp mögiga mål, få nästa bok antagen, då kan jag köpa en Mac Air, och som med bilen: först flytta till landet för att ha en anledning till att köpa en stor (jag menar stor) bil.
Vi sket i det, i att vänta.
Och satan vad nöjda vi är. Och úndrar så klart varför vi inte köpt bilen tidigare.
Ungefär så resonerade jag igår när jag köpte min nya Mac, dock inte en Air, utan en Mac Book Pro, vadå skriva och sen kanske få boken antagen, jag vill ju ha något kul att skriva på nu. Ju.
Pratade med en smart människa i går, förövrigt min smarta människa, som krasst sa att jag har två val.
Du har skrivit en ny bok. Du vill sälja böcker. Du vill synas, men du vill inte “sälja dig” eftersom det tar emot, det är “inte din grej”, du tycker att det tar emot att “fjäska” och att “ta plats”. Som jag ser det har du har två val: 1) du spelar med, gör showen och gillar läget. 2) du spelar inte med och gillar läget.
Men åh.
Men åh.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig.
Något annat i alla fall.
Men insikten om att hur mycket jag än rensar bort runt omkring mig; det må heta idioter, twitter, facebook, gamla kläder, oanvända väskor, dom där skorna jag älskar men inte kan gå i, prylar, papperslappar, almanackorna på hög (det blev en moleskine btw) och det och det och det, så förändras ingenting.
Jag bär ju omkring på mig själv.
Och att inse det (hej käftsmäll) gör ont.
Det är inte allt det andra som är problemet, det är ju jag.
Ridå.
Idag såg jag en hund inne på NK.
Jag blev så paff att jag frågade en expedit om det verkligen var okej.
Jodå, svarade hon. Vi torkar till och med upp om den pissar på golvet.
Jag älskar NK.
Jag fann mig plötsligt inbokad på en kurs i Mindfulness.
Fanns väl någon mening med det också, tänkte jag och jag gick på innan-kursen-möte med ledaren (som jag är bekant med sen tidigare).
Kändes ganska bra. Ganska jävla bra faktiskt. Men nu vet jag vet inte.
Eller: jag har ångrat mig.
Panik kan jag stava till. Inte ångest. Men jag tror att det är det som sitter över bröstkorgen, i nacken och pannan.
Kristofer Flensmarck samlade ihop sin farmors almanacksnoteringar och gjorde poesi av det hela.
Jag är imponerad.
Och lätt gråtfärdig.
Ni vet, min farmor, den enda jag liksom, den sista jag begravde.
Jag vill göra något om henne, skriva något, hon hade ett jäkla liv, ett jäkla häftigt liv och när jag läser om Kristofers bok så vill jag ännu mer.
“Rut körde
hem mej
Jag skulle
kunna skrika
rakt ut i
vånda
Är livet slut
Hur skall jag
kunna säga
adjö till
TOR”
Alltså. Den här värmen.
Jag blir tokig snart. Får ingen luft. Kan inte andas.
Tar av mig skjortan. Öppnar fönstret för att få korsdrag. Får oljud.
Tar av mig skorna, strumporna.
Kan inte sitta still, inte koncentrera mig. Vill… slå någon.
Tar av mig jeansen.
Sitter i underkläderna på kontoret och vill krypa ur skinnet.
(Skriver på två böcker samtidigt nu. Baraföratt.)
Dagen än så länge kallar jag paus.
Försöker mota bort fanskap och elände genom att göra bra saker.
Roliga saker.
Saker med ett tihi mittemellan.
Shite vad jag håller på.
Igår kom nya mobilen, en sån man kan ringa på. Bara.
Den har världens sämsta surfmöjligheter, inga appar och mailprogrammet suger, men som sagt, den går att ringa på. Ett led i mitt rensande.
Inte Facebook, inte Twitter, inte en massa annat hela tiden.
Glitterfittorna.
Linna Johansson.
Stationsvakt.
Lotten.
Emma Gray Munthe.
Jag skrev Svedd under en lång tid.
Ingen närmare förklaring behövs.
Processen ni vet.
Den är ute, ska läsas, tyckas om eller inte, och då – mitt i det här – ska jag fortsätta med nästa.
Har lite problem med det just nu. Lite.
Processen ni vet.
Istället för att plocka fram bunten med papper som ska kopieras, plocka fram noteringarna till nästa manus, plocka fram kalendern och se efter vad jag eventuellt har missat, så svär jag över en tom kaffekopp, skitiga fönster och min ömmande hallux valgus-tå.
En kommentar om min sista föreläsning.
