Fotografering med en touch of höst.
Jag har trampat runt i Vinterviken med skinnboots, kappa och halsduk, citat: “tänk november.”
Det gjorde jag, vilket förmodligen gett mig ödem för resten av året.
Blev bjuden på lunch och intervjuad för en tidning idag.
Alltid en intressant kombination; bulgur, lax och prata.
Jag trodde att det skulle handla om Svedd.
Det gjorde det inte, det handlade om Maskrosungen.
Förvånad jag blev. Men jag åt och drack och berättade.
Alltid kul när jag ska svara på hypotetiska frågor.
“Hur tror du att du hade varit mot dina barn om du haft en normal uppväxt, hade det varit någon skillnad?”
Jag höjde på ett ögonbryn och så tog vi nästa fråga.
Och någonstans halvvägs in på mingelkvällen, jag hade ett jätteintressant samtal med en av grundarna till BRIS, ser jag ett ansikte jag känner igen. Henrik.
Han den där Henrik som jag gick i samma klass med mellan ettan och åttan.
Han den där Henrik som jag tyckte så mycket om, han, den första kärleken.
Han den där Henrik som jag inte träffat på ungefär 19 år.
Han den där Henrik som jag skrev om i boken.
Han var där igår, på Malins mingel.
Själva anledningen till att han var där skiter vi i. Det är ju bara en parantes.
Trevliga Lina var där och firade Malins release.
Jag ångrar så att jag inte hälsade på Leif GW Persson och Jan Gulliou. Jag fegade ur.
Bild från Skrivarmamma.
Träffade Malin Persson Giolito på Simonas release och tyckte genast om henne.*
Väldigt rolig och smart den där Malin, precis som Simona. Samma lika kuliga.
Ikväll ska jag på Malins release för “Bara ett barn“, hennes andra bok. (Malin, du vet väl att du kan ansöka om att bli medlem i Sveriges Författarförbund? Jag är nybliven medlem. Anteckna tack.)
Jag tänker mig kvällen så här: dom pratar – jag skrattar. Feel no pressure.
* Precis som Simona.
Det känns ungefär som igår, och i förrgår, och veckan innan det och månaden innan den. Jag är vilsen, frustrerad, trött på saker som inte startat ännu, irriterad på folk som inte gör det dom ska, arg på mig själv för att jag inte lyssnar på mig, den självklara samtalspartnern när det gäller mig.
Når inte… fram. Någonstans. Så känns det.
Sovit dåligt, känner mig rätt… bitter (fråga inte, då tystnar jag aldrig), ätit gott i helgen, sett bra film, dålig film, grillat korv, irriterat mig på folk som lägger sig i vräker ur sig saker (läs: “är inte hunden lite smal”, läs: “vad taskigt, får inte hunden korv”), sen vet jag inte vad jag gjort mer.
Irriterat mig på folk, sa jag det?
Men herregud – nej hunden är inte för smal; hon har tappat all sin jävla päls, och nej, nej, nej, hon får inte korv av dig eller någon annan heller – det är min hund, jag ger henne mat. Och nej, det är inte “synd om henne” för att hon inte får smaka din korv eller vad du nu har i handen, hon mår fan psykiskt dåligt av att matas på stan av kreti och pleti, hon tror sen att alla som vill hälsa har mat, vilket gör henne extremt stressad och “på”.
Alltså: ge fan in att mata min hund.
Annars känns det bra att det är måndag i morgon.
Jag fann mig plötsligt inbokad på en kurs i Mindfulness.
Fanns väl någon mening med det också, tänkte jag och jag gick på innan-kursen-möte med ledaren (som jag är bekant med sen tidigare).
Kändes ganska bra. Ganska jävla bra faktiskt. Men nu vet jag vet inte.
Eller: jag har ångrat mig.
Panik kan jag stava till. Inte ångest. Men jag tror att det är det som sitter över bröstkorgen, i nacken och pannan.
Igår var jag på ett mingel och träffade bland annat en twittrare.
Jag säger så, för det var vad han var för mig, ett alias. När han presenterade sig hade jag ingen aning om vem han var.
Jag ville att han skulle fortsätta, att han skulle ge mig sitt alias.
Och då, när jag hörde det visste jag precis vem han var.
Eller?
En kille jag följt till och från genom åren, ja, genom åren.
Men jag vet inget om honom. Har aldrig haft den minsta lust att veta något heller.
Honom följde jag för att någon förmodligen sa att han var… snäll? Bra? Kul?
Typ så. Jag vet inte.
Men Jonas, alltså, det var trevligt att prata med dig, verkligen, och jag fortsätter gärna diskussionen vid ett annat tillfälle, förstå mig rätt.
Vad jag försökte få fram mellan tuggorna och rödvinet igår:
Jag är asocial.
Jag har svårt att…nej, jag har inget intresse i folk.
Jag skulle aldrig kontakta någon om det inte fanns ett riktigt intresse, jag skulle aldrig kontakta folk bara för att det skulle ge mig fördelar, eller chans att synas någonstans. (Bara att lägga upp Facebooksidan för Svedd var plågsamt). Jag fixar inte det.
