Sandra Gustafsson blogg

Farmor

Kristofer Flensmarck samlade ihop sin farmors almanacksnoteringar och gjorde poesi av det hela.
Jag är imponerad.
Och lätt gråtfärdig.
Ni vet, min farmor, den enda jag liksom, den sista jag begravde.
Jag vill göra något om henne, skriva något, hon hade ett jäkla liv, ett jäkla häftigt liv och när jag läser om Kristofers bok så vill jag ännu mer.

“Rut körde

TOR”

Saker jag inte visste att jag älskade

Den röda skeden.
Den röda skeden som jag sett under alla år i farmors mitt hus; i syltburken, marmeladen, honungen och nu – i mitt kaffe.

Bolognese

Jag går en sväng med hunden innan jag ska hem och äta något ur en plastburk som ligger i andra lådan i frysen.
Det gäller ju att vara ekonomisk, sa mannen, som härom kvällen gav mig kontraktet på nya bilen: kan du kolla hur betalningen av nya Mercan ska gå till? Har jag förresten sagt att den har dubbla mugghållare?
Väl hemma luktar det gammal matta.
Det gör mig smått deprimerad eftersom det är farmors gamla matta, och jag kan inte minnas att det någonsin luktade gammal matta hos henne.

Åh Österlen, åh.

Så kom det över mig, en våg av längtan.
Österlen.
Snart så.
Snart tar jag bilen ner igen, den här gången utan tårar, utan panik… utan.
Kära farmor. Jag fortsätter med trädgården, alla rosor. Alla dessa rosor.
Klippa, och ja, som du gjorde; en liten vas med en ros i på frukostbrickan varje morgon.
Jag ska börja med det jag också, bricka, blomma och rostmacka med honung.
Du vet träskorna som alltid fanns innanför dörren till höger, bredvid din lilla korg med trädgårdsredskap – jag tog hem dom till Stockholm för sulning.
Skomakaren tyckte att jag skulle köpa nya, men han fattar inte.
Jag ställer tillbaka träskorna till höger innanför dörren när jag kommer ner.
Dom hör liksom till. Som du gjorde.

Hon

Läste ett gammalt inlägg om farmor, läste ett till, och tre, fyra och fem och undrade hur tiden kan gå och hon bleknar.

Här skulle det passa in med en smäktande rubrik och bakgrundsmusik av stråkar

Det var, bortsett från det faktum att jag for som en avlöning på den nyplogade trottoaren, en fin morgonpromenad.
Vi hade det mysigt.
Hon är för jävla rolig den där hunden.
Så under en sisådär 40 minuter glömde jag att hon pinkat inne tre gånger (förlåt farmor i himlen, men jag tror ändå att din matta var lite… torr) , tuggat sönder en hjortfot i atomer och spritt ut den i hela lägenheten, och att hon varje natt/morgon skäller ut tidningsbudet.
Idag känns det som att jag kan förbise det. Alltihop.

Jo tack, det rullar

Jobbat, blivit nålad, åkt fram och tillbaka på Sveavägen och känt saker.
Känt som i: Åh. Kreatima. Där brukade jag och farmor köpa penslar.
Känt som i: Farmor ja. Hon är ju död. Saknar.

Försöker äta min lunchpasta (från Nero) med tesked.

Dödsrädd

“Och de injicerar morfin men i otillräckliga mängder för moster ringer från bortom havet och berättar “Hon kallsvettas, ändå. Hon smärtar, ändå.” – och jag förstår inte varför de snålar med smärtstillande åt en sådan gammal kvinna. Rädda för överdoseringar. Rädda för komplikationer. Rädda för döden.”

När min farmor låg och stirrade rakt in i väggen efter två strokes och vägrade öppna munnen, då undrade jag också.

Här låg en kvinna, över 80, och “vägrade” äta.
Kunde inte tala, inte gå, inte kommunicera.
Hon hade stängt av.
I tio (10) dagar låg hon utan vatten eller mat, dropp kunde man inte ge eftersom hon “då skulle avlida på en gång pga det övertryck hon har i hjärnan”.
Istället fick hon morfin mot smärtorna (det gör ont att svälta ihjäl) och lugnande (man kan lätt få panik över att man ligger och svälter ihjäl) och det tändes ljus och spelades vacker musik; allt för att göra den sista tiden så fridfull som möjligt.

