Och någonstans halvvägs in på mingelkvällen, jag hade ett jätteintressant samtal med en av grundarna till BRIS, ser jag ett ansikte jag känner igen. Henrik.
Han den där Henrik som jag gick i samma klass med mellan ettan och åttan.
Han den där Henrik som jag tyckte så mycket om, han, den första kärleken.
Han den där Henrik som jag inte träffat på ungefär 19 år.
Han den där Henrik som jag skrev om i boken. Han var där igår, på Malins mingel.
Själva anledningen till att han var där skiter vi i. Det är ju bara en parantes.
Skrattar hysteriskt med öppen mun: 11-åringen har gjort illa sig igen, IGEN.
Skrubbsår, brutet finger, bruten (?) handled och svullet knä.
Tar det aldrig slut?!
Sport ÄR farligt.
(Välkommen hem till oss ikväll, då bränner vi skateboardar på gården).
Idag såg jag en hund inne på NK.
Jag blev så paff att jag frågade en expedit om det verkligen var okej. Jodå, svarade hon. Vi torkar till och med upp om den pissar på golvet.
Jag fann mig plötsligt inbokad på en kurs i Mindfulness.
Fanns väl någon mening med det också, tänkte jag och jag gick på innan-kursen-möte med ledaren (som jag är bekant med sen tidigare).
Kändes ganska bra. Ganska jävla bra faktiskt. Men nu vet jag vet inte.
Eller: jag har ångrat mig.
Panik kan jag stava till. Inte ångest. Men jag tror att det är det som sitter över bröstkorgen, i nacken och pannan.
Trasslade in mig i ett telefonsamtal idag.
I mina egna ord.
Hörde hur galet det blev men jag bara blajade ur mer och mer.
Jag dog lite.
(Det är precis som efter två glas vin, när orden bara kräver plats, tar över och min hjärna klättrar ur öronen och försöker trycka in alla ord, orden, i munnen igen. Blev visst lite fel här, tihi, in igen tjop tjop!
Som om någon på riktigt vill höra vad jag har att säga om ingenting.)
Trummisen jobbar på mitt stammiscafé och har liksom inte sagt mer än att “jag trummar lite i ett band.” Så fick vi höra att dom hade release för senaste plattan på Café Opera. Snart turné i USA.
NÄMEN.
Iallafall. Min typ av musik.
Det var på Österlen jag såg min första igelkott.
Jag var 10+, överlycklig, pekade med hela handen, kröp nära, backade när den backade för herregud den kan ju stickas, och jag ville föreviga, fota men jag hade ingen kamera.
Vi var på väg någonstans, jag och min kompisar, cyklarna drog vi bredvid oss, eller ja, min låg någonstans eftersom jag fått syn på igelkotten.
Det var någon som inte trodde mig, för va, alla har väl sett en levande igelkott, visst, visst, visst?
Så för att inte framstå som den totala 08-ungen jag var, fick jag upp cykeln och gick vidare.
Jag gick alltid vidare.
“Kritik mot att Annika Östberg sommarpratar” läser jag i DN.
Men allvarligt, allvarligt!
Hon är dömd och har avtjänat 28 år i fängelse. Tjugoåtta år.
Vilka är ni som fortsätter att döma henne?
Vad fan har ni i era egna garderober som är så jäkla nobelt i jämförelse? Sommarpratarna för mig är en samling människor med olika livserfarenheter, öden.
Liv.
Människor som är villiga att dela med sig, till oss.
Vi ska enbart vara tacksamma att det finns ett sånt här radioprogram, det är generöst.
Låt Annika vara ifred, för vad är det man säger… jo. Den som själv är utan skuld skall kasta den första stenen.
När någon du står nära påpekar saker som tar så hårt att du, inte fysiskt men mentalt, stoppar huvudet i sanden.
När någon du står nära påpekar saker som du trodde att du, trots att ni pratat om det nyligen, dolde väl.
När någon du står nära påpekar saker som du försöker att inte ta som kritik, fast det som alltid, är det enda du gör.
You know what I mean huh, huh, huh?
Detta eviga pånigenbara.
Detta eviga det går över.
Let me tell you – det gör inte det.
Att vara förälder är det svåraste jag har gjort i mitt liv.
Och livet, livet är som att… idissla.
