Sandra Gustafsson blogg

Saker man säger

Blev bjuden på lunch och intervjuad för en tidning idag.
Alltid en intressant kombination; bulgur, lax och prata.
Jag trodde att det skulle handla om Svedd.
Det gjorde det inte, det handlade om Maskrosungen.
Förvånad jag blev. Men jag åt och drack och berättade.
Alltid kul när jag ska svara på hypotetiska frågor.
“Hur tror du att du hade varit mot dina barn om du haft en normal uppväxt, hade det varit någon skillnad?”

Jag höjde på ett ögonbryn och så tog vi nästa fråga.

Då och nu och då

Det känns ungefär som igår, och i förrgår, och veckan innan det och månaden innan den. Jag är vilsen, frustrerad, trött på saker som inte startat ännu, irriterad på folk som inte gör det dom ska, arg på mig själv för att jag inte lyssnar på mig, den självklara samtalspartnern när det gäller mig.
Når inte… fram. Någonstans. Så känns det.

Det här kändes konstigt

Hittade en inläsning av Maskrosungen, och så klart lyssnade jag.
Mycket märklig känsla att höra det där, mycket märklig.

Status

Sovit dåligt, känner mig rätt… bitter (fråga inte, då tystnar jag aldrig), ätit gott i helgen, sett bra film, dålig film, grillat korv, irriterat mig på folk som lägger sig i vräker ur sig saker (läs: “är inte hunden lite smal”, läs: “vad taskigt, får inte hunden korv”), sen vet jag inte vad jag gjort mer.
Irriterat mig på folk, sa jag det?
Men herregud – nej hunden är inte för smal; hon har tappat all sin jävla päls, och nej, nej, nej, hon får inte korv av dig eller någon annan heller – det är min hund, jag ger henne mat. Och nej, det är inte “synd om henne” för att hon inte får smaka din korv eller vad du nu har i handen, hon mår fan psykiskt dåligt av att matas på stan av kreti och pleti, hon tror sen att alla som vill hälsa har mat, vilket gör henne extremt stressad och “på”.
Alltså: ge fan in att mata min hund.

Annars känns det bra att det är måndag i morgon.

En annan sak, om att synas typ

Pratade med en smart människa i går, förövrigt min smarta människa, som krasst sa att jag har två val.

Du har skrivit en ny bok. Du vill sälja böcker. Du vill synas, men du vill inte “sälja dig” eftersom det tar emot, det är “inte din grej”, du tycker att det tar emot att “fjäska” och att “ta plats”. Som jag ser det har du har två val: 1) du spelar med, gör showen och gillar läget. 2) du spelar inte med och gillar läget.

Men åh.
Men åh.

Och sen..?

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig.
Något annat i alla fall.
Men insikten om att hur mycket jag än rensar bort runt omkring mig; det må heta idioter, twitter, facebook, gamla kläder, oanvända väskor, dom där skorna jag älskar men inte kan gå i, prylar, papperslappar, almanackorna på hög (det blev en moleskine btw) och det och det och det, så förändras ingenting.
Jag bär ju omkring på mig själv.
Och att inse det (hej käftsmäll) gör ont.
Det är inte allt det andra som är problemet, det är ju jag.

Ridå.

Lite rassel och lite pling, vad gör man inte för att få en dos good charma

Upplevelser

Idag har jag powerwalkat iklädd ett grönt regnställ från Fristad.

Starter

Drunknar i post, böcker, papper, lappar, alla dessa jävla lappar, när jag kliver in på mitt kontor.
Det är två månader sen jag var här. Det är dammigt och jag vill vända i dörren.
Öppnar post med samma frenesi som om jag skulle äta daggmask, det går sakta.
Det är för mycket av allt, för fel och ja. För mycket.

På vänt, på paus – på off

Fy fan vad mögigt att komma hem!
Väskor överallt, kläder överallt och det lovade tonårsstädet (“jag har städat, jag lovar”) visade sig vara ungefär lika med hej-jag-skurar-runt-mattan-för-det-är-ju-onödigt-att-skura-under-eftersom-man-aldrig-ser-det-golvet.
Pah.
Jag skulle lyfta ur en hundfodersäck ur hissen och tar den med en hand, känner att något händer i ryggen, känner det, säger det flera gånger kommande 30 sekunder också fan det hände nåt i ryggen, det känns skitskumt, går iväg för att öppna fönstret och fastnar mitt i en rörelse, känner hur musklerna i ryggen, tvärgående, krampar och jag kan inte flytta armarna, benen, ingenting.
Jag bara gråter. Hulkar.
Snor droppar ner på golvet och jag bara står där.
Hunden bakom och krafsar på mina ben, kidsen undrar om dom ska ringa ambulansen, mannen vet inte vad han ska göra för det går ju inte att göra något.
Jag får två Citodon i min hand, en mugg vatten.
Dricker, sväljer och står kvar.
Ser ut genom fönstret, konstaterar att det är en och en halv timme tills fotografen kommer.(Mannen och jag ska plåtas för en artikel i Året runt.)
Efter en kvart kan jag släppa ner armarna, flytta mina fötter, andas lite djupare.
Efter en timme har jag sminkat mig, konstaterar att jag är hög som en julgran och rör mig som en sengångare med höftproblem.
Fotografen ringer på dörren och jag ler ansträngt, det gör inte hon.
Hon är så jävla glad hela tiden.
Hej, säger jag.
Hej, vad du är vacker, säger hon och min Citodonladdade skalle börjar stamma.
Sen vill hon att mannen ska viska hemligheter i mitt öra.
Oboy, dom här bilderna vill jag verkligen se.

Ackumelerad (ilska)

Jag är en vulkan, snöstorm, tornado, tsunami och bristande topplock på samma gång.
Det syns bara inte.
Mottagaren, eller nej, anledningen till denna känslostorm går inte att prata med.
Det är en tonåring.
Jag biter ihop för att inte bita någon annan.
Sväljer och hoppas att jag inte får en hjärtattack.

Lite kropp på det

Ont i magen, igen.
Kom lite oannonserat den här gången, det var AJ på en gång istället för illamående, hungrig, mätt, illamående, halsbränna, illamående och sen AJ.
Stress ja visst.
Vi tömmer hus eftersom vi ska bygga nytt.
Och jag tänker mycket på nya boken, vill att ni ska läsa den, att ALLA ska läsa den, och jag Googlar på mig själv, på titeln, för jag vill ju veta vad som sägs om den, (och jag tänker mycket på boken jag skriver, tänker att jag vill mer, liksom mer) när jag ser att det skrivs om den får jag ont i magen, mår lite illa en millisekund, läser och väntar mig det värsta.
Alltid gör jag så. Det värsta.
Mannen sa det igår, något i stil med att internet inte är för mig.
Att det inte är bra för mig.
Nä.
Hä.

Ny Twitter

Lyckades fippla bort mitt twitterkonto (fråga inte), och har således ett nytt.

Getingmidja my ass

Hon: Men Sandra! Vad du har gått ner i vikt!
Jag: Eh… nej.
Hon: Du ser så smal ut, verkligen! *viftar med armarna för att symbolisera ett timglas*
Jag: Mm. Men jag har inte det.
Hon: Inte? Du ser verkligen ut att ha gått ner i vikt.
Jag: Gått har jag gjort, med hunden. Men inte ner i vikt.
Hon: Gått ner ja!
Jag: Nej, gått med hunden. GÅTT UT MED HUNDEN.

