Började läsa igenom texterna om hjärntvätt, en väldigt liten del men ändå, inför nästa roman.
Det är så sjukt intressant.
Hoppade sen raskt in i manuset och läste allt som har med den karaktären att göra, den onde.
Men gud så bra. Pardon me, men jag kände verkligen så. Men gud så bra.
Jag ville så gärna skriva mer, texten sög tag i mig och skrek på en fortsättning men då skulle jag precis iväg.
Och sen var det middag.
Och sen var det mys-läsa-prat-stund med 11-åringen och när han somnat gick mina ögon i kors.
Jag somnade 22.00 igår.
Vaknade idag med meningarna bokstavligen (fyndigt no?) flaxande framför ögonen på mig.
Ville ha min uppmärksamhet och så kan jag inte skriva idag.
Kan inte.
Uppbokad hela dagen. Shite, som Michael J Fox säger.
Shite.

Har så svårt för “vi hörs, verkligen” och “annars, livet? skriver du på nåt nytt?” när man inte är intresserad på riktigt, utan bara vill få tiden att gå så att det inte blir tråkigt i väntan på bussen.
Håll käften bara.

11-årige sonen funderade lite igår.

- Mamma, du vet Kissie?
- Ja jag vet.
- Alltså, hon verkar inte må så bra liksom.
- Jaså? Vad tänker du på då?
- Jamen, hon har opererat brösten, fixat läpparna, hon gör om sin kropp hela tiden liksom!
- Men varför tror du att hon mår dåligt?
- Men mamma, det måste man göra om man håller på som hon gör. Och så åker hon till Spanien hela tiden.

Uppdaterad
“Sune” kommenterade inne på min gästbok:
Vem låter sin 11-åring vara inne på Kissies sida?
Svar:
Jag gör det. Jag kan inte hitta något på hennes sida som påminner om vare sig våld eller porr, inte heller mobbing eller hets mot folkgrupp.
Att han läser där och kommer till mig med ovanstående funderingar tyder bara på att han fattat vinken.

Han fick en sån igår, mannen.
Kyssen som påminner om varför det är vi.
Det var längesen.
“Vi måste vara närmare”, sa han.
“Jag vet”, svarade jag. “Men du har legat en vecka i sängen med toapapper uppkört i höger näsborre, och då är du rätt ointressant. Oavsett nöd och lust. No offence.”

Jag har tappat mig.

Kollar klockan, almanackan och kaffekoppen. Igen. Ingen förändring.

Som sagt.
Det mesta är pausat.

Jag vet inte hur det är med er, men här känns det mesta som en paus.
Det mesta som i livet.
Som i hund.
I vår, värme och allt, allt, allt.

Jag är så där trött igen.
Så där trött.

Var ute med hunden någon gång strax efter klockan sex i morse.
Sol, knaster i gruset och så alla dessa fåglar som kvittrade över och bredvid mig.
Det var fint. Stilla.
Som en förhandstitt på sommaren.
Tjong sa det plötsligt i kopplet.
Det var hunden som sprungit efter en kråka/skata/näktergal/whatever men linan löpte bara sex meter och sen hängde hon som en horisontell, spräcklig slagpåse i luften.
Lite förvånad.
Kanske inte lika förvånad som fågeln, som i vild panik rabblat sina fader vår inför den stundade dödsattacken och nu plötsligt var… fri igen.

Hunden åt lite grusblandad snö i brist på fjäder, satte sedan käkarna runt en frusen hundskit men backade, inte fint utan mera stött, när jag gav henne onda ögat.
Det var jag och en tveksam hund (ska jag ha svansen mellan benen?) som sakta tog oss hem igen.

Tycker att Leonardo DiCaprio ska ha en Oscar för sin roll i filmen Shutter Island efter Dennis Lehane´s bok Patient 67.

Läste ett gammalt inlägg om farmor, läste ett till, och tre, fyra och fem och undrade hur tiden kan gå och hon bleknar.

Skrev Till och Författarens tack till boken idag.
Det kändes som ett avslut.

…för 9 månader sedan tog Bonnierförlagen över butikskedjan Rustas bokförsäljning genom ett exklusivitetsavtal. Då, som nu, sade Bonnierförlagen att andra förlag ”absolut” skulle få fortsätta sälja sina böcker i den här kanalen. Fram till dess såldes många oberoende förlags böcker hos Rusta. Och efter Bonniers avtal? Inga, så vitt vi vet.

Bonniers köp av Pocketgrossisten är ett slag mot mångfalden på svensk bokmarknad och ett direkt hot mot många små förlag som behöver oberoende distributörer för att deras böcker skall nå sina läsare.

Den ekonomiska logiken bakom affären är tydlig: Bonnierförlagen kommer att gynna sina egna pocketböcker. Bonnier talar öppet om ”sortimentstyrning” som ett av affärens mål.

Läs hela i Dagens Nyheter.

Jag blir trött när jag läser det här, inte på grund av innehållet, utan på grund av det faktum att situationen ens uppstår.
Varför måste dom (läs: Bonnier) kliva in och ta över en sån enkel bokspridningskanal för förlagen?
Att jag som köpare ska bli tvingad att söka böcker i speciella butiker, eller hänvisas till näthandlarna, för att vara säker på att jag erbjuds allt som finns på marknaden – det gör mig trött.

