Skrattar hysteriskt med öppen mun: 11-åringen har gjort illa sig igen, IGEN.
Skrubbsår, brutet finger, bruten (?) handled och svullet knä.
Tar det aldrig slut?!
Sport ÄR farligt.
(Välkommen hem till oss ikväll, då bränner vi skateboardar på gården).
Hunden har kennelhosta, så jag har torkat slem sen igår.
“…högst 10 minuters promenader, tänk på att det är en infektion, hon ska vara symptomfri i 2 veckor innan hon får träffa andra hundar”.
Oh the hundliv Annie. Fy fan.
Men jag gillar dig ändå.
Jag ska genast bli sympatisjuk. Du och jag Annie, du och jag.
Istället för att sätta upp mögiga mål, få nästa bok antagen, då kan jag köpa en Mac Air, och som med bilen: först flytta till landet för att ha en anledning till att köpa en stor (jag menar stor) bil.
Vi sket i det, i att vänta.
Och satan vad nöjda vi är. Och úndrar så klart varför vi inte köpt bilen tidigare.
Ungefär så resonerade jag igår när jag köpte min nya Mac, dock inte en Air, utan en Mac Book Pro, vadå skriva och sen kanske få boken antagen, jag vill ju ha något kul att skriva på nu. Ju.
En lat morgon.
Lång promenad med P3 Dokumentär i öronen, “Mordet på Fadime”.
Då blev det plötsligt en lång och deprimerande promenad.
Kidsen hade lämnat gröt i kastrullen, snällt.
Självklart lyckades jag fördärva det genom att hälla sur mjölk över allt.
Jag tog en dusch istället.
Hittade sen ett linne från Odd Molly, har jag köpt det där, i garderoben.
Drunknar i post, böcker, papper, lappar, alla dessa jävla lappar, när jag kliver in på mitt kontor.
Det är två månader sen jag var här. Det är dammigt och jag vill vända i dörren.
Öppnar post med samma frenesi som om jag skulle äta daggmask, det går sakta.
Det är för mycket av allt, för fel och ja. För mycket.
Amen hej.
Hej vad mitt topplock gick i morse.
Kidsen ba men jag har inga klääääder och jag tänker inte vara med på det där och nej jag är inte sur! fick mig att fullkomligt explodera.
Uppåt, utåt och pang igen med dörren.
Och jag sa allt sånt man inte ska säga för aj aj aj, vi får inte skuldbelägga barnen (och inte fan får man visa något annat än babylycka tills ungen är tjugotre heller, inte säga något annat än gullegull och rosa moln och annat, inte prata om det som kallas livet för det är tydligen jobbigt för vissa, men livet med barn är kärlek, ansvar och kompromisser, men framför allt en relation, och relationer är inte bara rosa, inte, never, ever.
Detta eviga pånigenbara.
Detta eviga det går över.
Let me tell you – det gör inte det.
Att vara förälder är det svåraste jag har gjort i mitt liv.
Och livet, livet är som att… idissla.
Jag: Du kan ta Alsolsprit på den där finnen istället för att pilla på den.
11-åringen: Men då svider det ju.
Jag: Du, efter ditt stora sår tror jag att du överlever.
11-åringen: Jag vet, jag är man – men vi har också känslor.
Om nu hundarna har så jäkla bra luktsinne undrar jag varför dom måste köra ner hela huvudet i andra hundars bajs.
Jag: Hej, är du hungrig?
Han: Näe, inte speciellt. Varför undrar du?
Jag: Jag tänkte om jag skulle köpa med mig en cheeseburgare och en milkshake.
Han: Jag är ganska hungrig faktiskt.
15-åringen sms:ade “Jag kommer hem om 3 dagar bara så ni vet.. Ja, jag mår bra.”
Jag ringde upp honom men han svarade inte.
Jag skickade sms, han svarade inte.
Så jag ringde halva Gröndal; skola, kompisar, föräldrar och då ringde ungen.
“Men jag skojade ju bara…”
Skitkul.
Jag vet inte om det är fåglarna (på fullaste allvar stod jag på balkongen 02.17 och försökte stirra ut en skata som hade solosång och därmed höll på att väcka hela Gröndal) eller mitt täcke som är för varmt eller mina osammanhängande drömmar som gör att jag sover tungt men ändå jättedåligt.
Att väckas av en hund som hoppar upp i sängen VAD I HELVETE GÅ NEEEER och med kudden i huvudet agera fucking pedagog för att medla mellan syskonen och sedan behöva upprepa JOOO du är jättefin i håret…. jag är väldigt glad över att det helg om vi säger så.
Hunden luktade gammalt surt sågspån efter helgens rullningar i – gammalt surt sågspån. Tänkte att en dusch skulle lösa det problemet, men nu luktar hon gammal blöt ullsocka istället.