Jag hyr ett kontorsrum med en bunt andra småföretagare.
Jag sitter aldrig och fikar, lunchar inte med dom. Jag är inte intresserad. Jag är ju trevlig nog att hälsa och pratar väder och vind i hallen men sen räcker det.
Jag har två-tre riktigt goda vänner, en bunt med kompisar som jag gillar som fan, och sen massor av bekanta som finns där runt omkring någonstans, som jag träffat på jobb, skolor etc.
Twitter för mig är obekvämt.
Twitter för mig är att vara på ett sätt som inte stämmer överrens med den jag är, på riktigt. IRL.
För mig är det ingen vits med att lägga ner tid på folk där eftersom jag inte… är intresserad.
Förstår att det är som att svära i kyrkan, för man SKA vara intresserad av ALLA.
Twittraren, eller Jonas som han heter, undrade varför jag kliver av sociala medier, och var lite inne på (om jag inte missminner mig) “hur marknadsför du då din bok?”.
Ja, du.
Jag hoppas ju att bokförlaget gör sin del, att tidningarna som fått den läser och skriver om den, och att mun mot mun metoden fungerar. Hur gjorde man före internet?
Till sociala medier räknar jag inte bloggen, så den blir kvar.
Jag har bloggat i över fem år.
Det har varit jättebra för mig, på alla möjliga sätt.
Jag började blogga för att ha någonstans att vräka ur mig (första bloggen hette “rensahuvet”) och när Bloggtoppen dök upp 2005 var jag tveksam till att registrera mig. Jag gick med, gick ur och gick med.
Nu har jag funderat på varför jag bloggar: är det för att synas på portaler och statistiklistor, eller för att jag behöver skriva av mig, oavsett om någon läser eller inte?
Det sistnämnda.
Som det var från början.
Det blir bra det här.
Bortsett från att jag fortfarande har ont i ryggen är det mesta okej.
Det mesta sa jag, inte allt.
Fortsätter min rensning, idag rök almanackorna (sparar visitkorten ett tag till. utifallatt.) och flera block som gör mig förvirrad. Nu har jag ett block. Ett.
Och mitt i allt, när jag mailar en webdesigner som jag hoppas ska uppfylla mina våta drömmar vad gäller hemsida och blogg, kommer jag plötsligt att tänka på en kvinna jag träffade i Thailand 2009.
Hon bor i London och vi skulle ses, dricka rödvin och prata om våra knäppa morsor, ja, tänk, hon har också en, men sen sågs vi aldrig. Jag mailade henne nu.
Berättade om boken, om hunden och allt det andra.
Jag hoppas verkligen att hon svarar. Verkligen.
Jag tyckte om henne.
Men så. Pratade med Denise Rudberg i telefonen häromdagen och hon gav mig lite att tänka på.
Och att göra. Så nu ska jag göra det.
Jag satt, med en kopp te i händerna, och pratade med en bekant idag.
Det var över ett år sen vi sågs. Det var precis som då. En kopp te.
Nu frågade han och jag svarade honom alla sanningar.
Allt jag tänkt så länge men inte sagt, knappt tänkt, för tänk, tänk, tänk om sanningen skadar… mig.
Koppen var varm och jag flyttade den i mina händer. Tänkte på sanningarna som nu låg framför mig, tänkte att det är så här det är.
Och det kan bara bli bättre.
Jag, kan bara bli bättre.
Fy fan vad mögigt att komma hem!
Väskor överallt, kläder överallt och det lovade tonårsstädet (“jag har städat, jag lovar”) visade sig vara ungefär lika med hej-jag-skurar-runt-mattan-för-det-är-ju-onödigt-att-skura-under-eftersom-man-aldrig-ser-det-golvet.
Pah.
Jag skulle lyfta ur en hundfodersäck ur hissen och tar den med en hand, känner att något händer i ryggen, känner det, säger det flera gånger kommande 30 sekunder också fan det hände nåt i ryggen, det känns skitskumt, går iväg för att öppna fönstret och fastnar mitt i en rörelse, känner hur musklerna i ryggen, tvärgående, krampar och jag kan inte flytta armarna, benen, ingenting.
Jag bara gråter. Hulkar.
Snor droppar ner på golvet och jag bara står där.
Hunden bakom och krafsar på mina ben, kidsen undrar om dom ska ringa ambulansen, mannen vet inte vad han ska göra för det går ju inte att göra något.
Jag får två Citodon i min hand, en mugg vatten.
Dricker, sväljer och står kvar.
Ser ut genom fönstret, konstaterar att det är en och en halv timme tills fotografen kommer.(Mannen och jag ska plåtas för en artikel i Året runt.)
Efter en kvart kan jag släppa ner armarna, flytta mina fötter, andas lite djupare.
Efter en timme har jag sminkat mig, konstaterar att jag är hög som en julgran och rör mig som en sengångare med höftproblem.
Fotografen ringer på dörren och jag ler ansträngt, det gör inte hon.
Hon är så jävla glad hela tiden.
Hej, säger jag.
Hej, vad du är vacker, säger hon och min Citodonladdade skalle börjar stamma.
Sen vill hon att mannen ska viska hemligheter i mitt öra.
