Och någonstans halvvägs in på mingelkvällen, jag hade ett jätteintressant samtal med en av grundarna till BRIS, ser jag ett ansikte jag känner igen. Henrik.
Han den där Henrik som jag gick i samma klass med mellan ettan och åttan.
Han den där Henrik som jag tyckte så mycket om, han, den första kärleken.
Han den där Henrik som jag inte träffat på ungefär 19 år.
Han den där Henrik som jag skrev om i boken. Han var där igår, på Malins mingel.
Själva anledningen till att han var där skiter vi i. Det är ju bara en parantes.
Träffade Malin Persson Giolito på Simonas release och tyckte genast om henne.*
Väldigt rolig och smart den där Malin, precis som Simona. Samma lika kuliga.
Ikväll ska jag på Malins release för “Bara ett barn“, hennes andra bok. (Malin, du vet väl att du kan ansöka om att bli medlem i Sveriges Författarförbund? Jag är nybliven medlem. Anteckna tack.)
Jag tänker mig kvällen så här: dom pratar – jag skrattar. Feel no pressure.
Idag såg jag en hund inne på NK.
Jag blev så paff att jag frågade en expedit om det verkligen var okej. Jodå, svarade hon. Vi torkar till och med upp om den pissar på golvet.
Kristofer Flensmarck samlade ihop sin farmors almanacksnoteringar och gjorde poesi av det hela.
Jag är imponerad.
Och lätt gråtfärdig.
Ni vet, min farmor, den enda jag liksom, den sista jag begravde.
Jag vill göra något om henne, skriva något, hon hade ett jäkla liv, ett jäkla häftigt liv och när jag läser om Kristofers bok så vill jag ännu mer.
Gårdagen; en fredagskväll med en tv som erbjöd ettan, tvåan och fyran, med andra ord: Trädgårdsfredag eller Dobidoo ungefär.
Det blev Dobidoo och Pripps Blå.
Så…förort.
Idag flydde vi fältet och gick på bio, det blev PUSS av Johan Kling.
Så bra.
Så vardag.
Så livet.
Jag har ingenting att klaga på, det här var ren njutning. Eller jo, det skulle vara att den kallas komedi.
Jag vill inte göra det. Livet är ingen komedi.
Bortsett från att jag fortfarande har ont i ryggen är det mesta okej.
Det mesta sa jag, inte allt.
Fortsätter min rensning, idag rök almanackorna (sparar visitkorten ett tag till. utifallatt.) och flera block som gör mig förvirrad. Nu har jag ett block. Ett.
Och mitt i allt, när jag mailar en webdesigner som jag hoppas ska uppfylla mina våta drömmar vad gäller hemsida och blogg, kommer jag plötsligt att tänka på en kvinna jag träffade i Thailand2009.
Hon bor i London och vi skulle ses, dricka rödvin och prata om våra knäppa morsor, ja, tänk, hon har också en, men sen sågs vi aldrig. Jag mailade henne nu.
Berättade om boken, om hunden och allt det andra.
Jag hoppas verkligen att hon svarar. Verkligen.
Jag tyckte om henne.
Men så. Pratade med Denise Rudberg i telefonen häromdagen och hon gav mig lite att tänka på.
Och att göra. Så nu ska jag göra det.
Vi packade ihop oss, två familjer i två båtar.
Fyra vuxna, två barn och fyra hundar.
Ut skulle vi, långt ut i ytterskärgården.
Solen sken och humöret på topp; äntligen skulle jag få sova i mitt nya pop-up-tält, ett tält anpassat för fyra personer, inte två hobits.
Så.
Första anhalt Gillöga.
Det var fint, lite blåsigt bara, men så är ju ön känd för att vara blåsig också.
Eller: mindre lätt att hitta lä. Just där skulle vi tälta.
11-åringen tog med sig tältet och sen hördes ett SCHWOOP och så var den sagan slut.
Ingen övrig kommentar.
