Liza Marklund, “Gömda”, “Maskrosungen” och sanningen
January 18th, 2009 23 Comments »
Sanningshalten ifrågasätts i “Gömda” och Liza Marklund kallas lögnare.
Jag tycker hela den här diskussionen är fullkomligt befängd och undrar verkligen vad det är folk inte fattar.
Jag skrev boken “Maskrosungen“, som kallas “En sann historia” av förlaget.
Det är det.
Det är min sanning.
Boken är proppad med journaler, polisrapporter och utlåtanden från Socialtjänsten, vilket alltså går att kontrollera. Allt är sant.
Mina upplevelser är också sanna – ur mitt perspektiv.
Hade min pappa skrivit boken, hade det låtit på ett annat sätt.
Hade min farmor skrivit den, hade ni fått ett tredje synsätt – av samma sanning.
Liza Marklund har skrivit “Gömda”, baserad på uppgifter som lämnats till henne, sanna uppgifter enligt uppgiftslämnaren.
Liza Marklund valde att tro på uppgifterna.
Hade hon fått annan information skulle boken haft en annan vinkling – men fortfarande varit sann.
Faktiskt.
Uppdaterad
Det är det här jag menar:
och
Uppdaterad
Intressant diskussion hos Peter Englund.
som vanligt är du både rak tydlig och nyanserad..allt gott
hg storm
Sant! (Modell kortis kommentar!)
I så fall så måste ni skriva otroligt dåliga böcker, eftersom ni inte kollar upp era “källor” bättre, utan väljer att tro dem direkt…
Victor du skriver uppenbart otroligt dåliga kommentarer, eftersom du inte kollar upp dina “källor” bättre, utan väljer att tro dem direkt…
Tack! Äntligen en nyanserad bild av vad som är sanning. Det du skriver är så sant!
BS! Det finns bara en sanning. Kör jag mot rött men uppfattade det som grönt då är det visseligen sant att jag uppfattade det som grönt men osant att det var grönt. När du och Liza skriver sanningen så är det bara det ni uppfattar som sant inte en sann historia. Den sanna historien är sannolikt omöjlig att återge 100 %-igt.
Jag blir riktigt trött. När man som journalist påstår att något är sant, så är man skyldig att kontrollera detta mot flera olika källor. Om dessa käller inte är sammstämmiga så är det inte sant. Det spelar då ingen roll vad man själv tycker.
Hon misslyckades med att återge ren fakta korrekt. Det är inte OK.
Skadas människor av den sanning som presenteras för att mycket är ljug då är det självklart att människor reagerar.
Just detta handlar Antonssons motbok om. Det är inte så lätt som du försöker få det till.
Hej och hå vilken storm i ett vattenglas detta blivit.
Har dom besvikna människorna råkat hitta boken Gömda bland faktaböckerna? Tydligen fanns det ett visst mått sanning i boken då en våldsmann trätt fram och sagt att det är han som är mannen med dom svarta ögonen. Kan kanske vara från en annan liknande händelse finns säkert många sådana. Detta säger ganska mycket om den mannen, man undrar hur mycket mer denna man gjort som han inte blivit fälld för?
Nenne och Peter har naturligtvis rätt. Att Marklund väljer att tro på uppgifterna gör dem ju inte sanna. Även från hennes perspektiv.
Sandra
Du blandar inte ihop sanningsbegreppet med subjektiva upplevelser?
Tre “synsätt av samma sanning” är ju bokstavligen en omöjlig kombination existentiellt sett. Tre synsätt på samma sanning d.v.s. en händelse eller ett händelseförlopp är däremot existentiellt möjligt.
Postmodernisterna tar allt för lätt på sanningsbegreppet och det skapar meningslöshet.
du skrev om din upplevelse.
en journalist skriver om någon annans upplevelse. det är stor skillnad. det senare kan lätt bli viskningsleken och det är därför man ska kolla sina källor.
dessutom, saker blir inte sanna för att man tror på dem.
nenne: “Den sanna historien är sannolikt omöjlig att återge 100 %-igt.” säger du, vilket då leder mig till en fråga – vems sanning…?
yvonne: som jag har uppfattat allting, har Marklund granskat alla fakta och funnit att allt stämmer. Det som ändrats i boken gäller ursprung samt namn på folk.