Läxläsning med 11-åringen i lätt middagskoma.
Jag: Ett adjektiv på b.
Han: Äh…
Jag: Hm. Om jag lägger handen på plattan, vad blir jag då?
Han: Plattan?
Jag: Om jag… stoppar in handen i grillen, vad blir jag då?
Han: Svart?
Jag: Nej, jag blir…?
Han: … brun?
Jag: Neje! Jag lägger handen på kolen i grillen, vad blir jag då?
Han: Du… eh… blir kladdig!
Jag: Men – jag lägger handen på grillen och får blåsor, vad har jag blivit då?
Han: Smutsig?
Jag: Men va fan! Om jag lägger handen på grillen och får blåsor så blir jag ju BRÄND!
En unge magsjuk, och slipdamm i hela kvarten efter fönstermålarna.
Så jag har städat idag.
Aldrig, aldrig, har väl mina bokhyllor (ja ja, våra då) varit så rena och – snygga.
Vi har nu böcker placerade efter färg.
Vet inte vad jag tycker om det.
Annars har ingenting hänt.
Suttit med 11-åringen som skrev ner en recension av en artikel.
Han var trött, åh, jobbigt, klart snart? och jag, som bara ville säga samma sak åh, jobbigt, trött, klart snart? var än mer klämkäckt jollrande med glittrande ögon som liksom dog när han var klar, försvann in på sitt rum och jag liksom vad gör jag nu, sover? Går ut med hunden eller varför inte skriva på nästa bok?
Ha ha ha, ja jävlar. Eller nej menar jag ju.
Jag har suttit i zebrafåtöljen, ätit Geisha (i smyg) och letat efter nåt att pilla sönder i pannan.
Jag är med i en fototävling med den här bilden, tagen med iPhone och Hipstamatic.
Man kan rösta här.
Vinsten är 200 kg Ben & Jerry, dvs lifetime icecream.
Nä, skoja bara.
Jag tror man får gratis låtar på iTunes.
Nä, en måndag.
Det började kännas igår kväll vid 23.00, ännu mer vid fyra i morse (fråga inte) och allra mest 06.15 (ute med hund, skavsår och nackspärr, inget kan stoppa mig) och nu, nu är det hemskt.
Inte bara på grund av skavsår, hund (hunden!) och min bullriga insida (som inte beror på gaser) utan baraföratt.
Jag går en sväng med hunden innan jag ska hem och äta något ur en plastburk som ligger i andra lådan i frysen.
Det gäller ju att vara ekonomisk, sa mannen, som härom kvällen gav mig kontraktet på nya bilen: kan du kolla hur betalningen av nya Mercan ska gå till? Har jag förresten sagt att den har dubbla mugghållare?
Väl hemma luktar det gammal matta.
Det gör mig smått deprimerad eftersom det är farmors gamla matta, och jag kan inte minnas att det någonsin luktade gammal matta hos henne.
Jag: Men du, upp ur soffan, du är inte färdig inför skolan.
11-åringen: Ja ja, jag hinner.
Jag: Jag slår vad om… att jag hinner baja, duscha, borsta tänderna och klä på mig innan du har fått på dig strumporna.
Idag vaknade jag inte vid 6-tiden som vanligt till min (och hundens) morgonträning.
Idag var jag manglad ända ner till sängramen, med andra ord: man kan lugnt säga att mitt träningspass brann inne.
Dagens fika. Dagens riktiga fika alltså.
Hembakt bulle från Gröndals café.
.
Satt uppe och skrev till strax efter ett i natt.
Ut tidigt i morse.
Mina benhinnor skrek första tjugo minuterna, skrek. Sen kändes det liksom inte mer.
Och morgonen var vacker.
Jag inser att jag måste köpa (jaaa, äntligen lite shopping) en smidigare träningsjacka.
Nu är det jackan som är ute och kutar med mig. Och hunden hänger i snöret.
Tonåringen: Tack för frukosten, jag går ut.
Mannen: Men ska du gå, nu? Vi pratar ju och har det trevligt, delar med oss av våra tankar.
Tonåringen: Du kan SMS:a dina tankar.
Halva dagen fullständigt strålande, verkligen. Jag ska bokmärka den för all evig framtid.
Resten av dagen… pah.
Så vansinnigt rörigt.
Tänk lövblås.
Tänk: håll en lövblås mot höger öra.
Tänk: snart liksom… tappar jag det.
I ett försök att rensa huvudet tog jag med hunden på en tvåtimmars promenad.
Eller – promenaden bestod mest av att jag ville gå framåt och hunden mest till höger, vänster, bakåt och sen framåt.
Den här våren. Skavsår.
Ibland önskar jag mig nya fötter, men samtidigt så är det ju jag. Mina fötter alltså.