“jag var där när du föreläste. fy fasiken så bra det var. gick in på toan och bölade när det var slut, så berörd var jag. speciellt det du sa om sammanhang. och parantesen minns jag så väl, hur det slog rakt i magen. den föreläsningen var absolut i top tre av alla hela första året. det du sa hjälpte enormt på det privata planet för mig. så tusen tack för att du kom och för att du vågade. för mig är du väldigt modig.”
Jag behövde läsa det där idag, verkligen.
Jättemycket. Tack.
Vilan blev en promenad på två timmar ihop med hunden.
Jag lyssande på Annika Östberg´s sommarprat och tycker väl ingenting speciellt om det.
Hon låter lite trött, lite ledsen. Lugn.
På vägen hem lyssnade jag på P3 Dokumentär om Joy Rahman.
Häpnar över hur skört livet är.
Gör söndag genom att baka Ernst´s Lemoncurdskakor.
Kommer förmodligen äta för många.
Gårdagen; en fredagskväll med en tv som erbjöd ettan, tvåan och fyran, med andra ord: Trädgårdsfredag eller Dobidoo ungefär.
Det blev Dobidoo och Pripps Blå.
Så…förort.
Idag flydde vi fältet och gick på bio, det blev PUSS av Johan Kling.
Så bra.
Så vardag.
Så livet.
Jag har ingenting att klaga på, det här var ren njutning. Eller jo, det skulle vara att den kallas komedi.
Jag vill inte göra det. Livet är ingen komedi.
En lat morgon.
Lång promenad med P3 Dokumentär i öronen, “Mordet på Fadime”.
Då blev det plötsligt en lång och deprimerande promenad.
Kidsen hade lämnat gröt i kastrullen, snällt.
Självklart lyckades jag fördärva det genom att hälla sur mjölk över allt.
Jag tog en dusch istället.
Hittade sen ett linne från Odd Molly, har jag köpt det där, i garderoben.
Igår var jag på ett mingel och träffade bland annat en twittrare.
Jag säger så, för det var vad han var för mig, ett alias. När han presenterade sig hade jag ingen aning om vem han var.
Jag ville att han skulle fortsätta, att han skulle ge mig sitt alias.
Och då, när jag hörde det visste jag precis vem han var.
Eller?
En kille jag följt till och från genom åren, ja, genom åren.
Men jag vet inget om honom. Har aldrig haft den minsta lust att veta något heller.
Honom följde jag för att någon förmodligen sa att han var… snäll? Bra? Kul?
Typ så. Jag vet inte.
Men Jonas, alltså, det var trevligt att prata med dig, verkligen, och jag fortsätter gärna diskussionen vid ett annat tillfälle, förstå mig rätt.
Vad jag försökte få fram mellan tuggorna och rödvinet igår:
Jag är asocial.
Jag har svårt att…nej, jag har inget intresse i folk.
Jag skulle aldrig kontakta någon om det inte fanns ett riktigt intresse, jag skulle aldrig kontakta folk bara för att det skulle ge mig fördelar, eller chans att synas någonstans. (Bara att lägga upp Facebooksidan för Svedd var plågsamt). Jag fixar inte det.
Jag hyr ett kontorsrum med en bunt andra småföretagare.
Jag sitter aldrig och fikar, lunchar inte med dom. Jag är inte intresserad. Jag är ju trevlig nog att hälsa och pratar väder och vind i hallen men sen räcker det.
Jag har två-tre riktigt goda vänner, en bunt med kompisar som jag gillar som fan, och sen massor av bekanta som finns där runt omkring någonstans, som jag träffat på jobb, skolor etc.
Twitter för mig är obekvämt.
Twitter för mig är att vara på ett sätt som inte stämmer överrens med den jag är, på riktigt. IRL.
För mig är det ingen vits med att lägga ner tid på folk där eftersom jag inte… är intresserad.
Förstår att det är som att svära i kyrkan, för man SKA vara intresserad av ALLA.
Twittraren, eller Jonas som han heter, undrade varför jag kliver av sociala medier, och var lite inne på (om jag inte missminner mig) “hur marknadsför du då din bok?”.
Ja, du.
Jag hoppas ju att bokförlaget gör sin del, att tidningarna som fått den läser och skriver om den, och att mun mot mun metoden fungerar. Hur gjorde man före internet?
Till sociala medier räknar jag inte bloggen, så den blir kvar.
Jag har bloggat i över fem år.
Det har varit jättebra för mig, på alla möjliga sätt.
Jag började blogga för att ha någonstans att vräka ur mig (första bloggen hette “rensahuvet”) och när Bloggtoppen dök upp 2005 var jag tveksam till att registrera mig. Jag gick med, gick ur och gick med.