Malin Persson Giolito undrar vad som står på sidan 65 i våra manus.
Här kommer ett stycke från min 65:a.

Hon skakade bara på huvudet till svar. Paniken sköljde över henne. Det här gick inte. Hon måste ut, hem, till hörnan i ljuset.
Ensamheten.
Stillheten och tystnaden.
Hon reste sig utan att möta hans blick och gick fram och ställde sig vid dörren. Den var låst och hon satte en hand på rutan för att visa att hon var på väg ut.
Ett klick hördes och hon gick igenom, förbi och bort.

Inkorgen 08.27

“Manuset går till sättning idag och du kommer troligen att få korrektur i nästa vecka.”

Har en bunt böcker som ligger på posten och väntar, allt research till nästa bok.
Både + och -.
Vill ha informationen men är lat, orkar inte läsa just nu.

Efter en knölig förkylning fick jag galet mycket energi.
Den räckte till 19.02.
Typ… tack.

Knallade ut med hunden tjugo i ett och efter en härlig
lovely
promenad i slasket och solen var vi hemma tio över två.
Hunden så trött att hon utan protest lät sig lyftas ner i badkaret (tack för att vi inte är hundvakt åt den där Golden) och få tassar och ben avslaskade.
Jag tog mig direkt ut på balkongen för att kaffa i solen men det blåste för mycket.
(Jag hatar blåsten när jag måste vara i den, annars är det ok. Jag menar, höststormarna på Österlen – mumma!)

Jag väntar in ett barn för mellis och läxläsning.
Kan tänkas att jag kommer att äta godis under tiden, jag har väntat väldigt länge nu.

Högarna ligger kvar btw.

Det ligger högar med rena kläder i hela lägenheten.
Ger definitivt en känsla av på väg.
Kommer från tvättkorgen, varit en sväng i tvättmaskinen och nu: ligger på vänt över elementen, fårskinnspallen, matbordet i vardagsrummet i – faktiskt – fina högar.
Sen är det bara sista biten kvar. In i garderoben.

Men den där sista biten är lika oöverkomlig som min huvudvärk, som hunden (ja, fortfarande hundvakt), mina sista sju kilo innan jag kan ha den där bikinin och lika oöverkomlig som rädslan för att inte räcka till.
För att inte stå ut med att vara som jag vill, utan mer – tyvärr, dras åt att vara/göra/se ut som andra förväntar sig.

Det är en grå dag idag.

En vecka i Idre som kunde ha fått namnet rekreation eller något liknande kvalfyllt, men det var inte så.
Det var sol och mycket skidor, bortsett från en och en halv dag som jag satt och hostade i en soffa och redigerade bokmanus, vända två, och längtade till sommaren.
Jag gör ofta det, längtar till något annat.
Jag har t ex redan bokat flygbiljetter till Thailand nästa vinter. Mannen skakar på huvudet och undrar när det ska gå över, det här… görandet hela tiden.
Men vad. Jag får bara ångest när jag försöker vara ledig.

Vi spelade spel igår och skulle tala om vem “Fali” var.

Det här var mitt svar:

Mannen läste: En av Alicebabs sju rövar.

Lämnade tjafsande barn för att få lugn och ro.
Satte mig vid ett fikabord och inser, försent, att bordet ska delas med en barnfamilj i djup kris.
Det vill säga, tjafs om allt.

Emil Forselius har tagit sitt liv.
Så jäkla trist.
Så jäkla sorgligt.

Jag vill bara få vara sjuk utan att någon ska tala om för mig att jag inte är tillräckligt sjuk för att vara så sjuk.

Mannen talar numera om mig och hunden som en person.
Oroväckande.

Genomgång av bokmanus igen.
Läser och upptäcker att ändringar ändrats tillbaka, och på andra ställen har ett ords flytt skapat en ny mening som inte funkar längre. Jag noterar i ett mail som ska tillbaka till redaktören när jag är klar.
Men jo, jag är nöjd, jag tycker om boken.
har jag skrivit det här

Hunden och jag surade på varandra, för att plötsligt under tio intensiva sekunder ha ett hysteriskt, fnittrande pusskalas.
Sen fortsatte vi sura i varsin ände av soffan.

Det är mycket rörelse idag.
En unge är där, en annan här, mannen någon annanstans och jag och hunden (ofrivilligt radarpar) på alla andra ställen.
Det känns som en jävligt lång söndag.

Igår pratade jag med förlaget som undrade hur jag kände nu, när boken nästan är klar.
“Är du nöjd?”
“Oja, absolut!” utbrast jag och insåg i samma andetag att jag aldrig kommer att vara nöjd.

.

.

11-åringen är trött i kroppen efter ett tufft fys-pass under eftermiddan.

Han: Aj, mina armar. Jag kan inte spänna musklerna!
Storebror: Det kanske beror på att du inte har några.

Idag ska jag se No tears for queers.

“En pjäs om manlighet och hatbrott.
Tre homosexuella killar blir brutalt mördade, i Katrineholm, Göteborg och Laramie i USA. De tre fallen har slående likheter. Förövarna är unga och morden präglade av övervåld och skrämmande brutalitet. I en väv berättad av fyra aktörer kommer förövare, rättsamhälle, vänner och familj till tals i denna skrämmande och gripande föreställning.”

