Sandra Gustafsson blogg

Getingmidja my ass

Hon: Men Sandra! Vad du har gått ner i vikt!
Jag: Eh… nej.
Hon: Du ser så smal ut, verkligen! *viftar med armarna för att symbolisera ett timglas*
Jag: Mm. Men jag har inte det.
Hon: Inte? Du ser verkligen ut att ha gått ner i vikt.
Jag: Gått har jag gjort, med hunden. Men inte ner i vikt.
Hon: Gått ner ja!
Jag: Nej, gått med hunden. GÅTT UT MED HUNDEN.

Boss

Någon kallde mig chefen idag.
Mig alltså. Sandra.
Han, den där någon, uppfattar mig som chef i vår familj.
Han, den där någon, som inte bor under samma tak som mig, uppfattar mig som chef i vår familj.

Jag har ingen kommentar.

Önska nåt

Fick en utmaning från Skrivarmamma: vad vill ni att jag ska skriva om på bloggen?

Jag skickar vidare till Sara, Linda och Sofia.

Till alla som känner ett behov av att förminska mig

Varför, varför, envisas vuxna med att kalla mig lilla gumman?
Vad är det hos mig som lockar fram dom orden?
Vad signalerar jag?
Jag är 37 år, är gift, har två barn, bil, båt, hund, dammråttor, aktieportfölj, bostadsrätt, sommarställen, och gråa hår.
Jag har överlevt min barndom, pluggat, jobbat, skrivit fem böcker, jag föreläser, ska vara gästlärare på Socialhögskolan och anser mig vara rätt klar över vem jag är och varför jag är det, och därför smakar lilla gumman jävligt illa.
Det finns ingenting positivt i att kalla någon det – jag säger det inte ens till hunden när hon har spytt upp en hårboll.

Uppdaterad
I vilket sammanhang sker då detta?
När som.
“Hej lilla gumman!” eller “Men lilla gumman!”.
Jag bara dör. DÖR.

Att veta sin plats eller, ännu värre, att bli tilldelad en

Jag vill bara få vara sjuk utan att någon ska tala om för mig att jag inte är tillräckligt sjuk för att vara så sjuk.

Jag är kluven

Bodil Malmsteen

Det kommer en katalog med vårsäsongens böcker.
En av alla dessa deckarförfattare, en – eller två, tre, tio – har skrivit en ny bok.
Igen.
Ny?
“Vem skriver deras böcker?” tänker jag.
“Vem är det som skriver deras böcker?”

Linda Skugge

Jag har heller ingenting emot att själv låta någon annan spökskriva mina egna verk. Jag hade ett bra och givande möte med min förläggare i veckan. Vi var överens om att det finns ett mäkta spännande synopsis som jag komponerar (ja, vid mitt köksbord), men jag vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje.

Ordbajseri

“…flickan ska ha sagt till domstolen att äktenskapet med den 68 år äldre mannen ingåtts med hennes goda minne.”

Va. Jag fattar inte den meningen. Med hennes goda minne.
Sen fattar jag inte det hon utsatts för heller, ja, precis – utsatts för.
Barnarov för fan.

Debutant?

Jag har ju skrivit en psykologisk spänningsroman som kommer ut den 14 maj.
Jag ska således skriva ett debutantporträtt till en annons i Svensk Bokhandel där sommarböckerna presenteras.
Vi tar det igen: debutantporträtt.
Så enligt diverse mystiska regler så räknas inte en självbiografi som en … bok?
Och inte den här heller?

Uppdaterad
Jo, det gör det – nu.
Men när Maskrosungen skulle ges ut fick jag inte, vilket jag hade glömt, vara med i SVB med mitt debutantporträtt, för att jag skulle ge ut en “fackbok” (fattar inte hur den kan gå under den genren) men nu har – håll i er nu – reglerna ändrats.
Nu får jag inte vara med i år heller, eftersom jag redan har skrivit två böcker…
Hej moment 22.