Hunden kör med tyst protest för att vi är hemma från landet, no more ranta runt i skogen med harpluttar i munnen.
Så hon surar. Krullar ihop sig på hallgolvet för att jag inte ska kunna få av henne kopplet.
För att hon inte vill gå in.
Men Annipanni sugar honey, säger jag då. Jag har skavsår.
Frossade i chokladöverdragna mandelägg, nougat-hej-å-hå i fint papper och latte.
Det var jättegott första… tre minuterna.
Sen åkte det ner bara för att jag-har-pms-och-det-är-så-jävla-jobbigt-att-vara-sur-och-ha-en-vätske-svullen-kropp-så-jag-behöver-det-här.
Behöver.
Nu mår jag illa.
Insåg att jag måste ha mat i mig, lagad mat, för att hjälpa kroppen att typ fungera.
Så på all choklad har jag nu tvingat i mig köttbllar och ägg. Don´t ask.
Jag ska aldrig mer äta godis.
Idag har hon varit jävligt rolig, mer än vanligt.
Annie har så sjukt mycket humor att jag flera gånger skrattade högt när vi var ute.
Det går inte att återberätta. Men här är hon, Annipanni.
En timme ute med hunden, som ligger under mitt skrivbord och tuggar på sitt ben.
Jag sitter med mössan på mig inne, jag har en mindre bra hårdag idag. Också.
Det blir skriva idag, hela dagen. Vilken lycka.
Jag har tänkt mig att vara klar med det här manuset innan sommaren, det betyder före 11 juni.
Men jag vet inte. Jag sa till förlaget att jag skulle visa upp något innan jul. Ehum.
Chilla, som 11-åringen säger. Chilla, jag har en dålig hårvecka.
Hon tuggar alltså inte på sitt ben, sitt ben, utan någon annans.
Dagens Linna får mig att tänka på den där hunden vi passar. Fortfarande.
(Jag vet att hon är söt men det hjälper inte. Inte varje dag.)
Linna och Buster buffar på och jag och hunden buffar på.
Det ska gås ut, med koppel, utan koppel, i snöhögar men helst inte lera om vi frågar hunden, och när hon vill gå in under buskarna och äta annan hunds bajs och jag liksom får dra ut henne – då, då är vi som Linna och Buster.
Jag sover tungt men vaknar lätt.
Det stör mig.
Jag har börjat fundera på om jag ska börja använda öronproppar.
Skulle matcha bra till mina ögonlappar.
“BATWOMAN nananananananana BATWOMAN!” sjöng mannen i morse, runt 06.37.
Det var fint.
Han fick en sån igår, mannen.
Kyssen som påminner om varför det är vi.
Det var längesen.
“Vi måste vara närmare”, sa han.
“Jag vet”, svarade jag. “Men du har legat en vecka i sängen med toapapper uppkört i höger näsborre, och då är du rätt ointressant. Oavsett nöd och lust. No offence.”
Var ute med hunden någon gång strax efter klockan sex i morse.
Sol, knaster i gruset och så alla dessa fåglar som kvittrade över och bredvid mig.
Det var fint. Stilla.
Som en förhandstitt på sommaren.
Tjong sa det plötsligt i kopplet.
Det var hunden som sprungit efter en kråka/skata/näktergal/whatever men linan löpte bara sex meter och sen hängde hon som en horisontell, spräcklig slagpåse i luften.
Lite förvånad.
Kanske inte lika förvånad som fågeln, som i vild panik rabblat sina fader vår inför den stundade dödsattacken och nu plötsligt var… fri igen.
Hunden åt lite grusblandad snö i brist på fjäder, satte sedan käkarna runt en frusen hundskit men backade, inte fint utan mera stött, när jag gav henne onda ögat.
Det var jag och en tveksam hund (ska jag ha svansen mellan benen?) som sakta tog oss hem igen.
Efter en knölig förkylning fick jag galet mycket energi.
Den räckte till 19.02.
Typ… tack.
Knallade ut med hunden tjugo i ett och efter en härlig
lovely
promenad i slasket och solen var vi hemma tio över två.
Hunden så trött att hon utan protest lät sig lyftas ner i badkaret (tack för att vi inte är hundvakt åt den där Golden) och få tassar och ben avslaskade.
Jag tog mig direkt ut på balkongen för att kaffa i solen men det blåste för mycket.
(Jag hatar blåsten när jag måste vara i den, annars är det ok. Jag menar, höststormarna på Österlen – mumma!)
Jag väntar in ett barn för mellis och läxläsning.
Kan tänkas att jag kommer att äta godis under tiden, jag har väntat väldigt länge nu.
Högarna ligger kvar btw.
Det ligger högar med rena kläder i hela lägenheten.
Ger definitivt en känsla av på väg.