Det var flera år sen jag läste boken av Johan Hilton (biträdande kulturchef på Expressen) som jag tyckte tycker mycket om.
Alltså boken. Tycker mycket om boken.
Johan känner jag inte. Ännu.
Och btw, Johan twittrar också.

Undrar hur det kommer sig att mitt skrivbord, som var städat igår, ser ut som en mellandagsrea på NK idag.

Allt klagomål på SJ och SL och säkert någon annan stackare som får sig en oförtjänt skopa – jag fattar inte.
Det är ju knappast så att SL och SJ planerat snö i två månader.
Hur orkar ni vara så arga?
Jag förstår att det är panik när man inte kan komma iväg till sitt jobb, jag missade själv en föreläsning i Malmö för att det var snöoväder, men att lägga ner så mycket energi på det?
Först klagar folk på att det inte finns snö i det här landet längre, och när det sen kommer ett lass eller två, då blir det ett jäkla liv.

Jag håller med mannen som intervjuades på nyheterna igår, han menade på att det är bra att vi ruckas om i vår tillvaro, vi går genom livet på automatik för att saker bara funkar.

Tänk på det. Chilla. Andas lugnt och tänk på hjärtat.

Andra om snön.

Jag har inlett en rätt hård fasta – som jag brutit emot på varenda punkt. Att jag förbjuder mig själv någonting verkar vara som att hålla upp ett rött skynke framför en tjur: Jag rusar dit. Det enda jag lyckas avhålla mig någorlunda ifrån är Facebook.

Läs hela hos Henrika.

Uppdaterad
Ser nu att det inlägget är borttaget.
Attans, det var kalasbra.

Och då, när jag diskade upp fikaporslinet, slog det mig att 11-åringen är lika gammal som jag var när jag tvångsomhändertogs för andra och sista gången.

Om det är bra litteratur så är den bra, oavsett form.

Annina Rabe, kulturnyheterna i SvD

Manuset är inlämnat, och jag såg framför mig en vecka av ingenting annat än hundpromenader, lite städa på kontoret, långa fikastunder med en bok och några timmar på crosstrainern.
Status: började med en hundpromenad som höll på att kosta vovvan livet, det är ju -20 ute.
Fortsatte med en latte på kontoret, stort öppet hjärta fullt av glädje
manuset är inlämnat
eftersom jag bara ska göra typ ingenting under veckan.
Sorterade skrivbordet, hittade en räkning som inte var betald, blev lite butter över det en minut eller två.
Vovvan somnade pang bom efter att hon jobbat hårt på att få värme i sina ben.

Nu sitter jag kvar här, vid skrivbordet.
Näsan rinner och jag har inget papper.
Hunden sover fortfarande.
JAG HAR TRÅKIGT.

Innan boken släpptes i Sverige, kontaktade ett dansk förlag mitt svenska förlag och meddelade att man ville översätta boken och ge ut den i Danmark.
Då hade jag själv utlandsrättigheterna och fick ett förskott på 40 000 DKR.
Sen hände väl ingenting.
Jo, boken släpptes men det blev tyst.
Jag frågade om det skrevs något om den, om dom gjorde någon reklam, någonting.
“Det præmære oplag går til klub, og her har vi et stort og flot medlemsblad der omtaler bogen.
I detail har vi haft bogen med på en salgstur, hvorefter vores sælgere fortæller om den til de forskellige boghandlere”.

Det lät bra.
Sen fick jag ett mail där dom meddelade att man glömt trycka bilderna i boken.
Var man med i bokklubben fick man med ett separat häfte med bilderna, köpte man boken ute i handeln fick man inga bilder.
Det var ju… synd. Men vad skulle jag göra, stämma dom?
Jag har hört av mig med jämna mellanrum och frågat om försäljning, PR, artiklar, visat mina egna länkar etc.
Deras svar: Med hensyn til den danske udgave, så sælger den stille og roligt.

Pocketen var planerad till hösten -09, men har fortfarande inte kommit.
Nu fick jag ett brev där dom kallar mig Hanna Svensson och vidare berättar att dom ska rea ut resten av dom inbundna eftersom dom planerar att lägga ner bokklubben True Life.
Vi snackar 4100 ex.
Det är ju skitboring att dom går back på boken, kanske inte underlättar inför en eventuell dansk utgåva på kommande roman.

Så.
Jag vet inte.
Läser hos Kajsa Ingemarsson att byte av förlag i Tyskland ökade på hennes försäljning, så det kanske inte har med att göra om man har en agent eller inte.

Vill du köpa den danska utgåvan klickar du här.

Har löst problemet “hund får panik vid borstning”.
Jag rycker pälsen av henne.

Tyckte väldigt mycket om dokumentären om Ola Salo.
Mycket. Om.

Hunden var hemma, och jag gick in till djuraffären för att shoppa lite oxben, hundgodis och en del onödiga saker.
Han: Hur mycket väger hunden, hur stor är den?
Jag: Jamen det är ju den där brunvita du vet.
Han höjer på ögonbrynen.
Jag: Som du brukar klippa klorna på.
Han ler.
Jag: Som jag är hundvakt åt, för att ägaren är jättesjuk och ligger på intensiven.
Han ler och rycker ursäktande på axlarna.