Boss

Någon kallde mig chefen idag.
Mig alltså. Sandra.
Han, den där någon, uppfattar mig som chef i vår familj.
Han, den där någon, som inte bor under samma tak som mig, uppfattar mig som chef i vår familj.

Jag har ingen kommentar.

Flykt

Idag var det för varmt.
FÖR VARMT säger jag.
Livet på en pinne eller i en båt, välj själv.
Och jag pratar bebisspråk med hunden.

Slow food

Åt en sen lunch på Furusunds värdshus idag.
Det var varmt som fan, min Dagens satte sig där den skulle och jag ville bara rulla ner i närmsta vattenhål.
Maten var okej.
Joråsåatte.

Amen äsch

Trasslade in mig i ett telefonsamtal idag.
I mina egna ord.
Hörde hur galet det blev men jag bara blajade ur mer och mer.
Jag dog lite.
(Det är precis som efter två glas vin, när orden bara kräver plats, tar över och min hjärna klättrar ur öronen och försöker trycka in alla ord, orden, i munnen igen.
Blev visst lite fel här, tihi, in igen tjop tjop!
Som om någon på riktigt vill höra vad jag har att säga om ingenting.)

Kontraster

Igår kallades jag bedårande av en okänd kvinna i min egen ålder.
Idag är jag inte det. Inte ens lite.

Att lära sig livet, hur gör man?

Näe.
Bara så. Näe.
Jag är så krossad, eller nej, inte krossad.
Jag är förvånad. Trött. Ja, så är det.
Jag blir så trött.
Vad hände med loppanlej och tjoho och livet är en fest och häng med på det?
Lite flyt tack. Lite räkmacka och något annat bara.
Lite lugn och ro tror jag.
Sa jag att jag blir trött?

Tiden den tiden

Jag träffade gammalt folk idag, både gamla och kända sedan länge. He.
Hon fyller sjuttio nästa år.
Och där satte jag kaffet i halsen.
Hur gick det till?

Något slags uppvaknande

Jag är för gammal, joho, för att hålla på med saker jag egentligen inte är intresserad av, att skaffa mig kontakter för att det i sin tur kanske leder någonstans.
Jag tycker bara om folk. Inte det dom gör.
Nåja. Nähä. Jaha.

Loj

Sent igår.
Vaknade fler gånger under natten.
Bland annat av hunden som morrade. Stor förvirring.
Klockan var halv tre och hunden morrade.
Kanske vaknade hon av tonåringen som rörde sig nere i soffan, eller vad vad vad?
Jag gick på muggen, somnade om men vaknade sen igen och igen och igen.

Jag trodde att Annika Östberg hade avtjänat sitt straff

“Kritik mot att Annika Östberg sommarpratar” läser jag i DN.
Men allvarligt, allvarligt!
Hon är dömd och har avtjänat 28 år i fängelse. Tjugoåtta år.
Vilka är ni som fortsätter att döma henne?
Vad fan har ni i era egna garderober som är så jäkla nobelt i jämförelse?
Sommarpratarna för mig är en samling människor med olika livserfarenheter, öden.
Liv.
Människor som är villiga att dela med sig, till oss.
Vi ska enbart vara tacksamma att det finns ett sånt här radioprogram, det är generöst.
Låt Annika vara ifred, för vad är det man säger… jo. Den som själv är utan skuld skall kasta den första stenen.

Men åh

Jag vet inte, den här dagen den… den skottar vi ner.

Sorry

11-åringen konstaterade, förvånat, att det är Sveriges nationaldag idag, “hur firar man den?”.
Jag var tvungen att tänka två sekunder innan jag svarade.
Och svaret var så beiget att jag skämdes.
“Ja… Man kan äta sverigebakelse, sätta en flagga på bilen, åka till slottet och…så.
“Äta en vad?”
“En sverigebakelse.”
“Jaha. Hur firar man påsk?”
“Men, med sill och lax och påskägg ju!”
“Jamengu det glömde jag. Jag hatar sill. När ska vi till Thailand? Jag längtar verkligen dit!”
“Dan innan julafton.”
“Det ska bli så skönt!”

Kära barn.
Jag hoppas att ni träffar en trevlig partner i livet som kan lära er om våra högtider, och kanske få er att uppskatta dom.
Jag har koncentrerat mig på det jag är bra på; kramar och närvaro.

När barn tar ton

Christina får kommentarer av sina döttrar vad gäller kläder till en studentfest.

Och min 11-åring sa, från hjärtat, efter en lång blick på mig och mina nya… skor:

-Mamma, dom klär dig verkligen.

Saker man kan sova på

Lite funderingar inne på Bokcirklar.

ps. Det går att kommentera där om man blir gratis medlem: “Vi vill undvika otrevliga kommentarer och påhopp och bevara gemenskapskänslan – det är därför man kan läsa utan att vara medlem men inte skriva.”

Sniff

Om nu hundarna har så jäkla bra luktsinne undrar jag varför dom måste köra ner hela huvudet i andra hundars bajs.

När pulsen gick från 2 till 200 på tre sekunder

15-åringen sms:ade “Jag kommer hem om 3 dagar bara så ni vet.. Ja, jag mår bra.”
Jag ringde upp honom men han svarade inte.
Jag skickade sms, han svarade inte.
Så jag ringde halva Gröndal; skola, kompisar, föräldrar och då ringde ungen.
“Men jag skojade ju bara…”
Skitkul.

Upprepning

Neje, tänkte jag när bilen närmade sig Stockholm, lägenheten och vardagen.
Inte… livet igen.
Jag kan inte stänga av, inte sortera och prioritera; jag är helt öppen.
Jag tappar trådar, minnet och fokus.
Blir inåtvänd och disträ och det är inte jag.
Det är tredje gången det händer på tre år eller nåt.
Tvärnit, smyger igång, ler och livet leker och sen tvärnit, smyger igång och…bah.

Down

Jag vet inte om det är fåglarna (på fullaste allvar stod jag på balkongen 02.17 och försökte stirra ut en skata som hade solosång och därmed höll på att väcka hela Gröndal) eller mitt täcke som är för varmt eller mina osammanhängande drömmar som gör att jag sover tungt men ändå jättedåligt.
Att väckas av en hund som hoppar upp i sängen VAD I HELVETE GÅ NEEEER och med kudden i huvudet agera fucking pedagog för att medla mellan syskonen och sedan behöva upprepa JOOO du är jättefin i håret…. jag är väldigt glad över att det helg om vi säger så.

hjärnhalvering

Men shite vad jag skulle vilja hänga ut folk, men så gör man inte, så gör man inte.
Det är lite lätt headbangerballkänsla över den här dagen, ingen jävel gör det dom ska.
Och jag har stått bredvid och liksom eh och uh, kliat mig i huvudet, gnidit min panna och får liksom inte ihop allt.

Dropbox

Fick tips om att jobba med Dropbox, mycket smidigt, eftersom jag aldrig behöver ladda hem dokumentet jag ska skriva i, det sparas i mitt Dropboxkonto i etern och jag kan skriva i det från vilken dator som helst.
Som sagt, mycket smidigt. Ända tills nu.
Jag skrev sex sidor under helgen, döpte om och sparade dokumentet i min Dropbox, men nu är det borta.
Det senast daterade dokumentet finns inte.
Jag får fan panik, panik säger jag.

Uppdaterad
JAAAAA! Mina filer ligger i etern, suporten bara klick klick klick och så fanns dom igen! ÄLSKA!
Och han bara “Dropbox keeps snapshots of every saved change in your Dropbox folder over the last 30 days (or more with the Pack-Rat feature). So if something happened accidentally (deletion or modification), you can restore the file with a few clicks. That is one of the very cool features of dropbox!” och jag bara THANK YOU so much!

