Träffade Malin Persson Giolito på Simonas release och tyckte genast om henne.*
Väldigt rolig och smart den där Malin, precis som Simona. Samma lika kuliga.
Ikväll ska jag på Malins release för “Bara ett barn“, hennes andra bok. (Malin, du vet väl att du kan ansöka om att bli medlem i Sveriges Författarförbund? Jag är nybliven medlem. Anteckna tack.)
Jag tänker mig kvällen så här: dom pratar – jag skrattar. Feel no pressure.
* Precis som Simona.
Istället för att sätta upp mögiga mål, få nästa bok antagen, då kan jag köpa en Mac Air, och som med bilen: först flytta till landet för att ha en anledning till att köpa en stor (jag menar stor) bil.
Vi sket i det, i att vänta.
Och satan vad nöjda vi är. Och úndrar så klart varför vi inte köpt bilen tidigare.
Ungefär så resonerade jag igår när jag köpte min nya Mac, dock inte en Air, utan en Mac Book Pro, vadå skriva och sen kanske få boken antagen, jag vill ju ha något kul att skriva på nu. Ju.
Shite vad jag håller på.
Igår kom nya mobilen, en sån man kan ringa på. Bara.
Den har världens sämsta surfmöjligheter, inga appar och mailprogrammet suger, men som sagt, den går att ringa på. Ett led i mitt rensande.
Inte Facebook, inte Twitter, inte en massa annat hela tiden.
Glitterfittorna.
Linna Johansson.
Stationsvakt.
Lotten.
Emma Gray Munthe.
Gårdagen; en fredagskväll med en tv som erbjöd ettan, tvåan och fyran, med andra ord: Trädgårdsfredag eller Dobidoo ungefär.
Det blev Dobidoo och Pripps Blå.
Så…förort.
Idag flydde vi fältet och gick på bio, det blev PUSS av Johan Kling.
Så bra.
Så vardag.
Så livet.
Jag har ingenting att klaga på, det här var ren njutning. Eller jo, det skulle vara att den kallas komedi.
Jag vill inte göra det. Livet är ingen komedi.
Bortsett från att jag fortfarande har ont i ryggen är det mesta okej.
Det mesta sa jag, inte allt.
Fortsätter min rensning, idag rök almanackorna (sparar visitkorten ett tag till. utifallatt.) och flera block som gör mig förvirrad. Nu har jag ett block. Ett.
Och mitt i allt, när jag mailar en webdesigner som jag hoppas ska uppfylla mina våta drömmar vad gäller hemsida och blogg, kommer jag plötsligt att tänka på en kvinna jag träffade i Thailand 2009.
Hon bor i London och vi skulle ses, dricka rödvin och prata om våra knäppa morsor, ja, tänk, hon har också en, men sen sågs vi aldrig. Jag mailade henne nu.
Berättade om boken, om hunden och allt det andra.
Jag hoppas verkligen att hon svarar. Verkligen.
Jag tyckte om henne.
Men så. Pratade med Denise Rudberg i telefonen häromdagen och hon gav mig lite att tänka på.
Och att göra. Så nu ska jag göra det.
Jag satt, med en kopp te i händerna, och pratade med en bekant idag.
Det var över ett år sen vi sågs. Det var precis som då. En kopp te.
Nu frågade han och jag svarade honom alla sanningar.
Allt jag tänkt så länge men inte sagt, knappt tänkt, för tänk, tänk, tänk om sanningen skadar… mig.
Koppen var varm och jag flyttade den i mina händer. Tänkte på sanningarna som nu låg framför mig, tänkte att det är så här det är.
Och det kan bara bli bättre.
Jag, kan bara bli bättre.
Det är höst nu, på många sätt.
Och så är det bokmässa snart.
Jag kommer att ha ett miniseminarium på fredag den 24/9 kl. 12.30–12.50.
Boka in, sätt larm – kom och lyssna.
På lördagen 25/9 ska jag prata böcker med Bokcirklar kl. 15.20 – kom och lyssna på det också!
Varför inte gräva en grop?
Idag var det för varmt.
FÖR VARMT säger jag.
Livet på en pinne eller i en båt, välj själv.
Och jag pratar bebisspråk med hunden.
Men tack.
NU hittade jag De Van, skitbra, lyssna bara.
De Van – Shine (MV)
De Van | MySpace Music Videos
Trummisen jobbar på mitt stammiscafé och har liksom inte sagt mer än att “jag trummar lite i ett band.” Så fick vi höra att dom hade release för senaste plattan på Café Opera. Snart turné i USA.