Jag konstaterar att det finns fler hundar i den här världen, betalar och går.

Idag hände det igen, jag fick mejl från ett bostadsbolag om att jag fått två lägenhetserbjudanden.
Va, liksom.
Jag ringde upp och frågade varför jag fått det här.
“För att du står med på vår lista.”
Hon kollade igen och jo: sandra.gustafsson at gmail.com

Jag får fan krupp.
Skrivit om det tidigare.

Jag drar ut på det, inlämnandet av manuset.
Jag har till den 22:a på mig men är ju klar.
“Askaba”, sa jag hela kvällen igår.
“Askaba läsa det här kapitlet igen, sen skickar jag in.”
Mina ögon läser knappt längre, vet ju redan vad som står, vad som ska hända, hur karaktärerna mår djupt därinne.
Vad dom vill och inte vill.
Jag läser en gång till
askaba
drar ut på det.
Hittar ännu ett dubbelt mellanslag och trycker på backspace.
Spara.
Läser igen för att försäkra mig om att jag ändrat det redaktören föreslog som var bra, och försäkrar mig om att jag inte ändrat det jag inte håller med om.
Sen ska jag skicka allt.
Askaba.

Men det är inte klokt vad jag inte har någon stil.
Alltså – helt fullkomligt utan DET.
Har gått i samma två par jeans sen dackefejden (byter skärp ibland) och till det: svart tröja.
Svart tröja med hundhår.
Smink ska vi inte tala om. Lyckas klämma mig när jag ska fixa fransarna med tången, petar mascaraborsten i ögat, och håret vet inget annat än gummisnodd.
Jag känner mig som en jävligt dålig kopia på mig själv.
För några dagar sen fotade jag mig inför boksläppet och när vi kollade bilderna konstaterade vi att jag är sned i ansiktet, vilket syns när jag fotas rakt framifrån.
Ena näsborren är liksom längre, och mungipan på samma sida pekar neråt.
Fotografen gjorde två försök att lyfta min näsa i Photoshop.
Sen tog vi nya bilder.
Idag har jag blå jeans och blå tröja med hundhår.

Marcus Birro i Expressen.

Livet är på insidan. Det är där allt av värde händer. En författare bör ganska snart komma till insikt om att hennes sociala liv är av underordnad betydelse. En annan villfarelse är att inspiration är något som drabbar en, som en sorts god blixt från Gud som slår ner i skallen på oss som skriver böcker. Inspiration är i stället som en gruva man ideligen måste gräva i för att den inte ska slamma igen. Det enda sättet att få och förtjäna inspiration är genom att tålmodigt och disciplinerat sätta sig vid skrivbordet och faktiskt arbeta.

Och som Camilla Läckberg säger:

Det går inte att gå och vänta på att man ska få ro att skriva, lika lite som man kan gå och vänta på inspiration. Jag har sagt det förut: det enda som gäller är RUMPAN NED PÅ STOLEN! Inget annat funkar. Det finns inget zenbuddistiskt lugn som plötsligt kommer att lägga sig över en och orden börjar flöda …

Så då gör jag det. Sitter på rumpan.
Har gått igenom redaktörens krumelurer, blev klar igår.
Idag fortsätter jag med att läsa hela manuset med ändringarna.
Är jag nöjd skickar jag tillbaka allt, och kommer vi överrens är mitt manusarbete klart.

Då fortsätter jag med nästa bok.

Möte nummer ett:

Jag: Hej hej!
Han: Hej.
Jag: Är det en Collie?
Han: Nej. En Shetland Sheepdog.
Jag: Mhm. Den ser ut som en Collie.
Han: Mm.
Jag: Mycket hår har den i alla fall. Fryser inte om jag säger så.
Han: Nej, det är faktiskt tvärtom. Han måste ligga under fönstret hemma. Det blir för varmt annars.

Möte nummer två:

Jag: Hej hej!
Hon: Hej.
Jag: Vilken söt, ser ut som en snöboll, är det en pudel?
Hon: Nej, jag vet inte vad det är. Det är inte min.
Jag: Mhm.
Hon: Hon har infektion i öronen. Hon har salva där.

Möte nummer tre:

Jag: Hej hej!
Han: Hej.
Jag: Jädrar vad stor han är, lite anabola där va? He he.
Han: Eh, nej.

I kylen ligger det tre kanelbullar inpackade i folie.
Dom ligger där för att mina barn skulle aldrig få för sig att titta i ett foliepaket.

Den lilla hunden*, Anni 1 år, har vi ansvar för.
Den andra (stackaren på 5 månader) kom knallande med ett märgben som Anni la beslag på.
Sen spårade det ur.
Jag må vara primitiv, men det här är bland det roligaste jag har sett.

FILMTAJM

* “Hör min bön, ge mig en rolig hund och så FICK jag en“.

Idag har vovvan juckat hårt på sin schäferpolare, den blivande polishunden.
Det vet man ju inte hur det blir nu, han måste vara extremt satt på plats och har förmodligen tappat både haka, stake och självförtroende.
Film kommer en annan dag.
Ja, tänka sig, jag har allt på film.