Kommer från tvättkorgen, varit en sväng i tvättmaskinen och nu: ligger på vänt över elementen, fårskinnspallen, matbordet i vardagsrummet i – faktiskt – fina högar.
Sen är det bara sista biten kvar. In i garderoben.
Men den där sista biten är lika oöverkomlig som min huvudvärk, som hunden (ja, fortfarande hundvakt), mina sista sju kilo innan jag kan ha den där bikinin och lika oöverkomlig som rädslan för att inte räcka till.
För att inte stå ut med att vara som jag vill, utan mer – tyvärr, dras åt att vara/göra/se ut som andra förväntar sig.
Det är en grå dag idag.
Jag vill bara få vara sjuk utan att någon ska tala om för mig att jag inte är tillräckligt sjuk för att vara så sjuk.
Mannen talar numera om mig och hunden som en person.
Oroväckande.
Genomgång av bokmanus igen.
Läser och upptäcker att ändringar ändrats tillbaka, och på andra ställen har ett ords flytt skapat en ny mening som inte funkar längre. Jag noterar i ett mail som ska tillbaka till redaktören när jag är klar.
Men jo, jag är nöjd, jag tycker om boken.
har jag skrivit det här
Hunden och jag surade på varandra, för att plötsligt under tio intensiva sekunder ha ett hysteriskt, fnittrande pusskalas.
Sen fortsatte vi sura i varsin ände av soffan.
Det är mycket rörelse idag.
En unge är där, en annan här, mannen någon annanstans och jag och hunden (ofrivilligt radarpar) på alla andra ställen.
Det känns som en jävligt lång söndag.
Igår pratade jag med förlaget som undrade hur jag kände nu, när boken nästan är klar.
“Är du nöjd?”
“Oja, absolut!” utbrast jag och insåg i samma andetag att jag aldrig kommer att vara nöjd.
11-åringen är trött i kroppen efter ett tufft fys-pass under eftermiddan.
Han: Aj, mina armar. Jag kan inte spänna musklerna!
Storebror: Det kanske beror på att du inte har några.
Har löst problemet “hund får panik vid borstning”.
Jag rycker pälsen av henne.
Hunden var hemma, och jag gick in till djuraffären för att shoppa lite oxben, hundgodis och en del onödiga saker.
Han: Hur mycket väger hunden, hur stor är den?
Jag: Jamen det är ju den där brunvita du vet.
Han höjer på ögonbrynen.
Jag: Som du brukar klippa klorna på.
Han ler.
Jag: Som jag är hundvakt åt, för att ägaren är jättesjuk och ligger på intensiven.
Han ler och rycker ursäktande på axlarna.
Jag konstaterar att det finns fler hundar i den här världen, betalar och går.
Jag drar ut på det, inlämnandet av manuset.
Jag har till den 22:a på mig men är ju klar.
“Askaba”, sa jag hela kvällen igår.
“Askaba läsa det här kapitlet igen, sen skickar jag in.”
Mina ögon läser knappt längre, vet ju redan vad som står, vad som ska hända, hur karaktärerna mår djupt därinne.
Vad dom vill och inte vill.
Jag läser en gång till
askaba
drar ut på det.
Hittar ännu ett dubbelt mellanslag och trycker på backspace.
Spara.
Läser igen för att försäkra mig om att jag ändrat det redaktören föreslog som var bra, och försäkrar mig om att jag inte ändrat det jag inte håller med om.
Sen ska jag skicka allt.
Askaba.
I kylen ligger det tre kanelbullar inpackade i folie.
Dom ligger där för att mina barn skulle aldrig få för sig att titta i ett foliepaket.
Igår Twittrade jag:
“Längtar till sommarlovet. Eller jullovet, eller ungarnas studenter. Vad som, bara nåt… annat. #detstårmiguppihalsen”
Jag konstaterade en stund senare, ungefär mellan middagen och kaffet, att jag gärna vill slippa känna just nu.
Bara köra in huvudet under farmors gamla matta och hoppas att ingen drar fram mig närmsta åren.
Barn.
Barn alltså.
Jag kan förstå folk som väljer bort att skaffa barn av anledningen att ansvaret är för stort.
Det är för stort.
Och jag som inte kan se mig själv som vuxen (ålder: 37 and counting) utan gärna flummar in i mina texter och hoppas att någon annan (läs: mannen) ska sortera strumpor och storhandla, befinner mig plötsligt (eller ja, in-ut några gånger så var saken biff) med familj, familj.
Ansvar. Känslor.
Touch my baby and I swear I´ll kill you.
Att hela tiden slåss för barnen.
Att hela tiden sätta barnen först. (Nu kan det bli si och så eftersom jag är hundvakt och hon måste pissa när hon måste pissa, men annars kommer dom i första hand.)