NÄMEN.
Iallafall. Min typ av musik.
Den röda skeden.
Den röda skeden som jag sett under alla år i farmors mitt hus; i syltburken, marmeladen, honungen och nu – i mitt kaffe.
“Kritik mot att Annika Östberg sommarpratar” läser jag i DN.
Men allvarligt, allvarligt!
Hon är dömd och har avtjänat 28 år i fängelse. Tjugoåtta år.
Vilka är ni som fortsätter att döma henne?
Vad fan har ni i era egna garderober som är så jäkla nobelt i jämförelse?
Sommarpratarna för mig är en samling människor med olika livserfarenheter, öden.
Liv.
Människor som är villiga att dela med sig, till oss.
Vi ska enbart vara tacksamma att det finns ett sånt här radioprogram, det är generöst.
Låt Annika vara ifred, för vad är det man säger… jo. Den som själv är utan skuld skall kasta den första stenen.
Säg hej till Varg Gyllander, han är också författare på Bra Böcker Förlag.
Yo homie broe liksom.
HEJ VARG GYLLANDER!
Jag är långsint. Väldigt långsint, om jag ska vara helt ärlig.
En persons svek har jag ställt lite åt sidan, men inte tillräckligt långt bort så att jag inte kan stirra tillbaka, och ja… tjugo år har jag väl muttrat på om det.
Det kommer att gå med i graven, så är det bara.
Jag lider inte av det, konstaterar bara att nej, det där var liksom inte helt okej och jag kan inte släppa det.
Annat jag har svårt att släppa är lögner.
Ljug för mig och det tar garanterat minst tre år innan jag kanske tror på vad du säger.
Och sen kommer jag att ifrågasätta det mesta du säger, samt på lämpligt sätt dubbelkolla all information jag får via dig.
All information, I kid you not.
Tack Malin, tack som fan, för att du förklarar så att jag fattar vad jag håller på med.
Att blogga kan tyckas vara en självupptagen sysselsättning. Möjligen beroende på att det är precis vad det är. I dag gjorde jag så här, nu tänker jag på mig, i morgon ska jag möjligen göra det där, här är ett foto som jag tog precis innan jag log.
Men bloggandets jagfixering är ingenting emot vad som händer när man skriver en roman. Ni kanske redan har anat det, att bakom varje författare står en person som inte klarar av att ha vare sig en chef eller några kollegor. En person som inte klarar av att lämna navelskådandet annat än korta stunder och då för att skapa ytterligare utrymme (läs: dricka kaffe, skaffa barnvakt och eget kontor) för det alldeles egna.
Ni har kanske också hört dravlet om att varje författare måste få “gå in i sitt eget rum”, låta sig “uppslukas av konsten” och “hänge sig”.
Det betyder tyvärr inget annat än att en författare behöver “vara ifred” för att “tänka enbart på sig själv och ingen annan” och i detta egna rum “hänge sig åt självhävdelse/självförakt/mental onani”.
Ett alternativ till att älska sig själv är att hata precis samma person. En mycket populär konstnärsvariant är en kombination av båda dessa sinnesstämningar. Drömmar om det egna geniet blandas då med lika självklara perioder av självförakt (“jag saknar begåvning, jag är usel, jag kommer aldrig att orka”). Egoismen är central för dem båda. Hysteriska gråtattacker, perioder av totalt mörker, experiment med känslodövande droger: pubbigt, egoistiskt och väldans pretto. Skapande är underbart. JAG är fantastisk. Dorian Grays porträtt, liksom: jag är vacker, usel, jag njuter, jag skäms, jag är odödlig, jag förvittrar och blir till aska.
När man väl har skrivit klart och ska ge ut det som naturligtvis handlar om en själv och ingen annan, oavsett vad man nu har hittat på för att dölja det, då vidtar nästa fas: marknadsföringen av Jaget.
Jag sa en gång, efter att jag sett Denise Rudberg på tv, att jag ville ha en egen Denise Rudberg som jag kunde ha i min ficka.
Idag träffade jag Michael Nyqvist under en radioprograminspelning.
Nu känner jag likadant.
Jag vill ha en egen Michael Nyqvist, och han kan få ligga i den högra fickan, alldeles bredvid min iPhone.