Neje, tänkte jag när bilen närmade sig Stockholm, lägenheten och vardagen. Inte… livet igen.
Jag kan inte stänga av, inte sortera och prioritera; jag är helt öppen.
Jag tappar trådar, minnet och fokus.
Blir inåtvänd och disträ och det är inte jag.
Det är tredje gången det händer på tre år eller nåt.
Tvärnit, smyger igång, ler och livet leker och sen tvärnit, smyger igång och…bah.
Det svåra är inte att inse mina svagheter, det svåra är när andra blir drabbade på grund av dom. Tänkte säga förlåt, men jag kan inte be om ursäkt för den jag är.
Jag: Ett adjektiv på b. Han: Äh… Jag: Hm. Om jag lägger handen på plattan, vad blir jag då? Han: Plattan? Jag: Om jag… stoppar in handen i grillen, vad blir jag då? Han: Svart? Jag: Nej, jag blir…? Han: … brun? Jag: Neje! Jag lägger handen på kolen i grillen, vad blir jag då? Han: Du… eh… blir kladdig! Jag: Men – jag lägger handen på grillen och får blåsor, vad har jag blivit då? Han: Smutsig? Jag: Men va fan! Om jag lägger handen på grillen och får blåsor så blir jag ju BRÄND!
Ute 06.06 (notera tiden) med hund och skavsår.
Varför ändra ett vinnande koncept tänker jag.
Hem och duscha, fixa något att äta och då, verkligen då, kom yrseln.
Pah.
Nu handlar det om att gå runt.
Inte fan vet jag hur man gör, inte nu.
Jag kan inte skala av fler saker i mitt liv. Då blir det liksom helt… tomt.
Jag vaknade med årets bakfylla.
Grejen är bara den att jag inte drack alkohol igår. Luktade inte ens på en kork. Nothing.
Jag har ont i pannan, ont bakom ögonen, känner mig allmänt vinglig, svullen och gammal.
Så därför drack jag en latte samt åt en toscabulle och en påse Gott & Blandat.
Halva dagen fullständigt strålande, verkligen. Jag ska bokmärka den för all evig framtid.
Resten av dagen… pah.
Så vansinnigt rörigt.
Tänk lövblås.
Tänk: håll en lövblås mot höger öra.
Tänk: snart liksom… tappar jag det.
I ett försök att rensa huvudet tog jag med hunden på en tvåtimmars promenad.
Eller – promenaden bestod mest av att jag ville gå framåt och hunden mest till höger, vänster, bakåt och sen framåt.
Vovvan är inte helt okej med att vara på mannens kontor.
Det är ett klängande och krafsande på mig utan dess like, och om hon mot förmodan kommer till ro så gör hon det på mina fötter. PÅ.
Vad vet hon som inte jag vet?
Stack in näsan i Levis store på Smålandsgatan, det var en midjekort militärjacka med puffärm som lockade, men vände när jag såg att den var i bolero-style.
Då kommer butiksbiträdet, han killen med kedja på jeansen, kängor på fötterna, svart och vit rutig skjorta och spretigt snyggt hår.
- Tjenare.
Och jag, i min kappa från Marc O´Polo, höga stövlar från Fiorentini Baker, stor fluffig sjal i svagt gråa rutor runt halsen och shoppingkassar från NK och Mathilde sådär tantigt slängda över vänster handled, blir glad över uppmärksamheten och svarar med en fot utanför dörren och tre tuppar i halsen.
- TjEnA!
Har en bunt böcker som ligger på posten och väntar, allt research till nästa bok.
Både + och -.
Vill ha informationen men är lat, orkar inte läsa just nu.
Men paw. Daniel släpper sin andra* bok på eget förlag.
Han har gjort allt arbete själv och läser in ljudboken i källaren.
Kan inte annat än buga mig djupt och sparka honom hårt i häcken.
Vilken kille.
Det här kommer att bli kanon.
Men shit alltså.
Shit shit shit.
DET GÅR INTE.
Jag kan inte koncentrera mig.
Kan inte.
Sitter med manus á la lunta med fina krumelurer i.
Ska vara klart 22/2 och jag kan inte koncentrera mig.
Bah.
Tänker på min 15-åring som inte kan koncentrera sig inför historiaprovet nästa vecka.
