Och då, när jag diskade upp fikaporslinet, slog det mig att 11-åringen är lika gammal som jag var när jag tvångsomhändertogs för andra och sista gången.
Maskrosungen aka Mælkebøttebarnet
10/02/22 – 09:36
Innan boken släpptes i Sverige, kontaktade ett dansk förlag mitt svenska förlag och meddelade att man ville översätta boken och ge ut den i Danmark.
Då hade jag själv utlandsrättigheterna och fick ett förskott på 40 000 DKR.
Sen hände väl ingenting.
Jo, boken släpptes men det blev tyst.
Jag frågade om det skrevs något om den, om dom gjorde någon reklam, någonting.
“Det præmære oplag går til klub, og her har vi et stort og flot medlemsblad der omtaler bogen.
I detail har vi haft bogen med på en salgstur, hvorefter vores sælgere fortæller om den til de forskellige boghandlere”.
Det lät bra.
Sen fick jag ett mail där dom meddelade att man glömt trycka bilderna i boken.
Var man med i bokklubben fick man med ett separat häfte med bilderna, köpte man boken ute i handeln fick man inga bilder.
Det var ju… synd. Men vad skulle jag göra, stämma dom?
Jag har hört av mig med jämna mellanrum och frågat om försäljning, PR, artiklar, visat mina egna länkar etc.
Deras svar: Med hensyn til den danske udgave, så sælger den stille og roligt.
Pocketen var planerad till hösten -09, men har fortfarande inte kommit.
Nu fick jag ett brev där dom kallar mig Hanna Svensson och vidare berättar att dom ska rea ut resten av dom inbundna eftersom dom planerar att lägga ner bokklubben True Life.
Vi snackar 4100 ex.
Det är ju skitboring att dom går back på boken, kanske inte underlättar inför en eventuell dansk utgåva på kommande roman.
Så.
Jag vet inte.
Läser hos Kajsa Ingemarsson att byte av förlag i Tyskland ökade på hennes försäljning, så det kanske inte har med att göra om man har en agent eller inte.
Vill du köpa den danska utgåvan klickar du här.
Debutant?
10/02/08 – 10:39
Jag har ju skrivit en psykologisk spänningsroman som kommer ut den 14 maj.
Jag ska således skriva ett debutantporträtt till en annons i Svensk Bokhandel där sommarböckerna presenteras.
Vi tar det igen: debutantporträtt.
Så enligt diverse mystiska regler så räknas inte en självbiografi som en … bok?
Och inte den här heller?
Uppdaterad
Jo, det gör det – nu.
Men när Maskrosungen skulle ges ut fick jag inte, vilket jag hade glömt, vara med i SVB med mitt debutantporträtt, för att jag skulle ge ut en “fackbok” (fattar inte hur den kan gå under den genren) men nu har – håll i er nu – reglerna ändrats.
Nu får jag inte vara med i år heller, eftersom jag redan har skrivit två böcker…
Hej moment 22.
Barnombudet myser
10/01/15 – 09:14
Sara aka Hedgehog in a storm aka Västerås barnombud har fredagsmys.
Trevligt, trevligt.
Saker blir ju aldrig som man tänkt sig
10/01/13 – 14:58
Det här med hund.
Alltså… jag vet inte.
Som jag har tjatat hemma, som jag har tjatat I tell you.
Eller det kan ni ju fråga Mannen om. Hans öron blöder.
Senast i fredags tjafsade vi (jo, det är sant) om en hunds vara eller icke vara.
Det blev icke tyckte Mannen.
Dagen efter får jag höra om Anni.
Men nu, dag fyra så känns det nja.
Är det så här det är att ha hund?
Så här mycket promenader, hundhår och promenader och hundhår.
Jag vet inte som sagt.
I samma veva som jag sa det till Mannen, släppte jag en liten tanke på att sluta föreläsa.
Varför det, undrade Mannen.
Jag vet inte. Det bara kändes som att det är… stopp.
Då, vet ni vad han gör, han skyller på hunden. SKYLLER PÅ HUNDEN.
Jaja, jag vet att jag skyller mina fisar på hunden men att skylla mitt eventuella föreläsningsstopp på den där lilla plutten, det är ju… det är ju… det är ju fan smart.
Eller jag vet inte.
Föreläsningen i Malmö
09/12/17 – 11:58
Tyvärr, verkligen, kom jag inte iväg till Malmö Högskola och min föreläsning där.
Först var planet (avgång 10.15) en timme försenat, sen kunde det inte lyfta från Malmö för att en dörr hade frusit fast; nytt besked skulle komma 11.00, sen 11.20 och då hade planet precis lyft från Malmö och vår avgång från Bromma beräknades till 12.20, sen 12.35 – då gav jag upp.
