Sandra Gustafsson blogg

En annan sak, om att synas typ

Pratade med en smart människa i går, förövrigt min smarta människa, som krasst sa att jag har två val.

Du har skrivit en ny bok. Du vill sälja böcker. Du vill synas, men du vill inte “sälja dig” eftersom det tar emot, det är “inte din grej”, du tycker att det tar emot att “fjäska” och att “ta plats”. Som jag ser det har du har två val: 1) du spelar med, gör showen och gillar läget. 2) du spelar inte med och gillar läget.

Men åh.
Men åh.

Och sen..?

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig.
Något annat i alla fall.
Men insikten om att hur mycket jag än rensar bort runt omkring mig; det må heta idioter, twitter, facebook, gamla kläder, oanvända väskor, dom där skorna jag älskar men inte kan gå i, prylar, papperslappar, almanackorna på hög (det blev en moleskine btw) och det och det och det, så förändras ingenting.
Jag bär ju omkring på mig själv.
Och att inse det (hej käftsmäll) gör ont.
Det är inte allt det andra som är problemet, det är ju jag.

Ridå.

Avslut

Idag lämnar vi huset på landet för alltid.
Det rivs den 23:e och enligt planerna ska det stå ett nytt hus uppe den 25:e oktober.
Den här sommaren har spenderats med ett ord i huvudet: rensa.
Alternativt jävla bajssommar.
Så mycket som varit riktigt apdåligt, men såklart ett gäng trevliga stunder, framför allt boksläppet.
Men på det hela: en mindre kul sommar.
Nu vill jag ha vargavinter.

Vad en kofot kan göra med ett finger

För två år sen skar kidot, aka Lillebror, upp ena armen, förra året välte han framåt med huvudet före med cykeln och igår bröt han höger ringfingertopp på två ställen.
Kanske räcker så här.

Ackumelerad (ilska)

Jag är en vulkan, snöstorm, tornado, tsunami och bristande topplock på samma gång.
Det syns bara inte.
Mottagaren, eller nej, anledningen till denna känslostorm går inte att prata med.
Det är en tonåring.
Jag biter ihop för att inte bita någon annan.
Sväljer och hoppas att jag inte får en hjärtattack.

Mitt i

Möt Annie. Min hund.
Lite klämd, lite pressad men ändå nöjd. Det är schäferkompisen som gnager lite på henne.
Dom gör så, gnager på varandra.

Jag önskar att jag kunde vara så lugn när allt, allt, gnager på mig.
Men som vanligt vet jag inte vad lugn betyder. Kan inte ens stava till det.
Titta: lykn, lucckm, leggn.
Kan inte.

Ny Twitter

Lyckades fippla bort mitt twitterkonto (fråga inte), och har således ett nytt.

Att lära sig livet, hur gör man?

Näe.
Bara så. Näe.
Jag är så krossad, eller nej, inte krossad.
Jag är förvånad. Trött. Ja, så är det.
Jag blir så trött.
Vad hände med loppanlej och tjoho och livet är en fest och häng med på det?
Lite flyt tack. Lite räkmacka och något annat bara.
Lite lugn och ro tror jag.
Sa jag att jag blir trött?

Inbetween

Befinner mig, mentalt, i ett ingenting.
Inte vardag, absolut inte semester – vafanhändemedminsemester?
Går och väntar på… något.
Vansinnigt frustrerande.
Som att sitta på tionde våningen i ett fult hus i Bredäng och inte ha något att göra.
Aldrig ha något att göra. Bara glo ner på en grusig parkering.

Förändring(ar)

Jag sprang i morse (tänk: 18 grader, sol, mycket sol, flugor, långa tighta byxor, mindre tight tröja och hunden i ett koppel någonstans – hon kör taktiken “ta rygg”) och konstaterade att 1) jag dog inte 2) jag kunde andas 3) min kropp gick inte sönder.
Det här har jag hunden att tacka för.
Hunden som tvingat (ja-a) ut mig fler gånger varje dag sen i januari.
Aldrig har väl min rumpa varit så slät och hård, aldrig har väl mina knän klarat sig så bra.
Och nu – hunden ska tillbaka till sin husse, förmodligen den här veckan.
Vi behöver det, eller va fan. Jag behöver det.
Men det känns sådär, hon har ju hårat ner det mesta i sin väg, charmat hela bygden samt gett oss alla en bild av hur en hund faktiskt kan vara. Typ bäst.

