Idag ska jag se No tears for queers.
“En pjäs om manlighet och hatbrott.
Tre homosexuella killar blir brutalt mördade, i Katrineholm, Göteborg och Laramie i USA. De tre fallen har slående likheter. Förövarna är unga och morden präglade av övervåld och skrämmande brutalitet. I en väv berättad av fyra aktörer kommer förövare, rättsamhälle, vänner och familj till tals i denna skrämmande och gripande föreställning.”
Det var flera år sen jag läste boken av Johan Hilton (biträdande kulturchef på Expressen) som jag tyckte tycker mycket om.
Alltså boken. Tycker mycket om boken.
Johan känner jag inte. Ännu.
Och btw, Johan twittrar också.
Om det är bra litteratur så är den bra, oavsett form.
Annina Rabe, kulturnyheterna i SvD
Har löst problemet “hund får panik vid borstning”.
Jag rycker pälsen av henne.
I kylen ligger det tre kanelbullar inpackade i folie.
Dom ligger där för att mina barn skulle aldrig få för sig att titta i ett foliepaket.
En viss del av tankeverksamheten är fokuserad på min kommande tatuering.
Jag tänker inka, körsbärsblommor, tribal, svart, något åt det hållet.
Bygger på den jag har på axeln, den där yinyan som är delad.
Nu ska den få mer liv.
Mannen fattar ingenting, varför då?
Men kära du, varför inte?
Det betyder HALLÅ STANNA JAG MÅSTE BAJSA!
– Utan musiken hade jag inte varit samma människa som jag är i dag. Men det hade jag heller inte varit om jag inte sniffat bensin. Jag är nöjd med den som jag är i dag.
Nu kommer jag att rösta på Calle dubbelt så många gånger som på alla andra fredagar, nej ni vill inte se min mobilräkning, han kan inte bara sjunga – han har fattat det här med livet.
Heja Calle!
Du får bli min kompis när du vill.
Jobbat, blivit nålad, åkt fram och tillbaka på Sveavägen och känt saker.
Känt som i: Åh. Kreatima. Där brukade jag och farmor köpa penslar.
Känt som i: Farmor ja. Hon är ju död. Saknar.
Försöker äta min lunchpasta (från Nero) med tesked.
I vår familj har vi två trötta barn.
För att göra väckningsprocessen kortare, kom mannen på följande idé.
Säg hej till AnSo.
“jag vill fan bli en riktig KVINNA.
sluta säga saker som “fan, mina trosor sitter just nu så högt uppdragna i fittan att det känns som om min livmoder har delats mitt itu!”.
sluta svära och vara så fruktansvärt vulgär. prata tyst, inte vara högljudd, inte skrika, inte fulgråta, inte skratta så det hörs över halva landet, utan lära mig småskratta sådär lite fnissigt och fint.
sitta med benen i kors.
alltid lukta gott och vara snäll och en vän, lite mystisk och intressant varelse.”
Läs hela.
Angående Sveriges nationaldag.
Som jag tycker är helt ointressant – kan vi inte fira något annat än döda kungen?
Det måste finns massor av händelser som är bättre än att fira en kung.
Ingen nu levande kommer ju ihåg stackaren i allafall.
Jag tycker att vi kan fira att jag har blivit född!
Det är inte varje dag.
Som jag blir född menar jag.
Och alla gullisar som grattade mig på min födelsedag den 28:e maj har ju redan tränat.
En gång.
Då blir det lite lättare nästa år tänkte jag.
Eller vi kanske ska fira något annat?
Varför inte den dagen Carola vann med Främling?
Eller när Ludmila åkte fast för dopning, den är nästan bättre.
Eller när prinsessan Madde körde och parkerade sin STORA bil på en gå-gata i city.
För att hon inte orkade gå så långt till sin favvo-shop.
Nej NU vet jag!
Vi kan fira den dagen Linda Skugge började på Expressen som krönikör!
Det är väl enda anledningen till att Expressen säljer idag.
Eller den dagen som Tvärbanan startade. Den sparar tid för alla.
Och tid är viktigt.
Men jag tror i allafall att vi firar min födelsedag som nationaldag nästa år.
Så hör på alla där ute:
Nästa år är Sveriges nationaldag den 28 maj!
Så hände det igen.
Jag blev utsatt för skrikande bebisar.
Jag och min farmor såg Andy Warhol´s kopparfärgs-piss tavlor och fortsatte vidare till Blå Porten för att äta lunch. Det hade några till.
