Knallade ut med hunden tjugo i ett och efter en härlig
lovely
promenad i slasket och solen var vi hemma tio över två.
Hunden så trött att hon utan protest lät sig lyftas ner i badkaret (tack för att vi inte är hundvakt åt den där Golden) och få tassar och ben avslaskade.
Jag tog mig direkt ut på balkongen för att kaffa i solen men det blåste för mycket.
(Jag hatar blåsten när jag måste vara i den, annars är det ok. Jag menar, höststormarna på Österlen – mumma!)
Jag väntar in ett barn för mellis och läxläsning.
Kan tänkas att jag kommer att äta godis under tiden, jag har väntat väldigt länge nu.
Högarna ligger kvar btw.
Jag vill bara få vara sjuk utan att någon ska tala om för mig att jag inte är tillräckligt sjuk för att vara så sjuk.
I kylen ligger det tre kanelbullar inpackade i folie.
Dom ligger där för att mina barn skulle aldrig få för sig att titta i ett foliepaket.
Igår Twittrade jag:
“Längtar till sommarlovet. Eller jullovet, eller ungarnas studenter. Vad som, bara nåt… annat. #detstårmiguppihalsen”
Jag konstaterade en stund senare, ungefär mellan middagen och kaffet, att jag gärna vill slippa känna just nu.
Bara köra in huvudet under farmors gamla matta och hoppas att ingen drar fram mig närmsta åren.
Barn.
Barn alltså.
Jag kan förstå folk som väljer bort att skaffa barn av anledningen att ansvaret är för stort.
Det är för stort.
Och jag som inte kan se mig själv som vuxen (ålder: 37 and counting) utan gärna flummar in i mina texter och hoppas att någon annan (läs: mannen) ska sortera strumpor och storhandla, befinner mig plötsligt (eller ja, in-ut några gånger så var saken biff) med familj, familj.
Ansvar. Känslor.
Touch my baby and I swear I´ll kill you.
Att hela tiden slåss för barnen.
Att hela tiden sätta barnen först. (Nu kan det bli si och så eftersom jag är hundvakt och hon måste pissa när hon måste pissa, men annars kommer dom i första hand.)
Jo.
Det är så sjukt jobbigt att åka bergochdalbana, för det är så att ha barn.
Kul, mindre kul, kul, katastrof, kul, katastrof, mindre kul, jävligt mycket mindre kul, kul, kul, fan vad kul.
Jag önskar mig en knapp.
On.
Off.
Hur långt är det kvar till sommarlovet?
Jag är så …labil. Eller nej, det är inte sant.
Jag är orolig. Och när jag är orolig blir jag osmart.
Tänker inte, följer bara hjärtat, och det tar på mig.
Fantiserar.
Om det bara var sommar, då…
När det blir helg, då…
Jag skulle kunna…
Om jag bara fick…
Det är noll vuxenpoäng på det här, noll.
Hade en mindre bra eftermiddag igår, det är sånt som händer.
Jag reagerade som jag förväntas (av mig själv) reagera ser jag nu i efterhand: panik, tårar, panik, tårar och sen – fokus.
Men kvällen blev bra, och känslan av att det finns ett ljus i tunneln var stark.
Det blir bra det här.
Halkar vidare med vovvan (ni har väl sett henne på filmen längre ner?) och hon är fortfarande jävligt rolig.
Hör min bön, ge mig en rolig hund och så FICK jag en.
Sen är det min vagel, den där som sitter under ögonlocket.
Som jag tänkte skulle ta och försvinna under natten, för två nätter sen.
Fail, om vi säger så.
Och nu kommer Lotten och säger att hennes opererades bort.
Det passar liksom inte in i min plan.
Kan ju tillägga att ögonlocket är dubbel så tjockt och hänger ner rätt skapligt.
Som vinden utanför, finns överallt men landar ingenstans.
Hur mycket jag än försöker så räcker det inte. Det gör mig så jävla ledsen.
På många sätt; deg.
I pannan, på bordet och i magen.
