Knallade ut med hunden tjugo i ett och efter en härlig
lovely
promenad i slasket och solen var vi hemma tio över två.
Hunden så trött att hon utan protest lät sig lyftas ner i badkaret (tack för att vi inte är hundvakt åt den där Golden) och få tassar och ben avslaskade.
Jag tog mig direkt ut på balkongen för att kaffa i solen men det blåste för mycket.
(Jag hatar blåsten när jag måste vara i den, annars är det ok. Jag menar, höststormarna på Österlen – mumma!)
Jag väntar in ett barn för mellis och läxläsning.
Kan tänkas att jag kommer att äta godis under tiden, jag har väntat väldigt länge nu.
Högarna ligger kvar btw.
Det ligger högar med rena kläder i hela lägenheten.
Ger definitivt en känsla av på väg.
Kommer från tvättkorgen, varit en sväng i tvättmaskinen och nu: ligger på vänt över elementen, fårskinnspallen, matbordet i vardagsrummet i – faktiskt – fina högar.
Sen är det bara sista biten kvar. In i garderoben.
Men den där sista biten är lika oöverkomlig som min huvudvärk, som hunden (ja, fortfarande hundvakt), mina sista sju kilo innan jag kan ha den där bikinin och lika oöverkomlig som rädslan för att inte räcka till.
För att inte stå ut med att vara som jag vill, utan mer – tyvärr, dras åt att vara/göra/se ut som andra förväntar sig.
Det är en grå dag idag.
En vecka i Idre som kunde ha fått namnet rekreation eller något liknande kvalfyllt, men det var inte så.
Det var sol och mycket skidor, bortsett från en och en halv dag som jag satt och hostade i en soffa och redigerade bokmanus, vända två, och längtade till sommaren.
Jag gör ofta det, längtar till något annat.
Jag har t ex redan bokat flygbiljetter till Thailand nästa vinter. Mannen skakar på huvudet och undrar när det ska gå över, det här… görandet hela tiden.
Men vad. Jag får bara ångest när jag försöker vara ledig.
Emil Forselius har tagit sitt liv.
Så jäkla trist.
Så jäkla sorgligt.
Jag vill bara få vara sjuk utan att någon ska tala om för mig att jag inte är tillräckligt sjuk för att vara så sjuk.
Hunden och jag surade på varandra, för att plötsligt under tio intensiva sekunder ha ett hysteriskt, fnittrande pusskalas.
Sen fortsatte vi sura i varsin ände av soffan.
Det är mycket rörelse idag.
En unge är där, en annan här, mannen någon annanstans och jag och hunden (ofrivilligt radarpar) på alla andra ställen.
Det känns som en jävligt lång söndag.
Igår pratade jag med förlaget som undrade hur jag kände nu, när boken nästan är klar.
“Är du nöjd?”
“Oja, absolut!” utbrast jag och insåg i samma andetag att jag aldrig kommer att vara nöjd.
Allt klagomål på SJ och SL och säkert någon annan stackare som får sig en oförtjänt skopa – jag fattar inte.
Det är ju knappast så att SL och SJ planerat snö i två månader.
Hur orkar ni vara så arga?
Jag förstår att det är panik när man inte kan komma iväg till sitt jobb, jag missade själv en föreläsning i Malmö för att det var snöoväder, men att lägga ner så mycket energi på det?
Först klagar folk på att det inte finns snö i det här landet längre, och när det sen kommer ett lass eller två, då blir det ett jäkla liv.
Jag håller med mannen som intervjuades på nyheterna igår, han menade på att det är bra att vi ruckas om i vår tillvaro, vi går genom livet på automatik för att saker bara funkar.
Tänk på det. Chilla. Andas lugnt och tänk på hjärtat.
Andra om snön.
Jag har inlett en rätt hård fasta – som jag brutit emot på varenda punkt. Att jag förbjuder mig själv någonting verkar vara som att hålla upp ett rött skynke framför en tjur: Jag rusar dit. Det enda jag lyckas avhålla mig någorlunda ifrån är Facebook.
Läs hela hos Henrika.
Uppdaterad
Ser nu att det inlägget är borttaget.