Av olika anledningar (ingen nämnd, ingen klämd) så bestäms det att vi ska flytta på oss.
Då gick vi på grund.
Eller: vi drog båtarna över stora partier med sten.
Alltså: vi är inte överrens om vad som är att “gå på grund”.
Jag anser att ligger man still på en sten har man gått på grund, oavsett hur man kom dit.
En del tycker att ligger man still på en sten har man bara gått på grund om man kom dit med motorns hjälp.
En del tycker att det inte är “på grund” även om man kan stå bredvid båten och försöka dra loss den.
När vi dragit båtarna fram och tillbaka över stora stenpartier i nån timme, upptäckte vi att ett T-stycke i hydralstyrningen hade gått av. (Något pundhuvud på marinan hade monterat motorlåset på fel sida.)
Med andra ord: det gick inte att styra.
När den andra båten krånglat sig bort från alla stora stenpartier fick dom bogsera oss – tillbaka till platsen vi låg på först. Efter middagen gick jag för att vattna blommorna och upptäckte att mensen kommit – en och en halv vecka för tidigt.
Hade jag tamponger? Nej
Hade jag bindor? Nej.
Hade min kvinnliga kompis tamponger eller bindor? Nej.
Ingen övrig kommentar till det. Och verkligen – fråga inte.
Den natten sov vi i våra kompisar hundtält.
Ingen övrig kommentar till det heller.
Dagen efter bogserades vi till Stora Nassa, grillade korv, jag brände, såklart, mig i gommen, hittade en trevlig tjej som delade med sig av sina tamponger och så bogserades vi vidare till Kallskär.
Den natten sov vi också i hundarnas tält.
Morgonen efter: mannen bogseras in till civilisationen för att få motorn fixad.
Dagen var varm, kall, varm, jättevarm och vi hade lä, vi hade vackert väder.
Vi solade och badade, brände både näsa, panna och ögon.
11-åringen fick en släng av värmeslag, gasolen ville inte, vattnet började ta slut och vi åt sill utan gräddfil men vi överlevde.
Mannen kom tillbaka efter åtta timmar.
Den kvällen var fantastisk.
Ljum. Stilla.
Jag kröp in i tältet, knölade ihop mig och somnade runt elva.
Sov tungt. Vaknade av att det lät mycket, överallt.
Mannen var borta.
Tältet ville lyfta.
Jag kollade klockan: 03.37.
Kröp ut och insåg att vi hade lite problem.
Det tog oss två och en halv timme att packa ihop barn, hundar, packning och få ut två båtar i en vind på 10 m/sek rakt in mot berget där vi låg.
Att komma runt till en vik i lä tog en kvart.
Vi drog igång en frukost, åt under relativ tystnad, Annie rusade (åh, en gräsmatta!) rakt ut i ett grönbeklätt kärr/dypöl/träsk och sjunker.
Hon luktade apa, såg ut som en apa och jag tvingades tvångsbada henne tre gånger (tack för grumme handdisk) och sen sov hon i evigheter.
Jag la mig på en klippa i en sovsäck och sov tungt.
Drömde att någon snodde vår båt, och om stora bruna vågor fulla med Rockor (drömtydning tack).
Vaknade och jag ville hem.
Jag ville ha en dusch, toa, soffa, godis och ett knä att luta mig mot.
Hem var lika med motvind i 10m/sek.
Vi bestämde oss för att åka ner mot Möja för att komma i lä.
Vi (hunden och jag) tyckte inte om att åka båt i det vädret.
Pah.
Vi åt en sen lunch på Finnhamn, hunden fick ett getingstick och sen hem, hem, hem.
Har ett öga som svider, rinner och är svullet.
Ont i ryggen efter att ha sovit på alla andra ställen utom i min säng.
Om jag ska ut på sjön igen?
Oja.
Så fort jag har köpt ett tält, luftmadrass och det är sol, vindstilla och över 25 grader.