Något slags uppvaknande

Jag är för gammal, joho, för att hålla på med saker jag egentligen inte är intresserad av, att skaffa mig kontakter för att det i sin tur kanske leder någonstans.
Jag tycker bara om folk. Inte det dom gör.
Nåja. Nähä. Jaha.

Saker man kan sova på

Lite funderingar inne på Bokcirklar.

ps. Det går att kommentera där om man blir gratis medlem: “Vi vill undvika otrevliga kommentarer och påhopp och bevara gemenskapskänslan – det är därför man kan läsa utan att vara medlem men inte skriva.”

Upprepning

Neje, tänkte jag när bilen närmade sig Stockholm, lägenheten och vardagen.
Inte… livet igen.
Jag kan inte stänga av, inte sortera och prioritera; jag är helt öppen.
Jag tappar trådar, minnet och fokus.
Blir inåtvänd och disträ och det är inte jag.
Det är tredje gången det händer på tre år eller nåt.
Tvärnit, smyger igång, ler och livet leker och sen tvärnit, smyger igång och…bah.

“På måndag skickas Svedd från tryckeriet”

Och jag dör en smula.
Magpirret tar sig sakta upp i strupen, halsen och ut: tihi!
TIHI för fan!
Boken är klar, den finns på riktigt, den har sidor med bokstäver och sidnummer och framsida och baksida och jag dör ju för fan en smula.

Pest eller kolera

Hunden luktade gammalt surt sågspån efter helgens rullningar i – gammalt surt sågspån. Tänkte att en dusch skulle lösa det problemet, men nu luktar hon gammal blöt ullsocka istället.

Dropbox

Fick tips om att jobba med Dropbox, mycket smidigt, eftersom jag aldrig behöver ladda hem dokumentet jag ska skriva i, det sparas i mitt Dropboxkonto i etern och jag kan skriva i det från vilken dator som helst.
Som sagt, mycket smidigt. Ända tills nu.
Jag skrev sex sidor under helgen, döpte om och sparade dokumentet i min Dropbox, men nu är det borta.
Det senast daterade dokumentet finns inte.
Jag får fan panik, panik säger jag.

Uppdaterad
JAAAAA! Mina filer ligger i etern, suporten bara klick klick klick och så fanns dom igen! ÄLSKA!
Och han bara “Dropbox keeps snapshots of every saved change in your Dropbox folder over the last 30 days (or more with the Pack-Rat feature). So if something happened accidentally (deletion or modification), you can restore the file with a few clicks. That is one of the very cool features of dropbox!” och jag bara THANK YOU so much!

Nä

En unge magsjuk, och slipdamm i hela kvarten efter fönstermålarna.
Så jag har städat idag.
Aldrig, aldrig, har väl mina bokhyllor (ja ja, våra då) varit så rena och – snygga.
Vi har nu böcker placerade efter färg.
Vet inte vad jag tycker om det.

Annars har ingenting hänt.

Också en kväll att minnas

Suttit med 11-åringen som skrev ner en recension av en artikel.
Han var trött, åh, jobbigt, klart snart? och jag, som bara ville säga samma sak åh, jobbigt, trött, klart snart? var än mer klämkäckt jollrande med glittrande ögon som liksom dog när han var klar, försvann in på sitt rum och jag liksom vad gör jag nu, sover? Går ut med hunden eller varför inte skriva på nästa bok?
Ha ha ha, ja jävlar. Eller nej menar jag ju.
Jag har suttit i zebrafåtöljen, ätit Geisha (i smyg) och letat efter nåt att pilla sönder i pannan.

Stampe

Har ingen arbetsro idag; är det inte hunden så är det magen eller solen.
Solen är där och jag här, en fullständigt felaktig ekvation.
Kan inte slappna av, inte fokusera det minsta.
Tänkte att det skulle gå bättre hemma, men ACK vad jag bedrog mig.
Där stod målarna och målade våra fönster.
Så jag trampar vidare, väntar på att någon ska slå mig hårt i huvudet så att saker faller på plats och jag kan skriva klart det här. Bah.