Sleeping with the enemy Loa Falkman

Jag var helt slut efter föreläsningen, och knölade in mig vid ett fönster längst fram i planet.
In kommer Loa Falkman och sätter sig bredvid.
Egentligen ville jag berätta hur jävla rolig jag tycker att han var i den där minister-serien, när han dricker hembränt, blir plakat och ska prata med journalisten som ringer på dörren.
Men jag orkade inte.
Somnade innan start, vaknade till av att jag tappade huvudet, såg upp och till höger och där satt Loa med ögonlappar (älsk!) och stensov.
Sen vet jag inget förrän vi landar och flygvärdinnan kommer fram till Loa och säger: “Du sov hela vägen och fick inget fika, kan jag hämta något till dig nu?”
Pfft! Skillnad på folk och folk alltså – jag sov ju mer än honom.

Socialt eller inte

Jag har rensat ur folk på Facebook (jag är väldigt kluven till hur jag ska använda Facebook) och Twitter.
Det medförde en kedjereaktion på Twitter.
Igår hade jag 300 followers och nu 292, nej vänta 291.
Folk plockar alltså bort mig för att… jag plockat bort dom?
Jag som trodde att jag hade följare för att jag var intressant att följa liksom. Eh.
Det var därför jag rensade själv, för att jag plötsligt hade en bunt som bara pratade engelska tekniktermer, sorry. Hejdå.
Eller politiker som jag trodde skulle vara intressanta men som inte gav mig nåt.
Och så vidare.
Jag är inte så intresserad av var folk är just nu, vilken gata dom står på, vilken krog dom äter lunch på, och samtidigt inser jag ju att det är på ett ungefär vad jag själv skriver.
Det känns lite som visar du din så visar jag min. Eller nej… det var något annat det ja.
Flest followers/following när man dör vinner..?

Uppdaterad tio dagar senare:
Ändrat mig helt, nu följer jag allt och alla.
Fråga inte varför bara, du kommer att få olika svar varje gång.

Tänk tänk tänk

Snurrade runt med hunden i Gröndal på en plats jag aldrig varit förr.
Sörja det kanske? Eller hurra för jag har hittat en ny plats idag?
Jag har bott här i fjorton år och aldrig satt min fot där.
I alla fall, hunden snurrade runt i buskarna och jag funderade på texten jag skriver.(Jag har titeln klar så… äh. Glöm det.)
Kom fram till en hel bunt med smarta lösningar, kopplingar, osynliga röda trådar, gick upp till kontoret, slog upp datorn och… nej.

Dagen, so far

Det mest anmärkningsvärda med den här dagen: hunden spydde i bilen.
Eller nej, vänta. Det här är mest anmärkningsvärt.
Eller nej, vänta, inte det heller.
Det måste ju vara det faktum att jag bara fick ett (1) svar.

Ridå.

En del trix självdog tydligen efter att kidot fyllt tre

Jag: Men du, upp ur soffan, du är inte färdig inför skolan.
11-åringen: Ja ja, jag hinner.
Jag: Jag slår vad om… att jag hinner baja, duscha, borsta tänderna och klä på mig innan du har fått på dig strumporna.

Mest shite på den här sidan av stan

Ute och mesgick med hunden; har lyckats överanstränga ett främre lårmuskelfäste.
Kanske lika bra att skjuta av mig redan nu.

Aj of my life: Aj.Aj. Aj.Aj .Aj.Aj.Aj.Aj.Aj.

Logik

Jag vaknade med årets bakfylla.
Grejen är bara den att jag inte drack alkohol igår. Luktade inte ens på en kork. Nothing.
Jag har ont i pannan, ont bakom ögonen, känner mig allmänt vinglig, svullen och gammal.
Så därför drack jag en latte samt åt en toscabulle och en påse Gott & Blandat.

Energigivande

Hunden var med på min joggingpremiär igår kväll.
Det blev 2,7 km och hunden gäspade flera gånger. Gäspade.
Då förstår ni vilken hastighet vi sprang i.

Till alla som känner ett behov av att förminska mig

Varför, varför, envisas vuxna med att kalla mig lilla gumman?
Vad är det hos mig som lockar fram dom orden?
Vad signalerar jag?
Jag är 37 år, är gift, har två barn, bil, båt, hund, dammråttor, aktieportfölj, bostadsrätt, sommarställen, och gråa hår.
Jag har överlevt min barndom, pluggat, jobbat, skrivit fem böcker, jag föreläser, ska vara gästlärare på Socialhögskolan och anser mig vara rätt klar över vem jag är och varför jag är det, och därför smakar lilla gumman jävligt illa.
Det finns ingenting positivt i att kalla någon det – jag säger det inte ens till hunden när hon har spytt upp en hårboll.

Uppdaterad
I vilket sammanhang sker då detta?
När som.
“Hej lilla gumman!” eller “Men lilla gumman!”.
Jag bara dör. DÖR.

Less is more

11-åringen ringde igår eftermiddag.

Han: Hej, får jag ta med två kompisar hem?
Jag: Gör det du.
Han: Kan dom äta hos oss?
Jag: Det går bra, ska bara handla lite mer i så fall.
Han: Men mamma, krångla inte till det nu!
Jag: Vadå?
Han: Ja, gör inget avancerat… inga lökgrejer och sånt, okej?

Ner och upp

Begravning i fredags, stor fest på lördagen.
Övernattning i svit med jacuzzi, långa tal, fina tal, tokiga tal och mycket sång och musik.
Sen vaknade jag 04.19 av att någon skottade utanför fönstret. Fast det var ingen där.
Mannen hörde det också.
Vid frukosten kommer värdinnan:
- Sovit gott?
- Nej, faktiskt inte. Jag vaknade strax efter fyra av att någon skottade ute, men jag såg ingen.
- Ah. Det var nog Jansson.
- Jansson?
- Gårdsspöket Jansson. Jansson levde på Herrgården på 1700-talet, och håller fortfarande ordning. Eller ja; det finns ju inget att skotta men du förstår vad jag menar.

Torsdag

Inte på något sätt en upphetsande dag.

Jo, förresten. Jag ska fixa en blogg till hunden, hennes husse är på bättringsvägen och har en dator tillgänglig.

“Hej främling, jag är på din nivå. Yo.”

Stack in näsan i Levis store på Smålandsgatan, det var en midjekort militärjacka med puffärm som lockade, men vände när jag såg att den var i bolero-style.
Då kommer butiksbiträdet, han killen med kedja på jeansen, kängor på fötterna, svart och vit rutig skjorta och spretigt snyggt hår.
- Tjenare.
Och jag, i min kappa från Marc O´Polo, höga stövlar från Fiorentini Baker, stor fluffig sjal i svagt gråa rutor runt halsen och shoppingkassar från NK och Mathilde sådär tantigt slängda över vänster handled, blir glad över uppmärksamheten och svarar med en fot utanför dörren och tre tuppar i halsen.
- TjEnA!

Sen ville jag bara dö.

Om natten

Jag sover tungt men vaknar lätt.
Det stör mig.
Jag har börjat fundera på om jag ska börja använda öronproppar.
Skulle matcha bra till mina ögonlappar.
“BATWOMAN nananananananana BATWOMAN!” sjöng mannen i morse, runt 06.37.
Det var fint.

Kissie

11-årige sonen funderade lite igår.