Nu har jag funderat på varför jag bloggar: är det för att synas på portaler och statistiklistor, eller för att jag behöver skriva av mig, oavsett om någon läser eller inte?
Det sistnämnda.
Som det var från början.
Det blir bra det här.
Bortsett från att jag fortfarande har ont i ryggen är det mesta okej.
Det mesta sa jag, inte allt.
Fortsätter min rensning, idag rök almanackorna (sparar visitkorten ett tag till. utifallatt.) och flera block som gör mig förvirrad. Nu har jag ett block. Ett.
Och mitt i allt, när jag mailar en webdesigner som jag hoppas ska uppfylla mina våta drömmar vad gäller hemsida och blogg, kommer jag plötsligt att tänka på en kvinna jag träffade i Thailand 2009.
Hon bor i London och vi skulle ses, dricka rödvin och prata om våra knäppa morsor, ja, tänk, hon har också en, men sen sågs vi aldrig. Jag mailade henne nu.
Berättade om boken, om hunden och allt det andra.
Jag hoppas verkligen att hon svarar. Verkligen.
Jag tyckte om henne.
Men så. Pratade med Denise Rudberg i telefonen häromdagen och hon gav mig lite att tänka på.
Och att göra. Så nu ska jag göra det.
Så blir det alltså; nya vägar.
Nya…grepp.
Rensat bort, inte bara handgripligen, inuti också.
Så det som är kvar är nytt, nyfiket och ohyvlat.
Jag.
Idag har jag powerwalkat iklädd ett grönt regnställ från Fristad.
Jag satt, med en kopp te i händerna, och pratade med en bekant idag.
Det var över ett år sen vi sågs. Det var precis som då. En kopp te.
Nu frågade han och jag svarade honom alla sanningar.
Allt jag tänkt så länge men inte sagt, knappt tänkt, för tänk, tänk, tänk om sanningen skadar… mig.
Koppen var varm och jag flyttade den i mina händer. Tänkte på sanningarna som nu låg framför mig, tänkte att det är så här det är.
Och det kan bara bli bättre.
Jag, kan bara bli bättre.
Jag: Här. Framåt.
Hunden: Äh. Jag går hit. Finare här.
Jag: Här tjejen. Kom.
Hunden: Tralalaaa, vilken fin buske det var här! Och kolla där, en kotte!
Jag: Annie kom nu.
Hunden: Nej.
Jag: Kom hit.
Hunden: Nej, jag vill inte.
Jag: Sitt.
Hunden: Sitt? Skulle vi inte gå?
Jag: Sitt.
Hunden: Ursäkta? Det är ju blött här. Har du en filt eller nåt?
Jag: Men sitt ner.
Hunden: Det var väl ett jävla tjat. Okej då. Nöjd?
Jag: Duuuuktig tjej! Och varsågod och gå.
Hunden: Va? Gå, sitta, gå – vad fan vill du egentligen?!
Dagens koncentration: shoppa en säng till hunden.
Det tog minst en timme. Under tiden ringde Telenor och då ballade allting ur; jag köpte ny telefon till en kostnad av något jag inte ens kommer ihåg.
Sen har jag valt ut fler tidningar som ska få Svedd, försökt förstå tre A4 med information från det danska bokförlaget, betalat förfallna räkningar och sorterat, sorterat och sorterat papper.
Hela jag känns som en klisterremsa för flugor.
Anna Brodow Inzaina formulerade det jag känner men inte kunnat sätta ord på.
Tack, tack, tack.
“Jag lider av koncentrationssvårigheter och en tendens att vilja splittra mig själv, därtill är jag en smula asocial.
Det är inte så att jag inte tycker om att umgås med människor, jag tycker mycket om att umgås med människor när det finns en kontakt, men jag har behov av att vila emellanåt och liksom nollställa mig själv. Min hjärna sållar inte sinnesintrycken utan tar in för mycket. Jag är överreceptiv. Behovet av att vila i tomhet kommer sig av detta. Det är ett sinnestillstånd som förr kallades melankoli.
Bloggen kommer jag fortsätta med, den tycker jag fyller en funktion. Jag känner att jag utvecklas i mitt tänkande och förhoppningsvis också mitt skrivande. Men allt det andra: twitter, facebook, ajöss!”
Drunknar i post, böcker, papper, lappar, alla dessa jävla lappar, när jag kliver in på mitt kontor.
Det är två månader sen jag var här. Det är dammigt och jag vill vända i dörren.
Öppnar post med samma frenesi som om jag skulle äta daggmask, det går sakta.
Det är för mycket av allt, för fel och ja. För mycket.
En samling trevliga kommentarer om Svedd.
Christina Stielli.
Lena.