Tiden att föreläsa äts upp av flyg och transfer; bara en massa resa utan att jag hinner göra det jag ska.
Jag hoppas vi kan lösa det hela genom att jag kommer nästa termin istället.
Planering och så är det jul snart
09/12/10 – 09:56
Jag går igenom min föreläsning inför Åre på måndag.
Uppdaterar en del statistik (lugn; jag använder mig bara av det i några minuter, sen pratar jag bara känslor ur barnets perspektiv) och kollar att alla bilder ligger i ordning.
Kollar att alla bokningar ligger där dom ska, typ i min väska.
Får en liten, liten panik över det faktum att det snart är jul. JUL.
Vad hände? Jag låg ju på bryggan och pillade mig naveln härom dan liksom.
(Så våren är på intågande och sommaren efter det. Det är bra.)
Vände hemåt igen på 10-åringens och min morgonpromenad (till skolan) för jag bara stod inte ut med hans… gnäll.
Han: Jag har ont i foten… *går myrsteg*
Jag: Då är det bäst att du tar bussen så att du kommer i tid.
Han: Nä, jag vill inte. Då får jag väl komma för sent.
Jag: Det är respektlöst mot dina klasskompisar, jag tycker inte att man gör så.
Han: Nähä.
Jag: Så… kan du öka på lite eller ta bussen?
Han: Näe. Det tänker jag inte.
Jag: Vet du – jag blir riktigt irriterad på dig när du säger så. Jag känner att jag inte har lust att gå här med dig om du ska gnälla över onda fötter utan att lösa det. Du får faktiskt komma för sent själv, jag ställer inte upp på det här. Jag går hem igen.
Jag vände hemåt i regnet, ringde skolan och sa att han var på väg men tyvärr skulle bli sen.
(Vi kommer att vara på speaking terms igen; ska ses efter skolan för att inhandla luciakläder; han ska sjunga två verser solo på stalledräng och hans YO-utstyrsel ska svepas in.)
Känner mig handlingskraftig (har ingenting med min benstomme att göra) och lite på hugget.
Jo, nu kan det se ut som att jag inte bryr mig foten, men hans onda fot är en följetong efter en hysterisk träningsvecka. Jag bryr mig jättemycket om hans fot – och om honom.
Jag, en hjälte
09/11/24 – 10:32
En isabella skriver en kommentar till artikeln:
“jag trodde alla visste vid det här laget att även socialtjänsten är lat och sig själv närmast de ägnar så mycket tid åt de lätthanterliga lättkuvade fallen att de aldrig får tid med de svåra fallen då skyller de på bristande tid och bristande resurser socialtjänsten lider svårt av prestigsjukan som är en värre farsot än svininfluensan för alla inblandade den går aldrig över och har funnits så länge människan funnits de som är mest utsatta för farsoten prestig sjukan är myndighets personer som går över lik för att altid få rätt i slutändan tror ni mig inte så läs maskrosungen av sandra gustafsson eller vi har ju hemligheter i den här familjen av therese eriksson två unga hjältar som fick ta konsekvenserna och ansvaret när hela vuxen värden och socialtjänsten svek“.
Om sorg
09/09/21 – 08:52
Bloggvärldsbloggen har sorg som veckans tema.
Jag har plockat ut ett stycke ur boken Maskrosungen som beskriver den största sorgen i mitt liv.
Max var fyra år och hans pappa var sjuk och grät i hallen.
När barnen hade lagt sig ringde jag till Dicks pappa Jean och
bad honom komma. Vi grät och pratade om vartannat.
Han visste inte mer än vi om MS. En gång hade han träffat en
man i rullstol som knappt kunde röra sig. Han hade haft MS.
Minnet av mannen fick Jean att skaka av gråt. Det var för mycket att ta in.
Den natten var hemsk.
Och underbar.
Dick och jag höll om varandra så nära, så nära.
Jag ville krypa in under hans skinn.
Skräcken var brutal och ordlös, det som hotade oss hade ett
namn som inte sa oss någonting. Men det var någonting som
ville ta honom ifrån mig.
Jag var arg och kände en gränslös sorg. Skulle han dö?
Vi låg tätt hopslingrade hela natten, jag ville höra hans hjärtas
slag och känna hans hud mot min.