- Mamma, du vet Kissie?
- Ja jag vet.
- Alltså, hon verkar inte må så bra liksom.
- Jaså? Vad tänker du på då?
- Jamen, hon har opererat brösten, fixat läpparna, hon gör om sin kropp hela tiden liksom!
- Men varför tror du att hon mår dåligt?
- Men mamma, det måste man göra om man håller på som hon gör. Och så åker hon till Spanien hela tiden.

Uppdaterad
“Sune” kommenterade inne på min gästbok:
Vem låter sin 11-åring vara inne på Kissies sida?
Svar:
Jag gör det. Jag kan inte hitta något på hennes sida som påminner om vare sig våld eller porr, inte heller mobbing eller hets mot folkgrupp.
Att han läser där och kommer till mig med ovanstående funderingar tyder bara på att han fattat vinken.

Konstant

Jag vet inte hur det är med er, men här känns det mesta som en paus.
Det mesta som i livet.
Som i hund.
I vår, värme och allt, allt, allt.

Bonnier hjärta Pocketgrossisten

…för 9 månader sedan tog Bonnierförlagen över butikskedjan Rustas bokförsäljning genom ett exklusivitetsavtal. Då, som nu, sade Bonnierförlagen att andra förlag ”absolut” skulle få fortsätta sälja sina böcker i den här kanalen. Fram till dess såldes många oberoende förlags böcker hos Rusta. Och efter Bonniers avtal? Inga, så vitt vi vet.

Bonniers köp av Pocketgrossisten är ett slag mot mångfalden på svensk bokmarknad och ett direkt hot mot många små förlag som behöver oberoende distributörer för att deras böcker skall nå sina läsare.

Den ekonomiska logiken bakom affären är tydlig: Bonnierförlagen kommer att gynna sina egna pocketböcker. Bonnier talar öppet om ”sortimentstyrning” som ett av affärens mål.

Läs hela i Dagens Nyheter.

Rappakalja

Vi spelade spel igår och skulle tala om vem “Fali” var.

Det här var mitt svar:

Mannen läste: En av Alicebabs sju rövar.

Som om vi hade något unikt

Lämnade tjafsande barn för att få lugn och ro.
Satte mig vid ett fikabord och inser, försent, att bordet ska delas med en barnfamilj i djup kris.
Det vill säga, tjafs om allt.

Att veta sin plats eller, ännu värre, att bli tilldelad en

Jag vill bara få vara sjuk utan att någon ska tala om för mig att jag inte är tillräckligt sjuk för att vara så sjuk.

Utveckling

Mannen talar numera om mig och hunden som en person.
Oroväckande.

Paow

11-åringen är trött i kroppen efter ett tufft fys-pass under eftermiddan.

Han: Aj, mina armar. Jag kan inte spänna musklerna!
Storebror: Det kanske beror på att du inte har några.

Saker som får mig att höja på ögonbrynen

GP-reporter utslängd av James Ellroy. Ehum. Kreativt?

Jesper Nilsson träffar poliser i Hornstull. Eh. Bara så: eh.

Plötsligt händer det

Jag ligger på soffan framför tv:n och bearbetar min huvudvärk.
Då kommer 11-åringen.
- Åh! Äre det där antikprogrammet? Vad heter det… Antik…?
- Antikrundan.
- Ja! Antikrundan! Det är fett bra asså!

Debutant?

Jag har ju skrivit en psykologisk spänningsroman som kommer ut den 14 maj.
Jag ska således skriva ett debutantporträtt till en annons i Svensk Bokhandel där sommarböckerna presenteras.
Vi tar det igen: debutantporträtt.
Så enligt diverse mystiska regler så räknas inte en självbiografi som en … bok?
Och inte den här heller?

Uppdaterad
Jo, det gör det – nu.
Men när Maskrosungen skulle ges ut fick jag inte, vilket jag hade glömt, vara med i SVB med mitt debutantporträtt, för att jag skulle ge ut en “fackbok” (fattar inte hur den kan gå under den genren) men nu har – håll i er nu – reglerna ändrats.
Nu får jag inte vara med i år heller, eftersom jag redan har skrivit två böcker…
Hej moment 22.

Och ja, jag längtar efter Nonstop

Har klippt tova modell dreadlock bakom hundens vänstra öra.
Hon tackade genom att femton minuter senare jucka mot mitt högra ben.

Man ska vara glad för det lilla (mejl som roar, inte oroar)

** SPAM **DU HAR VUNNIT !!!!!!!! GRATULATIONER

Det här med djurs intelligens

“Mm, titta en blå öronpropp nedanför mattes säng, den äter jag upp.”

En morgon med happening

Ha.
Hunden tyckte att vi skulle gå ut klockan 03.02 i morse – igen, men nej tack.
Jag tryckte in fingrarna i öronen och puffade bort henne.
Den går jag inte på igen. (Stod i nattlinne, UGGs och täckjacka på gatan i går morse 03.06 bara för att se henne köra ner huvudet i en snödriva och fnissa högt.)
I alla fall.
Vi gjorde morgonkissåbajs vid 7 och tog sedan en timmes promenad i vintern.

Köpte dagens första latte på Pixel och lyckades sedan trassla in nycklarna i kopplet som trasslade in sig i vanten som tappade taget om latten.
Sen skurade jag golvet och gick för att köpa ny latte.
Då kom det fram en kvinna i grön skogshuggarfleece.
Hon: Får jag bara fråga en sak, har du bråttom?
Jag: Eh…
Hon: Ska du iväg eller kan jag bara få fota dig och hunden när ni är ute och går?
Jag: Det går väl… bra.
Hon: Jag plåtar för en hundsporttidning och när jag såg din Kooiker tänkte jag att det blir perfekt.
Jag: Det är inte min hund, men det kanske inte spelar någon roll.
Hon: Nej, men om du har tid alltså?
Jag: Ja, jo. Jag sitter här uppe så det är lugnt.
Hon: På kontorslandskapet?
Jag: Ja.
Hon: Jag försökte få rum där men det var sån kö. Jaha, vad gör du där?
Jag: Eh. Hm. Jag skriver. Böcker.
Hon: Gör du!? Är du känd?
Jag: He. Nej, men jag kanske blir.
Hon: Vad har du skrivit?
Jag: En självbiografi och en roman som kommer ut i maj.
Hon: Vad heter du?
Jag: Sandra Gustafsson.
Hon: Känner inte igen. Men jag har en kompis i Tyskland som frågade mig om jag visste vem Sandra Gustafsson var och jag hade ju ingen aning. Jaja. Ska vi plåta då?

Vi gick fram och tillbaka och hon låg på marken och fotade.
Nu sover hunden igen och min latte är slut. Igen.

Det ska vara en smart hund

Men när jag säger “fot” börjar hon gå på mina fötter.

Visualisera

Det är inte varje dag man hittar sin man naken i badrummet med en röd julduk knuten om axlarna.
Och nej, jag fick inte fota.
Attans.

“Lika barn leka bäst”, sa mannen.

- Är vi lika? frågade jag och tänkte genast på våra olikheter.

Sånt här gör han.
Staplar fint.

Det gör inte jag.
Fina staplar gör mig nervös.
Jag drar mer åt det här hållet.

Jag skulle också ha kunnat fota någon av alla högar, men jag vill inte spä på mig själv.
Det jag inte fattar är varför han inte staplar böckerna.
Konserverna ser man ju bara om man öppnar skafferiet.

“Vi håller helt enkelt inte med om att han inte gjort något.”