11-åriga sonen, aka Lillebror, sitter med en kompis och diskuterar muskler.
Lillebror: Jag svär! Hans muskler blev så här när han spände armen! Kompis: Jag vet, han är skitstark, han har värsta sexpacket. Lillebror: Sexpack, du, han har åttapack! Kompis: Åttapack! Ha ha! Sexpack kanske! Lillebror: Du, en riktig man har sexpacket i kylen.
Min förkylning hänger kvar i näsan.
Snyter ut enorma mängder… snor varje dag.
Ont någonstans i en bihåla när jag tuggar.
Överlever. Det är ju varmt och soligt.
Hunden har landat mentalt verkar det som, inte första dygnet, då saknades blicken.
Allt det där som vi lärt oss att läsa av. Det var borta ett tag, men igår var det tillbaka.
Igår var hon tillbaka.
Sommaren tuffar på, förtvivlat inser jag att det går snabbare än vad jag räknat med.
Ska försöka hitta ett sätt att stå ut med det.
Varför springa en hel när man kan springa en halv liksom.
Hunden ligger fortfarande och vilar, och vi var ute kl sju? Åtta?
Jag trodde hundar skulle ha motion.
Och mer?
Gårdagen som började så… bättre beg so to say, slutade riktigt, riktigt bra.
Det kan bli en bra sommar det här.
Trummisen jobbar på mitt stammiscafé och har liksom inte sagt mer än att “jag trummar lite i ett band.” Så fick vi höra att dom hade release för senaste plattan på Café Opera. Snart turné i USA.
NÄMEN.
Iallafall. Min typ av musik.
I morgon är det uppgång vid sju, sen en timmes promenad längs stranden med hunden (som fått flippen och börjat sno mat ur händerna på oss), klockan tio kommer en journalist med fotograf i släptåg för att göra en tidningsgrej (vilket innebär att jag måste duscha och sminka mig, det sistnämnda första gången på tio dar) och vid tolv tar vi bilen till Stockholm igen.
Jag längtar redan tillbaka.
På sant.
Plötsligt ser jag mannens väska på matbordet, här på Österlen.
Jag förstår ingenting.
Barnen förstår ingenting.
I den ligger hemnycklarna och en flygbiljett.
Jag ringer och han säger glatt att han är nere vid havet.
Då log jag.
Och vi åt middag på Friden.
Var på releasfest för Simona Ahrnstedt´ s första (ja, det kommer fler!) bok Överrenskommelser igår.
Så. Lite för mycket rosa champagne men ooo så trevligt folk! Denise, Skrivarmamma, Lars, Chribbe (hej som fan), Malin (Malin åh Malin, kan du inte flytta hem till mig?), Paperbacklover och …och…ja, lite för mycket rosa champagne sa jag ju.
Simona var värdinnan som minglade, drinkade, signerade och – lyssna nu – värdinnan som var jättehungrig.
Hon sliter upp kylen, plockar ut en bricka med såna där små grejer med guck i och en Brie som hon SMACK dumpar på en bänk.
Sen gick hon.
Osten låg kvar på bänken och en stund senare låg Simona någon annanstans.
Och jag dör en smula.
Magpirret tar sig sakta upp i strupen, halsen och ut: tihi! TIHI för fan!
Boken är klar, den finns på riktigt, den har sidor med bokstäver och sidnummer och framsida och baksida och jag dör ju för fan en smula.
Tack Malin, tack som fan, för att du förklarar så att jag fattar vad jag håller på med.
Att blogga kan tyckas vara en självupptagen sysselsättning. Möjligen beroende på att det är precis vad det är. I dag gjorde jag så här, nu tänker jag på mig, i morgon ska jag möjligen göra det där, här är ett foto som jag tog precis innan jag log.
Men bloggandets jagfixering är ingenting emot vad som händer när man skriver en roman. Ni kanske redan har anat det, att bakom varje författare står en person som inte klarar av att ha vare sig en chef eller några kollegor. En person som inte klarar av att lämna navelskådandet annat än korta stunder och då för att skapa ytterligare utrymme (läs: dricka kaffe, skaffa barnvakt och eget kontor) för det alldeles egna.