Alltså, jag förstår honom. Vilken 15-åring bryr sig om skyttegravarna under 1:a världskriget?
Men det här är inte en text om skyttegravar, det här är min nästa bok.
Jag ska ju sluka krumelurerna med andakt, tacka min lyckliga stjärna för allt och skratta mig genom dagen men nej.
Det går inte.
Shit bara shit.
Det där gjorde ju knappast saken bättre.
Mera kaffe bara så löser sig allt. Hepp.
Plötsligt slog det mig: tänk om den där fascinationen för – och kånkandet – på väskor proppade med så mycket saker (två böcker, handledsvärmare, tre läppmojs, tre läppglans, en penna, stor kalender, liten kalender, gamla vykort som aldrig postades, halstabletter, sytråd, nål, extra knappar, nagelbandskräm, handkräm, hårspray, extra koppel, hundbajspåsar, kinesiska örter, extra uppsättning smink, tuggummi, gamla kvitton, näsdukar, anteckningsbok, plåster, kortlek, fyra nyckelknippor, gummisnoddar, hårspänne, hundgodis, en silverring, solcreme, gamla teaterbiljetter, adresslappar till resväskor, öronproppar, ögonmask, vätskedrivande tabletter, våtservetter, handsprit, bindor, tamponger, USB-minnen, ficklampa, trosskydd, mobilladdare, Ahlgrens bilar) bara vittnar om hur mycket onödigt jag släpar med mig i livet.
Jag pratar inte om det som ligger i väskan alltså.
Sanna, min äldsta vän här i livet, hörde av sig i går.
Hennes pappa och tillika kennelägare har blivit akut sjuk och hundarna behövde någonstans att vara i ca tre veckor.
Så, säg hej till Anni aka Korken 1 år.
Alltså, hur gör jag med en hund på 1 år?
Jag har fått mat, koppel, leksak och hundbajspåsar.
Är det nån som har en sån här hund?
Tips tack.
En vecka med alldeles för lite sol.
Vi snackar en dag i bikini.
En. Dag.
Sånt gör mig deprimerad eftersom jag bara åker bort på vintern för att ligga i solen.
Jag åt frukost inomhus med halsduk på mig.
TV-nyheterna pratade om kallaste veckan i mannaminne och det utlystes landssorg inför Floridas kommande jordgubbsdöd.
Och jag frös.
South beach där vi bodde är helt obegripligt.
Hög musik på alla krogar, man ska bara äta, inte umgås.
Gatorna är proppade av diverse penisförlängare på fyra hjul som också spelade hög musik.
Jag kände mig väldigt gammal.
Tonåringen, som uttryckligen bett om att få slippa åka till stan, valde hotellrummet före vad som helst annat.
10-åringen, som är född med extrem shoppingnerv, ville bara shoppa.
Och jag frös.
Nyårsdagen spenderade jag (efter en frukost som, liksom alla andra dagar, slutade på 95 dollar) ensam på stan eftersom jag kände mig extremt ensam.
Ingen ville nåt som jag ville.
Det vill säga sitta på stranden fullt påklädd baraföratt.
Jag bytte om till jeans och lila t-shirt, tog kameran under armen och pep iväg med tårarna som svämmade över bakom svarta solglasögon*.
South Dr, Collins Dr och vidare uppåt och förbi Washington Dr med en lång sväng in i spanska kvarteren.
Jag tog svåra, svartvita foton och snöt mig i tröjan.
Och jag frös.
Tjugo minuter senare fann jag mig stå utanför Miami Ink.
Hepp.
Det var kul. Klick-klick.
Det var också väldigt stängt.
Vi satt tre och en halv timma i bilen för att komma till ett vattenland, bara för att få två timmars halvdan sol och sen sitta tre och en halv timma i bilen för att komma till hotellet igen.
Jag tänker inte ens kommentera det närmare.
Vi satt i bilen MED GPS:en FROM HELL i över två timmar för att hitta till den gula Thrillermotorbåten.
Jag hatade verkligen den där GPS:en.
Jag tänker inte ens kommentera det närmare. Heller.
Så.
Jag har spenderat så extremt mycket tid och pengar på Miami och känner mig ändå jävligt besviken.
Solen, det var allt jag ville ha (och ja, den där svarta skinnväskan med nitar också såklart.)