Bokcirkel.
Göteborgsposten.
Jennies boklista.
Kulturbloggen.
Linda K.
Bim.
Barnboksbloggen.
Hallandsposten.
Tonårsmorsa.
Sara.
Nisse.
Ooofbook.
Vill du också läsa?
CDON, Adlibris, Bokus, Ugglan, Bokia.
Håret. Det är snart tillbaka.
Hela sommaren har gått och jag har inte märkt sett hur långt det har blivit.
Tycker om.
Fy fan vad mögigt att komma hem!
Väskor överallt, kläder överallt och det lovade tonårsstädet (“jag har städat, jag lovar”) visade sig vara ungefär lika med hej-jag-skurar-runt-mattan-för-det-är-ju-onödigt-att-skura-under-eftersom-man-aldrig-ser-det-golvet.
Pah.
Jag skulle lyfta ur en hundfodersäck ur hissen och tar den med en hand, känner att något händer i ryggen, känner det, säger det flera gånger kommande 30 sekunder också fan det hände nåt i ryggen, det känns skitskumt, går iväg för att öppna fönstret och fastnar mitt i en rörelse, känner hur musklerna i ryggen, tvärgående, krampar och jag kan inte flytta armarna, benen, ingenting.
Jag bara gråter. Hulkar.
Snor droppar ner på golvet och jag bara står där.
Hunden bakom och krafsar på mina ben, kidsen undrar om dom ska ringa ambulansen, mannen vet inte vad han ska göra för det går ju inte att göra något.
Jag får två Citodon i min hand, en mugg vatten.
Dricker, sväljer och står kvar.
Ser ut genom fönstret, konstaterar att det är en och en halv timme tills fotografen kommer.(Mannen och jag ska plåtas för en artikel i Året runt.)
Efter en kvart kan jag släppa ner armarna, flytta mina fötter, andas lite djupare.
Efter en timme har jag sminkat mig, konstaterar att jag är hög som en julgran och rör mig som en sengångare med höftproblem.
Fotografen ringer på dörren och jag ler ansträngt, det gör inte hon.
Hon är så jävla glad hela tiden.
Hej, säger jag.
Hej, vad du är vacker, säger hon och min Citodonladdade skalle börjar stamma.
Sen vill hon att mannen ska viska hemligheter i mitt öra.
Oboy, dom här bilderna vill jag verkligen se.
Idag lämnar vi huset på landet för alltid.
Det rivs den 23:e och enligt planerna ska det stå ett nytt hus uppe den 25:e oktober.
Den här sommaren har spenderats med ett ord i huvudet: rensa.
Alternativt jävla bajssommar.
Så mycket som varit riktigt apdåligt, men såklart ett gäng trevliga stunder, framför allt boksläppet.
Men på det hela: en mindre kul sommar.
Nu vill jag ha vargavinter.
Det är höst nu, på många sätt.
Och så är det bokmässa snart.
Jag kommer att ha ett miniseminarium på fredag den 24/9 kl. 12.30–12.50.
Boka in, sätt larm – kom och lyssna.
På lördagen 25/9 ska jag prata böcker med Bokcirklar kl. 15.20 – kom och lyssna på det också!
För två år sen skar kidot, aka Lillebror, upp ena armen, förra året välte han framåt med huvudet före med cykeln och igår bröt han höger ringfingertopp på två ställen.
Kanske räcker så här.
Jag vet inte jag. Jag vet inte jag.*
Säger bra saker, saker med viktigt innehåll, ord med tyngd och ändå (hur, hur går det till?) sitter jag i samma jävla båt igen.
Eller lyckats skita i det blå skåpet.
Eller vad fan som helst.
Och – jag har feber.
*Att handskas med barnen, oh the horror.
Jag är en vulkan, snöstorm, tornado, tsunami och bristande topplock på samma gång.
Det syns bara inte.
Mottagaren, eller nej, anledningen till denna känslostorm går inte att prata med.
Det är en tonåring.
Jag biter ihop för att inte bita någon annan.
Sväljer och hoppas att jag inte får en hjärtattack.
Möt Annie. Min hund.
Lite klämd, lite pressad men ändå nöjd. Det är schäferkompisen som gnager lite på henne.
Dom gör så, gnager på varandra.
Jag önskar att jag kunde vara så lugn när allt, allt, gnager på mig.
Men som vanligt vet jag inte vad lugn betyder. Kan inte ens stava till det.
Titta: lykn, lucckm, leggn.
Kan inte.
Varför inte gräva en grop?
Hunden och jag var ute en sväng till brevlådan.
(DN skulle plockas upp och sen hem för att förbereda tonåringens 16-årsdags frukost.)