Åh, är det bara jag som älskar att se sånt här på tv?
En president som lyssnar, lyssnar och lyssnar på Nobelkomiténs ordförande.
Eller ja, lyssnar och lyssnar.

Jag bläddrade samtidigt (simultanförmåga javisst, jag är ju kvinna för böfvelen) i tidningen Vi som på sidan 8 lagt ut följande, extremt passande, citat.

Dödsrädd

“Och de injicerar morfin men i otillräckliga mängder för moster ringer från bortom havet och berättar “Hon kallsvettas, ändå. Hon smärtar, ändå.” – och jag förstår inte varför de snålar med smärtstillande åt en sådan gammal kvinna. Rädda för överdoseringar. Rädda för komplikationer. Rädda för döden.”

När min farmor låg och stirrade rakt in i väggen efter två strokes och vägrade öppna munnen, då undrade jag också.

Här låg en kvinna, över 80, och “vägrade” äta.
Kunde inte tala, inte gå, inte kommunicera.
Hon hade stängt av.
I tio (10) dagar låg hon utan vatten eller mat, dropp kunde man inte ge eftersom hon “då skulle avlida på en gång pga det övertryck hon har i hjärnan”.
Istället fick hon morfin mot smärtorna (det gör ont att svälta ihjäl) och lugnande (man kan lätt få panik över att man ligger och svälter ihjäl) och det tändes ljus och spelades vacker musik; allt för att göra den sista tiden så fridfull som möjligt.

Vi tar den sista meningen igen:
allt för att göra den sista tiden så fridfull som möjligt.

Jag anade, innan orden flög ur munnen på mig, att jag skulle göra succé

- Kan jag tjacka kaffe här?
- …
- Kan jag alltså…kan jag köpa kaffe här? Fika.
- Äh. Det bjuder jag på. Mjölk?

Men wtf

Idag var det en kille som la ut en MacBook på Blocket, en tjej (?) svarade från mejlen.

Det är min adress.
Eller rättare sagt, jag har sandragustafsson at gmail com men Gmail säger följande:

Gmail tillåter bara en registrering av ett användarnamn. När du registrerat dig med ett användarnamn kan ingen annan registrera sig med samma användarnamn. Detta gäller oavsett om det innehåller fler punkter eller versaler. Dessa användarnamn tillhör dig. Om du har skapat dittanvändarnamn@gmail.com, kan ingen annan ens registrera ditt.användarnamn@gmail.com eller Ditt.användar.namn@gmail.com. Eftersom Gmail inte godkänner punkter som tecken i användarnamn, kan du lägga till eller ta bort punkterna från en Gmail-adress utan att måladressen ändras. Alla meddelanden kommer att skickas till din, och bara din, Inkorg.

Så ja, det är tydligen min mail.
Grejen är att det är tredje gången jag får mail från folk som kontaktats av personen som lämnat mailadressen med punkt i.
Ett företag mailade två gånger och ville att jag skulle hämta en mobil som varit inne på reparation, för att ta ett exempel.

Så jag vet inte vad jag vill säga egentligen.
Eller jo – har nån fått mejl från mig som verkar konstigt – så var det inte jag.
Typ.

Betong

Tanken är ju att jag ska ge mig in i nästa bokprojekt, alltså fortsätta skriva på det jag startade på Kreta i somras.
Det jag pausade för att skriva klart det som kommer i maj.
Det jag nu skickat in.
Maj liksom, herregud, det är ett halvt liv dit: innan maj ska jag åka till skåne, ha möte med en trädgårdsarkitekt, föreläsa två gånger, fira jul, dammsuga vardagsrummet, åka till Miami, åka skidor i Idre och ha påsklov på landet.
I alla fall.
Nu har jag suttit vid mitt SKRIVbord sedan 08.00 och räknat tomma lattemuggar, bytt toner på skrivaren, kollat min kalender, bytt min bild i Facebook, bytt min bild i bloggen, blivit kompis med en moderat på Facebook (min första kärlek. Nej jag menar andra kärlek. Eller nej, första kärlek. Fast det beror ju på om kärleken Henke i 1:an räknas. Gör han inte det så är moderaten första kärleken), pratat i telefon, tänt och släckt min rosa lampa i fönstret och lyssnat på Meja, Kleerup och September.

Jag funderar starkt på att gå hem.

Saker

Sista gången vi var i Thailand ville mannen köpa (toa)pappersrullehållare, såna som finns på alla restauranger, att ha på bordet.
Han ville köpa några fina i trä. Dom var slut.

Alltså… jag hatar den.
Fattar inte hur han tänkte.
Fattar inte heller hur han tänker när han åker till IKEA för att shoppa och kommer hem med två buntar servetter.

Passar inte i den fula lila utan ligger bara och tar plats på hyllan.
Och exakt vad är det för fel på hushållspapper?

Sen finns det en grej som han hatar.
Tadaaaa – en juldekoration, handgjord såklart, som farmor kom med för längesen.

Han hatar den jättehårt, men har gått med på att den hänger inne i ett skåp (förmodligen för att det är synd om mig nu när hon har dött).

En annan grej efter farmor är vasen.
Tydligen värdefull och hipp men jag har inte fattat det än.

Den passar inte in nånstans.
Alla blommor bleknar i den.
För tillfället står den bakom en blomma i köket med en ljussläckare i.

Jag behöver nån som kan komma hit och fengshuia bort allt utom grejen som hänger i skåpet.
Och jo just det, det finns en i blått också.

Av barn får man alltid höra sanningen

Jag målar honom inför kvällens vampyrfest.

Jag: Snart klar… går det bra?
Han: Arå. Men fan, fatta att du gör så här varje dag!

Mats Strandberg och pinsamheterna

Han frågade om jag kunde göra en utmaning.
“Citera ett riktigt skämmigt stycke ur era dagböcker”
Såklart, tyckte jag.
Men nu har jag funderat ett tag och det går inte.
Två anledningar:
1) mina dagböcker från barndomen försvann i ett vindsinbrott för hundra år sedan
2) det jag har kvar som börjar när jag är 20 nånting, är så där extremt jobbiga att jag helst vill elda upp dom. Men jag kan berätta en grej:

Jag var kanske 10 (måste ha varit innan jag flyttade från mamma och då var jag 11) och jag och en kille låg under en byggvagn/bod på hjul/något och jag tyckte att han skulle bedyra mig sin kärlek genom att äta gräs.
Det tänkte han inte alls göra sa han och menade på att jag var fullkomligt rubbad.*

Uppdaterad
Men vafan.
Nu har jag rotat igenom några anteckningar och, självklart, valt något som gör att jag inte dör av skam.
(Jag konstaterar att jag gick igång på det här. Och så tänker jag att det är så individuellt vad som är pinsamt; en del tycker ju att det är pinsamt att prata känslor så då kan man väl säga att jag är pinsam. Nu måste jag glömma det här.)

921114 (20 år)
Jag tror jag blir galen!

Vi kör en till.

921201 (20 år)
Livet är väl ändå underbart!!?

En till. Den sista.

980403 (26 år)
Hallå…
Blev sjuk lagom till finalen så jag ringde och avbokade. Sörjde lite men tänkte att det var ganska skönt ändå… då behövdes ju inte min trygga vardag förstöras.
Så klen jag är i mitt tänkande.
Jag är rädd för stora förändringar, men samtidigt eftersökte jag det – för att jag känner ett behov av att växa som människa. Jag måste och VILL utsätta mig för “läskiga” saker för att jag ska kunna bli hel någongång.

Det var det.
Men ni andra som gärna vill gotta er i pinsamheter och kanske fylla på med egna – börja hos Mats.