Jo.
Det är så sjukt jobbigt att åka bergochdalbana, för det är så att ha barn.
Kul, mindre kul, kul, katastrof, kul, katastrof, mindre kul, jävligt mycket mindre kul, kul, kul, fan vad kul.
Jag önskar mig en knapp.
On.
Off.
Hur långt är det kvar till sommarlovet?
Hade en mindre bra eftermiddag igår, det är sånt som händer.
Jag reagerade som jag förväntas (av mig själv) reagera ser jag nu i efterhand: panik, tårar, panik, tårar och sen – fokus.
Men kvällen blev bra, och känslan av att det finns ett ljus i tunneln var stark.
Det blir bra det här.
Halkar vidare med vovvan (ni har väl sett henne på filmen längre ner?) och hon är fortfarande jävligt rolig.
Hör min bön, ge mig en rolig hund och så FICK jag en.
Sen är det min vagel, den där som sitter under ögonlocket.
Som jag tänkte skulle ta och försvinna under natten, för två nätter sen.
Fail, om vi säger så.
Och nu kommer Lotten och säger att hennes opererades bort.
Det passar liksom inte in i min plan.
Kan ju tillägga att ögonlocket är dubbel så tjockt och hänger ner rätt skapligt.
Det var, bortsett från det faktum att jag for som en avlöning på den nyplogade trottoaren, en fin morgonpromenad.
Vi hade det mysigt.
Hon är för jävla rolig den där hunden.
Så under en sisådär 40 minuter glömde jag att hon pinkat inne tre gånger (förlåt farmor i himlen, men jag tror ändå att din matta var lite… torr) , tuggat sönder en hjortfot i atomer och spritt ut den i hela lägenheten, och att hon varje natt/morgon skäller ut tidningsbudet.
Idag känns det som att jag kan förbise det. Alltihop.
Jag har en grej, en sån där Robinson-tub.
En grej i merinoull som man kan ha runt halsen, som pannband, hårband, benvärmare och vad vet jag – blöja?
Deltagarna i Robinson hade gula, blå och röda, jag har en ljusgrå.
Så nu vet ni. Och dagen går vidare. Vi kan alla fortsätta med våra liv.
Inte “aldrig mer”, jag säger inte så, det är för mysigt med rödvin och samtal.
Men. Men. Trött.
Hund som pissat inne två tre gånger och … ja. Det räcker väl så.
Har klippt tova modell dreadlock bakom hundens vänstra öra.
Hon tackade genom att femton minuter senare jucka mot mitt högra ben.
Sådär gör hon för det mesta; trycker ner nosen i snön och går på.
Hon har pippi på spår.
Hon har också pippi på pippi, vilket vi upptäckte igår kväll när det kom tre feta änder (mums) flaxande från himlen ner på isen.
En blinkning så var hunden borta.
Rakt ut på isen stack hon, rakt ut på isen efter fåglarna som flög iväg bort mot isrännan.
Anni! skrek 11-åringen.
Anni! skrek jag.
Anni! skrek en man bakom oss. Vi vände oss förvånat om och såg en man hänga ut genom ett fönster.
En stund senare (för Anni hade verkligen mycket att göra så vi fick snällt stå där och ropa på henne) när hon behagade komma frågade mannen i fönstret: Fick ni tag i Anni?
Det var… rart.
Hunden dårå.
Status på trasiga saker: en vadderad skumgummiboll.
Konsekvens: jag fick dammsuga.
11-åringen: Jaha. Schysst. Kul att du ger henne mina saker. Du är skyldig mig två bollar.
Pah.
Min ullmatta på kontoret; hon drar ut trådarna.
Konsekvens: jag gav henne ett tuggben.
Min ulltoffla från Indiska; hon gnager på den, gnager.
Konsekvens: snart sticker min vänstra stortå ut. Kallt.
Jag tänker att det bästa vore väl om jag gick och lade mig.
Idag har jag lärt mig något nytt.
Med andra ord; världen består inte längre av latte, bokmanus och hundhår.
Den är numera kombinerad med strukturerade produkter.
På inget sätt gör det här mig till en bättre människa, bara förvirrad.
Bio, Sherlock Holmes. Tycker jag om.
Middag, Baconburgare på nån pub i city. Nja. Burgaren okej, stället mindre kul.
Och så vovvan. Vovvan, vovvan, vovvan.
Hon är så söt, rolig, mjuk och go och mysig. Men vi inser att det inte är vår grej, inte nu.
Anni blir kvar två veckor och under tiden hoppas vi att hennes husse kryar på sig ordentligt.
Det här har varit strålande, att få testa att ha hund. Det var det absolut bästa som kunde hända.
“Mm, titta en blå öronpropp nedanför mattes säng, den äter jag upp.”