Han var min, bara min.Dagen efter skulle jag lämna Max på dagis och i bilen på väg dit
bröt jag ihop. Personalen fick ta hand om oss. Max ögon var
stora som tefat och jag försökte skakande förklara. Jag grät och
dagisfröken grät och vi kramades länge i hallen den morgonen.När jag kom hem igen plockade Dick fram en väska som han
hade fått med sig från sjukhuset kvällen före: information om
bromsmediciner och en videofilm som visade MS-sjuka på ett
behandlingshem.
MS-sjuka i rullstol.
MS-sjuka som matades.
MS-sjuka som lyftes ner i en bassäng.
Vi slutade titta.
I en folder stod det hur stor självmordsrisken var i procent vilket
jag tyckte var mycket märkligt.Jag tänkte stilla att ”det där är inget han kommer att tänka på,
det ligger inte i hans natur, han är inte sån”.
Dick skrockade lite åt det men sa samtidigt att ”det var ju inte
så jävla kul att veta”.
Vi åkte till biblioteket för att läsa mer. Sam låg i vagnen och
vi bad om hjälp vid informationsdisken för att hitta rätt. Sedan
satt vi bredvid varandra och läste om det som tagit över våra liv.
Ögonen tårades när vi läste det värsta.… sjukdom i centrala nervsystemet med okänd orsak. Kännetecknas
av sönderfall av nervtrådar och deras myelinskidor, med
ärrbildning och funktionsrubbningar som följd, t.ex. synrubbningar,
skakningar, förlamning …Dagarna som följde var svåra. Dick ville inte gå upp ur sängen.
”Varför då, jag ska snart dö i alla fall.”
Hans ord rev sönder mitt inre. Paniken smög sig på mig och
min hjärna kopplade om sig till överlevnad. Jag slet fram lådor
med osorterade fotografier, satte på en cd och plockade fram
tomma fotoalbum.
”Nu ska vi göra i ordning dom här och när vi blir hungriga
hämtar jag pizza.”
Vi turades om att gråta, bära på Sam och titta på kort. Trots
alla tårar hade jag dragit ner en mental rullgardin, det här var
bara för mycket. Jag kämpade för att stå på fötterna. Helst av allt
ville jag skrika, springa runt som en galning och slå på någon så
att det som plågade mig fick ett ansikte. Jag ringde farmor och
berättade om sjukdomsdiagnosen. Hennes svar förvånade mig.
”Men han har väl försäkring?”
”Va?”
”Han har väl en försäkring?”
”Ja … jo … det tror jag. Men är det viktigt eller?”
”Ja, det är nu det behövs. Men du, vad jobbigt för dig, verkligen.”
Jag hade inget att säga, det här gick över mitt förstånd. Hur
kunde hon vara så praktisk?
Jag ville ha kärlek, inte pappersarbete.Jag kämpade för att hålla i gång en vardag.
Jag var supermamman med superkrafterna som orkade hur
mycket som helst.
För att det skulle vara så lite fokus på det sjuka som möjligt.
För att barnen skulle ha det bra.
För att ha någonting att hålla mig fast vid.
Sorgen svepte över oss som stora vågor. Den kunde komma totalt utan förvarning när som helst.
Framför tv:n, i bilen, i mataffären.
En djup okontrollerad sorg som bara skulle ut.
Flera gånger låste jag in mig i badrummet och grät i handduken för att
inte skrämma Max. Uttrycket ”att skrika ut sin sorg” fick plötsligt en ny innebörd. Jag blev hes.
Tänkte att om jag bara fick ur mig det sista så kanske det skulle sluta göra ont.Även om vi förklarade varför vi var ledsna, var det svårt för Max att hantera när mamma och pappa grät om varandra. Vi hade honom i famnen när han var orolig. Strök honom över kinden, pratade med honom och lyssnade på hans frågor.
Vi försökte ge varandras sorg utrymme, inte bara prata med
varandra utan med våra vänner. Och samtidigt inse att ord inte alla
gånger var så viktiga.
En kram räckte långt vissa dagar.
Men ibland stod Dick inte ut med att jag rörde vid honom.
Han blev arg för att ”jag tyckte synd om honom” och sa att han inte ville bli klappad på som en hund, men samtidigt skrek hela hans väsen efter kärlek och närhet.Det gick någon vecka.
En kväll var Dick och Max på vinden och spelade bandy.
Morgonen efteråt ville Dick inte gå ur sängen.
Han sa att han hade valt ut en bjälke på vinden att hänga sig i.
Han hade sett den kvällen innan när de lekt där uppe.
”Ett rep, en pall och en flaska whisky, sen är det klart.”
Jag trodde inte mina öron. Det här kunde inte vara Dick.
Han som alltid varit så oförstående till personer som tagit sitt liv,
speciellt om de haft barn.