Och jag ska börja inse att världen är full av idioter

Det går mot min natur, det, att tro att folk är idioter.
Men ack, verkligen ACK, vad jag tror det nu.
Eller nej, nu blev det fel.
Jag vet.
Ingenting som på nåt sätt gör livet, saker eller kaffet bättre – det blir bara skit.
Så.
Jag är trött på folk som inte ser utanför ramen, trött på folk som inte lyssnar, fatta att det finns såna som blundar för idioti bara för att det gagnar dom själva.Vill gärna säga att det gör det inte, capice?

Planering och så är det jul snart

Jag går igenom min föreläsning inför Åre på måndag.
Uppdaterar en del statistik (lugn; jag använder mig bara av det i några minuter, sen pratar jag bara känslor ur barnets perspektiv) och kollar att alla bilder ligger i ordning.
Kollar att alla bokningar ligger där dom ska, typ i min väska.
Får en liten, liten panik över det faktum att det snart är jul. JUL.
Vad hände? Jag låg ju på bryggan och pillade mig naveln härom dan liksom.
(Så våren är på intågande och sommaren efter det. Det är bra.)

Vände hemåt igen på 10-åringens och min morgonpromenad (till skolan) för jag bara stod inte ut med hans… gnäll.
Han: Jag har ont i foten… *går myrsteg*
Jag: Då är det bäst att du tar bussen så att du kommer i tid.
Han: Nä, jag vill inte. Då får jag väl komma för sent.
Jag: Det är respektlöst mot dina klasskompisar, jag tycker inte att man gör så.
Han: Nähä.
Jag: Så… kan du öka på lite eller ta bussen?
Han: Näe. Det tänker jag inte.
Jag: Vet du – jag blir riktigt irriterad på dig när du säger så. Jag känner att jag inte har lust att gå här med dig om du ska gnälla över onda fötter utan att lösa det. Du får faktiskt komma för sent själv, jag ställer inte upp på det här. Jag går hem igen.

Jag vände hemåt i regnet, ringde skolan och sa att han var på väg men tyvärr skulle bli sen.
(Vi kommer att vara på speaking terms igen; ska ses efter skolan för att inhandla luciakläder; han ska sjunga två verser solo på stalledräng och hans YO-utstyrsel ska svepas in.)

Känner mig handlingskraftig (har ingenting med min benstomme att göra) och lite på hugget.

Jo, nu kan det se ut som att jag inte bryr mig foten, men hans onda fot är en följetong efter en hysterisk träningsvecka. Jag bryr mig jättemycket om hans fot – och om honom.

Av barn får man alltid höra sanningen

Jag målar honom inför kvällens vampyrfest.

Jag: Snart klar… går det bra?
Han: Arå. Men fan, fatta att du gör så här varje dag!

“What´s next – no fucking in bars?”

Jag kollar ju på Sex and the city när jag cyklar och är totalt involverad i tjejernas liv.
Även Samanthas såklart.
Jag är också av den olyckliga sorten som får sju nummer för stora bröst när jag har PMS.
Det tycker min man är jätteroligt.
En gång i månaden har han en tjej som måste hålla i paketen för att dom inte ska slå i golvet.
Igår utbrast han Min egen lilla Samantha! och jag stirrade på honom med en enda tanke i huvudet.

Jag: Vad säger du för nåt?!
Mannen: Min egen li-
Jag: Jag hörde! Men vilken jävla Samantha är jag som menar du?!
Mannen: Samantha Fox såklart, vad trodde du?

Mogna människor?

Hittade den här annonsen i DN
i morse och har nu fått huvudbry.
Kan någon förklara för mig vad som kännetecknar en
MOGEN MÄNNISKA ?

Kanske är det en människa som inte är så hård,
utan lite mer…mjuk liksom.
Som känns bra att klämma på.
Eller någon som är lite gul i hyn.

Och när man är en MOGEN människa,
har man tagit sig till MITTEN AV LIVET då?
Men hur vet man att man är mitt i livet?
Då måste man väl först veta när man ska dö.
Typ.

Och måste man vara mogen, aktiv och
nyfiken på samma gång?
Om jag bara är nyfiken får jag inte komma då…