Oboy, dom här bilderna vill jag verkligen se.
Någon kallde mig chefen idag.
Mig alltså. Sandra.
Han, den där någon, uppfattar mig som chef i vår familj.
Han, den där någon, som inte bor under samma tak som mig, uppfattar mig som chef i vår familj.
Jag har ingen kommentar.
Idag kan jag andas lättare.
En fin dag, grillat på stranden, haft bra prat, träffat gamla fina människor (det är så längesedan, allt är så längesedan hela tiden) och ätit middag i Simrishamn.
Nej det var inte så gott men det gör inget. Stämningen var god.
Och så har jag backat in den nya, fina, stora bilen i en stolpe.
Och det var jättemånga som såg det. Jättemånga.
Jag gör saker; dricker kaffe, läser, packar ner gammalt, kör till tippen, packar igen och igen och kör till tippen om och om igen. Dricker kaffe. Sitter i solen, dödar myror och dricker kaffe. Pratar med dom jag känner.
Fast nej, jag känner inte dom, men dom står mig närmast här. En armlängd bort ungefär.
“Kritik mot att Annika Östberg sommarpratar” läser jag i DN.
Men allvarligt, allvarligt!
Hon är dömd och har avtjänat 28 år i fängelse. Tjugoåtta år.
Vilka är ni som fortsätter att döma henne?
Vad fan har ni i era egna garderober som är så jäkla nobelt i jämförelse?
Sommarpratarna för mig är en samling människor med olika livserfarenheter, öden.
Liv.
Människor som är villiga att dela med sig, till oss.
Vi ska enbart vara tacksamma att det finns ett sånt här radioprogram, det är generöst.
Låt Annika vara ifred, för vad är det man säger… jo. Den som själv är utan skuld skall kasta den första stenen.
Var på releasfest för Simona Ahrnstedt´ s första (ja, det kommer fler!) bok Överrenskommelser igår.
Så. Lite för mycket rosa champagne men ooo så trevligt folk!
Denise, Skrivarmamma, Lars, Chribbe (hej som fan), Malin (Malin åh Malin, kan du inte flytta hem till mig?), Paperbacklover och …och…ja, lite för mycket rosa champagne sa jag ju.
Simona var värdinnan som minglade, drinkade, signerade och – lyssna nu – värdinnan som var jättehungrig.
Hon sliter upp kylen, plockar ut en bricka med såna där små grejer med guck i och en Brie som hon SMACK dumpar på en bänk.
Sen gick hon.
Osten låg kvar på bänken och en stund senare låg Simona någon annanstans.
Blev inbjuden på författarfika idag på Södermalm i Stockholm.
Maria Ernestam, Denise Rudberg, Varg Gyllander, Alexandra Pascalidou, Katarina Wennstam, Mari Jungstedt, Maria Sveland och Helena von Sweigbergk och en till som jag tappat namnet på.
Det var trevligt.
Jag kände mig i och för sig som årets rookie, årets tjuvlyssnare och årets mähä.
Men alla var trevliga och glada; ett väldigt fnissande emellanåt.
Satt och lyssnade när jag inte hade något vettigt att säga, och fick en del uppslag, inte att skriva ner utan mer inför skrivandet.
Jag kommer gärna med och fikar/lyssnar igen.
Högläsning.
Åsa, Christina, som kommer med en bok i höst Jag älskar dig inte och Mona.
Johanna från Bokhora och Tage från magen.
Eh.
Simona (din hemsida funkar inte) – som kommer med en bok samma dag som Svedd släpps, Överrenskommelser.
Det är snusk i den också.
Ölglas.
Bilder har jag snott från Lotten och Pernilla och Sara.
Är det någon annan som sitter på bilder så skicka gärna över dom, jag vet inte vad jag höll på med igår, mina bilder är skitkassa.
Det känns som att jag inte pratade med alla men det gjorde jag, väl?
Lite? Fru hatt, Anna Toss, Popjunkien, Tonårsmorsa, The witch, Sara, Linda, Moster Baba, Bengan, Vanja, Per, Mats, Lena och hjälp mig, var det fler med bloggar/hemsidor där?
Tack till alla för att ni ville fira med mig!
Efter minglet blev det middag på Fenix med Anna, Lotten, min förläggare Eva och Sanna som jag pallade äpplen med när jag var sex år. Typ.
Det var så sjukt roligt!
Jag hade värk i kinderna, värk.
Jag tror att vi ägde det där stället igår.
Jag tror också att jag drack en drink för mycket.
Hörde mig själv på radion igår kväll.
Lite knepigt, kände inte riktigt igen mig själv.
Rösten var så… mörk.
Kändes också overkligt att höra om min uppväxt; det låter helt absurt.
Men annars var jag nöjd, jag tycker att det var ett fint program.
Valborg, ännu en tradition att inte uppmärksamma.
Nåja, vi brukar stå på allmänningen utanför grannens tomt och elda, dricka öl ur burk och grilla om det inte regnar.
Det regnar alltid.
Imorgon bör ni kunna höra mig i radion 22.00 och några timmar framåt.
Var på Södra Teatern igår.