Jag påminde honom om det och då grät han.
”Jag vet! Men jag kan inte säga annat än hur jag känner, fattar
du? Jag vet inte om jag vill leva med det här, det gör så ont! Och
du – dig tänker jag på, vad blir det för liv med mig? Och varför
ska jag visa Sam vem jag är, hans pappa, jag kommer ändå inte
finnas till för honom!”
”Vet du, du behöver inte oroa dig för honom. Jag finns här för
honom och hans bror finns här. Ta hand om dig och när du
orkar, då finns han här för dig.”Vi grät den natten och höll om varandra så nära, och jag sa
som det var:
”Jag stannar hos dig oavsett om du står, sitter eller ligger – jag
älskar dig.”
Dagen därpå gick han runt i cirklar i vardagsrummet.
”Jag måste prata med nån, förstår du, nån som förstår mig,
nån som kan hjälpa mig, nån som vet vad det innebär att ha MS.
Jag klarar inte det här annars!”
Jag ringde i panik till den läkare som gett honom diagnosen,
men han sa bara det jag absolut inte ville höra.
”Det enda ni kan göra är att åka till psykakuten, så att han
kan få nåt lugnande.”
”Psykakuten?”
Dick skrek åt mig där han gick runt, runt, runt.
”Jag vill inte ha nåt jävla piller! Jag vill prata med nån!”
Min röst bröts när jag förtvivlat försökte övertala läkaren att
hjälpa oss.
”Men du förstår inte! Han är trettiofyra år och vill inte leva
längre, han går knappt upp ur sängen!”
Men det var lönlöst. Han pratade om bristen på hjälp inom
den sektorn och jag sa: ”Det skiter jag i, hjälp oss!” Jag var förtvivlad
och arg, hur kunde de bara lämna oss i sticket!
Han upprepade bara det han redan sagt, att det var väntetid och
att psykakuten var enda alternativet till dess.
Men Dick vägrade.
Så där fortsatte det och det kändes som om vi bara gick runt och väntade på någonting.
Ingenting.
Jag ville fråga Dick om han hade nya tankar på att ta sitt liv, men jag vågade inte.
Tänk om han sa ja. Jag ville inte veta, och han sa ingenting.
Jag var livrädd när vi åkte bil.
Undrade om han skulle krascha den även om vi satt i.
Jag höll mig i sätet och spände hela kroppen, försökte planera för bästa sätt att få stopp på bilen om jag skulle märka en tendens till att han skulle … göra något.
Det var absurt, jag vet, men han hade uttalat det förbjudna.
Han ville dö.
Och den smärta det gav mig satt som en tagg i
fingret och hur mycket jag än försökte ta bort den åkte den bara längre in.
Jag var vettskrämd och skitförbannad.Jag irrade omkring på NK:s parfymavdelning och pillade,
vred och vände på alla fina flaskor och små hylsor.
Jag köpte dyra krämer och knallröda läppstift som jag visste att jag aldrig skulle använda, men jag ville ha det där – just då.
Pengarna betydde ingenting och det här var mitt sätt att bevisa det.
Visakortet betalade för min ångest, sorg och ilska.
Jag ville bara ha tillbaka mitt liv.
Vårt liv.
Och min man.
Det fanns ingenting annat som betydde något.
Jag skulle gett vad som helst för att göra honom frisk.
Pappa, min pappa
09/09/07 – 11:19
Jag blir ledsen när jag tänker på honom idag.
Jag kan sakna det som var bra.
Det är nytt eftersom jag mest har varit arg.
Sviken, ledsen, förbannad och… lämnad.
Det var så, jag kände mig övergiven av den enda vuxna som skulle ta hand om mig.
Älska och ta hand om mig.
När jag hittade foton på pappa som barn efter att farmor dött så ville jag slita mitt hår.
Den lilla pojken på bilden skulle 56 år senare hittas död på soffan av sin mamma.
Ont.
Jag undrar om jag kunde gjort på något annat sätt i vår relation.
Något mer för honom, för mig – för oss.
Jag får samma svar nu som då.
Jag gjorde det enda jag kunde göra. Jag tog hand om mig själv.
Och jag tittar på bilden av min pappa idag och minns honom med kärlek.
Minns när han gjorde konster på gräsmattan, gick på händer, slog kullerbytta och skrattade så att han kiknade.
Minns hur han fick tårar i ögonen när vi lekte, att han kallade mig knoppis, att hans tröjor alltid luktade tobak och jag minns hans mjuka händer.
Jag minns.