Mötte en hare i full galopp med extremt krokiga öron.
Tänker på dom hela tiden. Öronen alltså.
Ont i magen, igen.
Kom lite oannonserat den här gången, det var AJ på en gång istället för illamående, hungrig, mätt, illamående, halsbränna, illamående och sen AJ.
Stress ja visst.
Vi tömmer hus eftersom vi ska bygga nytt.
Och jag tänker mycket på nya boken, vill att ni ska läsa den, att ALLA ska läsa den, och jag Googlar på mig själv, på titeln, för jag vill ju veta vad som sägs om den, (och jag tänker mycket på boken jag skriver, tänker att jag vill mer, liksom mer) när jag ser att det skrivs om den får jag ont i magen, mår lite illa en millisekund, läser och väntar mig det värsta.
Alltid gör jag så. Det värsta.
Mannen sa det igår, något i stil med att internet inte är för mig.
Att det inte är bra för mig.
Nä.
Hä.
Karin Berg på Bokcirkel har läst Svedd.
Jag läste inlägget till mitt morgonkaffe.
Ståpäls på armarna. Happy, happy säger jag.
Lyckades fippla bort mitt twitterkonto (fråga inte), och har således ett nytt.
Hunden käkar murputs, intressant iakttagelse så här på kvällskvisten.
Har mest blivit regnad på idag.
Kände redan i morse, nej, redan igår, att jag ville göra en äppelkaka.
Jag körde (förbi Mc Donalds och köpte en Mc Flurry Daim på vägen) till ICA och köpte mjöl, ägg, mjölk till kakan (och en bok, sill, tacosås, fryspåsar och myggmedel) och det är jätte, jätte mycket smör i min äppelkaka.
Hade verkligen önskat att perfektionen i mitt liv motsvarade bilden, men såklart är det en fejk.
Äpplet är fullt med kärnor, jag har snurrat det ett halvt varv.
Det händer inte så mycket.
Jag har det bra, men är trött.
Jag har det bra, men önskar något mer. Mera… äh. Bara mer.
“Efter tre dagar hade jag läst din bok, på slutet kunde jag knappt sluta, vad hade hänt med Helena och David?? Boken var gripande, minst sagt, kände verkligen hennes förtvivlan och frustation att inte få till ett bra fungerande liv. Man led med henne hela tiden. Du fångade verkligen mitt intresse att läsa vidare för att få veta slutet eller rättare sagt vad som hänt. Fler sådana böcker! Som jag sa till dig, jag tycker att en bok ska sticka ut och inte bara vara stöpta i samma form och din bok gör verkliget det. Den etsar sig fast och man kommer inte glömma den. Härligt Sandra, fortsätt VÅGA och gör det DU tycker känns bra, då blir man en vinnare.”
Tack Lena!
Hon: Men Sandra! Vad du har gått ner i vikt!
Jag: Eh… nej.
Hon: Du ser så smal ut, verkligen! *viftar med armarna för att symbolisera ett timglas*
Jag: Mm. Men jag har inte det.
Hon: Inte? Du ser verkligen ut att ha gått ner i vikt.
Jag: Gått har jag gjort, med hunden. Men inte ner i vikt.
Hon: Gått ner ja!
Jag: Nej, gått med hunden. GÅTT UT MED HUNDEN.
Läs, läs verkligen, och fundera över livet.
På riktigt.
Vi packade ihop oss, två familjer i två båtar.
Fyra vuxna, två barn och fyra hundar.
Ut skulle vi, långt ut i ytterskärgården.
Solen sken och humöret på topp; äntligen skulle jag få sova i mitt nya pop-up-tält, ett tält anpassat för fyra personer, inte två hobits.
Så.
Första anhalt Gillöga.
Det var fint, lite blåsigt bara, men så är ju ön känd för att vara blåsig också.
Eller: mindre lätt att hitta lä. Just där skulle vi tälta.
11-åringen tog med sig tältet och sen hördes ett SCHWOOP och så var den sagan slut.
Ingen övrig kommentar.
Av olika anledningar (ingen nämnd, ingen klämd) så bestäms det att vi ska flytta på oss.
Då gick vi på grund.
Eller: vi drog båtarna över stora partier med sten.
Alltså: vi är inte överrens om vad som är att “gå på grund”.
Jag anser att ligger man still på en sten har man gått på grund, oavsett hur man kom dit.
En del tycker att ligger man still på en sten har man bara gått på grund om man kom dit med motorns hjälp.
En del tycker att det inte är “på grund” även om man kan stå bredvid båten och försöka dra loss den.