En sak till: ni vet när hundar stirrar så där se på mig som liten är, jag som har så jävla tråkigt när du sitter där, så gör hunden nu.

Dipp

Idag går det fan inte bra med skrivandet. Haltar, fastnar på meningslösa detaljer som namn och hårfärg.
Testar med musik, shoppar några plattor på iTunes, vet inte riktigt vad det är, lurarna på och lyssnar och det är fan inte heller bra.
Och jag får ont av lurarna men bara på höger öra. Men nu står jag inte ut med tystnaden.

Lövblås, eller: hur man förlorar förståndet

Halva dagen fullständigt strålande, verkligen. Jag ska bokmärka den för all evig framtid.
Resten av dagen… pah.
Så vansinnigt rörigt.
Tänk lövblås.
Tänk: håll en lövblås mot höger öra.
Tänk: snart liksom… tappar jag det.

I ett försök att rensa huvudet tog jag med hunden på en tvåtimmars promenad.
Eller – promenaden bestod mest av att jag ville gå framåt och hunden mest till höger, vänster, bakåt och sen framåt.

Så äckligt

Frossade i chokladöverdragna mandelägg, nougat-hej-å-hå i fint papper och latte.
Det var jättegott första… tre minuterna.
Sen åkte det ner bara för att jag-har-pms-och-det-är-så-jävla-jobbigt-att-vara-sur-och-ha-en-vätske-svullen-kropp-så-jag-behöver-det-här.
Behöver.
Nu mår jag illa.
Insåg att jag måste ha mat i mig, lagad mat, för att hjälpa kroppen att typ fungera.
Så på all choklad har jag nu tvingat i mig köttbllar och ägg. Don´t ask.

Jag ska aldrig mer äta godis.

Sug, drag, driv

Började läsa igenom texterna om hjärntvätt, en väldigt liten del men ändå, inför nästa roman.
Det är så sjukt intressant.
Hoppade sen raskt in i manuset och läste allt som har med den karaktären att göra, den onde.
Men gud så bra. Pardon me, men jag kände verkligen så. Men gud så bra.
Jag ville så gärna skriva mer, texten sög tag i mig och skrek på en fortsättning men då skulle jag precis iväg.
Och sen var det middag.
Och sen var det mys-läsa-prat-stund med 11-åringen och när han somnat gick mina ögon i kors.
Jag somnade 22.00 igår.
Vaknade idag med meningarna bokstavligen (fyndigt no?) flaxande framför ögonen på mig.
Ville ha min uppmärksamhet och så kan jag inte skriva idag.
Kan inte.
Uppbokad hela dagen. Shite, som Michael J Fox säger.
Shite.

Åh, allt det där socialt trevliga hela tiden

Har så svårt för “vi hörs, verkligen” och “annars, livet? skriver du på nåt nytt?” när man inte är intresserad på riktigt, utan bara vill få tiden att gå så att det inte blir tråkigt i väntan på bussen.
Håll käften bara.

Konstant

Jag vet inte hur det är med er, men här känns det mesta som en paus.
Det mesta som i livet.
Som i hund.
I vår, värme och allt, allt, allt.

Det är så mycket kli i ögonen

Efter en knölig förkylning fick jag galet mycket energi.
Den räckte till 19.02.
Typ… tack.

Skal

Det ligger högar med rena kläder i hela lägenheten.
Ger definitivt en känsla av på väg.
Kommer från tvättkorgen, varit en sväng i tvättmaskinen och nu: ligger på vänt över elementen, fårskinnspallen, matbordet i vardagsrummet i – faktiskt – fina högar.
Sen är det bara sista biten kvar. In i garderoben.

Men den där sista biten är lika oöverkomlig som min huvudvärk, som hunden (ja, fortfarande hundvakt), mina sista sju kilo innan jag kan ha den där bikinin och lika oöverkomlig som rädslan för att inte räcka till.
För att inte stå ut med att vara som jag vill, utan mer – tyvärr, dras åt att vara/göra/se ut som andra förväntar sig.

Det är en grå dag idag.