Pappa är veckans tema på Bloggvärldsbloggen.
Här finns min text på temat Mamma.
Läs också Citronmuffins text om sin pappa.
“Nej va fan, dom måste ha räknat fel.”
09/08/28 – 14:44
Fick precis veta att min bok “Maskrosungen” (2006, pocket 2008), säljer ca 500 ex i månaden.
Alltså, jag blir… jag ler.
Det är skitkul. Och jag vill fira.
- BARN! MAMMA KÖPER BEN & JERRY IDAG! SÅ MYCKET NI ORKAR ÄTA!
Uppdaterad 1/9
Konstaterar att Maskrosungen låg på plats 9 på biografitopplistan igår.
Pricken över allt
09/07/30 – 21:01
Jag trodde att jag hade varit med om det mesta.
Ni vet vad jag menar.
Yada yada yada.
Men det här, det här tar priset.
Och inte bara det, det hjälper mig även i arbetet med att hitta musik till farmors begravning.
Jag som famlat i mörkret, tänkt febrilt men insåg att jag aldrig hört henne lyssna på musik.
People – I give you begravningar.se/musik
Suck och sorg
09/07/05 – 10:46
Benny Haag sa nåt riktigt dumt på 4:an i morse.
Det handlade om barn med alkoholiserade föräldrar som far extra (?) illa under sommaren då folk krökar till lite extra.
Barn som inte vågar lämna hemmet för att dom känner sig nödgade att ha koll på fulla föräldrar etc.
Tillbaka till Benny.
Nu citerar jag ur minnet:
Det är de här barnen som i vuxen ålder begår de här terrodåden som vi sedan sitter här och pratar om, det är de här barnen som tar ut sin besvikelse i vuxen ålder på det sättet.
Eh.
Alltså.
Jag får kalla kårar.
Tänk nu på alla dom barn som tittade på 4:an i morse.
Tänk på dom barn som faktiskt tror att det är vad man blir med missbrukande föräldrar; en dåre som begår terrordåd.
Tänk på alla dom barn som faktiskt tror att det är sant.
Snacka om att plantera en katastrof, en offerstämpel och hemska framtidsutsikter.
Benny, jag önskar att du istället hade talat om för dom här barnen hur bra dom är.
Att dom kan klara sig ur det här, att det finns hjälp att få.
Att deras föräldrars missbruk inte alltid behöver påverka deras framtid och vuxna liv.
Att det är okej att våga välja bort sina föräldrar och att alla dom barn som inte står ut måste våga skrika på hjälp.
Igen, igen och igen.
Det önskar jag att du hade sagt istället Benny.
Om avsaknaden av en mamma och om att överleva ändå
09/07/05 – 07:49
Jag har aldrig haft en mamma.
Jag känner det nu, starkt som fan.
Jag har aldrig haft en mamma.
Bloggvärldsbloggen hade “Mamma” som förra veckans tema.
Det där kan jag skriva om, min mamma.
Men det går ju inte.
Hon fanns ju inte – på riktigt.
Den mamman jag mötte var sjuk, den mamman jag beskriver i boken “Maskrosungen”.
Den mamman som inte orkade vara mamma.
Inte orkade finnas till, inte för mig, för sig eller ens för den här världen.
En mamma, dotter och kvinna som skapade egna världar där ingen annan fick komma in.
Ingen.
Jag kan inte säga att jag saknar henne.
Hon visade sig för lite för att jag ska kunna längta efter just henne, men jag saknar en mamma.
Kanske därför som jag har många äldre kvinnliga vänner?
Ett sorts omedvetet substitut.
Ett sätt för mig att få kvinnliga synsätt, kvinnliga intryck, kvinnliga tankar och kvinnliga kramar.
För jävlar vad jag har behövt det.
Vinden i håret och tröttheten
09/06/03 – 15:57
Idag hade jag definitivt behövt tvätta håret.
Jag gjorde inte det.
Jag kammade över istället.
Kammade över och sprayade och hur tänkte jag då liksom, det är storm ute idag.
Storm I tell you.
Och när jag upptäckte att håret var på alla andra ställen än där jag ville att det skulle vara och jag kände att shite, jag skulle verkligen behöva ringa till mamma och beklaga mig så kom jag på att jag inte har någon mamma.
Att kämpa emot för att det på något sätt ska se bättre ut någonstans
09/05/25 – 09:15
Jag vet inte vad jag ska tänka om det här längre.
Det här som i att jag anses ha klassiska utmattningssymtom.
Pratar med folk som ALLIHOP tycker att det är solklart att det här handlar om mitt förflutna.
Jag är inte alls överrens med detta folk.