Attans, det var kalasbra.
Och då, när jag diskade upp fikaporslinet, slog det mig att 11-åringen är lika gammal som jag var när jag tvångsomhändertogs för andra och sista gången.
Manuset är inlämnat, och jag såg framför mig en vecka av ingenting annat än hundpromenader, lite städa på kontoret, långa fikastunder med en bok och några timmar på crosstrainern.
Status: började med en hundpromenad som höll på att kosta vovvan livet, det är ju -20 ute.
Fortsatte med en latte på kontoret, stort öppet hjärta fullt av glädje
manuset är inlämnat
eftersom jag bara ska göra typ ingenting under veckan.
Sorterade skrivbordet, hittade en räkning som inte var betald, blev lite butter över det en minut eller två.
Vovvan somnade pang bom efter att hon jobbat hårt på att få värme i sina ben.
Nu sitter jag kvar här, vid skrivbordet.
Näsan rinner och jag har inget papper.
Hunden sover fortfarande.
JAG HAR TRÅKIGT.
Innan boken släpptes i Sverige, kontaktade ett dansk förlag mitt svenska förlag och meddelade att man ville översätta boken och ge ut den i Danmark.
Då hade jag själv utlandsrättigheterna och fick ett förskott på 40 000 DKR.
Sen hände väl ingenting.
Jo, boken släpptes men det blev tyst.
Jag frågade om det skrevs något om den, om dom gjorde någon reklam, någonting.
“Det præmære oplag går til klub, og her har vi et stort og flot medlemsblad der omtaler bogen.
I detail har vi haft bogen med på en salgstur, hvorefter vores sælgere fortæller om den til de forskellige boghandlere”.
Det lät bra.
Sen fick jag ett mail där dom meddelade att man glömt trycka bilderna i boken.
Var man med i bokklubben fick man med ett separat häfte med bilderna, köpte man boken ute i handeln fick man inga bilder.
Det var ju… synd. Men vad skulle jag göra, stämma dom?
Jag har hört av mig med jämna mellanrum och frågat om försäljning, PR, artiklar, visat mina egna länkar etc.
Deras svar: Med hensyn til den danske udgave, så sælger den stille og roligt.
Pocketen var planerad till hösten -09, men har fortfarande inte kommit.
Nu fick jag ett brev där dom kallar mig Hanna Svensson och vidare berättar att dom ska rea ut resten av dom inbundna eftersom dom planerar att lägga ner bokklubben True Life.
Vi snackar 4100 ex.
Det är ju skitboring att dom går back på boken, kanske inte underlättar inför en eventuell dansk utgåva på kommande roman.
Så.
Jag vet inte.
Läser hos Kajsa Ingemarsson att byte av förlag i Tyskland ökade på hennes försäljning, så det kanske inte har med att göra om man har en agent eller inte.
Vill du köpa den danska utgåvan klickar du här.
Hunden var hemma, och jag gick in till djuraffären för att shoppa lite oxben, hundgodis och en del onödiga saker.
Han: Hur mycket väger hunden, hur stor är den?
Jag: Jamen det är ju den där brunvita du vet.
Han höjer på ögonbrynen.
Jag: Som du brukar klippa klorna på.
Han ler.
Jag: Som jag är hundvakt åt, för att ägaren är jättesjuk och ligger på intensiven.
Han ler och rycker ursäktande på axlarna.
Jag konstaterar att det finns fler hundar i den här världen, betalar och går.
Jag drar ut på det, inlämnandet av manuset.
Jag har till den 22:a på mig men är ju klar.
“Askaba”, sa jag hela kvällen igår.
“Askaba läsa det här kapitlet igen, sen skickar jag in.”
Mina ögon läser knappt längre, vet ju redan vad som står, vad som ska hända, hur karaktärerna mår djupt därinne.
Vad dom vill och inte vill.
Jag läser en gång till
askaba
drar ut på det.
Hittar ännu ett dubbelt mellanslag och trycker på backspace.
Spara.
Läser igen för att försäkra mig om att jag ändrat det redaktören föreslog som var bra, och försäkrar mig om att jag inte ändrat det jag inte håller med om.