Jul kallas det visst.
Jag går igenom min föreläsning inför Åre på måndag.
Uppdaterar en del statistik (lugn; jag använder mig bara av det i några minuter, sen pratar jag bara känslor ur barnets perspektiv) och kollar att alla bilder ligger i ordning.
Kollar att alla bokningar ligger där dom ska, typ i min väska.
Får en liten, liten panik över det faktum att det snart är jul. JUL.
Vad hände? Jag låg ju på bryggan och pillade mig naveln härom dan liksom.
(Så våren är på intågande och sommaren efter det. Det är bra.)
Vände hemåt igen på 10-åringens och min morgonpromenad (till skolan) för jag bara stod inte ut med hans… gnäll.
Han: Jag har ont i foten… *går myrsteg*
Jag: Då är det bäst att du tar bussen så att du kommer i tid.
Han: Nä, jag vill inte. Då får jag väl komma för sent.
Jag: Det är respektlöst mot dina klasskompisar, jag tycker inte att man gör så.
Han: Nähä.
Jag: Så… kan du öka på lite eller ta bussen?
Han: Näe. Det tänker jag inte.
Jag: Vet du – jag blir riktigt irriterad på dig när du säger så. Jag känner att jag inte har lust att gå här med dig om du ska gnälla över onda fötter utan att lösa det. Du får faktiskt komma för sent själv, jag ställer inte upp på det här. Jag går hem igen.
Jag vände hemåt i regnet, ringde skolan och sa att han var på väg men tyvärr skulle bli sen.
(Vi kommer att vara på speaking terms igen; ska ses efter skolan för att inhandla luciakläder; han ska sjunga två verser solo på stalledräng och hans YO-utstyrsel ska svepas in.)
Känner mig handlingskraftig (har ingenting med min benstomme att göra) och lite på hugget.
Jo, nu kan det se ut som att jag inte bryr mig foten, men hans onda fot är en följetong efter en hysterisk träningsvecka. Jag bryr mig jättemycket om hans fot – och om honom.
I vår familj har vi två trötta barn.
För att göra väckningsprocessen kortare, kom mannen på följande idé.
Han: Får vi efterrrätt idag?
Jag: Äppelbitar.
Han: Äppelbitar och nåt mer!
Jag: En puss och kram kan du få.
Han: Ja… det är ju inte så dumt faktiskt.
Idag har jag flyttat fem granar på tomten.
Inget favoritgöra, men grannen blir glad när han slipper se oss hela tiden.
Jag fryser som fan, har druckit kaffe, ätit Ballerina och noterar att det börjat skymma.
10-åringen lånade svart kajal, hårspray och gummisnoddar.
Det är tydligen Halloween idag.
Hoppas inte det kommer hit några ungar och skriker med ficklampan under näsan.
Jag tänker inte öppna dörren i alla fall.
(Jag är på mycket god väg till att bli gatans surkärring.)
Ont i brösten har jag också.
10-åringen, aka Lillebror, försvann när vi andra satt och kollade på Idol.
Han försökte komma på lösenordet till datorn.
Jag har slutat måla mig varje dag.
Finner ingen anledning att måla mig varje dag.
Jag har alltid gjort det, även om dagen spenderats inom fyra väggar utan mänsklig kontakt.
Snygg har jag varit.
Nu har jag till och med gått i City utan smink, ta-daaaa, och himlen ramlade inte ner.
Trevligt, trevligt.
Det här är säkert en period bara, så jag lägger inte mer kraft på prata om det.
Andra förändringar:
i sann maffia-anda lyfter jag handen från mina barn.
Dom får hålla reda på sina egna träningstider och väckarklockor på morgnarna.
Jag orkar inte tänka på allt just nu.
Jag kan inte sitta på mitt kontor, skriva, snegla på klockan, skriva, snegla på klockan och NU måste jag ringa och väcka 15-åringen så att han inte försover sig, kommer för sent, får skolk på pappret och vi drar av 100 spänn på hans månadspeng för att han inte sköter sina tider.