Några femton småbarnsmammor.
Samtidigt.
Redan på väg in genom dörren började jag ana oråd.
“Vänligen lämna barnvagnen utanför matsalen”.
Hm.
Efter att ha armbågat oss till två platser bredvid varandra satte vi oss för att äta och prata om livet.
Fel. Vi f-ö-r-s-ö-k-t-e prata.
Och det var fan inte lätt!
Var det inte Pelle vid bordet bakom som hade tuttångest så var det Kajsa vid bordet bredvid som inte gillade morotskaka.
Och farmor som är 81 år med begynnande taskig hörsel konstaterade syrligt att “här var det inte lätt att få en syl i vädret…”
Jag nickade trött och stirrade på alla bebisar med randiga tröjor och undrade om det inte skulle gå att doppa servetten i någons vin och ge dom att snutta på.Vaddå??
Så gjorde man förr i tiden. Minsann.
Så vad har hänt med mina moderskänslor som ömmat så för allt litet som inte kunnat gå på egna ben?
Jag, som har blivit tårögd bara av att känna doften av bebishår, vill plötsligt skrika håll käften för att jag inte kan prata med farmor i lugn och ro.
Mina egna barn är mer inne i brottningsstadiet, vilket inte innebär så mycket ljud, utan mera pust och stön. Och jag som verkligen tycker att barn är livets gåva och … vad har hänt med mig?
Jag vill inte bli en sur gammal kärring som byter krog för att småbarnsmammorna sitter med tuttarna i vädret och torkar spyor med halsduken.
Jag har ju varit en av dom!
Två gånger dessutom och jävlar vad stolt jag var.
Sen att amningskuporna vandrade i bh:n och satte sig på axlarna, vad gjorde det?
Jag var mamma och vacker även om jag inte luktade så gott.
Doften av intorkad bröstmjölk kommer jag aldrig att glömma.
Inte min man heller för den delen.
Så när övergick denna småbarnsförälskelse till hat?
När de egna blev relativt självgående och mitt eviga vakande inte längre behövs?
Tankarna flyger runt i mitt huvud när jag ser hur dessa nya mammor försöka tillfredsställa sina barn.
“Men för i helvete! Det är väl bara att lyfta upp ungen, han vill kramas, inte gunga…jaha! Titta, nu kom lunchen upp, jag visste det. Jävla amatör…”
Det finns bara en lösning på det här – jag och farmor får helt enkelt gå en kurs i teckenspråk.
Det är skitsnyggt på alla andra. Nä, jag ångrar mig.
Det är skitsnyggt på en del.
Jag har svårt att se vitsen med det bara.
Om det inte sitter på en jackärm eller i barnens ansikte så kan jag garantera att det fastnar på mina tänder!
Jag talar om något så dumt som läppstift.
Har aldrig fattat varför så många tjejer/kvinnor/damer/tanter
om och om igen, förstör sina ansikten med detta förfärliga klet!
Blä.
Och alla dessa läppglans i olika glitter-glans-fjant-nyanser. Jag blir inte puss-sugen när jag ser mig själv i något sådant. Det ser ut som att jag glömt torka mig om munnen efter en kycklingmiddag eller en magsjuka.
Och bara det att behöva lägga ner all denna tid på att ständigt
kladda på nytt, för inte sitter det kvar efter en fika eller två pussar.
“Har du munvalla på dig?” undrar maken med ett rosa flin,
när vi båda står och torkar oss om munnen.
Jag har sett att det finns diverse produkter på marknaden som “låser fast” läppstiftet så att jag kan pussas 12 timmar i sträck eller bada fyra timmar eller vad de nu lovar. Jag testade självklart, för jag VILL ha en söt, rosig mun.
Resultatet var alarmerande.
Det funkade inte.
Det funkade inte att fika en stor fralla med tomater med
en mochalatte och efter det vatten.
Färgen satt kvar fläckvis.
Och det som satt – jävlar vad det satt!
Det var bensinläge för att få bort skiten.
Jag var skinnflådd som efter en smärre solariumolycka!
(När de bytt alla rör och glömt säga det.)
Jag insåg på min bröllopsdag att detta håller inte.
Jag vägrar frasa omkring i min vita klänning och
kladda ner allt i min väg.
No way.
Så det fick bli försvarets lilla gröna.
Prima vara.
Funkar i alla väder.
Till alla kläder.