Ni har kanske också hört dravlet om att varje författare måste få “gå in i sitt eget rum”, låta sig “uppslukas av konsten” och “hänge sig”.
Det betyder tyvärr inget annat än att en författare behöver “vara ifred” för att “tänka enbart på sig själv och ingen annan” och i detta egna rum “hänge sig åt självhävdelse/självförakt/mental onani”.
Ett alternativ till att älska sig själv är att hata precis samma person. En mycket populär konstnärsvariant är en kombination av båda dessa sinnesstämningar. Drömmar om det egna geniet blandas då med lika självklara perioder av självförakt (“jag saknar begåvning, jag är usel, jag kommer aldrig att orka”). Egoismen är central för dem båda. Hysteriska gråtattacker, perioder av totalt mörker, experiment med känslodövande droger: pubbigt, egoistiskt och väldans pretto. Skapande är underbart. JAG är fantastisk. Dorian Grays porträtt, liksom: jag är vacker, usel, jag njuter, jag skäms, jag är odödlig, jag förvittrar och blir till aska.
När man väl har skrivit klart och ska ge ut det som naturligtvis handlar om en själv och ingen annan, oavsett vad man nu har hittat på för att dölja det, då vidtar nästa fas: marknadsföringen av Jaget.
Är det mycket ledsamt att titta dej själv i spegeln? Titta dej inte i spegeln. Du gick väl inte runt och speglade dej under tågluffen heller? Det här är tågluff. Det här är militärtjänstgöring. Det här är trippelarbete. På en och samma gång. Minus sova.
Han: Hej, får jag ta med två kompisar hem? Jag: Gör det du. Han: Kan dom äta hos oss? Jag: Det går bra, ska bara handla lite mer i så fall. Han: Men mamma, krångla inte till det nu! Jag: Vadå? Han: Ja, gör inget avancerat… inga lökgrejer och sånt, okej?
Idag har hon varit jävligt rolig, mer än vanligt.
Annie har så sjukt mycket humor att jag flera gånger skrattade högt när vi var ute.
Det går inte att återberätta. Men här är hon, Annipanni.
Linda letar plånka, själv måste jag nog komma till insikt att jag hittat min.
Den har hängt med i… flera månader. Rekord. Z&V är förövrigt trevligaste shoppen över lag, ligger på Birger Jarlsgatan 8. Gå dit.
Men paw. Daniel släpper sin andra* bok på eget förlag.
Han har gjort allt arbete själv och läser in ljudboken i källaren.
Kan inte annat än buga mig djupt och sparka honom hårt i häcken.
Vilken kille.
Det här kommer att bli kanon.
Nu kommer jag att rösta på Calle dubbelt så många gånger som på alla andra fredagar, nej ni vill inte se min mobilräkning, han kan inte bara sjunga – han har fattat det här med livet.
Heja Calle!
Du får bli min kompis när du vill.
Var på Hovet igår med familjen och för att lyssna på Takida.
Förband Inme och Sonic syndicate. Inme har jag ingen koll på, missade dom helt.
Men.
MEN. Sonic syndicate är jäkligt bra.
Har haft några låtar i lurarna ett tag och det var bra drag på scen, jag är imponerad över att det faktiskt (ja…?) lät bra utanför studion.
Kul att se var det.
Men. Igen.
När det blir dags för mellansnack så kommer killarna från tadaaaaa västkusten.
(Jaja, inte Nathan J Biggs dårå.)
Eh.
Där satte jag kaffet i halsen.
Plötsligt förvandlades HARDCORE METAL FUCKING AS-ÖS till Goa gubbar.
- Är dom svenska..? frågade Lillebror.
- Nä, Göteborgare typ, svarade jag.