Att veta sin plats eller, ännu värre, att bli tilldelad en

Jag vill bara få vara sjuk utan att någon ska tala om för mig att jag inte är tillräckligt sjuk för att vara så sjuk.

Ick

Undrar hur det kommer sig att mitt skrivbord, som var städat igår, ser ut som en mellandagsrea på NK idag.

Chilla

Allt klagomål på SJ och SL och säkert någon annan stackare som får sig en oförtjänt skopa – jag fattar inte.
Det är ju knappast så att SL och SJ planerat snö i två månader.
Hur orkar ni vara så arga?
Jag förstår att det är panik när man inte kan komma iväg till sitt jobb, jag missade själv en föreläsning i Malmö för att det var snöoväder, men att lägga ner så mycket energi på det?
Först klagar folk på att det inte finns snö i det här landet längre, och när det sen kommer ett lass eller två, då blir det ett jäkla liv.

Jag håller med mannen som intervjuades på nyheterna igår, han menade på att det är bra att vi ruckas om i vår tillvaro, vi går genom livet på automatik för att saker bara funkar.

Tänk på det. Chilla. Andas lugnt och tänk på hjärtat.

Andra om snön.

Hål

Manuset är inlämnat, och jag såg framför mig en vecka av ingenting annat än hundpromenader, lite städa på kontoret, långa fikastunder med en bok och några timmar på crosstrainern.
Status: började med en hundpromenad som höll på att kosta vovvan livet, det är ju -20 ute.
Fortsatte med en latte på kontoret, stort öppet hjärta fullt av glädje
manuset är inlämnat
eftersom jag bara ska göra typ ingenting under veckan.
Sorterade skrivbordet, hittade en räkning som inte var betald, blev lite butter över det en minut eller två.
Vovvan somnade pang bom efter att hon jobbat hårt på att få värme i sina ben.

Nu sitter jag kvar här, vid skrivbordet.
Näsan rinner och jag har inget papper.
Hunden sover fortfarande.
JAG HAR TRÅKIGT.

Down under

Men det är inte klokt vad jag inte har någon stil.
Alltså – helt fullkomligt utan DET.
Har gått i samma två par jeans sen dackefejden (byter skärp ibland) och till det: svart tröja.
Svart tröja med hundhår.
Smink ska vi inte tala om. Lyckas klämma mig när jag ska fixa fransarna med tången, petar mascaraborsten i ögat, och håret vet inget annat än gummisnodd.
Jag känner mig som en jävligt dålig kopia på mig själv.
För några dagar sen fotade jag mig inför boksläppet och när vi kollade bilderna konstaterade vi att jag är sned i ansiktet, vilket syns när jag fotas rakt framifrån.
Ena näsborren är liksom längre, och mungipan på samma sida pekar neråt.
Fotografen gjorde två försök att lyfta min näsa i Photoshop.
Sen tog vi nya bilder.
Idag har jag blå jeans och blå tröja med hundhår.

Styrning

Jag är så …labil. Eller nej, det är inte sant.
Jag är orolig. Och när jag är orolig blir jag osmart.
Tänker inte, följer bara hjärtat, och det tar på mig.
Fantiserar.
Om det bara var sommar, då…
När det blir helg, då…
Jag skulle kunna…
Om jag bara fick…

Det är noll vuxenpoäng på det här, noll.

Passera GÅ

Inte “aldrig mer”, jag säger inte så, det är för mysigt med rödvin och samtal.
Men. Men. Trött.
Hund som pissat inne två tre gånger och … ja. Det räcker väl så.

Drömmen om Elin sommaren

Jag önskar verkligen att det var sommar nu.
Pill i naveln och ljumma vindar.

Sammanfattning: helg

Isvaksbadet och jag lirade inte.
Jag finner inget nöje i att plåga mig; livet ska vara härligt.
Vovven lekte med en schäfervalp, som trots sina ynka fyra månader var mycket större.
När han blev trött i leken satte han sig på henne, bokstavligen.
Jag känner att det är ett lockande beteende; jag vet många jag skulle vilja sätta mig på.

Ett söndagsplus: hittade två påsar skumtomtar i köket.
Två liksom.

Fortfarande orolig.