Jag insåg igår att det är ju jag som sköter hans tider.
Kan inte mer.
Inte nu.
10-åringen fattade vinken när vi snackade i söndags.
Han har satt återkommande alarm i sin mobil.
Måndag 16.15 – “basket om en timme”.
Tisdag 16.30 – “fotboll om en timme”.
Torsdag 17.30 – “fotboll om en timme”.
Honom väcker jag fortfarande eftersom vi går samtidigt.
Men resten, packa väska, kläder, böcker, det får han göra själv.
Jag piper bara lite i bakgrunden; har du fått med dig matten, engelskan, skorna…
Snart slutar jag med det också.
Snart.
Kidsen och jag såg den i lördags.
Sevärd, inte för att den är ett mästerverk, inte alls.
Men diskussionerna som följde var värda mycket.
Det tog två minuter, vi hann precis komma ut på gatan, så kläcker 15-åringen det.
“Det är ju som när vi spelar WoW. Det är ju vi fast vi har andra skepnader. Vi går runt där, träffas, pratar och så fast vi sitter hemma.”
Jag tycker att den var… sorglig.
Den visar på människans eviga strävan till att förändra allt, till och med oss själva för att bli så att säga perfekta.
Vad blir det kvar av oss?
15-åringen ville gå på bio i helgen.
Han föreslog Sommaren med Göran.
Eftersom jag hade sett den och 10-åringen skulle följa med föreslog jag G-Force.
Han var inte så där jätteimponerad.
- Mamma, ska vi titta på tecknade råttor som leker polis?
- Hamstrar, inte råttor. Och det är inte tecknat, det är datagjort.
- Samma sak.
- Det är inte alls samma sak, dom ser ju riktiga ut.
- Eh, nej mamma. Det gör dom inte.
Vi gick i alla fall.
Jag, Lillebror och Storebror (som är 1,80).
Kidsen på raden bakom fick hämta extra plastkuddar att sitta på.
Och sen började filmen.
Tror jag. Små barn måste prata hela tiden. Högt.
Lillebror himlade med ögonen och höll för höger öra, för på den sidan satt han; killen som pratade under hela filmen. Killen som satt i pappans knä, vred, vände, pekade.
-VARFÖR ÄR HAN DUUUUUM?
- Schhh… visk visk, du får inte skrika på bio lilla gubben.
- MEN! VAD GÖÖÖÖR HAN DEN DÄR DUMMA?!
- Du får vara lite tyst nu. Vi är på bio. Tyst.
- MUAHAHAHAHAAAAA! HAN ÄR JÄTTEROLIG!
- Mm, ska du vara tyst nu, annars hör ingen annan här på bion…
- VARFÖR ÄTER HAN MAAAAASKAR… Pappa. Jag måste KISSSSSA.
Jag stannar upp, tittar på barnen och förvånas.
Hur kan han vara femton?
Och han, hur kan han vara tio?
Vad hände? Var är mina bebisar, mina snosa-i-håret-killar?
Han den stora som hade fyra nappar och alltid somnade i soffan efter dagis.
Och den där lilla som föddes gråtande men som gått genom livet med ett asgarv.
Vad hände?
Jag är stolt över att killarna är mina och över att dom är … mina.
Vi har en vardag ihop.
Vaknar, sover, umgås, bråkar och gråter.
Skrattar gör vi ihop också. Och då ser jag att dom har mina ögon.
Något efter mig.
Det både skrämmer och roar.
Det finns två fina människor som kommer från mig.
Som skuggor.
Två skuggor, två steg från mig.
Jag säger till mina barn att dom ska gå efter magkänslan, kanske mest för att jag själv vet hur bra den är – när jag väl lyssnar.
Jag har lyssnat nu.
Flera gånger.
Jag måste bara komma ihåg det till nästa gång.
Jag satt på ett fik, ensam, och läste Duras.
10-åringen kom förbi med en kompis efter skolan; jag bjöd på glass.
Dom stannade exakt fyra minuter och jag läste vidare, sippade på mitt nu kalla kaffe.