Hela barndomens tv med Hebbe lille rasslade förbi. På kurs med Kurt fick ett hörn också.
Och när Takida, som ÄGDE Hovet igår hade sitt mellansnack – då hade vi plötsligt Pistvakt på scenen.
Jag väntade bara på att han skulle skrika Ge mig en hojt och EN TILL!.
Hm.
Ja.
Kan på detta sätt meddela att jag och fam till 99% kommer att finnas med i deras livedvd som spelades in igår, Robert knallade nämligen ut i publiken och upp i trappen precis nedanför oss och vi ba Iiiiiiii KOLLA DET ÄR JU HAN iiiiiiiiii och när jag skulle fota hade jag inget batteri.
Bäst just nu.
Så där så att kroppen faktiskt brinner lite.
Lay where you’re laying
Don’t make a sound
I know they’re watching
They’re watching
All the commotion
“The kiddie-like play”
Has people talking
Talking
You
Your sex is on fire
Dark of the alley
The breaking of day
Head while I’m driving
I’m driving
Soft lips are open
Them knuckles are pale
Feels like you’re dying
You’re dying
You
Your sex is on fire
Jag har en radda bloggar jag läser varje dag, men för tillfället är det två som får flera besök. En bulle ur ugnen (Annlouise Sjöstrom. I början hette bloggen En bulle i ugnen, men efter att bebben kom fick den heta – tadaaaa – En bulle ur ugnen, mycket fyndigt. Jag gillar hårt.)
“Där någonstans precis i början av november 2008 * är det tänkt att vi två ska bli tre (plus två fyrbenta). * Den 13:e november blev vi äntligen tre (plus två fyrbenta). Så vi tänkte att det skulle vara kul att ha den här fantastiska resan som ett minne. Här samlar vi alla små och stora händelser, funderingar och vardagliga bestyr på hög…”
Det är bilder i bloggen, många bilder som är extremt coola, roliga, vackra och … ja. Fina.
Först var det en jättestor mage.
Nästa favorit är Linna Johansson. “Skribent, 30 år, bor i Stockholm. Inspirerad av bland annat Phoebe Gloeckners serier, Lars Noréns dagbok och Blondinbellas blogg skriver jag av mej här i stunder då jag inte ägnar mej åt min kommande roman.”
Alltså.
Linnas blogg är… som ett gift.
Ett gott gift. Ett sånt gift som fastnar och som gärna får sitta fast, suga sig in och dra igång tankar och många gånger – väcka gamla saker.
Linna har nyligen fått barn nummer två, Buster, och efter en panikartad inledning har Linna och Toddan (barn nr 1) hittat varandra igen.
Läs “På den första dagen: socker, lego & gröna ögon”.
Samer har hundra ord för snö, vi har 120 ord för fitta.
Det säger förmodligen en del om våra prioriteringar/fixeringar.
Syftet med min språkskola är ju att ni ska kunna smälta in
bland lokalbefolkningen om ni har vägarna förbi Argentina.
Och ni har redan förstått att argentinarna använder flest
könsord per capita i världen.
Vi är en blandning av en full finne och en svart rappare.
Därför tror jag att det är viktigt i det här tidiga stadiet
att ta ett ordentligt grepp om det kvinnliga underlivet.
Med en språklig machete ska vi nu slå oss igenom det semantiska pubishåret,
vi ska förbi blygdläpparna i folkmun
för att slutligen hitta den lilla pärlan som identifierar oss som argentinare.
Kärt barn har ju många namn, och i Argentina
har fittan fler alias än terroristen Carlos.
Men det absolut vanligaste – och det första ni måste lära er -
är concha.
En liten parentes:
I Spanien betyder concha enbart snäcka.
Därför reagerar inte spanjorerna på att en av deras
bästa kvinnliga tennisspelare hette Conchita Martinez, Lilla fittan.
Hursomhelst,
när använder man concha i dagligt språkbruk i Argentina?
Det här är lite klurigt.
- Du är en fitta, kan man ju säga i Sverige.
