Det ligger högar med rena kläder i hela lägenheten.
Ger definitivt en känsla av på väg.
Kommer från tvättkorgen, varit en sväng i tvättmaskinen och nu: ligger på vänt över elementen, fårskinnspallen, matbordet i vardagsrummet i – faktiskt – fina högar.
Sen är det bara sista biten kvar. In i garderoben.
Men den där sista biten är lika oöverkomlig som min huvudvärk, som hunden (ja, fortfarande hundvakt), mina sista sju kilo innan jag kan ha den där bikinin och lika oöverkomlig som rädslan för att inte räcka till.
För att inte stå ut med att vara som jag vill, utan mer – tyvärr, dras åt att vara/göra/se ut som andra förväntar sig.
Det är en grå dag idag.
Jag vill bara få vara sjuk utan att någon ska tala om för mig att jag inte är tillräckligt sjuk för att vara så sjuk.
Undrar hur det kommer sig att mitt skrivbord, som var städat igår, ser ut som en mellandagsrea på NK idag.
Allt klagomål på SJ och SL och säkert någon annan stackare som får sig en oförtjänt skopa – jag fattar inte.
Det är ju knappast så att SL och SJ planerat snö i två månader.
Hur orkar ni vara så arga?
Jag förstår att det är panik när man inte kan komma iväg till sitt jobb, jag missade själv en föreläsning i Malmö för att det var snöoväder, men att lägga ner så mycket energi på det?
Först klagar folk på att det inte finns snö i det här landet längre, och när det sen kommer ett lass eller två, då blir det ett jäkla liv.
Jag håller med mannen som intervjuades på nyheterna igår, han menade på att det är bra att vi ruckas om i vår tillvaro, vi går genom livet på automatik för att saker bara funkar.
Tänk på det. Chilla. Andas lugnt och tänk på hjärtat.
Andra om snön.
Manuset är inlämnat, och jag såg framför mig en vecka av ingenting annat än hundpromenader, lite städa på kontoret, långa fikastunder med en bok och några timmar på crosstrainern.
Status: började med en hundpromenad som höll på att kosta vovvan livet, det är ju -20 ute.
Fortsatte med en latte på kontoret, stort öppet hjärta fullt av glädje
manuset är inlämnat
eftersom jag bara ska göra typ ingenting under veckan.
Sorterade skrivbordet, hittade en räkning som inte var betald, blev lite butter över det en minut eller två.
Vovvan somnade pang bom efter att hon jobbat hårt på att få värme i sina ben.
Nu sitter jag kvar här, vid skrivbordet.
Näsan rinner och jag har inget papper.
Hunden sover fortfarande.
JAG HAR TRÅKIGT.
Men det är inte klokt vad jag inte har någon stil.
Alltså – helt fullkomligt utan DET.
Har gått i samma två par jeans sen dackefejden (byter skärp ibland) och till det: svart tröja.
Svart tröja med hundhår.
Smink ska vi inte tala om. Lyckas klämma mig när jag ska fixa fransarna med tången, petar mascaraborsten i ögat, och håret vet inget annat än gummisnodd.
Jag känner mig som en jävligt dålig kopia på mig själv.
För några dagar sen fotade jag mig inför boksläppet och när vi kollade bilderna konstaterade vi att jag är sned i ansiktet, vilket syns när jag fotas rakt framifrån.
Ena näsborren är liksom längre, och mungipan på samma sida pekar neråt.
Fotografen gjorde två försök att lyfta min näsa i Photoshop.
Sen tog vi nya bilder.
Idag har jag blå jeans och blå tröja med hundhår.
Jag är så …labil. Eller nej, det är inte sant.
Jag är orolig. Och när jag är orolig blir jag osmart.
Tänker inte, följer bara hjärtat, och det tar på mig.
Fantiserar.
Om det bara var sommar, då…
När det blir helg, då…
Jag skulle kunna…
Om jag bara fick…
Det är noll vuxenpoäng på det här, noll.
Inte “aldrig mer”, jag säger inte så, det är för mysigt med rödvin och samtal.
Men. Men. Trött.
Hund som pissat inne två tre gånger och … ja. Det räcker väl så.
Jag önskar verkligen att det var sommar nu.
Pill i naveln och ljumma vindar.
Isvaksbadet och jag lirade inte.
Jag finner inget nöje i att plåga mig; livet ska vara härligt.
Vovven lekte med en schäfervalp, som trots sina ynka fyra månader var mycket större.
När han blev trött i leken satte han sig på henne, bokstavligen.
Jag känner att det är ett lockande beteende; jag vet många jag skulle vilja sätta mig på.
Ett söndagsplus: hittade två påsar skumtomtar i köket.
Två liksom.
Fortfarande orolig.