15-åringen kom förbi efter skolan; jag bjöd på fika.
Han stannade tolv minuter.
Solen gick i moln.
Jag tömde koppen, betalade och gick hem.
Jag tror att jag älskar livet.
Jag: Vad har du gjort idag?
15-åringen: Inget speciellt.
Jag har inga som helst problem med att ligga i solen och lasa en hel dag.
Ett litet dopp ibland.
Kidsen har problem med det.
Lillebror vill bara bada i poolen, Storebror bara i havet.
Lillebror tycker att Storebror ar skitboring, vilket Storebror skiter fullkomligt i.
Ibland ar dom kompisar och spelar biljard, Air hockey, kastar frisbee och spelar strandtennis.
Ibland alltsa.
Jag gor allt jag kan for att halla mig utanfor deras tjafs.
Det gar sadar.
Och eftersom jag har fullt upp med att halla mig utanfor finns jag mest har och i sidebaren.
Storebror tar tid på sig.
Käkar frukost i hundra år. Tittar på paketen.
Tittar.
Jag: Men herregud öppna paketen nu!
Lillebror: Mamma, han njuter. Det här händer ju bara en gång per år.
Efter yogan där jag gjorde enorma framsteg åt jag lunch med maken och en sjuk Lillebror.
Och precis när allt var så mysigt och trevligt så kom jag på det:
imorgonbitti ska jag lämna in femtio hembakta kanelbullar till Lillebrors skola.
50. jävla. bullar.
Maken: Men…varför sa du att du skulle baka femtio bullar?
Jag: Kan inte du bara vara tyst?
Maken: Du kunde väl ha köpt bullar som du gjorde förra året?
Thanks for rubbing it in my face.
Jajajajaja, jag köpte bullar förra året.
Jag orkade inte baka.
Och hur jag kom fram till att jag orkar det här året är en gåta.
Jag måste definitivt varit full.
På vägen hem efter några timmar i en park med bröderna G:sson.
Lillebror är trött, mer än vanligt nu, eftersom han går på Tavegyl för allergi. Lättrörd kan man säga.
Nu kom mamma och pappa på att de ska köpa med sig mat – idag är de lata.
Mamma: Okej, pappa och jag vill äta Thai-mat…
Storebror: Jag vill ha Sushi!
Lillebror: Men jag ska hem till Jonte!
Mamma: Lillebror, vill du också ha sushi?
Storbror: Men jag vill ha Thai också!
Mamma: Portionerna är så stora så det räcker till att smaka, okej?
Nu darrar läppen på Lillebror.
Lillebror: Jag vill ha sånna med ris…
Mamma: Eh…Sushi med ris…menar du Makirol, de med alger i?
Lillebror: Jag sa sånna med RIIIS!
Mamma: Men det är…bra, visst, du får de med ris. Flera stycken.
Lillebror: Jag vill inte hem till Jonte!
Mamma: Du behöver inte det, du bestämmer det själv.
Jag ber pappa ringa hem till Jonte och säga att Lillebror inte kommer.
Lillebror: Uähhh…snyft, snyft!
Mamma: Men vad är det nu??
Lillebror: Jag vill visst gå till Jonte…
Mamma: Bra, då gör du det. Suck.
Lillebror: Men jag får ju inte det nu!
Mamma: Jo det får du.
Nu har vi kommit fram till Thai-restaurangen. Pappa går ur bilen för att köpa mat.
Lillebror: Men jag sa ju sussi!
Mamma: Ja, men…
Lillebror: Jag vill ha sussi med riiiiiiis!
Mamma: Men JAG vill ha Thai, okej?! Och SEN åker vi till Sushi-stället, tror du att du kan vänta??
Lillebror: Får jag sånna sussi med ris då?
Mamma: Jaa!
Jag sätter på CD:n i bilen.
Mamma: La,la,la..kleine krokodil…schnipp schnapp schnoppi schnappi schnappi schnoooppiii!