När vi dragit båtarna fram och tillbaka över stora stenpartier i nån timme, upptäckte vi att ett T-stycke i hydralstyrningen hade gått av. (Något pundhuvud på marinan hade monterat motorlåset på fel sida.)
Med andra ord: det gick inte att styra.
När den andra båten krånglat sig bort från alla stora stenpartier fick dom bogsera oss – tillbaka till platsen vi låg på först. Efter middagen gick jag för att vattna blommorna och upptäckte att mensen kommit – en och en halv vecka för tidigt.
Hade jag tamponger? Nej
Hade jag bindor? Nej.
Hade min kvinnliga kompis tamponger eller bindor? Nej.
Ingen övrig kommentar till det. Och verkligen – fråga inte.
Den natten sov vi i våra kompisar hundtält.
Ingen övrig kommentar till det heller.
Dagen efter bogserades vi till Stora Nassa, grillade korv, jag brände, såklart, mig i gommen, hittade en trevlig tjej som delade med sig av sina tamponger och så bogserades vi vidare till Kallskär.
Den natten sov vi också i hundarnas tält.
Morgonen efter: mannen bogseras in till civilisationen för att få motorn fixad.
Dagen var varm, kall, varm, jättevarm och vi hade lä, vi hade vackert väder.
Vi solade och badade, brände både näsa, panna och ögon.
11-åringen fick en släng av värmeslag, gasolen ville inte, vattnet började ta slut och vi åt sill utan gräddfil men vi överlevde.
Mannen kom tillbaka efter åtta timmar.
Den kvällen var fantastisk.
Ljum. Stilla.
Jag kröp in i tältet, knölade ihop mig och somnade runt elva.
Sov tungt. Vaknade av att det lät mycket, överallt.
Mannen var borta.
Tältet ville lyfta.
Jag kollade klockan: 03.37.
Kröp ut och insåg att vi hade lite problem.
Det tog oss två och en halv timme att packa ihop barn, hundar, packning och få ut två båtar i en vind på 10 m/sek rakt in mot berget där vi låg.
Att komma runt till en vik i lä tog en kvart.
Vi drog igång en frukost, åt under relativ tystnad, Annie rusade (åh, en gräsmatta!) rakt ut i ett grönbeklätt kärr/dypöl/träsk och sjunker.
Hon luktade apa, såg ut som en apa och jag tvingades tvångsbada henne tre gånger (tack för grumme handdisk) och sen sov hon i evigheter.
Jag la mig på en klippa i en sovsäck och sov tungt.
Drömde att någon snodde vår båt, och om stora bruna vågor fulla med Rockor (drömtydning tack).
Vaknade och jag ville hem.
Jag ville ha en dusch, toa, soffa, godis och ett knä att luta mig mot.
Hem var lika med motvind i 10m/sek.
Vi bestämde oss för att åka ner mot Möja för att komma i lä.
Vi (hunden och jag) tyckte inte om att åka båt i det vädret.
Pah.
Vi åt en sen lunch på Finnhamn, hunden fick ett getingstick och sen hem, hem, hem.
Har ett öga som svider, rinner och är svullet.
Ont i ryggen efter att ha sovit på alla andra ställen utom i min säng.
Om jag ska ut på sjön igen?
Oja.
Så fort jag har köpt ett tält, luftmadrass och det är sol, vindstilla och över 25 grader.
11-åriga sonen, aka Lillebror, sitter med en kompis och diskuterar muskler.
Lillebror: Jag svär! Hans muskler blev så här när han spände armen!
Kompis: Jag vet, han är skitstark, han har värsta sexpacket.
Lillebror: Sexpack, du, han har åttapack!
Kompis: Åttapack! Ha ha! Sexpack kanske!
Lillebror: Du, en riktig man har sexpacket i kylen.
Har startat en blogg på Boktipset, får se hur den utvecklas. Eller inte.
“Så jobbig ibland i vissa avsnitt att jag vrider mig av olust i den solsäng där jag ligger. Sandra har skrivit en berättelse på ett sådant sätt att den går rakt in. Som ett knytnävsslag i slowmotion skruvar boken in sig i mellangärdet och jag vrider mig lite till. För skildringen är så nära och det är omöjligt att värja sig.”
Små saker som stör och berör.
Grå tinning. Stör.
Känner mig jättegammal.
Hunden. Berör. Mjuk och go.
Och mannen. Berör.
Vaknar med allt på fel plats; magen under ögonen, knäna under hakan, håret bakom öronen.
Den här värmen.
Den här värmen som mosar mig på alla sätt som går.
Jag flyter ut som en trådig, övervattnad deg.
Någon kallde mig chefen idag.
Mig alltså. Sandra.
Han, den där någon, uppfattar mig som chef i vår familj.