Jag hör fåglar dagarna genom, vårfåglar.
Stackare som flugit från Afrika och möts av snö, snö, snö och snö.

Jag vaknar och vet inte vart jag befinner mig.
Sen kommer jag ihåg, går upp, smyger ut i snön invirad i den blå morgonrocken, hunden kommer efter och vi går ut och fryser en stund.
Ibland måste man göra så.
Sen blir det kaffe och kokta ägg.

Tidigare landshövdingen Bo Holmberg, änkling efter förre utrikesministern Anna Lindh, har hittats död.

GP-reporter utslängd av James Ellroy. Ehum. Kreativt?

Jesper Nilsson träffar poliser i Hornstull. Eh. Bara så: eh.

Jag ligger på soffan framför tv:n och bearbetar min huvudvärk.
Då kommer 11-åringen.
- Åh! Äre det där antikprogrammet? Vad heter det… Antik…?
- Antikrundan.
- Ja! Antikrundan! Det är fett bra asså!

Bodil Malmsteen

Det kommer en katalog med vårsäsongens böcker.
En av alla dessa deckarförfattare, en – eller två, tre, tio – har skrivit en ny bok.
Igen.
Ny?
“Vem skriver deras böcker?” tänker jag.
“Vem är det som skriver deras böcker?”

Linda Skugge

Jag har heller ingenting emot att själv låta någon annan spökskriva mina egna verk. Jag hade ett bra och givande möte med min förläggare i veckan. Vi var överens om att det finns ett mäkta spännande synopsis som jag komponerar (ja, vid mitt köksbord), men jag vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje.

Igår Twittrade jag:
“Längtar till sommarlovet. Eller jullovet, eller ungarnas studenter. Vad som, bara nåt… annat. #detstårmiguppihalsen”

Jag konstaterade en stund senare, ungefär mellan middagen och kaffet, att jag gärna vill slippa känna just nu.
Bara köra in huvudet under farmors gamla matta och hoppas att ingen drar fram mig närmsta åren.
Barn.
Barn alltså.
Jag kan förstå folk som väljer bort att skaffa barn av anledningen att ansvaret är för stort.
Det är för stort.
Och jag som inte kan se mig själv som vuxen (ålder: 37 and counting) utan gärna flummar in i mina texter och hoppas att någon annan (läs: mannen) ska sortera strumpor och storhandla, befinner mig plötsligt (eller ja, in-ut några gånger så var saken biff) med familj, familj.
Ansvar. Känslor.
Touch my baby and I swear I´ll kill you.
Att hela tiden slåss för barnen.
Att hela tiden sätta barnen först. (Nu kan det bli si och så eftersom jag är hundvakt och hon måste pissa när hon måste pissa, men annars kommer dom i första hand.)
Jo.
Det är så sjukt jobbigt att åka bergochdalbana, för det är så att ha barn.
Kul, mindre kul, kul, katastrof, kul, katastrof, mindre kul, jävligt mycket mindre kul, kul, kul, fan vad kul.
Jag önskar mig en knapp.
On.
Off.
Hur långt är det kvar till sommarlovet?

.

“…flickan ska ha sagt till domstolen att äktenskapet med den 68 år äldre mannen ingåtts med hennes goda minne.”

Va. Jag fattar inte den meningen. Med hennes goda minne.
Sen fattar jag inte det hon utsatts för heller, ja, precis – utsatts för.
Barnarov för fan.

Jag kommer på mig själv med att stänga av ljudet på mobilen så att inte hunden ska vakna om det ringer.
Kommer också på mig själv med att längta efter en kokhet kaffe och lite Marabou choklad.
Jag fryser här på mitt kontor, i det här rummet med rosa tyg på väggen, randig matta på golvet och en surrande fläkt någonstans i väggen.
Får inte igång dagen; det bara händer en massa saker hela tiden, fullkomligt obegripligt.

Nä, man skulle vara hund.

En viss del av tankeverksamheten är fokuserad på min kommande tatuering.
Jag tänker inka, körsbärsblommor, tribal, svart, något åt det hållet.
Bygger på den jag har på axeln, den där yinyan som är delad.
Nu ska den få mer liv.
Mannen fattar ingenting, varför då?

Men kära du, varför inte?

Jag har ju skrivit en psykologisk spänningsroman som kommer ut den 14 maj.
Jag ska således skriva ett debutantporträtt till en annons i Svensk Bokhandel där sommarböckerna presenteras.
Vi tar det igen: debutantporträtt.
Så enligt diverse mystiska regler så räknas inte en självbiografi som en … bok?
Och inte den här heller?

Uppdaterad
Jo, det gör det – nu.
Men när Maskrosungen skulle ges ut fick jag inte, vilket jag hade glömt, vara med i SVB med mitt debutantporträtt, för att jag skulle ge ut en “fackbok” (fattar inte hur den kan gå under den genren) men nu har – håll i er nu – reglerna ändrats.
Nu får jag inte vara med i år heller, eftersom jag redan har skrivit två böcker…
Hej moment 22.

Det är en annan värld här ute i skogen.
Inbäddad, vit, mjuk och ….vit.
Vi fixade en isvak idag, eller: min man fixade en isvak idag.
Jag tittade på och kom med värdefulla kommentarer.
Det där är inte min grej, isvaksbad, det har jag sagt förr.
Finns ingen anledning att kliva ner i svart, iskallt vatten.
Det skulle vara som att besanna min värsta mardröm.
Ingen kan höra dig skrika, lite så.