Sen ska jag skicka allt.
Askaba.
Men det är inte klokt vad jag inte har någon stil.
Alltså – helt fullkomligt utan DET.
Har gått i samma två par jeans sen dackefejden (byter skärp ibland) och till det: svart tröja.
Svart tröja med hundhår.
Smink ska vi inte tala om. Lyckas klämma mig när jag ska fixa fransarna med tången, petar mascaraborsten i ögat, och håret vet inget annat än gummisnodd.
Jag känner mig som en jävligt dålig kopia på mig själv.
För några dagar sen fotade jag mig inför boksläppet och när vi kollade bilderna konstaterade vi att jag är sned i ansiktet, vilket syns när jag fotas rakt framifrån.
Ena näsborren är liksom längre, och mungipan på samma sida pekar neråt.
Fotografen gjorde två försök att lyfta min näsa i Photoshop.
Sen tog vi nya bilder.
Idag har jag blå jeans och blå tröja med hundhår.
Marcus Birro i Expressen.
Livet är på insidan. Det är där allt av värde händer. En författare bör ganska snart komma till insikt om att hennes sociala liv är av underordnad betydelse. En annan villfarelse är att inspiration är något som drabbar en, som en sorts god blixt från Gud som slår ner i skallen på oss som skriver böcker. Inspiration är i stället som en gruva man ideligen måste gräva i för att den inte ska slamma igen. Det enda sättet att få och förtjäna inspiration är genom att tålmodigt och disciplinerat sätta sig vid skrivbordet och faktiskt arbeta.
Och som Camilla Läckberg säger:
Det går inte att gå och vänta på att man ska få ro att skriva, lika lite som man kan gå och vänta på inspiration. Jag har sagt det förut: det enda som gäller är RUMPAN NED PÅ STOLEN! Inget annat funkar. Det finns inget zenbuddistiskt lugn som plötsligt kommer att lägga sig över en och orden börjar flöda …
Så då gör jag det. Sitter på rumpan.
Har gått igenom redaktörens krumelurer, blev klar igår.
Idag fortsätter jag med att läsa hela manuset med ändringarna.
Är jag nöjd skickar jag tillbaka allt, och kommer vi överrens är mitt manusarbete klart.
Då fortsätter jag med nästa bok.
Idag har vovvan juckat hårt på sin schäferpolare, den blivande polishunden.
Det vet man ju inte hur det blir nu, han måste vara extremt satt på plats och har förmodligen tappat både haka, stake och självförtroende.
Film kommer en annan dag.
Ja, tänka sig, jag har allt på film.
Jag hör fåglar dagarna genom, vårfåglar.
Stackare som flugit från Afrika och möts av snö, snö, snö och snö.
Jag vaknar och vet inte vart jag befinner mig.
Sen kommer jag ihåg, går upp, smyger ut i snön invirad i den blå morgonrocken, hunden kommer efter och vi går ut och fryser en stund.
Ibland måste man göra så.
Sen blir det kaffe och kokta ägg.
Igår Twittrade jag:
“Längtar till sommarlovet. Eller jullovet, eller ungarnas studenter. Vad som, bara nåt… annat. #detstårmiguppihalsen”
Jag konstaterade en stund senare, ungefär mellan middagen och kaffet, att jag gärna vill slippa känna just nu.
Bara köra in huvudet under farmors gamla matta och hoppas att ingen drar fram mig närmsta åren.
Barn.
Barn alltså.
Jag kan förstå folk som väljer bort att skaffa barn av anledningen att ansvaret är för stort.
Det är för stort.
Och jag som inte kan se mig själv som vuxen (ålder: 37 and counting) utan gärna flummar in i mina texter och hoppas att någon annan (läs: mannen) ska sortera strumpor och storhandla, befinner mig plötsligt (eller ja, in-ut några gånger så var saken biff) med familj, familj.
Ansvar. Känslor.
Touch my baby and I swear I´ll kill you.
Att hela tiden slåss för barnen.
Att hela tiden sätta barnen först. (Nu kan det bli si och så eftersom jag är hundvakt och hon måste pissa när hon måste pissa, men annars kommer dom i första hand.)