Jerry: Mannen som trätt fram har inte på något sätt pekats ut till igenkänning i boken, så hur har han kunnat skadats?
Tristan: men det måste ju vara samma dilemma i rättegångar när folk vittnar. Ett vittne kan ju bara redogöra för det man själv upplevt, och frågar du flera vittnen kommer dessa upplevelser att skiljas åt, men förhoppningsvis ha en del som stämmer överens med övriga vittnesmål.
Lisa: Var det i nte så att Mia fick hjälp av Marklund att skriva boken, att de gjorde den ihop?
Jag håller med dom som säger att postmordernismen har fått en hel del människor att tappa bort begreppet “sanning”.
“Min Sanning”, “Hennes Sanning” osv. Vad som menas är “min upplevelse”, inte “min sanning”. Det finns alltid en objektiv sanning, även om den inte går att få fram.
Jag stör mig oerhört på formuleringar av typen “Inte allt stämmer med vad som faktiskt hände, men jag berättar ju bara X:s sanning”. Särskillt när den objektiva och subjektiva sanningen skiljer sig så mycket som i boken Gömda (då menar jag inte den faktiska misshandeln, utan saker som galler för fönstren, hela gäng med automatvapen mm). Även om “Mia” har kännt sig fångad och instängd så är det en stor skillnad mellan “Jag känner mej instpärrad här”, eller “Det känns som om det var galler för fönstren” och att blåljuga: “Vi satte upp galler för fönstren, det är min sanning. Bry er inte om vad alla andra i huset säger”. Det är inte “min sanning”, det är vad som brukar rubriceras som Snyft- eller Rövarhistoria, beroende på innehåll.
Visst finns det flera sanningar. Alltid. Det är just det som är det svåra. Fakta finns bara en enda upplaga av. Sanningar är färgade av den det uttalas av. Verklighetsuppfattning likaså.
Jag har svårt att förstå stormen som tagit sig enorma proportioner. Historien som skrevs av en författare berättade något som många uppskattade att läsa. Något som fortfarande är viktigt.
Så. Låt vara. En sanning, hennes sanning, hans sanning … för mig blir det relativt oviktigt när det finns så mycket annat viktigt att fundera över. Som jag ser det.
Sant eler ej. Konstnärlig frihet finns ju också. Boken heter ju inte dokumentär utan är skriven i annan genre. Alltså måste fiktion få finnas i boken. Tycker jag.
Gömda kan väl bäst placeras som en dokumentärroman. Eller faktion. Fakta med fiktion. Typ.
Christina
Om det finns flera sanningar om en och samma omständighet, då lär det finnas flera tolkningar av denna omständighet som kommer att presenteras som fakta.
Men ta detta mycket simpla exempel, en matematisk operation: 1.49 + 1,49 = 2.98.
Anser du Christina att det härvidlag finns andra sanningar än just 2.98 såsom ett resultat av uppställda villkor?
[...] med Gömda och Liza och Monica och det. SANDRA har skrivit bra om författande och sanningsbegrepp. Hon har självklart en poäng. Själv har jag skrivit om PK-debatten och mina funderingar kring det på SSBD. [...]
Sandra,
Jag skulle hålla med dig i princip. Problemet är att Liza M:s fakta inte stämmer. Den rättpsykiatriska undersökning av Osama som nämns i boken, kan nu enligt Liza var “ett missförstånd”. Flera andra fakta såsom, att galler för fönstren ska vara betalda av socialen, är fel. Det finns många fler viktiga fakta som är fel. Därmed faller sanningshalten radikalt.
Sandra
Sanningsbegreppet (det konventionella vardagliga) utgör en relation mellan ett språkligt påstående och den faktiska verkligheten.
Huruvida ett påstående om verkligheten samstämmer med den faktiska verkligheten måste bevisas för att kunna hålla påståendet för sant.
Ett påstående kan för övrigt vara mer eller mindre tillförlitligt, vilket innebär att i brist på bevisning man håller det för mer eller mindre sannolikt.
[...] i att Marklund och Piratförlaget faktiskt kallat det för En sann historia. Jag tycker Sandras invändning är intressant – även om skillnaden ligger i att hennes Maskrosungen ju är skriven av henne [...]