Jag önskar verkligen att det var sommar nu.
Pill i naveln och ljumma vindar.
Det betyder HALLÅ STANNA JAG MÅSTE BAJSA!
Nej, det är blev ju en jäkligt tråkig dag.
Mitt promenadsällskap mådde inte bra, jag har inte skrivit det jag skulle (helt klart en definitionsfråga: jag har skrivit det jag skulle men inte så mycket som jag hade planerat) vilket gör mig grymt irriterad, jag har inte ätit lunch ännu och bara druckit en kaffe.
Nu ska jag väcka den där trötta hunden, fatta att hon sovit i tre timmar, rasta henne och sen vidare hem för att köra lite grundläggande träning: sitt, (det kan hon iofs), ligg, snurra runt, baka kaka, koka kaffe och galopp.
Fan vilken tråkig dag.
Anni stensov större delen av eftermiddan igår.
Pallar inte för några långpromenader. Klen hund.
Man ska inte skicka såna här mms till folk, då får man bara en bunt “Åh”, “Söööööt”, “Behåll!” och “Den där gör du dig aldrig av med.”
Kan ju ha varit en underliggande önskan om att folk skulle svara så.
Eller jag vet inte.
Det här med hund.
Alltså… jag vet inte.
Som jag har tjatat hemma, som jag har tjatat I tell you.
Eller det kan ni ju fråga Mannen om. Hans öron blöder.
Senast i fredags tjafsade vi (jo, det är sant) om en hunds vara eller icke vara.
Det blev icke tyckte Mannen.
Dagen efter får jag höra om Anni.
Men nu, dag fyra så känns det nja.
Är det så här det är att ha hund?
Så här mycket promenader, hundhår och promenader och hundhår.
Jag vet inte som sagt.
I samma veva som jag sa det till Mannen, släppte jag en liten tanke på att sluta föreläsa.
Varför det, undrade Mannen.
Jag vet inte. Det bara kändes som att det är… stopp.
Då, vet ni vad han gör, han skyller på hunden. SKYLLER PÅ HUNDEN.
Jaja, jag vet att jag skyller mina fisar på hunden men att skylla mitt eventuella föreläsningsstopp på den där lilla plutten, det är ju… det är ju… det är ju fan smart.
Eller jag vet inte.
Ha.
Hunden tyckte att vi skulle gå ut klockan 03.02 i morse – igen, men nej tack.
Jag tryckte in fingrarna i öronen och puffade bort henne.
Den går jag inte på igen. (Stod i nattlinne, UGGs och täckjacka på gatan i går morse 03.06 bara för att se henne köra ner huvudet i en snödriva och fnissa högt.)
I alla fall.
Vi gjorde morgonkissåbajs vid 7 och tog sedan en timmes promenad i vintern.
Köpte dagens första latte på Pixel och lyckades sedan trassla in nycklarna i kopplet som trasslade in sig i vanten som tappade taget om latten.
Sen skurade jag golvet och gick för att köpa ny latte.
Då kom det fram en kvinna i grön skogshuggarfleece.
Hon: Får jag bara fråga en sak, har du bråttom?
Jag: Eh…
Hon: Ska du iväg eller kan jag bara få fota dig och hunden när ni är ute och går?
Jag: Det går väl… bra.
Hon: Jag plåtar för en hundsporttidning och när jag såg din Kooiker tänkte jag att det blir perfekt.
Jag: Det är inte min hund, men det kanske inte spelar någon roll.
Hon: Nej, men om du har tid alltså?
Jag: Ja, jo. Jag sitter här uppe så det är lugnt.
Hon: På kontorslandskapet?
Jag: Ja.
Hon: Jag försökte få rum där men det var sån kö. Jaha, vad gör du där?
Jag: Eh. Hm. Jag skriver. Böcker.
Hon: Gör du!? Är du känd?
Jag: He. Nej, men jag kanske blir.
Hon: Vad har du skrivit?
Jag: En självbiografi och en roman som kommer ut i maj.
Hon: Vad heter du?
Jag: Sandra Gustafsson.
Hon: Känner inte igen. Men jag har en kompis i Tyskland som frågade mig om jag visste vem Sandra Gustafsson var och jag hade ju ingen aning. Jaja. Ska vi plåta då?
Vi gick fram och tillbaka och hon låg på marken och fotade.
Nu sover hunden igen och min latte är slut. Igen.
Men när jag säger “fot” börjar hon gå på mina fötter.
Hunden* funkar bra.
Har ju egentligen ingen koll och vågar inte släppa henne utan inhägnad när vi är ute.
Hon fattar “sitt” och “tyst” men inte “apport”.
Jag ska till Pets in Town och köpa lite roliga leksaker; kanske det blir mer intressant att hämta grejen när jag kastat iväg den tänker jag. Om det är en rolig sak alltså.
