Bäst just nu.
Så där så att kroppen faktiskt brinner lite.
Lay where you’re laying
Don’t make a sound
I know they’re watching
They’re watching
All the commotion
“The kiddie-like play”
Has people talking
Talking
You
Your sex is on fire
Dark of the alley
The breaking of day
Head while I’m driving
I’m driving
Soft lips are open
Them knuckles are pale
Feels like you’re dying
You’re dying
You
Your sex is on fire
Det blåste hårt i natt. Balkongstolarna i trä välte.
Blomkrukorna (mina stackars Mårbackor) pressades mot vindskyddet som släppte lite här och där.
Jag vaknade till flera gånger; försökte få in mina sovögon i öronen.
Jag hatar när jag inte får sova.
Madrassen kändes ovan också.
Det var förvisso tio dagar sedan jag låg på den men hallå.
Vred och vände och vred.
Och vände.
Poppar Mando Diao och har dagen till ära en svart mössa.
Jag har en väldigt, VÄLDIGT dålig hårdag.
Skitsnygg video btw.
A day focused on realtime social media with Twitter and Facebook at the center of attention. Just nu – “Watch The Really Realtime Conference LIVE” här.
15-åringen ville gå på bio i helgen.
Han föreslog Sommaren med Göran.
Eftersom jag hade sett den och 10-åringen skulle följa med föreslog jag G-Force.
Han var inte så där jätteimponerad.
- Mamma, ska vi titta på tecknade råttor som leker polis?
- Hamstrar, inte råttor. Och det är inte tecknat, det är datagjort.
- Samma sak.
- Det är inte alls samma sak, dom ser ju riktiga ut.
- Eh, nej mamma. Det gör dom inte.
Vi gick i alla fall.
Jag, Lillebror och Storebror (som är 1,80).
Kidsen på raden bakom fick hämta extra plastkuddar att sitta på.
Och sen började filmen.
Tror jag. Små barn måste prata hela tiden. Högt.
Lillebror himlade med ögonen och höll för höger öra, för på den sidan satt han; killen som pratade under hela filmen. Killen som satt i pappans knä, vred, vände, pekade.
-VARFÖR ÄR HAN DUUUUUM?
- Schhh… visk visk, du får inte skrika på bio lilla gubben.
- MEN! VAD GÖÖÖÖR HAN DEN DÄR DUMMA?!
- Du får vara lite tyst nu. Vi är på bio. Tyst.
- MUAHAHAHAHAAAAA! HAN ÄR JÄTTEROLIG!
- Mm, ska du vara tyst nu, annars hör ingen annan här på bion…
- VARFÖR ÄTER HAN MAAAAASKAR… Pappa. Jag måste KISSSSSA.
En natt och världen är sig inte lik.
Kan vara så.
Jag är brutalt förälskad i Bo Kaspers “Som du – som jag”.
det finns dom som står på krönet
det finns dom som klarar av
det är dom sjuka geniala
som skottar vatten i ett hav
som orkar undersöka lögnen
som bränner grunden på sitt hus
som gräver upp sina ikoner
och så finns det dom som du…som jag
som du…som jag
som du…som jag
Min yngste son har en idol som heter E-type. Det betyder bland annat att vi har nött ut två CD-skivor.
Och att han kan de flesta låtarna utantill.
Och att han skulle spara sitt hår.
Han ville också kasta med håret så där snyggt som idolen.
Så när sonen plötsligt började rapa hej vilt vid matbordet förra sommaren och mina super-mamma-gått-på-högskolan-och-läst-hur-man-LÄR-barn-saker-pedagog-tips inte fungerade längre -
vad göra? Jag ringde till radioprogrammet Knattetimmen.
Programledaren Johan Nilheimer såg en möjlighet i att sonen hade en idol och spann vidare på det.
“Vet du vad Sandra, jag ska ta och ringa upp E-type och fråga om han kan lämna en hälsning till din son.”
“Yeah right…ja gör det du”, sa jag och blev mäkta förvånad när jag då och då under dagen hör honom säga i radion:
“Ja, jag försöker få tag i E-type, men han svarar inte på mobilen. E-type, om du hör det här: ring upp mig!”
Herregud! Han menade alltså allvar!
Fyra timmar senare ringde det.
Eftersom jag satt på toa svarade sonen.
“Mamma! Det är din kompis Johan!”
“Johan? Jag känner ingen Johan. Jag är på toa,
du får be honom ringa upp igen.”
“Mamma bajsar, du får ringa sen!” hör jag honom säga.
En kvart senare ringer det igen.
Och jag satt fortfarande på toa.
Det kan vara så ibland.
Och sonen svarade igen.
Och sa att jag bajsade.
Och jag fattade inte vem denne “Johan” var.
Det dröjde en timme innan det ringde igen.
Och då svarade jag.
“Ja, hej. Det är Johan Nilheimer från Knattetimmen i P5 Radio Stockholm.”
“Jamen hej!”
“Ja, det var alltså jag som ringde förut. Två gånger.”
Shit. Shit. Shit.
“Jaha…Så det är DU som är min KOMPIS Johan, hahaha…jahaja….”
“Jo, nu är det så här att jag har fått tag i E-type, och vi har spelat in ett meddelande till din son, som kommer att sändas nästa måndag.”
“Är det sant?? Vad roligt!”
“Jag undrar om du skulle kunna vara med och kommentera det han säger, i direktsändning.”
“Absolut, det är lugnt.”
“Bra, då ringer jag upp dig nästa måndag en kvart innan sändning.”
“Okidok!”
På måndagen veckan efter satt sonen vid datorn och lyssnade på E-types inspelade hälsning. Han blev alldeles tyst. Och generad.
För E-type sa:
“Sam, nu ska du lyssna på mig: sluta rapa vid matbordet! Och det av den enkla anledningen att din mamma inte tycker om det. Och så får du inga snygga tjejer!”