* det kanske står i boken? kommer inte ihåg. hem och läsa igen.

Umpapumpa

10-åringen undrade om vi skulle vara på landet över Halloween och jag tänkte att hm, här får jag vara lite smidig.
Men det gick ju inte.
Så jag sa som det var.
- Alltså… jag har ingen aning om när det är Halloweeen.
- Ameh… du kan väl Googla?

Min nya kompis

Grannen på landet: Händer det att du lämnar den i stan och åker ut hit och bara är?

Lite väl magstarkt

Titti (som har pojkvän) förlorade en tävling i Rix FM och tvingades (well) ringa ett ex och låtsas vilja ha honom tillbaka.
I direktsändning.
Att han nu inte kände detsamma och sa det rakt ut i etern var ju för väl.
Jag gillar Rix, som fan, och har alltid känt att dom ligger på rätt sida av förnedringskanten.
Men det här var bajs.
Nu tog exet det hela bra visade det sig när Titti ringde upp igen under reklamen och berättade sanningen.
Han hade till och med garvat hårt (och lättat) efter att han fattade att det inte var sant.

Men att sitta där i bilen och lyssna på det var… hemskt.

Kvinnor som vill bli hatade av mig

Stannade vid ett rödljus i city en dag och en tjej gick på övergångsstället.
Rundade fronten på min bil och fräste snor.
Jag repeterar: hon fräste ut snor genom ena näsborren.
Så här såg det ut, mitt på dan, mitt i city.
Och jag höll på att få upp morgonkaffet.

Nyhetsankorna blev nyhetsanka

“Flera av TV 4:s mest kända profiler: Peppe Eng, Lennart Ekdal, Malou von Sivers med flera har en brunchföreställning på Berns som de kal­lar ”Nyhetsankorna”. De sjunger, kryper omkring och gör sketcher i ungefär två timmar med paus. Det känns som två år. Efteråt måste jag gå hem och duscha.”

Men aj.
Så känns det när jag läser det här.
Aj.
Det gör liksom… ont i huden.
Årets sågning.
Jag kommer inte att se “Nyhetsankorna”, jag kan inte sitta där med den här texten rullandes på hornhinnan.
Kan inte sitta där och skämmas i förväg och vänta på att dom gör bort sig.
Och jag hoppas, önskar och ber att hon överdriver, att det inte är så illa.
Och så tycker jag lite synd om dom också.
Hur tänkte ni nu. Så tänker jag.

Lustiga huset

Men jag kan inte bli upprörd över den här bilden, den ser helt overklig ut.
Hon ser inte spinkig, anorektisk eller sjuk ut, bara knasig.
Redigeraren måste ju ha varit full när bilden skulle fixas.

Saker man hittar i Illustrerad vetenskap

“Argentavis magnificens hade ofta problem att landa. Den var så tung att den föll som en sten, när hastigheten kom under 18 meter i sekunden.”

Vad… jobbigt.

Och jag säger Tack Gud för att jag inte är med i programmet Ensam mamma söker

Ingen skulle välja mig.
Strykjärnet och jag är no homies. No broes. No nothing.
Men så har jag aldrig påstått mig vara husmoderlig heller.
Så här firade Mannen och jag tjugo-år-sen-vi-träffades-dagen igår.
Det ska stå en flaska vin, en stekpanna med tacoröra och femton skålar med diverse grejer i på bordet också.
Se det framför er.
Visualisera.

Man tror att man känner någon

Igår var jag däckad i soffan efter en timme på cykeln.
Jag var extremt horisontell.
Mannen hade tydligen ätit något grönt, för han städade både badrum och hall.
Nångång efter tio hittar han en lapp på hallgolvet.
En fin handskriven lapp från vår granne däruppe, från han som måste ha gått på dansskola eftersom han är så jäkla rak i ryggen.
“Hej! Bla bla bla bla bla bla bla bla skaka inte mattorna i trapporna bla bla bla bla bla bla bla bla jag har sopat upp det.”

Mannen slutade läsa och tittade på mig.
Och jag på honom.

Jag: Va?
Han: Eh.. typ.
Jag: Vad hade vi gjort?
Han: Skakat mattorna i trapphuset.
Jag: Två saker, 1) vi har inga mattor och 2) om vi hade det, skulle du skaka dom i trapphuset?
Han: Alltså, vi har en dörrmatta men jag gick ju ut med den! Jag var ju där nere, ute och skakade den!
Jag: Men du. Eftersom jag aldrig städar och han verkar säker på sin sak; brukar du skaka mattan i trappen?
Han: Inte idag.
Jag: Inte idag?
Han: Jamen du vet. Jag kanske har vänt upp och ner på den nångång.

I tjugo år har jag känt den här människan, som nu visar sig skaka mattor i trapphuset. I tjugo år.

Nämen, mejl från Mannen! Spännande! Nu ska vi se…

Gäddmamman var ute och simmade med sina små yngel.
Då fick dom syn på en wobbler.
- Mamma vad är det där?
- Det är det där jäkla ludret som eran pappa försvann med!

Hösten och håret som aldrig blir

Det gör inget, för vi hittar aldrig några strumpor hemma hos i alla fall.
Är det höst ska man ha strumpor.
Jag var i city igår och tog en sväng in på Odd Molly.
Vilken. Besvikelse.
Märklig lokal och alldeles för lite kläder.
Personalen var ung (jätteung alltså) och inte direkt i säljartagen.
Dom verkade ha skittråkigt på jobbet.
Jag frågade efter Elnette-hårsprayen som fått design av Odd Molly.
- Säljer ni den där hårsprayen här?
- Ja.
- Okej… kan jag få en sån?
- Vill du ha en sån flaska?
- Ja-aa.
- Ja. Den är jättebra, verkligen. Den är… bra.

Men den ÄR inte bra!
Jag sprayade lite i luggen igår kväll bara för att testa (jag har annars en Fructishårspray som drar till sig bananflugor) och hela familjen skrek åt mig.
- VAD GÖR DU?!
- VAD ÄR DET SOM LUKTAR?!
- GASLARM!
- VAFANHARDUGJORT?!

Jävla Odd Molly.
Jävla strumpor.

Saker som får mig att vilja dö

Lillebror går i fyran.
Han sitter och gör matteläxan.

“Linus är 4 år äldre än sin syster Sara. Tillsammans är de 20 år.
Hur gamla är Linus och Sara?”

Alltså.
Jag. Kunde. Inte. Svaret.

Är det här… allt?

Igår letade jag fram ett manus daterat december -07.
Trehundrasextiofem sidor. Tänkte att jag skulle göra dom där ändringarna som ett förlag föreslog.
Ändringar som jag kunde hålla med om behövdes.
Men allvarligt.
Jag läste tre sidor och fick rodnande stänga ner fönstret, märka om objektet och gömma det. Jag vet inte vad jag ska säga men… jag tyckte inte om det.

“Självkänsla för tonåringar som inte blir”

Christina lägger ut boken ORKA! som pdf, läs varför.