Vaknade med nackspärr också.
Och så har jag tappat min iPhone i snön.
Ingen idé att ringa mig alltså, ni hör inte vad jag säger.
* hon fiser jävligt illa också.
Sanna, min äldsta vän här i livet, hörde av sig i går.
Hennes pappa och tillika kennelägare har blivit akut sjuk och hundarna behövde någonstans att vara i ca tre veckor.
Så, säg hej till Anni aka Korken 1 år.
Alltså, hur gör jag med en hund på 1 år?
Jag har fått mat, koppel, leksak och hundbajspåsar.
Är det nån som har en sån här hund?
Tips tack.
ps. hon är så sjukt söt.
ps2. JAG HAR EN HUND!
Jag trodde det var måndag idag.
Det resulterade i panik i morse för en del av oss, inte för andra.
Fick höra att jag är solbränd, vilket chockade mig.
Hur gick det till?
Det är inte varje dag man hittar sin man naken i badrummet med en röd julduk knuten om axlarna.
Och nej, jag fick inte fota.
Attans.
Mannen: Anna tar med sig nubbe.
Jag: Skulle dom ta köttbullar också?
Mannen: Jag vet inte. Vi får synka oss.
Jag: Jag vill i alla fall ha sill till lunch.
10-åringen: Vem faan är Nubbe?
På många sätt; deg.
I pannan, på bordet och i magen.
Jul kallas det visst.
Jag går igenom min föreläsning inför Åre på måndag.
Uppdaterar en del statistik (lugn; jag använder mig bara av det i några minuter, sen pratar jag bara känslor ur barnets perspektiv) och kollar att alla bilder ligger i ordning.
Kollar att alla bokningar ligger där dom ska, typ i min väska.
Får en liten, liten panik över det faktum att det snart är jul. JUL.
Vad hände? Jag låg ju på bryggan och pillade mig naveln härom dan liksom.
(Så våren är på intågande och sommaren efter det. Det är bra.)
Vände hemåt igen på 10-åringens och min morgonpromenad (till skolan) för jag bara stod inte ut med hans… gnäll.
Han: Jag har ont i foten… *går myrsteg*
Jag: Då är det bäst att du tar bussen så att du kommer i tid.
Han: Nä, jag vill inte. Då får jag väl komma för sent.
Jag: Det är respektlöst mot dina klasskompisar, jag tycker inte att man gör så.
Han: Nähä.
Jag: Så… kan du öka på lite eller ta bussen?
Han: Näe. Det tänker jag inte.
Jag: Vet du – jag blir riktigt irriterad på dig när du säger så. Jag känner att jag inte har lust att gå här med dig om du ska gnälla över onda fötter utan att lösa det. Du får faktiskt komma för sent själv, jag ställer inte upp på det här. Jag går hem igen.
Jag vände hemåt i regnet, ringde skolan och sa att han var på väg men tyvärr skulle bli sen.
(Vi kommer att vara på speaking terms igen; ska ses efter skolan för att inhandla luciakläder; han ska sjunga två verser solo på stalledräng och hans YO-utstyrsel ska svepas in.)
Känner mig handlingskraftig (har ingenting med min benstomme att göra) och lite på hugget.
Jo, nu kan det se ut som att jag inte bryr mig foten, men hans onda fot är en följetong efter en hysterisk träningsvecka. Jag bryr mig jättemycket om hans fot – och om honom.
I vår familj har vi två trötta barn.
För att göra väckningsprocessen kortare, kom mannen på följande idé.
Jag är inte huslig.
Jag är ingen bullmamma.
Jag hatar att pyssla.
Jag gör det bara för att mina barn ska få en fröjdefull jul.
Igår var det så dags för pepparkakshuset.
Oh the horror, the horror I tell you!
Det här är ICAs hus.
Det här är vårat hus.
Vägen dit var kladdig, kletig och lång.
Bl a passade inte delarna riktigt ihop, “konstigt”, och vi fick laga lappa ihop med socker.
Som Lillebror* sa: Nu är det vattentätt i alla fall.
Eftersom det här var det roligaste jag har gjort i hela mitt liv och vi var så nöjda med resultatet, tänkte jag ge bort varsitt ex av Rastamutta till alla som visar bilder på sina fula schnygga pepparkakshus.
Jag menar, det är ju snart jul.
*Lillebror är inte min lillebror som många tror, han är min yngste son, 10 år och medverkar i Rastamutta och Iskariot (Han vill gärna göra mer film; han gör skitroliga imitationer av Björn när han sjunger Carina Beeeerg, han dansar och är förövrigt bäst, tror att han skulle uppskatta en roll i en zombiefilm. Eller nej, då kan han inte sova.)