Det behövdes två fina människor för att starten på helgen skulle bli så lugn. Tänka sig va; två som gjorde så mycket utan att göra något.
Bara var.
Tack.
Fridfull. Jag är glad.

Jag är så …labil. Eller nej, det är inte sant.
Jag är orolig. Och när jag är orolig blir jag osmart.
Tänker inte, följer bara hjärtat, och det tar på mig.
Fantiserar.
Om det bara var sommar, då…
När det blir helg, då…
Jag skulle kunna…
Om jag bara fick…

Det är noll vuxenpoäng på det här, noll.

“Reglerna är att berätta sju saker om sig själv som ni nog inte visste samt att dela ut rewarden till sju bloggare.”

Tackar för det Madicken.

1. Jag är extremt otålig.
2. Har köpt totalt fem kalendrar för 2010, men använder den i iPhonen istället.
3. Jag har inte vett att oroa mig för viktiga saker (som miljön) utan lägger energin på att älta idioter jag mött.
4. Äter godis i smyg för kidsen.
5. Topsar naveln.
6. Använder skavsårsplåster varje dag; mina fötter är ett unikum.
7. Tar inte ställning så ofta men när jag gör det, då jäklar.

Sju andra bloggare som är kreativa:

Henry Bronett – poesi.
Linna Johansson – träningsskolan.
Vanja Schelin – bilderna.
Bookofmiri – foton.
Mandalaya – foton.
En bulle ur ugnen – foton.
Stationsvakt – film och gif.

“Hemkommen från Stora Bloggpriset. Jag gick hem i hyfsad tid eftersom jag ska upp och jobba tidigt, men medan jag var där hann jag dricka rätt mycket alkohol. Jag ser lite i kors just nu …”

Läs hela.

På min randiga matta: Vovvans morgonyoga
Det fick mig genast att minnas min egen intensiva yogaperiod.

Och så kan jag tipsa om Henrikas och Faschings yogastunder.

Hade en mindre bra eftermiddag igår, det är sånt som händer.
Jag reagerade som jag förväntas (av mig själv) reagera ser jag nu i efterhand: panik, tårar, panik, tårar och sen – fokus.
Men kvällen blev bra, och känslan av att det finns ett ljus i tunneln var stark.
Det blir bra det här.

Halkar vidare med vovvan (ni har väl sett henne på filmen längre ner?) och hon är fortfarande jävligt rolig.
Hör min bön, ge mig en rolig hund och så FICK jag en.
Sen är det min vagel, den där som sitter under ögonlocket.
Som jag tänkte skulle ta och försvinna under natten, för två nätter sen.
Fail, om vi säger så.
Och nu kommer Lotten och säger att hennes opererades bort.
Det passar liksom inte in i min plan.

Kan ju tillägga att ögonlocket är dubbel så tjockt och hänger ner rätt skapligt.

Som vinden utanför, finns överallt men landar ingenstans.
Hur mycket jag än försöker så räcker det inte. Det gör mig så jävla ledsen.

Folk stannar på gatan och utbrister: Men GUD så söt!
Ja. Så gör folk.

Vovvan

Det var, bortsett från det faktum att jag for som en avlöning på den nyplogade trottoaren, en fin morgonpromenad.
Vi hade det mysigt.
Hon är för jävla rolig den där hunden.
Så under en sisådär 40 minuter glömde jag att hon pinkat inne tre gånger (förlåt farmor i himlen, men jag tror ändå att din matta var lite… torr) , tuggat sönder en hjortfot i atomer och spritt ut den i hela lägenheten, och att hon varje natt/morgon skäller ut tidningsbudet.
Idag känns det som att jag kan förbise det. Alltihop.

Jag trivs inte på min blogg, alltså med temat.
För ljust, för mörkt, för brett, för smalt, för mycket länkar, för lite länkar, fel färg, rätt färg men fel typsnitt.
Ja ni fattar.
Så ni som undrar vad jag håller på med – nu vet ni.

Just nu trivs jag. Tror jag.

Hittade Henrika hos Kajsa Ingemarsson.
Hej lycka.
Tack Kajsa.

Jag har en grej, en sån där Robinson-tub.
En grej i merinoull som man kan ha runt halsen, som pannband, hårband, benvärmare och vad vet jag – blöja?
Deltagarna i Robinson hade gula, blå och röda, jag har en ljusgrå.

Så nu vet ni. Och dagen går vidare. Vi kan alla fortsätta med våra liv.

Inte “aldrig mer”, jag säger inte så, det är för mysigt med rödvin och samtal.
Men. Men. Trött.
Hund som pissat inne två tre gånger och … ja. Det räcker väl så.

En 40-årtaggarefirarekväll utan barn – oh the joy, THE JOY!
Samtal utan avbrott, föräldrar utan flackande blickar – kontinuitet.

Har klippt tova modell dreadlock bakom hundens vänstra öra.
Hon tackade genom att femton minuter senare jucka mot mitt högra ben.