Vi tar den sista meningen igen:
allt för att göra den sista tiden så fridfull som möjligt.

Vinden och plockandet

Jag var på middag igår hos grannar; trevligt.
Bet mig i tungan hela kvällen för att inte börja lipa.
Dom har känt farmor länge, vet väl det mesta, men barnen barnen, ville inte gråta inför deras barn.
Idag ska jag rensa ut hennes grejer eftersom konstskolan här nere kommer och hämtar alla färger, staffliet, papper och grejer, grejer, grejer, sånt jag inte vet vad man ska ha det till.
- Men ska inte du ha det, målar inte du?
- Nej jag… målar inte. Ta det till skolan.

Det blåser hårt ute, det är ett konstant brus på vattnet, vattnet som drar utåt, bort.

Passerade Bjärnum, åt en skumtomte och började gråta

Startade bilen 07.25 och kände bara motvilja, fattade inte riktigt vad jag höll på med.
Varför åka ensam ner till farmors hus?
Varför åka ensam ner till farmors hus fyra dagar?
En timme senare tänkte jag att det blir bra, började längta, lyckades åka vilse vid Ljungby, försökte äta en McFeast i bilen och kände att Jo, det blir skitbra det här! Jag måste komma ner och boa in mig, säga hej till farmor och ta över huset. Göra det till mitt på riktigt. Prägla.
Sen hetsåt jag en rulle Marabou, trallade med i skånska radioprogram och hade precis tryckt in en skumtomte i munnen när jag började storgråta.
Jag körde igenom Bjärnum.
Hålan där farmor och jag alltid alltid kommenterade husen.
Fula hus, gamla hus, blåa hus, rosa och bruna hus, det fanns alltid något att säga.
Nu fick jag göra det själv.
Och det sög.
Så jag grinade i omgångar tills jag svullen och sammanbiten kom fram till huset.

Gick runt i alla rum och grät, snöt mig och tänkte att det är ju sant, hon är ju faktiskt död. Finns inte mer.

Sinnesfrid

Min längtan till Österlen är helt sjuk.
Jag vill bara dit.
För över ett år sen sörjde jag och började vänta och längta.
Tidigt i morgon tar jag bilen, musiken, mina raggsockor och kör ner till Österlen.
Jag ska vara där under veckan, ensam med mina minnen av farmor.
Hon kommer såklart att vara där, hela huset är hon och jag ska sakta landa i det faktum att hon kommer att lämna mig en gång till.

Det blir jag och huset nu, inte jag i farmors hus.

Och så kom det en ny dag

Hade ett tre timmar långt möte igår morse med arkitekten som ritat vårt blivande hus.
Det är så mycket vinklar man ska fundera över.
Så många beslut. Så mycket kaffe och kakor.
Men det blir nog bra.
Direkt efter en stressig lunch på Cozy Corner i Saltsjöbaden var det dags för nästa möte i city.
Banken.
Avslutade farmors konton, bankfack; liksom raderade henne lite mer.
Naggade henne i kanterna.
Det låg ett jävligt fult armband i bankfacket, en blaffig sak i guld.
10-åringen ville ha det, hey yo what´s up, men jag bestämde mig för att sälja det och boka en tripp till Thailand istället.

Efter banken drog jag runt på stan, ensam, och letade efter en vinterkappa/rock/trench.
Jag kom hem med en hallonröd skinnjacka.
Det gör ingenting.

Öppen

Jag skulle bara gå till Konsum och handla.
Ser något rosa till vänster, det är en kvinna med en krukväxt i famnen.
Och då tänkte jag på dig farmor.
På dig som älskade tulpaner.
Sen gick jag vidare.
Jag kom till grönsaksdisken, sen var du där, bakom mig. Det brände i hela ryggen.
Jag ville gråta.
Värmen spreds över ryggen; dina händer.
Och där stod jag framför champinjonerna och vågade inte röra mig för jag saknar dig så.
Jag har inte fattat. Inte sörjt. Bara lagt en hand på kistan och älskat dig.
Och jag stod där med en liten genomskinlig påse i handen och kände dina händer på min rygg.
Tårarna steg och jag gick runt bland grönsakerna och vidare mot frukten.
Plockade några päron att fylla påsen med.
Jag kan ju inte gå omkring med en tom påse i händerna.
Stirrade in i mjölkkylen och då var du där igen.
Gick bakom mig, med en hand under vardera skulderblad.
Och jag tänkte att det är okej, att det får vara så.
Så vi gick där, du och jag på Konsum.
Jag före och du efter.
Som du sa; du finns alltid vid min sida.