- Sos una concha, funkar däremot inte i Argentina.
Det är fel och kommer omedelbart avslöja ert utländska ursprung
(med medföljande komplikationer, som att taxichauffören tar omvägar
och butiksbiträdet lägger på 30 procent på priset)
Vill ni använda concha som en direkt förolämpning,
måste ni byta ut ändelsen.
Sos una conchuda! Du är en bullfitta!
Det funkar hur bra som helst och ni sätter er genast i respekt -
ingen lättlurad turist drar fram en bullfitta ur rockärmen.
Concha är ett viktigt ord, men ska gärna ha ackompanjemang.
Det är som tomatpurén – tråkig när den är ensam men
en viktig grundingrediens i många måltider.
För att svordomen ska bli en boccato di cardinale,
en delikatess, måste man specificera vems fitta man prata om.
Om vi håller oss till den språkliga argentinska husmanskosten
finns det tre vanliga alternativ:
- La concha de tu madre (din mammas fitta)
- La concha de tu hermana (din systers fitta)
- La concha de tu abuela (din mormors fitta)
Man kan byta ut dem hur man vill utan att smakupplevelsen förändras.
Nu kommer säkert andra latinamerikanska läsare
reagera på att concha inte är en argentinsk exklusivitet.
Bland annat använder våra chilenska småbröder det flitigt.
Detta har argentinska språkforskare också förstått och
för att särskilja oss från resten av den latinska världen
(något som vi gärna försöker göra)
har de lanserat en egen fitta, för lokal konsumtion:
Papegojans fitta.
La concha de la lora.
Den största fördelen med papegojans fitta är den är fyrhjulsdriven.
I ett snårigt språkligt landskap kan den ta sig fram överallt.
Uttrycket kan användas – och används – i vilket sammanhang som helst.
Det används så flitigt att papegojorna börjat klaga.
Jag läste för ett tag sen en graffiti på en vägg:
- Duvan har också en fitta! / Papegojan.
När något är alldeles för långt bort, ligger det en la concha de lora.
Eller Papegojans fitta, jag missade bussen!
Har ni svårt att få ihop en Ikea-möbel funkar det jättebra att inleda
ert klagande med Papegojans fitta, var fan är skruven!?
När ni kommit lite längre i undervisningen kommer för övrigt
Ikea vara ett bra tillfälle för er att öva in komplicerade svordomskombinationer:
La concha de la lora! El puto tornillo no figura en el manual del orto!
La conchuda del negocio no me dijo que este mueble culeado me iba a traer estos putos problemas!
Papegojans fitta, den här bögskruven är inte med i rövmanualen!
Bullfittan i affären sa inte att det skulle vara sådan bögproblem att få ihop
den här uppknullade möbeln!
Tack för dagens första, och förmodligen enda, asgarv.
Martin med Fittan.
Martin i sin helhet.
Jag fick hennes bok på posten av Vanja.
“Bara för att”.
Jag älskar dig för det Vanja och jag tror jag älskar Mia Skäringer också.
Vilken människa.
Vilken vacker människa.
Jag känner igen mig i så mycket, skillnaden är den att Mia säger och gör, jag bara tänker.
Och det gör lite ont.
Jag kollar ju på Sex and the city när jag cyklar och är totalt involverad i tjejernas liv.
Även Samanthas såklart.
Jag är också av den olyckliga sorten som får sju nummer för stora bröst när jag har PMS.
Det tycker min man är jätteroligt.
En gång i månaden har han en tjej som måste hålla i paketen för att dom inte ska slå i golvet.
Igår utbrast han Min egen lilla Samantha! och jag stirrade på honom med en enda tanke i huvudet.
Jag: Vad säger du för nåt?! Mannen: Min egen li- Jag: Jag hörde! Men vilken jävla Samantha är jag som menar du?! Mannen:Samantha Fox såklart, vad trodde du?
Lillebror, 10 år och 8 månader gammal, har länge velat ha ett Playstation.