Sådär va

Sov till halv nio, hela familjen. Hunden också.
Det är nåt med luften här ute.
Man blir trött första dygnet.
Loj.
Lite huvudvärk och stor oro i magen.
Ont i bröstkorgen, oro.
Fan vad jag oroar mig; för hund, barn, bil, hyn, håret, Haitierna, golvvärmen, vikten, isvaksbadet, och barnen.
Det tål att upprepas. Barnen. Jag kan inte sluta oroa mig.

Jag bara går och går

Det stör mig lite det här, att jag kan vara ute i timmar och gå med en hund men inte annars.
Det är ju inte direkt så att vi har mucho lajbans, inga djupa snack, inga coola pinnar att analysera – vi bara går.
Och jag som precis blivit av med ett skavsår har idag fått två nya.

Det ska vara en smart hund

Men när jag säger “fot” börjar hon gå på mina fötter.

Föreläsningen i Malmö

Tyvärr, verkligen, kom jag inte iväg till Malmö Högskola och min föreläsning där.
Först var planet (avgång 10.15) en timme försenat, sen kunde det inte lyfta från Malmö för att en dörr hade frusit fast; nytt besked skulle komma 11.00, sen 11.20 och då hade planet precis lyft från Malmö och vår avgång från Bromma beräknades till 12.20, sen 12.35 – då gav jag upp.
Tiden att föreläsa äts upp av flyg och transfer; bara en massa resa utan att jag hinner göra det jag ska.

Jag hoppas vi kan lösa det hela genom att jag kommer nästa termin istället.

Som ett frö i vinden

Jo, jag sa ju det, att lugnet infunnit sig.
Men igår… jag var ganska… ganska… jag vet inte.
Det händer mycket runt mig och jag inser ju att jag har svårt att skärma av mig; att jag kliver in och håller hand överallt.
Det kostar på.
Jag tappar minnet, fastnar i tankar, svarar på frågor jag inte hört, håller den där handen utan att det känns.
Jag är inte närvarande och det känns mindre bra.

Men wtf

Idag var det en kille som la ut en MacBook på Blocket, en tjej (?) svarade från mejlen.

Det är min adress.
Eller rättare sagt, jag har sandragustafsson at gmail com men Gmail säger följande:

Gmail tillåter bara en registrering av ett användarnamn. När du registrerat dig med ett användarnamn kan ingen annan registrera sig med samma användarnamn. Detta gäller oavsett om det innehåller fler punkter eller versaler. Dessa användarnamn tillhör dig. Om du har skapat dittanvändarnamn@gmail.com, kan ingen annan ens registrera ditt.användarnamn@gmail.com eller Ditt.användar.namn@gmail.com. Eftersom Gmail inte godkänner punkter som tecken i användarnamn, kan du lägga till eller ta bort punkterna från en Gmail-adress utan att måladressen ändras. Alla meddelanden kommer att skickas till din, och bara din, Inkorg.

Så ja, det är tydligen min mail.
Grejen är att det är tredje gången jag får mail från folk som kontaktats av personen som lämnat mailadressen med punkt i.
Ett företag mailade två gånger och ville att jag skulle hämta en mobil som varit inne på reparation, för att ta ett exempel.

Så jag vet inte vad jag vill säga egentligen.
Eller jo – har nån fått mejl från mig som verkar konstigt – så var det inte jag.
Typ.

Tröttheten den tröttheten

En bra, effektiv förmiddag men framför allt – jag har varit pigg.
Sen kom lunchen och när jag ställde ner kaffekoppen liksom… dog jag.
Paniken när jag fattade vad som hände.
Tröttheten var tillbaka.
Min akupunktör är på semester, tillbaka nästa fredag.
Jag trodde att hon lyckats nåla bort tröttheten, det där som hängt över mig som ett sensommarregn en dag när jag glömt regnjackan hemma.
Den tröttheten.
Men den kom tillbaka nu och jag gör det jag kan bäst; ligger på soffan och känner kraften vibrera ut genom armarna.

Fifan.