Saker man inte förstår

“Jag har varit väldigt ledsen över farmor idag. Jag har absolut inte fattat att hon är borta för alltid”

Visst är det svårt.
Jag är så sjukt skraj för att komma till huset i Skåne; det kommer att skrika farmor och allting kommer att lukta farmor och när det knarrar i trappan kommer jag tro att det är farmor.
Hon fanns ju alltid liksom.
Bara en telefon bort. Bara ett vykort bort.
Bara.

Ett kvitto på livet

Fick räkningen på farmors begravning.
40 016 kr.
Jag repeterar: 40 016 kr.
Muhahahahahahahaaaaaaa!

Kör ni med räntefri avbetalning?
No, wait wait wait – do you take Amex? Eurocard? VISA? What?!

Himlen blev blå och jag var nästan hemma

Det var en fin begravning. Tulpaner på kistan.
Mycket snorpapper och varma kramar.
Och jag stod där, med en hand på kistan, försökte nå fram och ville inte gå.
Jag menar, skulle jag bara gå?
Farmor i kistan och jag ensam kvar.
Jag såg mig om. Herrejävlaskit.
Här har jag begravt mina föräldrar och nu hon. Hon.
Hon som lovade att vara vid min sida – alltid.
Jag ville inte lämna henne ensam där inne.

Nej

Jag sa att begravningen är klockan tre.
Mannen sa att, nej… det är klockan ett.
Jag fick panik.
Ett.
Hur kan den vara två timmar innan?
Hur?
Hur kan tiden fram till det definitiva avskedet bara minska?
Jag kämpar emot.
Tänker att jag ska bära ljusa kläder, som om hon blir mindre död då.
Klipper tånaglarna för inte kan jag gå på begravning med sommarfötter.
Undviker att se mig i spegeln eftersom jag inte orkar med min blick.
Och jag är trött.
Men jag vill inte sova.
Att sova betyder morgondag och jag vill inte ha den eftersom jag ska begrava henne.

Sorgen

Det ringde en släkting från England.
Hon grät över farmors död.
Jag tröstade så gott jag kunde. Påminde henne om deras fantastiska relation.
Då kom den.

- Well… you sound really… organized.

Och jag pratade på om chocken.
För visst måste det vara så.
Att mitt extrema fixande runt farmor och det efter henne och bristen på sorg (läs: tårar) handlar om chock?
Jag blev i alla fall störd över hennes kommentar.

Och ALLTSÅ.
Att jag ens tar upp det nu visar ju på minskat antal hjärnceller.
Pfff.

Pricken över allt

Jag trodde att jag hade varit med om det mesta.
Ni vet vad jag menar.
Yada yada yada.
Men det här, det här tar priset.
Och inte bara det, det hjälper mig även i arbetet med att hitta musik till farmors begravning.
Jag som famlat i mörkret, tänkt febrilt men insåg att jag aldrig hört henne lyssna på musik.

People – I give you begravningar.se/musik

Vakuum

Inatt dog min farmor.
Jag fick samtalet klockan 03.00 och låg sedan vaken i tre timmar.
Slog ihop totalt.
Kan inte gråta.

Du fattas mig.

Som om jag har någon betydelse

Nä, hon har inte dött.
Men hon har sjunkit ihop lite, har ju inte fått i sig något på en vecka
Och jag ursäktar mitt dåliga humör med att jag har en jävligt döende farmor i en säng.
Gör mig själv till ett stackars offer, trycker i mig åh Polly vad gott för att jag har en jävligt döende farmor i en säng.
Hittar en finne i armhålan och kopplar givetvis den till jävelskapet som cirkulerar runt mig just nu, det faktum att jag har en jävligt döende farmor i en säng.
Som om det har någon betydelse.
Jag kastar mig ut i löpspåret, försöker hitta ett sätt att kanalisera ut min ilska och kommande sorg men lyckas bara ha sönder mina muskler.
Så nu sitter jag här eller haltar där och det är synd om mig för att jag har en jävligt döende farmor i en säng.