I min värld gjorde jag en del taskiga val och planerade min vår åt helvete fel och jag… tog slut bara.
Så enkelt är det.
Men det tycker inte folket.
Enligt dom så kommer saker ikapp nu.
Jag ställer mig frågande till det här eftersom jag själv inte tycker att jag på något sätt what so ever har jobbat på att hålla det ifrån mig.
Min barndom alltså.
Jag skrev en bok, jag föreläser om boken och mitt liv och vissa dagar har det gått okej, andra dagar har jag gråtit på scen, ibland efter scenen och en del kvällar hemma.
Det är klart att det tar.
Det är ingen jävla söndagspromenad jag beskriver, men att det skulle vara det som spökar igång nu har jag väldigt svårt att tro.
Två personer har föreslagit att jag ska gå och prata med “nån” och jag bara “OM VAD DÅ”.
Ja.
Så här står jag nu, med en spikmatta under ena armen och framtiden under den andra.
mymlan
09/05/20 – 08:30
En av anledningarna till varför ni ska läsa mymlan:
Igår såg jag på Twitter att någon aldrig mer skulle köpa en bok skriven av Jonas Gardell, efter den fascinerande texten han skrivit i Sydsvenskan (som jag kommenterat här).
Jag har sett flera andra liknande reaktioner efter hans utspel. Och jag blir verkligen beklämd. Vad är vissa människors problem, med att skilja på sak och person, det ena och det andra, och var finns förståelsen och överseendet?
Det är ju inte som om Gardell ertappats med att ha våldtagit småbarn eller att han styckat prostituerade…
Att surfa på
09/05/18 – 10:02
Egostuff som ger mig ny energi.
Som kan få mig att bestiga berg i puppor, börja löpträna, sluta äta godis och avsluta nästa bokmanus.
En liten lista.
Anna Odell och sanningen
09/05/11 – 08:01
Jag kommenterade hennes påstådda psykbryt som ledde till en tvångsomhändertagning på Liljeholmsbron.
Jag fattade inte vad människan höll på med.
Inte alls.
Nu berättar hon vad hennes konstprojekt handlar om: sig själv.
Den spelade psykosen på Liljeholmsbron var en iscensättning av en händelse på samma plats 1995. Syftet med verket, som ställs ut nu på tisdag, är att visa psykvården inifrån.
Jag får kalla kårar av det här.
Här har vi en kvinna, Anna Odell, som haft psykiska problem tidigare.
Problem som lett till tvångsintagning på klinik.
Hon vill med sitt konstprojekt visa hur det verkligen var eftersom ingen trott på hennes berättelse tidigare.
Trott på att hon bundits fast, trott på att hon inte fått en penna när hon bett om det trots att hon inte var aggressiv mot personalen.
Hallå?
Alltså.
En människa som tas in för tvångsvård anses vara oberäknelig.
Jag är jävligt glad att personalen inte lånat ut pennor till henne.
(hej gökboet.)
Man. Lånar. Inte. Ut. Pennor. Till. Tvångsintagna. Psykpatienter. Punkt.
Jag har många åsikter om psykvården eftersom min mamma plockades in två gånger för att vi bad om det.
Nej, hon fick ingen hjälp.
Det ansågs inte ligga någon psykisk problematik bakom det faktum att hon inte tog hand om sitt barn, sig själv, inte betalade räkningar, eldade i kastruller, pratade med väggar, pratade med andarna i speglar, skrek rakt ut i timmar för att släppa ut sin ångest osv, osv.
När hon var inlåst spelade hon teater, spelade frisk.
Sa det som förväntades för att hon skulle komma ut.
Ja ni hör ju. Ko-ko.
Men. Tillbaka till Anna.
Jag tycker fortfarande att hon gjorde fel.
Och jag hoppas att hon aldrig behöver psykiatrisk hjälp igen, för vem, vem skulle tro på henne nu?
Uppdaterad
Läs “Anna Odell och psykiatrin” och “Att granska psykiatrin” hos Psykiatern.
We live and we learn
09/04/23 – 07:33
Hu.
Jag hade värsta mardrömmen.
En stor organisation hade bokat mig till en föreläsning någonstans i Skåne.
Det visade sig vara på en universitetspub, en galen skapelse i olika trappetapper.
Men herregud vad folk.
Och herregud vad jag fick springa.
Och herregud vad ingen hörde vad jag sa eftersom jag inte hade någon mick och tv-apparaterna ovanför bardiskarna pumpade ut MTV-skrål.
Alltså.
Jag kämpade i motvind. Skrek nästan ut mitt budskap.