Betong

Tanken är ju att jag ska ge mig in i nästa bokprojekt, alltså fortsätta skriva på det jag startade på Kreta i somras.
Det jag pausade för att skriva klart det som kommer i maj.
Det jag nu skickat in.
Maj liksom, herregud, det är ett halvt liv dit: innan maj ska jag åka till skåne, ha möte med en trädgårdsarkitekt, föreläsa två gånger, fira jul, dammsuga vardagsrummet, åka till Miami, åka skidor i Idre och ha påsklov på landet.
I alla fall.
Nu har jag suttit vid mitt SKRIVbord sedan 08.00 och räknat tomma lattemuggar, bytt toner på skrivaren, kollat min kalender, bytt min bild i Facebook, bytt min bild i bloggen, blivit kompis med en moderat på Facebook (min första kärlek. Nej jag menar andra kärlek. Eller nej, första kärlek. Fast det beror ju på om kärleken Henke i 1:an räknas. Gör han inte det så är moderaten första kärleken), pratat i telefon, tänt och släckt min rosa lampa i fönstret och lyssnat på Meja, Kleerup och September.

Jag funderar starkt på att gå hem.

För att skapa tillgång till en plats som inte finns

För ett halvår sen eller nåt beställde jag visitkort.
Och kuvertklisterlappar och meddelandekort.
Allt med företagsnamn, mitt namn, hemsideadress, mail, telefon, skostorlek, favoritgodis ja ni fattar.
Allt.
Jag har till dags datum använt två brevklisterlappar och ett meddelandekort och inte delat ut ett enda visitkort,
Som jag ser det, idag, hade jag en förhoppning om att jag på något sätt skulle komma att tillhöra något.
Få tillträde och tillgång till något viktigt, något mystiskt, något för alla vanliga döda nästan… onåbart.

Det hände ingenting.
Jag är för feg för att vifta med visitkort.
Jag menar… vem fan vill ha ett visitkort med mitt namn på?
Vad ska dom göra med det, rama in?
Således sitter jag här och stirrar på en bunt (några hundra) visitkort och diverse andra lappar.

Det där jag önskade mig få tillhöra, bli en del av och frottera mig i – det finns inte.
Och jag tror, bara för att liksom, att jag ska byta namn på min firma.

En jävla pissdag och hungrig är jag också

Annars så har jag mest jobbat med manuset.
Letat stavfel, letat stavfel igen och igen.
Kollat efter dubbla mellanslag både en och två gånger.
Sitter och väntar på att skrivaren ska bli klar; Mannen vill läsa.
Jag har mejlat iväg till förlaget och redaktören och hoppas att hon ska skicka sin rödpenna åt fanders.

Vad trött jag blir.
Nu säger skrivaren “Low toner”.
Du, jag är jävligt låg jag också.

Ett evigt strilande med osynliga konsekvenser

Det är lönslöst, tänker inte ens försöka elda idag.
Allt är grått och blött, blött, blött.

Trettiosju

Seg em i soffan igår.
Jävlar vilket bakslag jag fick; sov mellan fem och halv åtta.
Vaknade, åt middag, lite tv och gick och sov.
Tant. TANT.

Upptäckter

Hittade mig själv på Bokhora i ett inlägg med bilder från releasen för Album.
Två saker som känns jobbiga.
1) Min arm. Vad har hänt? För mycket spenat?
2) Mitt hår. Det är så extremt o-rockigt att jag vill gråta. Jag vill ju vara rock!

Efter tolv blöder jag energi

Tröttheten igen.
Den liksom… värker ur mig.
Det är som att ha ström i armarna. Känner hur det vibrerar ur händerna.
Försöker fokusera på texten, läser en sida, byter ut några ord men måste läsa igen och byta tillbaka.
Jag glömmer bort varför jag gjorde ändringen från början.
Läser en gång till. Sneglar på fåtöljen vid fönstret och tänker att jag kanske bara ska luta mig.
En stund bara.
Men jag vet ju hur det blir.
Tre timmar senare vaknar jag med dynan i munnen.
Kramp i alla muskler och så kan jag inte ha det.
Så vill jag inte ha det.
Förvarnade mannen om att jag nog är på väg hem eftersom “jag fick en släng av den där extrema tröttheten igen”.
“Jag förstår det” sa han.
Vadå? Vad förstår han?
“Kämpa på nu så ses vi sen”. Klick.