Tycker att Leonardo DiCaprio ska ha en Oscar för sin roll i filmen Shutter Island efter Dennis Lehane´s bok Patient 67.
Idag ska jag se No tears for queers.
“En pjäs om manlighet och hatbrott.
Tre homosexuella killar blir brutalt mördade, i Katrineholm, Göteborg och Laramie i USA. De tre fallen har slående likheter. Förövarna är unga och morden präglade av övervåld och skrämmande brutalitet. I en väv berättad av fyra aktörer kommer förövare, rättsamhälle, vänner och familj till tals i denna skrämmande och gripande föreställning.”
Det var flera år sen jag läste boken av Johan Hilton (biträdande kulturchef på Expressen) som jag tyckte tycker mycket om.
Alltså boken. Tycker mycket om boken.
Johan känner jag inte. Ännu.
Och btw, Johan twittrar också.
Om det är bra litteratur så är den bra, oavsett form.
Annina Rabe, kulturnyheterna i SvD
Har löst problemet “hund får panik vid borstning”.
Jag rycker pälsen av henne.
I kylen ligger det tre kanelbullar inpackade i folie.
Dom ligger där för att mina barn skulle aldrig få för sig att titta i ett foliepaket.
En viss del av tankeverksamheten är fokuserad på min kommande tatuering.
Jag tänker inka, körsbärsblommor, tribal, svart, något åt det hållet.
Bygger på den jag har på axeln, den där yinyan som är delad.
Nu ska den få mer liv.
Mannen fattar ingenting, varför då?
Men kära du, varför inte?
Det betyder HALLÅ STANNA JAG MÅSTE BAJSA!
Nu kommer jag att rösta på Calle dubbelt så många gånger som på alla andra fredagar, nej ni vill inte se min mobilräkning, han kan inte bara sjunga – han har fattat det här med livet.
Heja Calle!
Du får bli min kompis när du vill.
Jobbat, blivit nålad, åkt fram och tillbaka på Sveavägen och känt saker.
Känt som i: Åh. Kreatima. Där brukade jag och farmor köpa penslar.
Känt som i: Farmor ja. Hon är ju död. Saknar.
Försöker äta min lunchpasta (från Nero) med tesked.
I vår familj har vi två trötta barn.
För att göra väckningsprocessen kortare, kom mannen på följande idé.
Säg hej till AnSo.
“jag vill fan bli en riktig KVINNA.
sluta säga saker som “fan, mina trosor sitter just nu så högt uppdragna i fittan att det känns som om min livmoder har delats mitt itu!”.
sluta svära och vara så fruktansvärt vulgär. prata tyst, inte vara högljudd, inte skrika, inte fulgråta, inte skratta så det hörs över halva landet, utan lära mig småskratta sådär lite fnissigt och fint.
sitta med benen i kors.
alltid lukta gott och vara snäll och en vän, lite mystisk och intressant varelse.”
Angående Sveriges nationaldag.
Som jag tycker är helt ointressant – kan vi inte fira något annat än döda kungen?
Det måste finns massor av händelser som är bättre än att fira en kung.
Ingen nu levande kommer ju ihåg stackaren i allafall.
Jag tycker att vi kan fira att jag har blivit född!
Det är inte varje dag.
Som jag blir född menar jag.
Och alla gullisar som grattade mig på min födelsedag den 28:e maj har ju redan tränat.
En gång.
Då blir det lite lättare nästa år tänkte jag.
Eller vi kanske ska fira något annat?
Varför inte den dagen Carola vann med Främling?
Eller när Ludmila åkte fast för dopning, den är nästan bättre.
Eller när prinsessan Madde körde och parkerade sin STORA bil på en gå-gata i city.
För att hon inte orkade gå så långt till sin favvo-shop.
Nej NU vet jag!
Vi kan fira den dagen Linda Skugge började på Expressen som krönikör!
Det är väl enda anledningen till att Expressen säljer idag.
Eller den dagen som Tvärbanan startade. Den sparar tid för alla.
Och tid är viktigt.
Men jag tror i allafall att vi firar min födelsedag som nationaldag nästa år.
Så hör på alla där ute:
Nästa år är Sveriges nationaldag den 28 maj!
Så hände det igen.
Jag blev utsatt för skrikande bebisar.
Jag och min farmor såg Andy Warhol´s kopparfärgs-piss tavlor och fortsatte vidare till Blå Porten för att äta lunch. Det hade några till.
Några femton småbarnsmammor.
Samtidigt.