Kände hur kallsvetten rann nerför ryggen.
“… och där levde jag, i tron om att det måste vara normalt, att det är så här det ska vara…”
Jag höjde rösten. Såg någon som faktiskt försökte lyssna några trappor upp.
“…EFTERSOM INGEN KOM OCH HÄMTADE MIG TROTS ATT JAG BERÄTTAT OM MIN LIVSSITUATION. JAG VAR ETT BARN SOM INGEN SÅG, JAG FANNS INTE. BARN ANPASSAR SIG OCH GÖR VAD SOM KRÄVS FÖR ATT ÖVERLEVA…”
Jag kollade snabbt på klockan.
Jag hade hållit på i nästan två timmar.
Bara två kvar. Hur kunde jag gå med på en föreläsning i fyra timmar?
Jag måste ge mig. Det här var ingen bra reklam för mig heller.
Vem fan skulle tipsa vidare om en gaphals som sprang fram och tillbaka mellan borden?
Folket satt och ölade och babblade om sitt, såg inte att jag var där.
Och hur skulle jag, på fullaste allvar kunna ta betalt för det här?
Jag hade inte fått ut mitt budskap.
Jag gick fram till Björn som hade bokat in mig.
“Det här går inte Björn, jag kan inte överrösta folket. Hur kan ni boka in föreläsningen på en pub, jag fattar inte.”
“Lotta och Johan var här förra gången och pratade, och det gick alldeles utmärkt. Du får väl ta i lite mer.”
“Men du vet ju vad jag går för, du har ju sett mig på scen fler gånger, hur tänkte du att det här skulle vara ett bra ställe för mig att få ut mitt budskap? Det går inte, jag bryter här.”
“Nej, du ska hålla på i …” Han kollade klockan på armen. “… en och en halv till. Vi sa fyra timmar. Kom igen, kör på nu.”
Han knuffade ut mig bland borden och jag stötte till någons öl och fick en sur blick.
Jag blev arg. Tänkte att jag fan inte ska göra bort mig inför ett gäng bängskallar med 3,0 i blodet.
Jag gjorde ett lamt försök. Tog trapporna i alldeles för få steg och blev andfådd.
Fick ta ett extra andetag och hann se folks förvånade blickar. Vem är hon? Vad gör hon här?
“NÄR JAG BERÄTTADE FÖR MIN GRANNE ATT JAG INTE FICK MAT HEMMA VAR DET INGET LÄTT BESLUT. FÖR MIG BETYDDE DET ATT JAG RISKERADE FLERA SAKER: ATT MAMMA SKULLE FÅ VETA OCH BLI ARG, DVS PRATA MED ANDARNA I VÄGGARNA OCH BESKYLLA MIG FÖR ATT SVIKA HENNE, ATT GRANNEN INTE SKULLE TRO PÅ MIG OCH…”
Jag tystnade. Det satt en tjej till höger med simmiga ögon och torkade näsan.
Jag vände mig om och tog trapporna ner och ut.
Björn kom efter men möttes av min handflata.
“Prata för fan inte med mig Björn, hur i helvete kan du utsätta mig för det här?!”
Innan han öppnade munnen kom det fram två tjejer med för korta koftor.
“Hej… vi ville bara säga tack, verkligen tack för att du kom. Det är… tack. Du var jättebra.”
Dom försvann och jag stirrade på Björn som log nöjt.
“Där ser du. Om så bara en hör Sandra, om så bara en…”
Megalomania
09/04/20 – 07:46
Jag pratade inte direkt om mina uppväxtår innan Maskrosungen kom ut.
Ville inte… utmärka mig på något sätt tror jag.
Ville inte ta plats, inte synas, inte lyfta fram något som inte kunde leda till något annat än ett “nä-ä! stackars dig!”
Det hade jag mött innan. Det gav inget annat än bekräftelsen på att jag var annorlunda.
Vem fan vill vara annorlunda?
Jag ville bara smälta in. Vara en i mängden.
Höra till.
Det vill jag fortfarande.
Och jag är naiv nog att tro att det jag gör på något sätt gör skillnad.
Att det jag gör… betyder något. Inte bara för mig.
Visst möter jag människor som bekräftar det.
Men jag möter också en konkurrens som helt galen. Människor som är… jag vet inte vad jag ska kalla det, som är… snåla.
Först blev jag sårad, efter det arg och nu mest trött.
Vad är det med folk?
Någon sa att bokbranschen är rutten men nej, det är folks hybris som är rutten.
Hybrisen, I tell you.
Solen skiner
09/04/01 – 14:17
Ah. Manuset inlämnat.