Han, den där någon, som inte bor under samma tak som mig, uppfattar mig som chef i vår familj.
Jag har ingen kommentar.
Idag var det för varmt.
FÖR VARMT säger jag.
Livet på en pinne eller i en båt, välj själv.
Och jag pratar bebisspråk med hunden.
Min förkylning hänger kvar i näsan.
Snyter ut enorma mängder… snor varje dag.
Ont någonstans i en bihåla när jag tuggar.
Överlever. Det är ju varmt och soligt.
Hunden har landat mentalt verkar det som, inte första dygnet, då saknades blicken.
Allt det där som vi lärt oss att läsa av. Det var borta ett tag, men igår var det tillbaka.
Igår var hon tillbaka.
Sommaren tuffar på, förtvivlat inser jag att det går snabbare än vad jag räknat med.
Ska försöka hitta ett sätt att stå ut med det.
Dagarna handlar om mat.
Frukost, ligger på bryggan, grillar, ligger på bryggan, äter middag, sover.
Är brun och… ja. Mjuk.
Åkte till närbutiken, en kexchoklad slank ner i korgen och intogs i bilen.
Den var kladdig, allt är kladdigt, och det klibbade i mungiporna.
Och sen, sen åt jag middag.
Åt en sen lunch på Furusunds värdshus idag.
Det var varmt som fan, min Dagens satte sig där den skulle och jag ville bara rulla ner i närmsta vattenhål.
Maten var okej.
Joråsåatte.
Saker jag vaknade med i huvudet.
1. Hunden. Drömde om hunden.
Motade bort den bilden och testade att andas genom näsan. Gick ganska bra.
2. En av karaktärerna jag skriver om nu.
Måste skriva mer. Och mer och mer och mer.
3. En doft av… ginger lime doftljus. Eller cucumber melon? Svårt att avgöra just nu.
Tänker på The shining när allt luktade apelsin. REDRUM.
Idag är det tisdag.
En evighet till vad som helst annat. Tisdag känns så… förr.
Trasslade in mig i ett telefonsamtal idag.
I mina egna ord.
Hörde hur galet det blev men jag bara blajade ur mer och mer.
Jag dog lite.
(Det är precis som efter två glas vin, när orden bara kräver plats, tar över och min hjärna klättrar ur öronen och försöker trycka in alla ord, orden, i munnen igen.
Blev visst lite fel här, tihi, in igen tjop tjop!
Som om någon på riktigt vill höra vad jag har att säga om ingenting.)
Bihålorna.
Oh the pain.
“Så går det när man ligger i solen när man är dålig.”
Men JAHA.
Nu har jag legat på soffan under en filt halva dagen.
Resterande har jag ätit godis i smyg, bytt nagellack och tyckt synd om mig själv. Jag ska spendera kvällen med att lyssna på deppig country och sniffa kaffepulver. Tyck gärna synd om mig. Tack.
“En stark, berörande och mycket välskriven historia.”
Tack!
Shoppa loss nu. Komsi komsi.
Igår kallades jag bedårande av en okänd kvinna i min egen ålder.
Idag är jag inte det. Inte ens lite.
Var på bröllop idag.
Fick små sparkar i häcken, små sparkar som påminde mig om kärleken, kärleken, och vikten av att ta vara på livet.
Jag vaknar för det mesta med ett stort hår på huvudet.
Stort alltså.
Vågigt, lockigt och…ja. Stort.
Det är bara då jag känner mig som en omslagsflicka, som en… med hår.
Ungefär efter kaffet brukar det ha lagt sig igen.
Näe.
Bara så. Näe.
Jag är så krossad, eller nej, inte krossad.
Jag är förvånad. Trött. Ja, så är det.
Jag blir så trött.
Vad hände med loppanlej och tjoho och livet är en fest och häng med på det?
Lite flyt tack. Lite räkmacka och något annat bara.
Lite lugn och ro tror jag.
Sa jag att jag blir trött?
Befinner mig, mentalt, i ett ingenting.
Inte vardag, absolut inte semester – vafanhändemedminsemester?
Går och väntar på… något.
Vansinnigt frustrerande.
Som att sitta på tionde våningen i ett fult hus i Bredäng och inte ha något att göra.
Aldrig ha något att göra. Bara glo ner på en grusig parkering.
Varför springa en hel när man kan springa en halv liksom.
Hunden ligger fortfarande och vilar, och vi var ute kl sju? Åtta?
Jag trodde hundar skulle ha motion.
Och mer?
Gårdagen som började så… bättre beg so to say, slutade riktigt, riktigt bra.
Det kan bli en bra sommar det här.