Redan på väg in genom dörren började jag ana oråd.
“Vänligen lämna barnvagnen utanför matsalen”.
Hm.
Efter att ha armbågat oss till två platser bredvid varandra satte vi oss för att äta och prata om livet.
Fel. Vi f-ö-r-s-ö-k-t-e prata.
Och det var fan inte lätt!
Var det inte Pelle vid bordet bakom som hade tuttångest så var det Kajsa vid bordet bredvid som inte gillade morotskaka.
Och farmor som är 81 år med begynnande taskig hörsel konstaterade syrligt att “här var det inte lätt att få en syl i vädret…”
Jag nickade trött och stirrade på alla bebisar med randiga tröjor och undrade om det inte skulle gå att doppa servetten i någons vin och ge dom att snutta på.Vaddå??
Så gjorde man förr i tiden. Minsann.
Så vad har hänt med mina moderskänslor som ömmat så för allt litet som inte kunnat gå på egna ben?
Jag, som har blivit tårögd bara av att känna doften av bebishår, vill plötsligt skrika håll käften för att jag inte kan prata med farmor i lugn och ro.
Mina egna barn är mer inne i brottningsstadiet, vilket inte innebär så mycket ljud, utan mera pust och stön. Och jag som verkligen tycker att barn är livets gåva och … vad har hänt med mig?
Jag vill inte bli en sur gammal kärring som byter krog för att småbarnsmammorna sitter med tuttarna i vädret och torkar spyor med halsduken.
Jag har ju varit en av dom!
Två gånger dessutom och jävlar vad stolt jag var.
Sen att amningskuporna vandrade i bh:n och satte sig på axlarna, vad gjorde det?
Jag var mamma och vacker även om jag inte luktade så gott.
Doften av intorkad bröstmjölk kommer jag aldrig att glömma.
Inte min man heller för den delen.
Så när övergick denna småbarnsförälskelse till hat?
När de egna blev relativt självgående och mitt eviga vakande inte längre behövs?
Tankarna flyger runt i mitt huvud när jag ser hur dessa nya mammor försöka tillfredsställa sina barn.
“Men för i helvete! Det är väl bara att lyfta upp ungen, han vill kramas, inte gunga…jaha! Titta, nu kom lunchen upp, jag visste det. Jävla amatör…”
Det finns bara en lösning på det här – jag och farmor får helt enkelt gå en kurs i teckenspråk.
Det är skitsnyggt på alla andra. Nä, jag ångrar mig.
Det är skitsnyggt på en del.
Jag har svårt att se vitsen med det bara.
Om det inte sitter på en jackärm eller i barnens ansikte så kan jag garantera att det fastnar på mina tänder!
Jag talar om något så dumt som läppstift.
Har aldrig fattat varför så många tjejer/kvinnor/damer/tanter
om och om igen, förstör sina ansikten med detta förfärliga klet!
Blä.
Och alla dessa läppglans i olika glitter-glans-fjant-nyanser. Jag blir inte puss-sugen när jag ser mig själv i något sådant. Det ser ut som att jag glömt torka mig om munnen efter en kycklingmiddag eller en magsjuka.
Och bara det att behöva lägga ner all denna tid på att ständigt
kladda på nytt, för inte sitter det kvar efter en fika eller två pussar.
“Har du munvalla på dig?” undrar maken med ett rosa flin,
när vi båda står och torkar oss om munnen.
Jag har sett att det finns diverse produkter på marknaden som “låser fast” läppstiftet så att jag kan pussas 12 timmar i sträck eller bada fyra timmar eller vad de nu lovar. Jag testade självklart, för jag VILL ha en söt, rosig mun.
Resultatet var alarmerande.
Det funkade inte.
Det funkade inte att fika en stor fralla med tomater med
en mochalatte och efter det vatten.
Färgen satt kvar fläckvis.
Och det som satt – jävlar vad det satt!
Det var bensinläge för att få bort skiten.
Jag var skinnflådd som efter en smärre solariumolycka!
(När de bytt alla rör och glömt säga det.)
Jag insåg på min bröllopsdag att detta håller inte.
Jag vägrar frasa omkring i min vita klänning och
kladda ner allt i min väg.
No way.
Så det fick bli försvarets lilla gröna.
Prima vara.
Funkar i alla väder.
Till alla kläder.
Copyright © 2010, | Sandra Gustafsson blogg is proudly powered by WordPress All rights Reserved | Theme by Ryan McNair