Things that makes you go hmm

*ring ring*

- Ja hallå det är Sandra.
- Hej, det är Micke.
- Tjeeena grabben, läget?
- Bara bra, tack. Vi tänkte fråga en sak.
- Okej? Behöver du nån som vevar igång bilen åt dig din satans VOLVOÄGARE!
- Eh nej. Men tack ändå. Nej, vi tänkte höra om ni ville gå med oss och äta på Mathias Dahlgren.
- På vem?
- Mathias Dahlgren, han har fått en stjärna, eller var det två… hm. Han ligger i alla fall på Grand Hotel, ja dit hittar väl du som brukar hänga där runt jul.
- Matte D säger du alltså. Vi brukar äta på Lux. Det, Micke, det är bra.
- Mjaha. Har dom fått en stjärna?
- Säkert.
- Jaja. Men har ni lust att gå med oss? Middag kvart över sju.
- Det låter kanon. Vi kan väl ses innan i Grandbaren kvart över sex?
- Bra. En liten drink innan. Så, annars? Allt bra? Eller är det något katastrofalt som hänt?
- Det tar vi till middan, annars har vi inget att prata om.
- Okej. Jaha. Jo, en sak bara. Alltså, vi vill gärna äta med er men… ni får betala själva.
- Ja-så?
- Mm. Det finns ju såna där provsmakningsmenyer, typ tre små rätter, för 3000:-. Den verkar spännande.
- Ja-ha.
- Men du, kul! Vi ses i baren på Grand kvart över sex! Hälsa Mannen, hej!

Konsekvensanalys

Jag rensade garderoben och det blev en sopsäck till Stadsmissionen.
Men hur tänkte jag nu?
Nu måste jag ju shoppa en sopsäck kläder.

Sorgen

Det ringde en släkting från England.
Hon grät över farmors död.
Jag tröstade så gott jag kunde. Påminde henne om deras fantastiska relation.
Då kom den.

- Well… you sound really… organized.

Och jag pratade på om chocken.
För visst måste det vara så.
Att mitt extrema fixande runt farmor och det efter henne och bristen på sorg (läs: tårar) handlar om chock?
Jag blev i alla fall störd över hennes kommentar.

Och ALLTSÅ.
Att jag ens tar upp det nu visar ju på minskat antal hjärnceller.
Pfff.

Drömmen om Petra

Jag hade en galet sjuk dröm härom natten.
Jag sammanfattar den med att Petra dansade (eller nåt) iförd svarta stormaskiga strumpbyxor och en läderkorsett där bröna hänger utanför.
Ja ni förstår.
Jag var kallsvettig när jag vaknade, kallsvettig I tell you.

(Upplevde en mycket otäck dejavu-feeling när jag var inne i Kapp Ahl´s provrum dagen efter och såg mina ryggvalkar hänga över bh-kanten.
Fatta skräcken, skräcken.)

Men åhhhh vad varmt det är!

Se där, det blidde inget regn idag.
Men däremot brutalt hett.
Inte ens jag, som brukar kunna ligga som en valross i timmar, fick erkänna mig besegrad idag.
Vi började dagen med att gå till den lokala marknaden.
Det var INTE kul.
En himla massa skräp bara.
MEN så stod det en övervintrad hippie-tant i ett stånd och sålde skitläckra halsband.
“Vulkan-sten” sa hon.
Eller hur.
Hon menade på att det fans olika krafter i stenarna beroende på vilket motiv man valde.
Och jag gick på det!
Och köpte två stycken.
Lillebror hittade en panflöjt som han raskt lade beslag på.
Det kommer jag säkert få ångra.
Jag kom plötsligt ihåg att han hemma i sverige brukar sitta på muggen och spela munspel.
Och då stänger vi dörren.
Det kanske går att stoppa någonting i pan-hålen?
Silvertejp?
Nu blir det godis på rummet och till det Disneys Peter Pan på barnkanalen.
Herregud, det går utför.
Orkar inte ens sola mer.
AC:n går för fullt nätterna igenom
Ska försöka komma med på en 3-timmars båttur i morgon.
Målet är att få se delfiner och valar.
Tjoho!

Att åka bil med barn…

En helt vanlig dag i bilen med familjen G:sson

Storebror: När är vi framme? Varför måste jag följa med?
Mamma: För att vi vill göra något tillsammans.
Storebror: Jag vill göra något kuuul!
Lillebror: Jag tycker att det här är kul!
Mamma: Vad härligt att höra!
…..
Lillebror: Gimme five!
Storbror: Känn på den här då! Smock!
Lillebror: Han slåååår mig! Uäh!
Mamma: Kan ni inte göra något annat istället?
Storebror: Han knäpper loss mitt bälte!
Mamma: Ge fan i bältena!
Lillebror: Han slååår mig!
Mamma: Men va fa…slå tillbaka då.
Smock, pang, poff!
Pappa sätter på radion. Högt.
Lillebror: Jag vill höra schnoppi!
Storebror: Det heter inte så och sätt på rock istället!
Lillebror: SNOPPI! SNOPPI! SNOPPI! SNOPPIIIIII!
Smock, pang, poff!
Lillebror: Han slååår mig!
…..
Jag vevar ner rutan eftersom någon har släppt en fis.
Eller gömt en död hund under sätena.
Storebror: Men åhhhh! Du har mökat!
Lillebror: Japp! Den har jag lagt! Hahahahaha!
Storebror: Det är alltid du som mökar, åhh!
Pappa: Mamma fiser ibland också…
Mamma: Det gör jag väl inte alls!
Pappa: Jo, men du tror inte att någon märker det…
Barnen kreverar av skratt
…..
Storebror: När är vi hemma?
Pappa: Om 3, 1 mil.
Storebror: Men åhhh! Mamma när är vi hemma?
Mamma: Om 3 mil…
Lillebror: Får jag glass efter maten?
Storebror: Nä det får du inte för du bara mökar!
Lillebror: SNOPPI! SNOPPI! SNOPPIIII!
Smock, pang, poff!
Lillebror: AJ! Han slåååår mig!

Första gången, hur var det för dig?

Hur var det första gången?
Kommer ni ihåg det?
Det gör jag.
Jag var 20 år.
Lite sent kanske, jag vet.
Men det gjorde ingenting.
Hur det gick?
Katastrof!
Jag hade dragit ut på det såååå länge.
Men när pojkvännen lämnade tanken tom hade jag inget val.
Att tanka bilen alltså.
Vad trodde ni?
Jag svängde in på den lilla, en-persons-bemannade macken.
Och funderade.
På vilken sida sitter locket?
Vilken bensin ska det vara?
Betala nu eller sen?
Jag var inte helt bekväm i situationen och kände hur alla andra som ville tanka liksom började psyka ut mig.
Så jag tog tre djupa andetag.
Öppnade tanklocket, valde 95, och satte slangen där den skulle vara.
Och sedan väntade jag.
Vad tyst det är.
Ska det inte höras när bensinen kommer?
Mätaren stod still på pumpen och svetten kliade i pannan.
Hallå…
Komsikomsi…
Det kommer inte någon bensin från den här skitpumpen!
Jag tog ett snabbt beslut.
Gå in och be om hjälp.
Diskret.
Väl inne i det minimala huset var det fem personer i kö.
En tjej (Shit! Då kan jag inte fladdra med fransarna!) bakom kassan.
“Öh, du, ursäkta, kan inte du hjälpa mig…det kommer ingen bensin från pump fyra.”
“Vaddå?”
“Ja, det kommer ingen bensin. När jag tankar. Fast det går ju inte eftersom det inte kommer någon bensin.”
Hon tittar på mig, på alla i kön, suckar högt och ber alla om ursäkt eftersom hon måste hjälpa mig.
“Har du tryckt in knappen?” frustar hon när vi småspringer till bilen.
“Jaja, visst” svarade jag.
“Och handtaget?”
“Va?” Nu var vi framme vid bilen och hon tar tag i handtaget och trycker in den långa knappen. Bensinen kommer direkt.
“Du måste ju trycka in den här!” Hon visar och ser ut att vilja döda mig.
“Jasså den knappen…”
“Är det första gången?”
“Hi, hi, hi…” svarar jag, rodnar och fladdrar med fransarna.