Jag sprang i morse (tänk: 18 grader, sol, mycket sol, flugor, långa tighta byxor, mindre tight tröja och hunden i ett koppel någonstans – hon kör taktiken “ta rygg”) och konstaterade att 1) jag dog inte 2) jag kunde andas 3) min kropp gick inte sönder.
Det här har jag hunden att tacka för.
Hunden som tvingat (ja-a) ut mig fler gånger varje dag sen i januari.
Aldrig har väl min rumpa varit så slät och hård, aldrig har väl mina knän klarat sig så bra.
Och nu – hunden ska tillbaka till sin husse, förmodligen den här veckan.
Vi behöver det, eller va fan. Jag behöver det.
Men det känns sådär, hon har ju hårat ner det mesta i sin väg, charmat hela bygden samt gett oss alla en bild av hur en hund faktiskt kan vara. Typ bäst.
Midsommar var bra.
Och Svedd blir läst.
Linda, Göteborgsposten, Bim, Barnboksbloggen, Hallandposten, Tonårsmorsa, Kulturbloggen, Boktoka och Sara.
Tack.
Mats: “Sämsta idén jag fått på länge; träna yoga (för första gången på fyra år) dagen efter att jag dragit i mig två flaskor rosé.” Läs hela.
Lotten: “armbåge som hamnar i knähöjd gör fruktansvärt ont i nästrakten på fotbollsspelare” Läs hela.
Men tack.
NU hittade jag De Van, skitbra, lyssna bara.
De Van – Shine (MV)
De Van | MySpace Music Videos
Trummisen jobbar på mitt stammiscafé och har liksom inte sagt mer än att “jag trummar lite i ett band.” Så fick vi höra att dom hade release för senaste plattan på Café Opera. Snart turné i USA.
NÄMEN.
Iallafall. Min typ av musik.
I morgon är det uppgång vid sju, sen en timmes promenad längs stranden med hunden (som fått flippen och börjat sno mat ur händerna på oss), klockan tio kommer en journalist med fotograf i släptåg för att göra en tidningsgrej (vilket innebär att jag måste duscha och sminka mig, det sistnämnda första gången på tio dar) och vid tolv tar vi bilen till Stockholm igen.
Jag längtar redan tillbaka.
På sant.
Den röda skeden.
Den röda skeden som jag sett under alla år i farmors mitt hus; i syltburken, marmeladen, honungen och nu – i mitt kaffe.
Är det bara jag som läser Svedd, tänker jag, och fingrar på omslaget.
Eller kanske mer: är det bara jag som tycker om Svedd?
Eller kanske ännu mer: är det bara jag som förstår Svedd?
En sa att den fokuserar för mycket på sex, vilket är en intressant kommentar, med tanke på att boken liksom bygger på det. Som sagt: är det bara jag som förstår Svedd?
En granne (en kvinna jag känt i trettiofyra år) som älskade Maskrosungen, sa stilla över en fika igår att jag har börjat med Svedd men jag har inte kommit in i den ännu. Jag läser när jag ligger i sängen och jag bara somnar.
En annan granne har inte hört av sig sen hon fick boken.
Ska jag bry mig om det?
Jag bryr mig om det.
Det är det där… subtila som stör mest.
Men – jag fnittrar galet och med himlande ögon åt alla fina och uppskattande sms, mail och kommentarer om Svedd, från alla er som tycker om den och kanske också förstår den.
Men – jag börjar undra om jag liksom är gjord för… det här.
Jag träffade gammalt folk idag, både gamla och kända sedan länge. He.
Hon fyller sjuttio nästa år.
Och där satte jag kaffet i halsen.
Hur gick det till?
Jag är för gammal, joho, för att hålla på med saker jag egentligen inte är intresserad av, att skaffa mig kontakter för att det i sin tur kanske leder någonstans.
Jag tycker bara om folk. Inte det dom gör.
Nåja. Nähä. Jaha.
Det var på Österlen jag såg min första igelkott.
Jag var 10+, överlycklig, pekade med hela handen, kröp nära, backade när den backade för herregud den kan ju stickas, och jag ville föreviga, fota men jag hade ingen kamera.
Vi var på väg någonstans, jag och min kompisar, cyklarna drog vi bredvid oss, eller ja, min låg någonstans eftersom jag fått syn på igelkotten.
Det var någon som inte trodde mig, för va, alla har väl sett en levande igelkott, visst, visst, visst?
Så för att inte framstå som den totala 08-ungen jag var, fick jag upp cykeln och gick vidare.
Jag gick alltid vidare.
Copyright © 2010, | Sandra Gustafsson blogg is proudly powered by WordPress All rights Reserved | Theme by Ryan McNair