Vi har vägrat. Det räcker med dator minsann.
Det här har bl a resulterat i att ungen för det mesta är hos någon annan och spelar – Playstation.
Han: Mamma. Om jag önskar mig ett Playstation i julklapp, får jag det dårå? Jag: Nej. Jag kommer aldrig att köpa ett Playstation, aldrig. Vill du ha ett får du köpa ett själv. Han: Okej. Jaha. Okej. Då gör jag väl derå. Jag: Yeah right. Lycka till. Det går säkert bra. *muhahahahaha*
Eh.
Det tog honom ett år eller så att skrapa ihop pengarna och nu har han ett eget Playstation 3 Slim.
Han är så lycklig.
Och jag är så tyst.
Jag undrade vad det var med mig när jag vaknade idag.
Efter att ha läst ett asboring mejl, dragit i mig tre koppar kaffe, fortfarande inte kommit på exakt vad som felar och därtill bokat tid för att klippa av mig håret så läste jag Calle.
En natt och världen är sig inte lik.
Kan vara så.
Jag är brutalt förälskad i Bo Kaspers “Som du – som jag”.
det finns dom som står på krönet
det finns dom som klarar av
det är dom sjuka geniala
som skottar vatten i ett hav
som orkar undersöka lögnen
som bränner grunden på sitt hus
som gräver upp sina ikoner
och så finns det dom som du…som jag
som du…som jag
som du…som jag
Jaja.
Det blev ingen Greklandsö.
Inga fetaostar, olivlundar eller bläckfiskar.
Det blir en vecka på Teneriffa istället.
Hittade en sista minuten till ett Sunwing Resort.
Hurra!
Lillebror kan BO i poolen.
Och så får han gratis mat.
Bara för att han är så liten.
Och ett armband som betyder att han får äta hur mycket glass han vill.
Och dricka hur mycket läsk han vill.
Varje dag.
Shit.
Han kommer att få sockersjuka!
Hemma är det bara okej med läsk på fredag/lördag.
Men är det semester så är det.
På tisdag morgon bär det av.
Och regnar det där nere tror jag att jag bryter ihop.
Lite grann i allafall.
Har den här på skafferidörren
i köket. Och när jag är på
bitchhumör, tittar jag på
den och skrockar nöjt.
Hehehehehe…
Författare till Maskrosungen (2006), Rastamutta (2007) och Svedd (2010). Jag skriver här och på något som kan bli nya böcker.
Kontakt: info@sandragustafsson.se
"SVEDD" - NY BOK UTE NU!
"Sandra Gustafssons språk är på en högre nivå än hos de flesta andra författare i genren. Det är poetiskt och precist, utan tillstymmelse till klyschor eller utslitna metaforer. Samtidigt är det, vid behov, rått och obarmhärtigt.
”Svedd” är en imponerande debut och en av de romaner som stannar kvar." - Hallandsposten
"Sandra Gustafsson förmår sätta fingret såväl på förbrännande utsatthet som på moderna relationsvillkor."
- Göteborgsposten
"Sandra Gustafsson skriver mycket bra, jag kommer så nära Helena att det skrämmer mig. Jag känner hennes utsatthet in på skinnet och in i märgen. Författaren använder rytmen i ord som ett verktyg för att säga något inte bara i ord utan med känslor." - Kulturbloggen
”Sandra Gustafssons berättelse träffar hjärtat mitt i prick [...] I genren 'sanna historier', som är så populär just nu, är det här en av de bättre böckerna på marknaden.”
- Vecko Revyn
”Maskrosungen ger andra livsmod.”
- Dagens Nyheter
"Helt hysteriskt rolig och mycket bra illustrerat. Jennie"
"...har fått Rastamuttan…heh…och den var kalasrolig ju! Har beställt en till som jag tänkte ge bort i julklapp! Peter Madison"
"...jag har rastamutta och älskar lillebror… Bonita"