Malaka!

Men hallå.
Nu börjar jag undra igen.
Hur det står till med folk.
Och folk.
Jag lämnade in min bil på verkstaden i morse av två anledningar:
1. Det viner från rutan på förarsidan när jag kör fort. Och det gör jag ju.
2. Gummimattan på golvet har en flärp som hänger och slänger runt mina fötter när jag kör.
Rätt irriterande.
Rätt farligt.
“Fixa” sa jag.
“Absolut” sa de.
Efter åtta timmar ringde de.
“Kom och hämta”.
Och jag hämtade och fick veta att de har beställt en ny del ifrån Tyskland.
En ny list till dörren.
“Jaha, och mattan?”
“Jo den sitter fast.”
“Okej, bra!”
Säger jag och kör iväg.
Och tycker att det luktar konstigt i bilen.
Typ lim.
Hemma igen ser jag vad de har gjort.
De har limmat fast gummimattan!
Hur ska jag då kunna ta ut mattan och skaka av den?
Jag bara undrar.

Jävla förkortningar!

Men jag får väl krupp snart!
Hela världen är full av förkortningar
och det verkar som att alla förstår vad de betyder.
Alla utom jag.
CSS
McD
RSS
PKL
XC90
Xfn
Wp
S40

Hajar ni läget?
Blir tvungen att gå omkring med ett lexikon
i väskan för att förstå den här världen.
Samma sak med alla dessa sms (Ha, en till!)
där det ska bli mer utrymme genom att vi använder
förkortningar.
Men det vore ju himla bra om man fattade vad allt betydde.
Kan jag tycka.

ey!cs vi cn?dt tkr iaf ja.TTYL HDSBK

Affärskvinnan personifierad

Det rasslar till i brevlådan och vips har jag famnen full av reklam.
Blir konfunderad över hur detta är möjligt, då jag satt upp en sån där fin liten skylt med texten ingen reklam.
Strunt samma, för nu har blicken fastnat på en bild av ett par supersnygga stövlar.
“Halva priset!” står det med stora röda bokstäver.
En snabb blick på klockan, hinner jag sticka till stan…
Jodå, allt går bara man vill.
Och jag vill.
Jag vill ha de där stövlarna.
OCH det är halva priset.

Två timmar senare tar jag på de svarta underverken hemma i hallen.
Läckert.
Efter att ha stolpat omkring framför spegeln och poserat i alla möjliga och omöjliga vinklar för att se stövlarna från olika håll, kommer maken hem.
“Nämen! Har du shoppat? Igen…du är fan otrolig!”
Han sparkar av sig skorna och går in i köket samtidigt som han skakar på huvudet.
“Men de var jättebilliga!” frustar jag fram, hoppandes på ett ben när jag försöker ta av mig ena stöveln för att visa honom.
“Titta här, känn på skinnet, viken kvalité, du vet dom här kommer jag kunna ha i tio år – minst!”
Jag står framför honom som en lycklig hundvalp med stöveln framför mig och blinkar med fransarna.Han tittar på mig och flinar.
“Jättebilliga…vad är det, halva priset eller?”
Jag känner mig plötsligt som en skyldig tonåring som nallat sprit av mormor och mina mungipor drar sig mot öronen till världens fånleende.
“Ja! Förstår du vad jag tjänade på det här! Det är så affärer ska gå till, då blir det ju världens klipp. Liksom”.
Jag tystnar.Han står fortfarande och flinar.
“Vaddå…” undrar jag och tar av mig den andra stöveln.
“Dom är ju jättefina, jag kan ha dom på den där festen vi ska på, när jag ska vara snygg, liksom…”
“Hur mycket kostade dom?”
Jag, som bävat för frågan eftersom jag vet att han tycker att jag shoppar för mycket, smyger in i vardagsrummet med ett mummel till svar.
“Va sa du, jag hörde inte?” säger han efter mig.
“HALVA PRISET!”
“Jamen hur mycket är det då? Du vågar inte säga det va?”
Nu har flinet övergått till ett skratt.
Jag blir förbaskad!
Ska han komma här och komma när jag gjort värsta braiga affären…
“Fegis” viskar han stilla i mitt vänstra öra när han går förbi.
“Gud vad du är löjlig!” Jag tar ett djupt andetag och säger “Niohundrasjuttiofem, vilket är halva priset, så då har jag tjänat…niohundrasjuttiofem. Det du.”
Så det är väl sant det som sägs, att kvinnor är bättre affärsmän…

Lägger blommor ägg?

Äntligen gick det att kratta på landet!
Som om det skulle vara min högsta önskan.
Men så var det.
Under påsklovet var det 25 cm snö, så den kratt-visionen var bara att lägga på hyllan.

I torsdags började jag räfsa runt bland buskarna för att ge växterna en chans till att få lite mer sol.
Och vad händer?
Jag hittar ett ägg i jorden.
Ett ägg!
Först trodde jag att det var en vit plastboll som ungarna grävt ner (för det är väl jätteskoj) men så började jag undra var kameran stod.
För det här måste ju vara ett skämt.
Jag är med i dolda kameran!

Men efter att ha stått och sneglat på ägget en stund och ingen Lennart Swan hoppat fram, ropade jag på maken.
“Kom får du se!” Jag pekade ner i jorden under busken.
“Vad är det?”
“Jag tror det är ett ägg, men hur fan har det kommit hit?”
“Ägg…huggormar? Och det skulle ju inte vara så jävla kul att ha här…”
“Ormar? En Anaconda då eller?? Ägget är ju lika stort som ett hönsägg!”

Jag bar ägget (med handske och spade, för det kunde ju komma ut en krokodil, vad vet jag), en bit bort och där fick det ligga.
Vi smög förbi och kikade då och då.
För att liksom bekräfta det knasiga med att ha hittat ett ägg under busken.
En stund senare kom vår granne förbi.
Han kan allt om djur.
Och han sa bara “räven”.
Jaha.
Det var det mysteriet.
En räv hade alltså tjuvat ett hönsägg två kilometer bort, sprungit som en iller (eh…) tvärs över skogen, hittat min buske och bestämt sig för att gräva ner ägget där.
Yeah right!

Jag tror att det är ett UFO som håller på att sprida ut sina avkommor.
I min buske.
Så det så.

Romantik och sex

“Vill du ha frukost på sängen
- sov i köket”

Vad är romantik?
Räkor och vitt vin?
Och vem fan kom på den jävla
idén?! Hur lätt är det att vara romantisk
med majonäs och vitt bröd
mellan tänderna?

Och det blir inte direkt bättre av
att sätta sig och peta tänderna vid bordet.
(Men jag älskar att peta tänderna!)
Nope. Inte bra.

Och fanns det förhoppningar
om en fortsättning på kvällen,
grusas de raskt av den fräna lukten av
räkor och utspillt vin.
Och hur mysigt är det att sitta och tvätta
händerna i en skål med citronvatten…
jag menar, går det att bli mer blottad än så?

Jaha.
Kan det vara bättre med italiensk mat?
Nope, inte det heller.
För vem orkar rumla runt i sänghalmen
med hela magen full av parmesan och rödvin?

Kanske går det inte att förena romantik och sex,
kanske ska vi inte vara romantiska ihop med mat,
kanske är det bäst att bara överlämna en
blomma och ha sex på en gång.

Men om jag hyr 9½ vecka först…