Jag köpte biljetter för hundra år sen men igår, en kvart innan vi skulle gå, och jag precis kommit från akupunktören och bara ville dö under soffan istället för att släpa mig till Södra Teatern, så pushade mannen mig så att vi kom iväg.
Tack.
Verkligen, tack för det. Underbara Mia Skäringer!
Och så satt jag framför Hillevi Wahl, bakom Bengt Olsson och två rader från Gösta Ekman, men jag var skitful igår så jag hälsade inte.
Jag skrev en bok en gång.
Faktum är att jag hade ett förlag som varje vecka läste och ba iii, ooooo, gud vad bra, gud vad roligt, fan vad du är bra!
Faktum är att dom skulle ge ut boken; jag fick allt presenterat, allt, utom ett kontrakt.
Sen visade det sig att förlagschefen inte var någon chef, utan en tillförordnad chef utan mandat att ta beslut om utgivningar. Så det blev inget.
Jag var ganska sur, typ hatade den där tillförordnade chefen lite lätt.
Kalla mig gärna… bitter.
Men så sa någon, eller faktiskt flera, något.
– Hade det inte varit för deras enorma feedback varje vecka så hade du kanske aldrig slutfört den där boken, det är i alla fall 370 jävligt peppade sidor.
Det är ju väldigt sant.
Jag såg det inte då, ville inte se det då, men jag skrev mellan 11 och 16 sidor varje dag – för att dom peppade mig.
Så.
Nu ska jag peppa mig själv.
Förra veckan lovade jag nämligen att lämna i ett råmanus den 8 juni till förlaget.
Assa brassa mandelmassa!
Jag vill höra datorn rassla!
Sandra! Sandra! Sandra!
Varför, varför, envisas vuxna med att kalla mig lilla gumman?
Vad är det hos mig som lockar fram dom orden?
Vad signalerar jag?
Jag är 37 år, är gift, har två barn, bil, båt, hund, dammråttor, aktieportfölj, bostadsrätt, sommarställen, och gråa hår.
Jag har överlevt min barndom, pluggat, jobbat, skrivit fem böcker, jag föreläser, ska vara gästlärare på Socialhögskolan och anser mig vara rätt klar över vem jag är och varför jag är det, och därför smakar lilla gumman jävligt illa.
Det finns ingenting positivt i att kalla någon det – jag säger det inte ens till hunden när hon har spytt upp en hårboll.
Uppdaterad
I vilket sammanhang sker då detta?
När som.
“Hej lilla gumman!” eller “Men lilla gumman!”.
Jag bara dör. DÖR.
Jag sa en gång, efter att jag sett Denise Rudberg på tv, att jag ville ha en egen Denise Rudberg som jag kunde ha i min ficka.
Idag träffade jag Michael Nyqvist under en radioprograminspelning.
Nu känner jag likadant.
Jag vill ha en egen Michael Nyqvist, och han kan få ligga i den högra fickan, alldeles bredvid min iPhone.
Engagemang. Sug på det ordet.
Intresse.
Alltså, folk brinner för så mycket idag.
Intressen blir till hobbys som blir till jobb.
Folk talar sig varma för, har middagar och möten för och brinner ännu mer.
Jag undrar när jag slutade brinna.
När gick det över? När tappade jag liksom… intresset?
Och, eller, men – jag kanske aldrig har börjat.
Stack in näsan i Levis store på Smålandsgatan, det var en midjekort militärjacka med puffärm som lockade, men vände när jag såg att den var i bolero-style.
Då kommer butiksbiträdet, han killen med kedja på jeansen, kängor på fötterna, svart och vit rutig skjorta och spretigt snyggt hår.
- Tjenare.
Och jag, i min kappa från Marc O´Polo, höga stövlar från Fiorentini Baker, stor fluffig sjal i svagt gråa rutor runt halsen och shoppingkassar från NK och Mathilde sådär tantigt slängda över vänster handled, blir glad över uppmärksamheten och svarar med en fot utanför dörren och tre tuppar i halsen.
- TjEnA!
Sen ville jag bara dö.
Hittade Henrika hos Kajsa Ingemarsson.
Hej lycka.
Tack Kajsa.
Det är bloggträffar och twitterträffar till höger och vänster och jag blir bara… blockerad.
Funderar på om det är jag som missat något här, att det är det allt går ut på: att träffas.
Jag pallar inte det.
Jag har barn som behöver skjuts till aktiviteter, jag har en bok att redigera, jag har vänner jag inte hinner träffa, badkar som ska skuras, hund som ska rastas, tvätt som ska vikas och för övrigt försöker jag leva ett liv.
På tisdag kväll ska jag på släppfest för en bok, vilket inte var självklart. Men – tjoho – det funkar.
Det glädjer mig. Tjejen har bjudit in mig tre gånger tidigare och jag har inte lyckats få ihop det en enda gång.
Jag brukar säga “tack för inbjudan, fråga gärna igen”, för det vill jag gärna.
Nån gång måste det ju klaffa.
Men.
Att lägga min tid på att trava runt på alla dessa stora blogg- och twitterträffar runt om i stan, nej, det gör jag bara inte. Jag försöker vårda dom vänskapsrelationer jag redan har, istället för att skaffa nya vänner.