Men på det stora hela:
jag tror faktiskt, just nu, att jag tycker väldigt illa om Miami.
*= tre timmar senare öppnade himlen sig och alla jordgubbar drunknade.
Jag har haft två stora hundar i knäet i helgen, eller ja, den stora bruna i alla fall.
Har också försökt flirta in mig hos valpen som tyvärr inte var speciellt impad.
Naaaaw, men fatta hur söta schäfervalpar är.
Och fatta hur svag min man börjar bli (hundmässa nästa helg – check) snart så, snart.
Mannen: NU HAR JAG STÅTT OCH SKRAPAT MIN SKO REN FRÅN HUNDSKIT! FATTA ATT NÅN AV DOM BAJSADE PÅ VÅR TOMT! Jag: Okej, men- Mannen: BAJSADE!
Var på Hovet igår med familjen och för att lyssna på Takida.
Förband Inme och Sonic syndicate. Inme har jag ingen koll på, missade dom helt.
Men.
MEN. Sonic syndicate är jäkligt bra.
Har haft några låtar i lurarna ett tag och det var bra drag på scen, jag är imponerad över att det faktiskt (ja…?) lät bra utanför studion.
Kul att se var det.
Men. Igen.
När det blir dags för mellansnack så kommer killarna från tadaaaaa västkusten.
(Jaja, inte Nathan J Biggs dårå.)
Eh.
Där satte jag kaffet i halsen.
Plötsligt förvandlades HARDCORE METAL FUCKING AS-ÖS till Goa gubbar.
- Är dom svenska..? frågade Lillebror.
- Nä, Göteborgare typ, svarade jag.
Hela barndomens tv med Hebbe lille rasslade förbi. På kurs med Kurt fick ett hörn också.
Och när Takida, som ÄGDE Hovet igår hade sitt mellansnack – då hade vi plötsligt Pistvakt på scenen.
Jag väntade bara på att han skulle skrika Ge mig en hojt och EN TILL!.
Hm.
Ja.
Kan på detta sätt meddela att jag och fam till 99% kommer att finnas med i deras livedvd som spelades in igår, Robert knallade nämligen ut i publiken och upp i trappen precis nedanför oss och vi ba Iiiiiiii KOLLA DET ÄR JU HAN iiiiiiiiii och när jag skulle fota hade jag inget batteri.
Idag var det en kille som la ut en MacBook på Blocket, en tjej (?) svarade från mejlen.
Det är min adress.
Eller rättare sagt, jag har sandragustafsson at gmail com men Gmail säger följande:
Gmail tillåter bara en registrering av ett användarnamn. När du registrerat dig med ett användarnamn kan ingen annan registrera sig med samma användarnamn. Detta gäller oavsett om det innehåller fler punkter eller versaler. Dessa användarnamn tillhör dig. Om du har skapat dittanvändarnamn@gmail.com, kan ingen annan ens registrera ditt.användarnamn@gmail.com eller Ditt.användar.namn@gmail.com. Eftersom Gmail inte godkänner punkter som tecken i användarnamn, kan du lägga till eller ta bort punkterna från en Gmail-adress utan att måladressen ändras. Alla meddelanden kommer att skickas till din, och bara din, Inkorg.
Så ja, det är tydligen min mail.
Grejen är att det är tredje gången jag får mail från folk som kontaktats av personen som lämnat mailadressen med punkt i.
Ett företag mailade två gånger och ville att jag skulle hämta en mobil som varit inne på reparation, för att ta ett exempel.
Så jag vet inte vad jag vill säga egentligen.
Eller jo – har nån fått mejl från mig som verkar konstigt – så var det inte jag.
Typ.
En bra, effektiv förmiddag men framför allt – jag har varit pigg.
Sen kom lunchen och när jag ställde ner kaffekoppen liksom… dog jag.
Paniken när jag fattade vad som hände.
Tröttheten var tillbaka.
Min akupunktör är på semester, tillbaka nästa fredag.
Jag trodde att hon lyckats nåla bort tröttheten, det där som hängt över mig som ett sensommarregn en dag när jag glömt regnjackan hemma. Den tröttheten.
Men den kom tillbaka nu och jag gör det jag kan bäst; ligger på soffan och känner kraften vibrera ut genom armarna.