Sov till halv nio, hela familjen. Hunden också.
Det är nåt med luften här ute.
Man blir trött första dygnet.
Loj.
Lite huvudvärk och stor oro i magen.
Ont i bröstkorgen, oro.
Fan vad jag oroar mig; för hund, barn, bil, hyn, håret, Haitierna, golvvärmen, vikten, isvaksbadet, och barnen.
Det tål att upprepas. Barnen. Jag kan inte sluta oroa mig.
Det stör mig lite det här, att jag kan vara ute i timmar och gå med en hund men inte annars.
Det är ju inte direkt så att vi har mucho lajbans, inga djupa snack, inga coola pinnar att analysera – vi bara går.
Och jag som precis blivit av med ett skavsår har idag fått två nya.
Men när jag säger “fot” börjar hon gå på mina fötter.
Tyvärr, verkligen, kom jag inte iväg till Malmö Högskola och min föreläsning där.
Först var planet (avgång 10.15) en timme försenat, sen kunde det inte lyfta från Malmö för att en dörr hade frusit fast; nytt besked skulle komma 11.00, sen 11.20 och då hade planet precis lyft från Malmö och vår avgång från Bromma beräknades till 12.20, sen 12.35 – då gav jag upp.
Tiden att föreläsa äts upp av flyg och transfer; bara en massa resa utan att jag hinner göra det jag ska.
Jag hoppas vi kan lösa det hela genom att jag kommer nästa termin istället.
Jo, jag sa ju det, att lugnet infunnit sig.
Men igår… jag var ganska… ganska… jag vet inte.
Det händer mycket runt mig och jag inser ju att jag har svårt att skärma av mig; att jag kliver in och håller hand överallt.
Det kostar på.
Jag tappar minnet, fastnar i tankar, svarar på frågor jag inte hört, håller den där handen utan att det känns.
Jag är inte närvarande och det känns mindre bra.
Idag var det en kille som la ut en MacBook på Blocket, en tjej (?) svarade från mejlen.
Det är min adress.
Eller rättare sagt, jag har sandragustafsson at gmail com men Gmail säger följande:
Gmail tillåter bara en registrering av ett användarnamn. När du registrerat dig med ett användarnamn kan ingen annan registrera sig med samma användarnamn. Detta gäller oavsett om det innehåller fler punkter eller versaler. Dessa användarnamn tillhör dig. Om du har skapat dittanvändarnamn@gmail.com, kan ingen annan ens registrera ditt.användarnamn@gmail.com eller Ditt.användar.namn@gmail.com. Eftersom Gmail inte godkänner punkter som tecken i användarnamn, kan du lägga till eller ta bort punkterna från en Gmail-adress utan att måladressen ändras. Alla meddelanden kommer att skickas till din, och bara din, Inkorg.
Så ja, det är tydligen min mail.
Grejen är att det är tredje gången jag får mail från folk som kontaktats av personen som lämnat mailadressen med punkt i.
Ett företag mailade två gånger och ville att jag skulle hämta en mobil som varit inne på reparation, för att ta ett exempel.
Så jag vet inte vad jag vill säga egentligen.
Eller jo – har nån fått mejl från mig som verkar konstigt – så var det inte jag.
Typ.
En bra, effektiv förmiddag men framför allt – jag har varit pigg.
Sen kom lunchen och när jag ställde ner kaffekoppen liksom… dog jag.
Paniken när jag fattade vad som hände.
Tröttheten var tillbaka.
Min akupunktör är på semester, tillbaka nästa fredag.
Jag trodde att hon lyckats nåla bort tröttheten, det där som hängt över mig som ett sensommarregn en dag när jag glömt regnjackan hemma.
Den tröttheten.
Men den kom tillbaka nu och jag gör det jag kan bäst; ligger på soffan och känner kraften vibrera ut genom armarna.
Fifan.
Tanken är ju att jag ska ge mig in i nästa bokprojekt, alltså fortsätta skriva på det jag startade på Kreta i somras.
Det jag pausade för att skriva klart det som kommer i maj.
Det jag nu skickat in.
Maj liksom, herregud, det är ett halvt liv dit: innan maj ska jag åka till skåne, ha möte med en trädgårdsarkitekt, föreläsa två gånger, fira jul, dammsuga vardagsrummet, åka till Miami, åka skidor i Idre och ha påsklov på landet.
I alla fall.
Nu har jag suttit vid mitt SKRIVbord sedan 08.00 och räknat tomma lattemuggar, bytt toner på skrivaren, kollat min kalender, bytt min bild i Facebook, bytt min bild i bloggen, blivit kompis med en moderat på Facebook (min första kärlek. Nej jag menar andra kärlek. Eller nej, första kärlek. Fast det beror ju på om kärleken Henke i 1:an räknas. Gör han inte det så är moderaten första kärleken), pratat i telefon, tänt och släckt min rosa lampa i fönstret och lyssnat på Meja, Kleerup och September.