Ha.
Hunden tyckte att vi skulle gå ut klockan 03.02 i morse – igen, men nej tack.
Jag tryckte in fingrarna i öronen och puffade bort henne.
Den går jag inte på igen. (Stod i nattlinne, UGGs och täckjacka på gatan i går morse 03.06 bara för att se henne köra ner huvudet i en snödriva och fnissa högt.)
I alla fall.
Vi gjorde morgonkissåbajs vid 7 och tog sedan en timmes promenad i vintern.
Köpte dagens första latte på Pixel och lyckades sedan trassla in nycklarna i kopplet som trasslade in sig i vanten som tappade taget om latten.
Sen skurade jag golvet och gick för att köpa ny latte.
Då kom det fram en kvinna i grön skogshuggarfleece.
Hon: Får jag bara fråga en sak, har du bråttom?
Jag: Eh…
Hon: Ska du iväg eller kan jag bara få fota dig och hunden när ni är ute och går?
Jag: Det går väl… bra.
Hon: Jag plåtar för en hundsporttidning och när jag såg din Kooiker tänkte jag att det blir perfekt.
Jag: Det är inte min hund, men det kanske inte spelar någon roll.
Hon: Nej, men om du har tid alltså?
Jag: Ja, jo. Jag sitter här uppe så det är lugnt.
Hon: På kontorslandskapet?
Jag: Ja.
Hon: Jag försökte få rum där men det var sån kö. Jaha, vad gör du där?
Jag: Eh. Hm. Jag skriver. Böcker.
Hon: Gör du!? Är du känd?
Jag: He. Nej, men jag kanske blir.
Hon: Vad har du skrivit?
Jag: En självbiografi och en roman som kommer ut i maj.
Hon: Vad heter du?
Jag: Sandra Gustafsson.
Hon: Känner inte igen. Men jag har en kompis i Tyskland som frågade mig om jag visste vem Sandra Gustafsson var och jag hade ju ingen aning. Jaja. Ska vi plåta då?
Vi gick fram och tillbaka och hon låg på marken och fotade.
Nu sover hunden igen och min latte är slut. Igen.
Oh, idag har det burits saker in i bilar och det har lämnats saker till återvinningsstationen.
Träffat så mycket trevligt folk överallt – alla var så vänliga.
Kanske för att jag är ful idag?
Jag köpte en stor påse blandgodis och när jag ätit min ensam (boring) middag ska jag se på film.
I morgon lämnar jag Österlen tidigt, men det blir med ett leende den här gången. Kärlek.
Men herregud, hur kunde jag på något sätt tycka att det var en bra idé att dricka en massa vin igår?
Jag kände verkligen hur roomservicetjejen fick slå sig fram genom ångorna med frukostbrickan.
Men det var kul igår, så egentligen har jag inga andra problem förutom att mitt högerröra desperat skriker efter tops.
Middagen var skittrevlig rent ut sagt.
Det var Varg, Simon, Pelle, Ming, Doreen, Tommy, Pernilla och Karin från KAP, fyra-fem pers från förlaget samt killen som satt bredvid Doreen, han som jag inte kommer ihåg namnet på.
Och jo, en man som var kock men jobbade med På spåret var också där.
Och nej, jag kommer faktiskt inte ihåg vad han heter.
Heller.
Det blev intressanta och armviftande diskussioner och vad det var trevligt.
Det blev också väldigt sent.
Och jag ska vara väldigt mycket ute från det här rummet om en timme och trettiofem minuter eftersom mitt tåg går tolv nånting.
Så. Nu vill jag att ni läser första meningen igen.
Klockan 12.00 idag var det Twittermöte i monter B04:52.
SvB kom dit och fotade och vi andra… twittrade.
Alla utom Linda som gjorde nåt annat.
Övriga på bilderna är bl a Mattias, Petra och Niclas.
Jag har yrat omkring idag och hälsat på folk, pratat med folk, ätit och druckit men dagens behållning är: ta-daaaa: Johan Bävman och hans bok Albino i skuggan av solen.
Jag fattar inte att den inte finns i bokhandeln!
Kom igen! Det är ett utsökt fotoprojekt.
Läs mer i Sydsvenskan, Sydsvenskan igen, och i Kamera & bild.
Finns att köpa i monter D06:20 på bokmässan.
Jag pratade med Lotten och hennes djefla man (jo Olle, gengren heter Psykologisk spänningsroman) sa hej till IT-mamman och Översättarhelena samt kramade Studiomannen.
Det gör inget, för vi hittar aldrig några strumpor hemma hos i alla fall.
Är det höst ska man ha strumpor.
Jag var i city igår och tog en sväng in på Odd Molly.
Vilken. Besvikelse.
Märklig lokal och alldeles för lite kläder.
Personalen var ung (jätteung alltså) och inte direkt i säljartagen.
Dom verkade ha skittråkigt på jobbet.
Jag frågade efter Elnette-hårsprayen som fått design av Odd Molly.
- Säljer ni den där hårsprayen här?
- Ja.
- Okej… kan jag få en sån?
- Vill du ha en sån flaska?
- Ja-aa.