Samtalsämnen vid middagsbordet när barnen tackat för sig, vi gör så – väntar ut dom för att få tillfälle att prata – när ska vi göra saker själva?
Man vill ju inte tappa bort varandra so to say.
Vi brukar gå på bio mitt i veckorna.
Nu när jag tänker på det var det ett tag sen.
Försöker träffas på eftermiddagarna och fika innan vi går hem och möter barnen.
Samlar ihop dagen, håller handen, planerar det där man bör planera och som inte går att planera när barnen är med.
Nu när jag tänker på det var det också ett tag sen.
Förra veckan kanske.
Vi har en förkärlek för musik på udda pubar, men det var också längesen.
Nu har vi börjat boka in saker, för inte fan händer det annars.
Så – kommande happening för mamma och pappa alena: Höga Låga i december och Dyngkåt i april, båda på Södra teatern.
Känns bra.
En skön mix; för mitt i allt detta blir det lite Miami och så sportlov i Idre – med barnen.
Tanken är ju att jag ska ge mig in i nästa bokprojekt, alltså fortsätta skriva på det jag startade på Kreta i somras.
Det jag pausade för att skriva klart det som kommer i maj.
Det jag nu skickat in.
Maj liksom, herregud, det är ett halvt liv dit: innan maj ska jag åka till skåne, ha möte med en trädgårdsarkitekt, föreläsa två gånger, fira jul, dammsuga vardagsrummet, åka till Miami, åka skidor i Idre och ha påsklov på landet.
I alla fall.
Nu har jag suttit vid mitt SKRIVbord sedan 08.00 och räknat tomma lattemuggar, bytt toner på skrivaren, kollat min kalender, bytt min bild i Facebook, bytt min bild i bloggen, blivit kompis med en moderat på Facebook (min första kärlek. Nej jag menar andra kärlek. Eller nej, första kärlek. Fast det beror ju på om kärleken Henke i 1:an räknas. Gör han inte det så är moderaten första kärleken), pratat i telefon, tänt och släckt min rosa lampa i fönstret och lyssnat på Meja, Kleerup och September.
Jag funderar starkt på att gå hem.
Jag satt på ett fik, ensam, och läste Duras.
10-åringen kom förbi med en kompis efter skolan; jag bjöd på glass.
Dom stannade exakt fyra minuter och jag läste vidare, sippade på mitt nu kalla kaffe.
15-åringen kom förbi efter skolan; jag bjöd på fika.
Han stannade tolv minuter.
Solen gick i moln.
Jag tömde koppen, betalade och gick hem.
Jag tror att jag älskar livet.
Min ynste son, nu 6½ år, hade tills i förrgår inte
klippt håret sedan juni 2004.
Anledningen?
Han ville se ut som E-type.
Så han har stolt kastat med
sitt blonda hårsvall (nedanför axlarna)
och varit helnöjd.
Min make har inte riktigt tyckt om det
där hårsvallet, och försökte till och
med övertala sonen att klippa av sig
håret. Väldigt planerat –
han gick till övertalningsattack när jag
var bortrest fem dagar förra månaden.
Men sonen sa bara “nope”.
I förrgår åkte sonen och jag till frisören
för att klippa topparna, som spretade
rätt friskt. Hon frågade om han
fortfarande ville spara håret och han sa
bara “Yep”.
Hon klippte med andra ord inte mer än
just topparna.
Igår morse runt 8-tiden, tycker jag
plötsligt att det är väldigt tyst i
lägenheten. Så jag vill kolla läget.
“Vad gör du?”
“Lite svårt att förklara mamma.”
“Jaha, kan du inte komma hit då?”
“Näe, det är nog bättre om du kommer.”
Jag går in i badrummet och får årets chock.
För där står han i en hög av blonda lockar,
med sitt tottiga, hackiga rufs till hår och
saxen i ena handen.
“Jag klipper lite mamma!”
“Men för i helvete! Vad har du gjort?!”
“Jag klippte lite bara…”
“Men vad fan har du gjort?! Vi var ju hos
frissan igår, nu har du ju förstört allting!”
“Men jag vill inte ha långt hår mer…” sa han och
började snyfta med tårarna droppandes från hakan.
Det blev stora kramen och mycket
förlåt-mamma-är-inte-arg-men-jag-blev-
så-chockad-och-det-är-klart-att-du-får-bestämma-själv!
Det vara bara att ta fram trimmern,
ställa honom i badkaret
och avsluta hans verk.
Men det är väl det här som är
så härligt med barn, att man aldrig vet.
Någonting.
Och så tror jag att risken för hjärtinfarkt måste
vara högre hos de som har barn.
Typ 6 åringar.
Pust.
Copyright © 2010, | Sandra Gustafsson blogg is proudly powered by WordPress All rights Reserved | Theme by Ryan McNair