Jag funderar starkt på att gå hem.
För ett halvår sen eller nåt beställde jag visitkort.
Och kuvertklisterlappar och meddelandekort.
Allt med företagsnamn, mitt namn, hemsideadress, mail, telefon, skostorlek, favoritgodis ja ni fattar.
Allt.
Jag har till dags datum använt två brevklisterlappar och ett meddelandekort och inte delat ut ett enda visitkort,
Som jag ser det, idag, hade jag en förhoppning om att jag på något sätt skulle komma att tillhöra något.
Få tillträde och tillgång till något viktigt, något mystiskt, något för alla vanliga döda nästan… onåbart.
Det hände ingenting.
Jag är för feg för att vifta med visitkort.
Jag menar… vem fan vill ha ett visitkort med mitt namn på?
Vad ska dom göra med det, rama in?
Således sitter jag här och stirrar på en bunt (några hundra) visitkort och diverse andra lappar.
Det där jag önskade mig få tillhöra, bli en del av och frottera mig i – det finns inte.
Och jag tror, bara för att liksom, att jag ska byta namn på min firma.
Annars så har jag mest jobbat med manuset.
Letat stavfel, letat stavfel igen och igen.
Kollat efter dubbla mellanslag både en och två gånger.
Sitter och väntar på att skrivaren ska bli klar; Mannen vill läsa.
Jag har mejlat iväg till förlaget och redaktören och hoppas att hon ska skicka sin rödpenna åt fanders.
Vad trött jag blir.
Nu säger skrivaren “Low toner”.
Du, jag är jävligt låg jag också.
Det är lönslöst, tänker inte ens försöka elda idag.
Allt är grått och blött, blött, blött.
Seg em i soffan igår.
Jävlar vilket bakslag jag fick; sov mellan fem och halv åtta.
Vaknade, åt middag, lite tv och gick och sov.
Tant. TANT.
Hittade mig själv på Bokhora i ett inlägg med bilder från releasen för Album.
Två saker som känns jobbiga.
1) Min arm. Vad har hänt? För mycket spenat?
2) Mitt hår. Det är så extremt o-rockigt att jag vill gråta. Jag vill ju vara rock!
Tröttheten igen.
Den liksom… värker ur mig.
Det är som att ha ström i armarna. Känner hur det vibrerar ur händerna.
Försöker fokusera på texten, läser en sida, byter ut några ord men måste läsa igen och byta tillbaka.
Jag glömmer bort varför jag gjorde ändringen från början.
Läser en gång till. Sneglar på fåtöljen vid fönstret och tänker att jag kanske bara ska luta mig.
En stund bara.
Men jag vet ju hur det blir.
Tre timmar senare vaknar jag med dynan i munnen.
Kramp i alla muskler och så kan jag inte ha det.
Så vill jag inte ha det.
Förvarnade mannen om att jag nog är på väg hem eftersom “jag fick en släng av den där extrema tröttheten igen”.
“Jag förstår det” sa han.
Vadå? Vad förstår han?
“Kämpa på nu så ses vi sen”. Klick.
Kämpa på med vad; att ta mig hem eller att redigera text när jag inte fattar vad det står?
Eller kämpa på med att kämpa emot tröttheten?
Jag fattar inte.
Jag vill bara sova.
Jag har slutat måla mig varje dag.
Finner ingen anledning att måla mig varje dag.
Jag har alltid gjort det, även om dagen spenderats inom fyra väggar utan mänsklig kontakt.
Snygg har jag varit.
Nu har jag till och med gått i City utan smink, ta-daaaa, och himlen ramlade inte ner.
Trevligt, trevligt.
Det här är säkert en period bara, så jag lägger inte mer kraft på prata om det.
Andra förändringar:
i sann maffia-anda lyfter jag handen från mina barn.
Dom får hålla reda på sina egna träningstider och väckarklockor på morgnarna.
Jag orkar inte tänka på allt just nu.
Jag kan inte sitta på mitt kontor, skriva, snegla på klockan, skriva, snegla på klockan och NU måste jag ringa och väcka 15-åringen så att han inte försover sig, kommer för sent, får skolk på pappret och vi drar av 100 spänn på hans månadspeng för att han inte sköter sina tider.
Jag insåg igår att det är ju jag som sköter hans tider.
Kan inte mer.
Inte nu.
10-åringen fattade vinken när vi snackade i söndags.
Han har satt återkommande alarm i sin mobil.
Måndag 16.15 – “basket om en timme”.
Tisdag 16.30 – “fotboll om en timme”.