- Ja. Den är jättebra, verkligen. Den är… bra.
Men den ÄR inte bra!
Jag sprayade lite i luggen igår kväll bara för att testa (jag har annars en Fructishårspray som drar till sig bananflugor) och hela familjen skrek åt mig.
- VAD GÖR DU?!
- VAD ÄR DET SOM LUKTAR?!
- GASLARM!
- VAFANHARDUGJORT?!
Jävla Odd Molly.
Jävla strumpor.
Oprah presenterar ofta sina gäster med “min väldigt goda vän XXX”.
Det är trevligt.
Men det blir förvirrande när hon säger samma sak om femton personer.
Hur kan alla vara “väldigt/bästa/roligaste godaste/bästa vännen”?
Jag känner en tjej som är likadan, på en stor fest presenterade hon alla runt bordet och jag tror att vi var nio stycken som var “bästa vännen”.
Vad betyder det?
Att hennes hjärta är stort och generöst och har plats för alla?
Jag är gärna någons bästa vän.
Men exakt vad betyder det?
Jag har en person (förutom Mannen) som är mig riktigt nära, som jag kan gråta med och prata om allt med. Hon heter Sanna och vi har känt varandra i över 30 år.
Hon kan driva mig till vansinne med sin klarsynthet, sina svidande kommentarer och brutala ärlighet, men det finns något annat, en grundkärlek som är riktigt stark.
Jag vet vem jag är med henne.
Uppdaterad
En kommentar:
Haha! Först älskar du givmilt både Anja och Mia Skäringer och sedan ifrågasätter du Oprahs “min väldigt goda vän XXX” presentation. Det tyckte jag var väldans skoj!
Svar: jag säger att jag älskar, men jag sätter inga etiketter på folk, ser du skillnaden?
Skrev ett inlägg om vad som händer just nu.
I mitt liv. Vid sidan om och intill.
Men jag kunde inte posta det. Det kan användas mot någon, jag har ju ingen koll på alla som läser här.
Det känns inte helt kul.
Det känns inte helt kul att det skulle kunna användas mot någon.
Jävla människa.
I helgen träffade jag folk jag tycker om.
Blev serverad mat och vin, fick ett myggbett på höger ögonlock och somnade ganska berusad.
I alla fall.
Micke, en kille jag träffade våren -06, brukar läsa bloggen.
Han sa något igår.
Han sa att jag känner inte riktigt igen dig i bloggen. Alltså, du är rolig, det är du i vanliga fall också, men i bloggen så framstår du som väldigt fåfäng och…så.
Typ.
Jag fann det verkligen intressant.
Och… ja. Intressant.
Vi umgås mycket, reser ihop, pratar, äter – ja vi känner varandra.
Men han känner inte igen mig här.
Intressant.
Ja ja ja.
Jag ger mig.
Jag svettades idag.
I vattnet.
Det var asjobbigt!
Så släpper vi det ämnet.
Har idag utfört något som kallas för taktik-solning.
Meningen är att rotera på solsängen för att bli lika brun överallt.
Men det kan ju inte vara meningen att jag ska behöva göra så här!
Hur kommer det sig att alla andra (nåja, några få) lyckas få en solbränna där det ser ut som om de hängt över en öppen låga några timmar.
Och fått en superjämn bränna.
Som ett helstekt lamm.
Eller en gris kanske.
I allafall insåg jag imorse att på sidorna fattades liksom solbrännan.
Varpå jag legat halvt på sidan idag.
Fy fan vad jobbigt!
Kramp i höften fick jag!
Det har jag aldrig haft tidigare.
Inte ens när jag födde barn.
Tror jag.
Fast det mesta krampade då i och för sig.
Nåja, åter till solningen.
Nu, efter en dag med mystiska sendrag och diffusa kramper i hopp om att få en jämn solbränna, inser jag att problemet nog ligger på en annan nivå:
det måste fattas pigment där.
Och då spelar det ju ingen roll hur mycket jag vänder mig stup i kvarten.
Jag kommer bara bli brun lite här och där.
Det är mitt öde.
Fast jag är skitbrun nu!
Eller…inte skitbrun kanske.
Utan mer som en pepparkaka.
Och då är jag nöjd.
Då försvinner mina märkliga påsar under ögonen som dykt upp senaste…året?
I morgon ska jag och lillebror ta en liten promenad på en timme till Los Christianos där vi var i januari. Storebror planterade solrosfrön i en rabatt där och nu måste vi ta reda på om det blev något.
Vi får se i morgon.
Angående önskemål om bilder härifrån så säger jag bara:
Yeah right.
Hur då??
Nu ska vi spela poker och äta chokladpinnar!
Så hände det igen.
Jag blev utsatt för skrikande bebisar.
Jag och min farmor såg Andy Warhol´s kopparfärgs-piss tavlor och fortsatte vidare till Blå Porten för att äta lunch. Det hade några till.
Några femton småbarnsmammor.
Samtidigt.
Redan på väg in genom dörren började jag ana oråd.
“Vänligen lämna barnvagnen utanför matsalen”.
Hm.
Efter att ha armbågat oss till två platser bredvid varandra satte vi oss för att äta och prata om livet.