Linda letar plånka, själv måste jag nog komma till insikt att jag hittat min.
Den har hängt med i… flera månader. Rekord.
Z&V är förövrigt trevligaste shoppen över lag, ligger på Birger Jarlsgatan 8. Gå dit.

Alla Nonstop jag tryckte i mig innan middan igår gör sig fortfarande påminda.
Dom vill liksom ut, överallt.
Tryck bakom ögonen: Nonstop.
Kli i hårbotten: Nonstop.
Fryser: Nonstop.

Lärdom? Jag gör inte om det.

Sådär gör hon för det mesta; trycker ner nosen i snön och går på.
Hon har pippi på spår.
Hon har också pippi på pippi, vilket vi upptäckte igår kväll när det kom tre feta änder (mums) flaxande från himlen ner på isen.
En blinkning så var hunden borta.
Rakt ut på isen stack hon, rakt ut på isen efter fåglarna som flög iväg bort mot isrännan.
Anni! skrek 11-åringen.
Anni! skrek jag.
Anni! skrek en man bakom oss. Vi vände oss förvånat om och såg en man hänga ut genom ett fönster.
En stund senare (för Anni hade verkligen mycket att göra så vi fick snällt stå där och ropa på henne) när hon behagade komma frågade mannen i fönstret: Fick ni tag i Anni?

Det var… rart.

Poppar högt i bilen.
Kollar förslag på kommande bokens framsida via mejlen i mobilen. (Så bra, så snyggt, så otäckt!)
Står ut med plågsam (varför gick jag med på det där?) ögonbrynsplockning efter den trevliga ansiktsbehandlingen.
Äter lunch på Blooms.
Köper parfym på NK, samma som ansiktsbehandlingstjejen har.
Köper coolt nitskärp på Mathilde.
Går till Nymans ur för att få tillbaka farmors mammas gamla klocka som varit i schweiz och vänt.
Köper nio kafferör på Nespresso.
Poppar högt i bilen.

Hunden dårå.
Status på trasiga saker: en vadderad skumgummiboll.
Konsekvens: jag fick dammsuga.
11-åringen: Jaha. Schysst. Kul att du ger henne mina saker. Du är skyldig mig två bollar.

Pah.
Min ullmatta på kontoret; hon drar ut trådarna.
Konsekvens: jag gav henne ett tuggben.
Min ulltoffla från Indiska; hon gnager på den, gnager.
Konsekvens: snart sticker min vänstra stortå ut. Kallt.

Jag tänker att det bästa vore väl om jag gick och lade mig.

Jag har svårt att finna ro.
Roliga saker händer men det är för mycket oro.
Energikrävande är vad det är.
Vill bara snabbspola framåt. Det är så, sinnet är inte här nu.
Det är där framme, i vår, i sommar.
På bryggan, Österlen och i skogen.
Det är bara min mage och benen (dom där trötta ute-med-hunden-benen) som är kvar i nuet.
Så.
Jag redigerar bokmanus och lyssnar på hunden som gnager på min ullmatta.

.

Idag har jag lärt mig något nytt.
Med andra ord; världen består inte längre av latte, bokmanus och hundhår.
Den är numera kombinerad med strukturerade produkter.

På inget sätt gör det här mig till en bättre människa, bara förvirrad.

Det är bloggträffar och twitterträffar till höger och vänster och jag blir bara… blockerad.
Funderar på om det är jag som missat något här, att det är det allt går ut på: att träffas.
Jag pallar inte det.
Jag har barn som behöver skjuts till aktiviteter, jag har en bok att redigera, jag har vänner jag inte hinner träffa, badkar som ska skuras, hund som ska rastas, tvätt som ska vikas och för övrigt försöker jag leva ett liv.

På tisdag kväll ska jag på släppfest för en bok, vilket inte var självklart. Men – tjoho – det funkar.
Det glädjer mig. Tjejen har bjudit in mig tre gånger tidigare och jag har inte lyckats få ihop det en enda gång.
Jag brukar säga “tack för inbjudan, fråga gärna igen”, för det vill jag gärna.
Nån gång måste det ju klaffa.

Men.
Att lägga min tid på att trava runt på alla dessa stora blogg- och twitterträffar runt om i stan, nej, det gör jag bara inte. Jag försöker vårda dom vänskapsrelationer jag redan har, istället för att skaffa nya vänner.

Bio, Sherlock Holmes. Tycker jag om.
Middag, Baconburgare på nån pub i city. Nja. Burgaren okej, stället mindre kul.
Och så vovvan. Vovvan, vovvan, vovvan.
Hon är så söt, rolig, mjuk och go och mysig. Men vi inser att det inte är vår grej, inte nu.
Anni blir kvar två veckor och under tiden hoppas vi att hennes husse kryar på sig ordentligt.
Det här har varit strålande, att få testa att ha hund. Det var det absolut bästa som kunde hända.

** SPAM **DU HAR VUNNIT !!!!!!!! GRATULATIONER

“Mm, titta en blå öronpropp nedanför mattes säng, den äter jag upp.”

Jag önskar verkligen att det var sommar nu.
Pill i naveln och ljumma vindar.