10-åringen undrade om vi skulle vara på landet över Halloween och jag tänkte att hm, här får jag vara lite smidig.
Men det gick ju inte.
Så jag sa som det var.
- Alltså… jag har ingen aning om när det är Halloweeen.
- Ameh… du kan väl Googla?
Jahupp.
Skulle fylla badkaret med lite lukta gott medel.
Och vatten.
Tanken var alltså att jag skulle stänga av kranen efter typ fem minuter.
Och sedan skura badkaret.
Och det av någon konstig anledning som jag har förträngt.
Så.
Under tiden som vattnet spolade i badkaret satte jag mig och blev djupt engagerad i arbetet med min hemsida.
Jättedjuptsomfanengagerad.
Så jag drunkande nästan.
Och grannen med.
Så.
Mera skumbananer till mig.
Äntligen gick det att kratta på landet!
Som om det skulle vara min högsta önskan.
Men så var det.
Under påsklovet var det 25 cm snö, så den kratt-visionen var bara att lägga på hyllan.
I torsdags började jag räfsa runt bland buskarna för att ge växterna en chans till att få lite mer sol.
Och vad händer?
Jag hittar ett ägg i jorden.
Ett ägg!
Först trodde jag att det var en vit plastboll som ungarna grävt ner (för det är väl jätteskoj) men så började jag undra var kameran stod.
För det här måste ju vara ett skämt.
Jag är med i dolda kameran!
Men efter att ha stått och sneglat på ägget en stund och ingen Lennart Swan hoppat fram, ropade jag på maken.
“Kom får du se!” Jag pekade ner i jorden under busken.
“Vad är det?”
“Jag tror det är ett ägg, men hur fan har det kommit hit?”
“Ägg…huggormar? Och det skulle ju inte vara så jävla kul att ha här…”
“Ormar? En Anaconda då eller?? Ägget är ju lika stort som ett hönsägg!”
Jag bar ägget (med handske och spade, för det kunde ju komma ut en krokodil, vad vet jag), en bit bort och där fick det ligga.
Vi smög förbi och kikade då och då.
För att liksom bekräfta det knasiga med att ha hittat ett ägg under busken.
En stund senare kom vår granne förbi.
Han kan allt om djur.
Och han sa bara “räven”.
Jaha.
Det var det mysteriet.
En räv hade alltså tjuvat ett hönsägg två kilometer bort, sprungit som en iller (eh…) tvärs över skogen, hittat min buske och bestämt sig för att gräva ner ägget där.
Yeah right!
Jag tror att det är ett UFO som håller på att sprida ut sina avkommor.
I min buske.
Så det så.
Författare till Maskrosungen (2006), Rastamutta (2007) och Svedd (2010). Jag skriver här och på något som kan bli nya böcker.
Kontakt: info@sandragustafsson.se
"SVEDD" - NY BOK UTE NU!
"Sandra Gustafssons språk är på en högre nivå än hos de flesta andra författare i genren. Det är poetiskt och precist, utan tillstymmelse till klyschor eller utslitna metaforer. Samtidigt är det, vid behov, rått och obarmhärtigt.
”Svedd” är en imponerande debut och en av de romaner som stannar kvar." - Hallandsposten
"Sandra Gustafsson förmår sätta fingret såväl på förbrännande utsatthet som på moderna relationsvillkor."
- Göteborgsposten
"Sandra Gustafsson skriver mycket bra, jag kommer så nära Helena att det skrämmer mig. Jag känner hennes utsatthet in på skinnet och in i märgen. Författaren använder rytmen i ord som ett verktyg för att säga något inte bara i ord utan med känslor." - Kulturbloggen
”Sandra Gustafssons berättelse träffar hjärtat mitt i prick [...] I genren 'sanna historier', som är så populär just nu, är det här en av de bättre böckerna på marknaden.”
- Vecko Revyn
”Maskrosungen ger andra livsmod.”
- Dagens Nyheter
"Helt hysteriskt rolig och mycket bra illustrerat. Jennie"
"...har fått Rastamuttan…heh…och den var kalasrolig ju! Har beställt en till som jag tänkte ge bort i julklapp! Peter Madison"
"...jag har rastamutta och älskar lillebror… Bonita"