Som om jag har någon betydelse.

Mitt i allt

Jag vet inte hur man gör.
När livet snurrar på ändå, menar jag.
och
jag pillar mig i naveln, dricker latte och där ligger hon i en säng och vill inte vara med längre.
Jag vet inte hur man gör sånt här.
jag
lyssnar på Melody Gardot, tar in hennes röst, vilar i den och saknar en annans.
väntar

När man väntar på att ett liv ska försvinna

Det här är svårt.
Jag bara är.
Tar mig igenom dagar med ett leende som inte når ögonen.
Med en närvaro som bara ligger på ytan.

För det går inte att vara som vanligt när en kvinna jag känt hela mitt liv ska dö.
En kvinna som stod mig närmare än dom flesta.
En kvinna som stod på min sida.
Så ursäkta mig om jag är disträ.
Ursäkta mig för att jag bränner sparrisen, kör som en dåre, glömmer saker och för att jag tänker på annat.

Det går över.
Men inte just nu.

I livets slutskede

Så sa dom i telefon.
Din farmor är i livets slutskede.

Och jag fick veta att hon slutat svälja.
Slutat ta emot föda.
Slutat.
Jag väntar på samtalet som ska tala om för mig att min farmor dött.
Och jag är innerligt glad över att jag var där för några dagar sen och sa hej då.
Talade om för henne att jag har det bra, att det är okej för henne att gå.

Fortsättning

Jag kan inte säga hej då fler gånger.
Jag vill välkomna, ta i famn och dela.

En puff av livsglädje hälsar på när jag sover.
Sånt som dröjer sig kvar resten av dagen.

Jag kan inte säga hej då flera gånger, bara tacka för det som varit.
Tack.

Och jag såg bara henne

Farmor i sängen, liggandes på sidan med en hand under kudden.
Ett sakta tuggande i käken, ögon som blinkade bort tårar.
Jag ville vända i dörren men samtidigt krypa ner i hennes säng.
Hålla om henne, vagga den späda, sneda kroppen som inte orkar längre.
Jag höll hennes hand, den var iskall.
Hennes blick mötte min och hon log.
Snett, men blicken fanns där och hon log.
Då grät jag.
Kanske över att jag väckte något långt där inne hos henne, kanske över det faktum att vi bara kan kommunicera på det sättet nu.
Genom att se.

Och jag sa till dig farmor, allt det jag tänkt.
Att du är min kära, att det gör mig ont att inte kunna höra din röst men att jag sitter där tills du somnar.
Att jag stryker ditt hår, din kind och hand.
Och då grät jag.
Förbannade mig själv för att jag saknar dig när du ligger framför mig.
Och jag pratade om sommaren utanför, om mina barn och om ditt hus på Österlen.
Om dina vänner och om ditt liv.
Om ditt långa liv.
Din konst, ditt kall och passion.
Och jag sa att du är min kära farmor.
Och jag sa att jag saknar dig.

Hej då farmor, sa jag och gick.
Hej då.

Jag hatade samtalet från sekund ett. Hatade.

Farmors läkare ringde nu.
Jag höll andan men huvudet skrek MEN UT MED DET DÅ FÖR FAN!
Vi vet inte hur mycket hon uppfattar av sin omgivning… propp i hjärnan… äter inte….pratar inte…vi kan bara avvakta.

Och jag ska dit snart, jag sa ju det farmor, att jag skulle komma till dig idag.
Och jag vill ju prata med dig. Och jag vill höra din röst.
Du vet, höra närvaron och det enda som finns kvar.

Om jag säger hej då idag farmor, hör du mig då?

Du gamla du fria

Fick ett tfnsamtal från farmors hem igår.
Hon är sämre.
Nu ringde dom igen.
Hon är ännu sämre.
Talar inte, äter inte.
Så.
Kära farmor.
Jag kommer till dig imorgon.
Jag ska stryka dig över kinden, viska ditt namn och hålla din hand.
Du och jag farmor.
Du och jag.