En 85-årig man är på sin årliga hälsokontroll och läkaren frågar hur han mår. Mannen svarar stolt att han aldrig mått bättre och att hans 23-åriga fru minsann är gravid.
Läkaren funderar en stund och säger sen:
- Låt mig berätta en historia. Det var en hängiven jägare som var ute i skogen. Rätt som det var stötte han på en björn. Jägaren tog sikte och tryckte av skottet, trodde han, men han hade tagit fel och i stället för geväret fått med sig ett paraply. Vet du vad som hände?
- Nej, sa den äldre mannen.
- Jo, björnen föll död ner, skjuten genom hjärtat.
Den gamle utbrister upprört:
- Det är omöjligt! Det måste ju ha varit någon annan som skjutit björnen!
Läkaren svarar:
- Ja, det är ungefär dit jag vill komma…

(Hittade jag här.)

Men paw.
Daniel släpper sin andra* bok på eget förlag.
Han har gjort allt arbete själv och läser in ljudboken i källaren.
Kan inte annat än buga mig djupt och sparka honom hårt i häcken.
Vilken kille.
Det här kommer att bli kanon.

* Första boken heter Dannyboy och kärleken.

Tipstack till Petra.

Gå in på Eniro och sök på Åsögatan 176.
Klicka på Gatuvy och kolla in andra våningen på det röda huset.

Via Rudberg.

Unni skriver bra om kändisskapets fram- och baksida, om hur pengar som genereras i och med detta kanske knuffar omkull gamla värderingar.

Det går ju inte att säga hur man reagerar om det plötsligt trillar ner 50 millar i skallen på en för att man har skrivit tre böcker som alla läser.
Vad vet jag.
Jag är inte någon kändis. Vill jag bli?
Nja.
Jag vill att många ska känna till mina böcker och jag vill att många ska tycka om mina böcker.
Utöver det? Röda mattor, mingelpartyn och autografskrivande?
Nej.
Jag är jävligt osocial.

Annat slags kändisskap: tänker på mannen som vann 25 miljoner i postkodlotteriet och genast undrade varför inte vinstsumman delades upp så att fler kunde vinna mindre.
Han som sa att “jag behöver ingenting”, det enda han skulle göra var att köpa ett kilo fint kött till sin hund.
Sen tänker jag på mannen som skänker 100 miljoner för att få Haiti på fötter efter jordbävningen. (jo, det har varit en sån.)

Avlutar med Mats Strandberg som hade en talande post på sin blogg:

Jackie är min favorit i Paradise Hotel. Trasig men tuff.
Läser på hennes blogg om hur Paradise Hotel är det bästa som hänt henne – hon lyckades ta sig ur ett destruktivt förhållande genom att åka till Mexiko, hon känner att hon hittade sig själv där, och att hon fått stor hjälp av producenterna – de är snälla och mtänksamma och hon håller fortfarande kontakten med dem.
Och hon älskar att vika ut sig i Slitz, tackar Mats Drougge, skriver att det är inte Slitz som utnyttjar tjejer utan tjejerna som utnyttjar Slitz för den fantastiska ego-boosten. Hon tillägger att hon inte vet en enda tjej som vikt ut sig i Slitz och ångrar det.
Allt det där som jag tycker är så sorgligt när tjejer gör är det bästa som hänt henne, enligt henne själv. Vem är jag att säga att hon har fel? Det sätter såna griller i huvudet på mig.

Och nu kramar vi på Fasching, som miste sin son i en olycka för två dagar sen.

Kram. Som fan.

Men shit alltså.
Shit shit shit.
DET GÅR INTE.
Jag kan inte koncentrera mig.
Kan inte.
Sitter med manus á la lunta med fina krumelurer i.
Ska vara klart 22/2 och jag kan inte koncentrera mig.
Bah.
Tänker på min 15-åring som inte kan koncentrera sig inför historiaprovet nästa vecka.
Alltså, jag förstår honom. Vilken 15-åring bryr sig om skyttegravarna under 1:a världskriget?

Men det här är inte en text om skyttegravar, det här är min nästa bok.
Jag ska ju sluka krumelurerna med andakt, tacka min lyckliga stjärna för allt och skratta mig genom dagen men nej.
Det går inte.
Shit bara shit.

Det där gjorde ju knappast saken bättre.
Mera kaffe bara så löser sig allt. Hepp.

Det betyder HALLÅ STANNA JAG MÅSTE BAJSA!

Plötsligt slog det mig: tänk om den där fascinationen för – och kånkandet – på väskor proppade med så mycket saker (två böcker, handledsvärmare, tre läppmojs, tre läppglans, en penna, stor kalender, liten kalender, gamla vykort som aldrig postades, halstabletter, sytråd, nål, extra knappar, nagelbandskräm, handkräm, hårspray, extra koppel, hundbajspåsar, kinesiska örter, extra uppsättning smink, tuggummi, gamla kvitton, näsdukar, anteckningsbok, plåster, kortlek, fyra nyckelknippor, gummisnoddar, hårspänne, hundgodis, en silverring, solcreme, gamla teaterbiljetter, adresslappar till resväskor, öronproppar, ögonmask, vätskedrivande tabletter, våtservetter, handsprit, bindor, tamponger, USB-minnen, ficklampa, trosskydd, mobilladdare, Ahlgrens bilar) bara vittnar om hur mycket onödigt jag släpar med mig i livet.

Jag pratar inte om det som ligger i väskan alltså.