Fel. Vi f-ö-r-s-ö-k-t-e prata.
Och det var fan inte lätt!
Var det inte Pelle vid bordet bakom som hade tuttångest så var det Kajsa vid bordet bredvid som inte gillade morotskaka.
Och farmor som är 81 år med begynnande taskig hörsel konstaterade syrligt att “här var det inte lätt att få en syl i vädret…”
Jag nickade trött och stirrade på alla bebisar med randiga tröjor och undrade om det inte skulle gå att doppa servetten i någons vin och ge dom att snutta på.Vaddå??
Så gjorde man förr i tiden. Minsann.
Så vad har hänt med mina moderskänslor som ömmat så för allt litet som inte kunnat gå på egna ben?
Jag, som har blivit tårögd bara av att känna doften av bebishår, vill plötsligt skrika håll käften för att jag inte kan prata med farmor i lugn och ro.
Mina egna barn är mer inne i brottningsstadiet, vilket inte innebär så mycket ljud, utan mera pust och stön. Och jag som verkligen tycker att barn är livets gåva och … vad har hänt med mig?
Jag vill inte bli en sur gammal kärring som byter krog för att småbarnsmammorna sitter med tuttarna i vädret och torkar spyor med halsduken.
Jag har ju varit en av dom!
Två gånger dessutom och jävlar vad stolt jag var.
Sen att amningskuporna vandrade i bh:n och satte sig på axlarna, vad gjorde det?
Jag var mamma och vacker även om jag inte luktade så gott.
Doften av intorkad bröstmjölk kommer jag aldrig att glömma.
Inte min man heller för den delen.
Så när övergick denna småbarnsförälskelse till hat?
När de egna blev relativt självgående och mitt eviga vakande inte längre behövs?
Tankarna flyger runt i mitt huvud när jag ser hur dessa nya mammor försöka tillfredsställa sina barn.
“Men för i helvete! Det är väl bara att lyfta upp ungen, han vill kramas, inte gunga…jaha! Titta, nu kom lunchen upp, jag visste det. Jävla amatör…”
Det finns bara en lösning på det här – jag och farmor får helt enkelt gå en kurs i teckenspråk.
Klockan 13.00 skulle jag vara i den ruffiga biljardlokalen för att vara med i en kommande SVT-produktion.
Har aldrig gjort något sådant tidigare och fick höra att det kunde ta lite tid. Det var sagt att vi skulle vara klara 17.30, så jag tog med en gigantisk bok.
Min roll?
Okej, filmstjärna och filmstjärna… statist då.
Som sagt, jag klev in genom dörren klockan ett och satt sedan och tittade på produktionsteamet som yrade omkring.
Emellanåt läste jag min bok. Ibland kom det en kille (som jag väljer att här kalla Slaven) och informerade oss om att vi måste vara TYSTA när de filmade och att vi skulle lägga våra väskor och jackor DÄR när dom ska filma HÄR och sedan får ni gå UT och röka och glöm inte att stänga AV mobilen.
De filmade i ett intilliggande rum och jag undrade vilken skådis som var där inne.Fantiserade lite.
Tänk om det var Mikael Persbrandt…nice.
Det skulle vara en thriller, och han är ju van att spela buse.
Eller så kanske det kunde vara Rolf Lassgård, hyfsad pondus!
Och vilken karisma.
Men shit!
Det kanske är en tjej. Hm.Vem skulle det kunna vara?
Alexandra Rappaport… eller nu vet jag, Regina Lund så klart!
Klockan segade sig fram till två och mina knän började stelna i sitt läge.Inget kaffe blev man bjuden på heller.
Nähä.
Plötsligt hör jag en röst jag känner igen.
Jasså var det HAN…Daniel Larsson, som jag sett i “Spung”, “Syskonsalt” och “Mio min Mio”.
Så det var han som filmade i det hemliga rummet.
Gåtan var löst.Hur skulle jag nu fördriva tiden?
När någon i teamet skulle äta så ropade de på Slaven.
“Slaven! Slaaaaven!”
“Ja!”
“Fyra stora sushi, vi äter här!” Slaven skuttade iväg och köpte mat.
Under tiden sitter jag och kikar på Daniel Larsson som spelar lite biljard.Efter en stund kommer han strosande till vår lilla statisthörna.
“Hej, välkomna” säger han, ler och smyger tillbaka till sitt biljardbord.
Vi i hörnan sneglar ointresserat och nickar lojt.
Vi är INTE imponerade.
Inte alls.
Och jag har absolut inte lust att berätta hur mycket jag uppskattade honom i “Spung” och framför allt i “Syskonsalt”.
Jag är så ointresserad så jag tittar knappt upp när han kommer och hälsar.ARGH!Vad gör jag?!
Hur kan jag vara så jävla dum att inte hälsa tillbaka?
Jag kan ju inte skylla på att jag är hemlig och viktigt eller nåt annat divigt.Nej, jag blev bara ställd och stressad och nervös och…
Herregud vilken tur att det inte var Mikael Persbrandt.Då hade jag säkert svimmat eller spytt eller ramlat av stolen.
Typ.