Torsdag 17.30 – “fotboll om en timme”.
Honom väcker jag fortfarande eftersom vi går samtidigt.
Men resten, packa väska, kläder, böcker, det får han göra själv.
Jag piper bara lite i bakgrunden; har du fått med dig matten, engelskan, skorna…
Snart slutar jag med det också.
Snart.
Men jag kan inte bli upprörd över den här bilden, den ser helt overklig ut.
Hon ser inte spinkig, anorektisk eller sjuk ut, bara knasig.
Redigeraren måste ju ha varit full när bilden skulle fixas.
Jag är så där igen, så där trött.
Huvudvärk och ja trött.
Soffan hela eftermiddagen. Och nu är klockan snart kväll.
Jävla skit.
Vill inte känna mig så här…reducerad.
Jag hittar inga foton som visar mitt rätta jag, så känns det.
Jag är inte så jävla glad som bilden visar, jag tycker själv att jag ler sällan.
(Men det betyder inte att jag är olycklig.)
I alla fall så är det en ärlig bild, den är tagen när jag faktiskt skrattar på riktigt; inget flin, inget tillgjort – jag är glad och jag har roligt.
Var på en fördrink innan en fest i helgen och hamnade i ett sällskap med mycket trevligt folk.
Och jag kände mig som femton på syjunta.
Alltså jag fattar inte vad det är, men jag kan inte se att jag på något sätt ska vara på samma “nivå” som dom.
En i gänget har jag dessutom sjukt stor yrkesmässig respekt för.
Fast… han är inte dryg eller divig på något sätt, han är bara… människa. En bra människa.
Så. Som sagt.
Jag vet inte vad det är.
Något gammalt jag har för mig?
Jag växte ju upp med en känsla av utanförskap och en egenhändigt byggd stämpel fint placerad mitt i pannan som sa annorlunda.
Börjar undra om den jäveln sitter kvar.
15-åringen ville gå på bio i helgen.
Han föreslog Sommaren med Göran.
Eftersom jag hade sett den och 10-åringen skulle följa med föreslog jag G-Force.
Han var inte så där jätteimponerad.
- Mamma, ska vi titta på tecknade råttor som leker polis?
- Hamstrar, inte råttor. Och det är inte tecknat, det är datagjort.
- Samma sak.
- Det är inte alls samma sak, dom ser ju riktiga ut.
- Eh, nej mamma. Det gör dom inte.
Vi gick i alla fall.
Jag, Lillebror och Storebror (som är 1,80).
Kidsen på raden bakom fick hämta extra plastkuddar att sitta på.
Och sen började filmen.
Tror jag. Små barn måste prata hela tiden. Högt.
Lillebror himlade med ögonen och höll för höger öra, för på den sidan satt han; killen som pratade under hela filmen. Killen som satt i pappans knä, vred, vände, pekade.
-VARFÖR ÄR HAN DUUUUUM?
- Schhh… visk visk, du får inte skrika på bio lilla gubben.
- MEN! VAD GÖÖÖÖR HAN DEN DÄR DUMMA?!
- Du får vara lite tyst nu. Vi är på bio. Tyst.
- MUAHAHAHAHAAAAA! HAN ÄR JÄTTEROLIG!
- Mm, ska du vara tyst nu, annars hör ingen annan här på bion…
- VARFÖR ÄTER HAN MAAAAASKAR… Pappa. Jag måste KISSSSSA.
Igår var jag däckad i soffan efter en timme på cykeln.
Jag var extremt horisontell.
Mannen hade tydligen ätit något grönt, för han städade både badrum och hall.
Nångång efter tio hittar han en lapp på hallgolvet.
En fin handskriven lapp från vår granne däruppe, från han som måste ha gått på dansskola eftersom han är så jäkla rak i ryggen.
“Hej! Bla bla bla bla bla bla bla bla skaka inte mattorna i trapporna bla bla bla bla bla bla bla bla jag har sopat upp det.”
Mannen slutade läsa och tittade på mig.
Och jag på honom.
Jag: Va?
Han: Eh.. typ.
Jag: Vad hade vi gjort?
Han: Skakat mattorna i trapphuset.
Jag: Två saker, 1) vi har inga mattor och 2) om vi hade det, skulle du skaka dom i trapphuset?
Han: Alltså, vi har en dörrmatta men jag gick ju ut med den! Jag var ju där nere, ute och skakade den!
Jag: Men du. Eftersom jag aldrig städar och han verkar säker på sin sak; brukar du skaka mattan i trappen?
Han: Inte idag.
Jag: Inte idag?
Han: Jamen du vet. Jag kanske har vänt upp och ner på den nångång.
I tjugo år har jag känt den här människan, som nu visar sig skaka mattor i trapphuset. I tjugo år.