Jo.
Det är så sjukt jobbigt att åka bergochdalbana, för det är så att ha barn.
Kul, mindre kul, kul, katastrof, kul, katastrof, mindre kul, jävligt mycket mindre kul, kul, kul, fan vad kul.
Jag önskar mig en knapp.
On.
Off.
Hur långt är det kvar till sommarlovet?
Jag kommer på mig själv med att stänga av ljudet på mobilen så att inte hunden ska vakna om det ringer.
Kommer också på mig själv med att längta efter en kokhet kaffe och lite Marabou choklad.
Jag fryser här på mitt kontor, i det här rummet med rosa tyg på väggen, randig matta på golvet och en surrande fläkt någonstans i väggen.
Får inte igång dagen; det bara händer en massa saker hela tiden, fullkomligt obegripligt.
Nä, man skulle vara hund.
En viss del av tankeverksamheten är fokuserad på min kommande tatuering.
Jag tänker inka, körsbärsblommor, tribal, svart, något åt det hållet.
Bygger på den jag har på axeln, den där yinyan som är delad.
Nu ska den få mer liv.
Mannen fattar ingenting, varför då?
Men kära du, varför inte?
Det är en annan värld här ute i skogen.
Inbäddad, vit, mjuk och ….vit.
Vi fixade en isvak idag, eller: min man fixade en isvak idag.
Jag tittade på och kom med värdefulla kommentarer.
Det där är inte min grej, isvaksbad, det har jag sagt förr.
Finns ingen anledning att kliva ner i svart, iskallt vatten.
Det skulle vara som att besanna min värsta mardröm.
Ingen kan höra dig skrika, lite så.
Det behövdes två fina människor för att starten på helgen skulle bli så lugn. Tänka sig va; två som gjorde så mycket utan att göra något.
Bara var.
Tack.
Fridfull. Jag är glad.
Jag är så …labil. Eller nej, det är inte sant.
Jag är orolig. Och när jag är orolig blir jag osmart.
Tänker inte, följer bara hjärtat, och det tar på mig.
Fantiserar.
Om det bara var sommar, då…
När det blir helg, då…
Jag skulle kunna…
Om jag bara fick…
Det är noll vuxenpoäng på det här, noll.
På min randiga matta: Vovvans morgonyoga
Det fick mig genast att minnas min egen intensiva yogaperiod.
Och så kan jag tipsa om Henrikas och Faschings yogastunder.
Hade en mindre bra eftermiddag igår, det är sånt som händer.
Jag reagerade som jag förväntas (av mig själv) reagera ser jag nu i efterhand: panik, tårar, panik, tårar och sen – fokus.
Men kvällen blev bra, och känslan av att det finns ett ljus i tunneln var stark.
Det blir bra det här.
Halkar vidare med vovvan (ni har väl sett henne på filmen längre ner?) och hon är fortfarande jävligt rolig.
Hör min bön, ge mig en rolig hund och så FICK jag en.
Sen är det min vagel, den där som sitter under ögonlocket.
Som jag tänkte skulle ta och försvinna under natten, för två nätter sen.
Fail, om vi säger så.
Och nu kommer Lotten och säger att hennes opererades bort.
Det passar liksom inte in i min plan.
Kan ju tillägga att ögonlocket är dubbel så tjockt och hänger ner rätt skapligt.
Som vinden utanför, finns överallt men landar ingenstans.
Hur mycket jag än försöker så räcker det inte. Det gör mig så jävla ledsen.
Det var, bortsett från det faktum att jag for som en avlöning på den nyplogade trottoaren, en fin morgonpromenad.
Vi hade det mysigt.
Hon är för jävla rolig den där hunden.
Så under en sisådär 40 minuter glömde jag att hon pinkat inne tre gånger (förlåt farmor i himlen, men jag tror ändå att din matta var lite… torr) , tuggat sönder en hjortfot i atomer och spritt ut den i hela lägenheten, och att hon varje natt/morgon skäller ut tidningsbudet.
Idag känns det som att jag kan förbise det. Alltihop.