Och boken kommer våren 2010 istället för till hösten.
Förläggaren tänkte att det var mindre kul att släppas samtidigt som Stephen King och Guillermo del Toro eller vad han nu heter.
Bra så.
Får samma redaktör som med Maskrosungen och det tycker jag om.
Jag har två nya på gång, en roman som riktar sig till tonåringar och en annan som har med min farmor att göra, mer kan jag inte säga nu.
Förövrigt har jag världens mest kreativa unge, Lillebror.
Han plockade med sig 100 spänn och drog till McD igår, “din mat* suger, den e värre än skolans.”
WTF.
* Köttfärsbiffar med grekisk sallad. Ursäkta mig herr gourmet, som åt hamburgare, morötter och pommes på McD, vari ligger den stora skillnaden?
Det ena leder till det andra
09/03/28 – 16:27
Bra dag på Rädda Barnen med min föreläsning och mötet med folk som brinner för unga.
Nya kontakter knöts och olika tankeprojekt drogs igång.
Flera i publiken efterlyste Maskrosungen – The movie.
Ja why not, sa jag. Men jag kan inte filma.
RB
09/03/28 – 07:59
När ni pillar er i örat, läser morgontidningen och spiller kaffe på pyjamasen är jag här.
Och när ni steker en Västerbottenomelett till lunch och svär över snöyran så är jag fortfarande här.
Och när klockan slår tre och kaffet ska intagas med en semla (jäkla lchf-svikare), så avslutar jag dagen här.
Ex med böcker
09/01/27 – 11:43
Liza Marklund, “Gömda”, “Maskrosungen” och sanningen
09/01/18 – 15:26
Sanningshalten ifrågasätts i “Gömda” och Liza Marklund kallas lögnare.
Jag tycker hela den här diskussionen är fullkomligt befängd och undrar verkligen vad det är folk inte fattar.
Jag skrev boken “Maskrosungen“, som kallas “En sann historia” av förlaget.
Det är det.
Det är min sanning.
Boken är proppad med journaler, polisrapporter och utlåtanden från Socialtjänsten, vilket alltså går att kontrollera. Allt är sant.
Mina upplevelser är också sanna – ur mitt perspektiv.
Hade min pappa skrivit boken, hade det låtit på ett annat sätt.
Hade min farmor skrivit den, hade ni fått ett tredje synsätt – av samma sanning.
Liza Marklund har skrivit “Gömda”, baserad på uppgifter som lämnats till henne, sanna uppgifter enligt uppgiftslämnaren.
Liza Marklund valde att tro på uppgifterna.
Hade hon fått annan information skulle boken haft en annan vinkling – men fortfarande varit sann.
Faktiskt.
Uppdaterad
Det är det här jag menar:
och
Uppdaterad
Intressant diskussion hos Peter Englund.
Men det gör inget för jag är snygg och brun i alla fall
09/01/15 – 17:00
Jag stod på scenen 08.30 för att hålla en föreläsning och efter sju minuter sov två kvinnor i publiken.
Jag bestämde mig raskt för att se det som något positivt: jag måste ha en väldigt behaglig röst som gör att människor slappnar av.
Gott så.
Åkte vidare till farmor som log med hela ansiktet, åt fem bullar och somnade sittandes med kaffekoppen i handen.
Jag vet inte jag… kanske har det med vädret att göra?
Hemmets Journal
09/01/15 – 12:52
I nästa nummer som kommer ut idag:
Eh.
Jag vill bara klargöra att jag inte pratar med utropstecken.
Farmor
08/12/12 – 08:35
Jag var och hälsade på hos farmor igår.
Hon kände inte igen mig. Inte ett ord om saknad, inga försök till att vilja röra vid mig.
Och jag blev ledsen inuti. Och tyst.
Och hon var så tunn, så liten i sin tröja och så… trött.
Stort sår på vänstra handen.
Det rann var ur ett öga.
Eksem i ansiktet och tänderna… tänderna var svarta.
Hon vill inte öppna munnen, vill inte borsta tänderna.
Och jag ville krama henne och säga att det gör ingenting, att jag inte bryr mig om det.
Torkade bort varet från hennes öga, kände att det var så jävla äckligt, att jag ville kräkas.
Och jag svor över mina tankar eftersom jag bara har henne kvar.
Hon ska vara min farmor. Vara lycklig, vacker och gammal och få dö med värdighet.
Och jag ville tala om det för henne. Att det är okej ändå.
Men jag sa inget. Bara strök hennes hand och sa att jag har saknat henne.
Hon svarade inte.