En helt vanlig dag i bilen med familjen G:sson
Storebror: När är vi framme? Varför måste jag följa med?
Mamma: För att vi vill göra något tillsammans.
Storebror: Jag vill göra något kuuul!
Lillebror: Jag tycker att det här är kul!
Mamma: Vad härligt att höra!
…..
Lillebror: Gimme five!
Storbror: Känn på den här då! Smock!
Lillebror: Han slåååår mig! Uäh!
Mamma: Kan ni inte göra något annat istället?
Storebror: Han knäpper loss mitt bälte!
Mamma: Ge fan i bältena!
Lillebror: Han slååår mig!
Mamma: Men va fa…slå tillbaka då.
Smock, pang, poff!
Pappa sätter på radion. Högt.
Lillebror: Jag vill höra schnoppi!
Storebror: Det heter inte så och sätt på rock istället!
Lillebror: SNOPPI! SNOPPI! SNOPPI! SNOPPIIIIII!
Smock, pang, poff!
Lillebror: Han slååår mig!
…..
Jag vevar ner rutan eftersom någon har släppt en fis.
Eller gömt en död hund under sätena.
Storebror: Men åhhhh! Du har mökat!
Lillebror: Japp! Den har jag lagt! Hahahahaha!
Storebror: Det är alltid du som mökar, åhh!
Pappa: Mamma fiser ibland också…
Mamma: Det gör jag väl inte alls!
Pappa: Jo, men du tror inte att någon märker det…
Barnen kreverar av skratt
…..
Storebror: När är vi hemma?
Pappa: Om 3, 1 mil.
Storebror: Men åhhh! Mamma när är vi hemma?
Mamma: Om 3 mil…
Lillebror: Får jag glass efter maten?
Storebror: Nä det får du inte för du bara mökar!
Lillebror: SNOPPI! SNOPPI! SNOPPIIII!
Smock, pang, poff!
Lillebror: AJ! Han slåååår mig!
Min ynste son, nu 6½ år, hade tills i förrgår inte
klippt håret sedan juni 2004.
Anledningen?
Han ville se ut som E-type.
Så han har stolt kastat med
sitt blonda hårsvall (nedanför axlarna)
och varit helnöjd.
Min make har inte riktigt tyckt om det
där hårsvallet, och försökte till och
med övertala sonen att klippa av sig
håret. Väldigt planerat –
han gick till övertalningsattack när jag
var bortrest fem dagar förra månaden.
Men sonen sa bara “nope”.
I förrgår åkte sonen och jag till frisören
för att klippa topparna, som spretade
rätt friskt. Hon frågade om han
fortfarande ville spara håret och han sa
bara “Yep”.
Hon klippte med andra ord inte mer än
just topparna.
Igår morse runt 8-tiden, tycker jag
plötsligt att det är väldigt tyst i
lägenheten. Så jag vill kolla läget.
“Vad gör du?”
“Lite svårt att förklara mamma.”
“Jaha, kan du inte komma hit då?”
“Näe, det är nog bättre om du kommer.”
Jag går in i badrummet och får årets chock.
För där står han i en hög av blonda lockar,
med sitt tottiga, hackiga rufs till hår och
saxen i ena handen.
“Jag klipper lite mamma!”
“Men för i helvete! Vad har du gjort?!”
“Jag klippte lite bara…”
“Men vad fan har du gjort?! Vi var ju hos
frissan igår, nu har du ju förstört allting!”
“Men jag vill inte ha långt hår mer…” sa han och
började snyfta med tårarna droppandes från hakan.
Det blev stora kramen och mycket
förlåt-mamma-är-inte-arg-men-jag-blev-
så-chockad-och-det-är-klart-att-du-får-bestämma-själv!
Det vara bara att ta fram trimmern,
ställa honom i badkaret
och avsluta hans verk.
Men det är väl det här som är
så härligt med barn, att man aldrig vet.
Någonting.
Och så tror jag att risken för hjärtinfarkt måste
vara högre hos de som har barn.
Typ 6 åringar.
Pust.