Zzzzzz…Klockan är halv tre, vilket innebär att jag suttit still på en stol och varit tyst i en och en halv timme.
Ovanligt.Mina fötter trivs inte i de svarta stövlarna jag dragit på mig.
“Inga grälla färger, sätt på dig det du skulle välja om du skulle spela biljard en kväll.”Jag brukar i och för sig inte knalla omkring i svarta stövlar på det sättet.
Typ väldigt sällan.
Men jag tänkte att det skulle se bättre ut på TV med svarta stövlar, liksom.Precis som att någon där skulle vara intresserade av vad jag har på mina fötter inser jag nu och förbannar mig själv.
Jag vill ha mina gympadojor!
Nu kommer Slaven tillbaka.Det riggas för inspelning där vi sitter.Sladdar viras på golvet runt våra fötter ochkamerautrustning bärs in.Han ställer sig framför oss igen.
“Hör på, nu är det er tur. Ni ska spela biljard, på LÅTSAS, okej? Jag kommer att dela in er två och två…”
Han delar in alla utom mig.
Ingen panik.
Jag sitter så bra.
Det var väl fyra hundra jag skulle få för det här va?
Nu pekar han på mig med hela handen.
“Och så DU och …DU.”Han vänder sig mot en yngre, latinokille i vit keps.Hip hop don´t stop, tänker jag.Ska vi se ut som ett par menar han?
Vi blir visade till ett biljardbord längs med ena väggen.
Det händer inte mycket så vi småpratar lite med varandra.Och då händer följande:
Viktig person A stannar några meter ifrån mig och säger till Viktig person B:
“Har du sett Slaven?”
“Nej, vadårå?”
“Han måste säga till att statisterna ska vara tysta, vi ska repa Daniels scen nu.”
“Jaha, nä jag har inte sett honom.”
“Slaven! Slaaaven!”Nu kommer han småspringande, säkert från ett toalett besök.
“Ja, jag är här!”Han stannar alldeles framför mig och pratar nu med Viktig person A.
“Vi ska repa Daniels scen nu, så du får säga till statisterna att de måste vara knäpptysta.”
“Absolut, självklart!”
“Jag menar, dom måste stå helt stilla också, för vi ska ta upp ljudet sen, okej?”
“Absolut, jag säger till dom!”Han vänder sig mot vårt biljardbord och upprepar allt som Viktig person A har sagt.Jag låtsas nyinformerad och har bara lust att lyfta upp honom i famnen och säga”lilla gubben, hoppas att du får bra betalt, men det kan du ju inte få för du är SLAV här, om du inte har märkt det.”
Vilket konstigt system de har, kan hon inte säga till oss själv? Nänä, hon vill inte beblanda sig med oss vanliga, dödliga …
Och sen får vi vänta.Igen. Men så plötsligt händer det.
“Så där alla statister, då är det er tur! Ni gör INGENTING förens ni hör han i grå tröja säga KÖR, okej?”
Vi har fått ett biljardbord som ligger till så att kameran åker precis framför oss för att sedan zooma in Daniel Larsson med kompis som går genom lokalen.Vad jag fick göra i scenen?
Inte så mycket.Jag står med en biljardkö i händerna och ser intresserad ut av bollarna på bordet.
Tre omtagningar, en ljudupptagning av skådisarna och trettio minuter senare ropar Slaven och klappar i händerna:
“Då tackar vi alla statister för idag, det är klart, ni kan gå nu!”
Jag och latinon stirrar på varandra.
Klart?
Men klockan är ju bara tre…Jaha.
Det var min insats i den thrillern.
Biljardköhållare.
I trettio minuter.
(Maila för autograf, var inte blyga nu.)
Vad tycker vi om det här då?
Hittade honom i DN imorse.
Tänk att släpa omkring på
Bruce Springsteen hela livet.
När tänker jag efter så…nope.
Själv har jag en liten slinga runt
höger ankel. Funderade i tio (10) år
innan den kom dit.
Och under de tio åren hade jag
en läderrem på samma ställe.
För att vänja mig.
Smart va?
En vän till mig har tatuerat
in sina söners namn och födelsedata
på ena armen.Men det är väl riktigt gulligt!
Vilken kärleksförklaring.
Jag menar – det är inte
så ofta man gör slut med sina barn.
Brukar väl mer vara tvärtom.
Och jag är bara glad att jag inte har
min pappas namn på armen.
Gunnar
Helt galet!
Hittade den här annonsen i DN
i morse och har nu fått huvudbry.
Kan någon förklara för mig vad som kännetecknar en
MOGEN MÄNNISKA ?
Kanske är det en människa som inte är så hård,
utan lite mer…mjuk liksom.
Som känns bra att klämma på.
Eller någon som är lite gul i hyn.
Och när man är en MOGEN människa,
har man tagit sig till MITTEN AV LIVET då?
Men hur vet man att man är mitt i livet?
Då måste man väl först veta när man ska dö.
Typ.
Och måste man vara mogen, aktiv och
nyfiken på samma gång?
Om jag bara är nyfiken får jag inte komma då…
Copyright © 2010, | Sandra Gustafsson blogg is proudly powered by WordPress All rights Reserved | Theme by Ryan McNair