Kämpa på med vad; att ta mig hem eller att redigera text när jag inte fattar vad det står?
Eller kämpa på med att kämpa emot tröttheten?
Jag fattar inte.
Jag vill bara sova.

Förändring, höst och nyheter

Jag har slutat måla mig varje dag.
Finner ingen anledning att måla mig varje dag.
Jag har alltid gjort det, även om dagen spenderats inom fyra väggar utan mänsklig kontakt.
Snygg har jag varit.
Nu har jag till och med gått i City utan smink, ta-daaaa, och himlen ramlade inte ner.
Trevligt, trevligt.
Det här är säkert en period bara, så jag lägger inte mer kraft på prata om det.
Andra förändringar:
i sann maffia-anda lyfter jag handen från mina barn.
Dom får hålla reda på sina egna träningstider och väckarklockor på morgnarna.
Jag orkar inte tänka på allt just nu.
Jag kan inte sitta på mitt kontor, skriva, snegla på klockan, skriva, snegla på klockan och NU måste jag ringa och väcka 15-åringen så att han inte försover sig, kommer för sent, får skolk på pappret och vi drar av 100 spänn på hans månadspeng för att han inte sköter sina tider.

Jag insåg igår att det är ju jag som sköter hans tider.
Kan inte mer.
Inte nu.
10-åringen fattade vinken när vi snackade i söndags.
Han har satt återkommande alarm i sin mobil.
Måndag 16.15 – “basket om en timme”.
Tisdag 16.30 – “fotboll om en timme”.
Torsdag 17.30 – “fotboll om en timme”.

Honom väcker jag fortfarande eftersom vi går samtidigt.
Men resten, packa väska, kläder, böcker, det får han göra själv.
Jag piper bara lite i bakgrunden; har du fått med dig matten, engelskan, skorna…
Snart slutar jag med det också.
Snart.

Lustiga huset

Men jag kan inte bli upprörd över den här bilden, den ser helt overklig ut.
Hon ser inte spinkig, anorektisk eller sjuk ut, bara knasig.
Redigeraren måste ju ha varit full när bilden skulle fixas.

På tvären

Jag är så där igen, så där trött.
Huvudvärk och ja trött.
Soffan hela eftermiddagen. Och nu är klockan snart kväll.
Jävla skit.
Vill inte känna mig så här…reducerad.

Obekväm i alla lägen

Jag hittar inga foton som visar mitt rätta jag, så känns det.
Jag är inte så jävla glad som bilden visar, jag tycker själv att jag ler sällan.
(Men det betyder inte att jag är olycklig.)
I alla fall så är det en ärlig bild, den är tagen när jag faktiskt skrattar på riktigt; inget flin, inget tillgjort – jag är glad och jag har roligt.

Var på en fördrink innan en fest i helgen och hamnade i ett sällskap med mycket trevligt folk.
Och jag kände mig som femton på syjunta.
Alltså jag fattar inte vad det är, men jag kan inte se att jag på något sätt ska vara på samma “nivå” som dom.
En i gänget har jag dessutom sjukt stor yrkesmässig respekt för.
Fast… han är inte dryg eller divig på något sätt, han är bara… människa. En bra människa.
Så. Som sagt.
Jag vet inte vad det är.
Något gammalt jag har för mig?
Jag växte ju upp med en känsla av utanförskap och en egenhändigt byggd stämpel fint placerad mitt i pannan som sa annorlunda.

Börjar undra om den jäveln sitter kvar.

G-Force och rösterna

15-åringen ville gå på bio i helgen.
Han föreslog Sommaren med Göran.
Eftersom jag hade sett den och 10-åringen skulle följa med föreslog jag G-Force.
Han var inte så där jätteimponerad.
- Mamma, ska vi titta på tecknade råttor som leker polis?
- Hamstrar, inte råttor. Och det är inte tecknat, det är datagjort.
- Samma sak.
- Det är inte alls samma sak, dom ser ju riktiga ut.
- Eh, nej mamma. Det gör dom inte.

Vi gick i alla fall.
Jag, Lillebror och Storebror (som är 1,80).
Kidsen på raden bakom fick hämta extra plastkuddar att sitta på.
Och sen började filmen.
Tror jag. Små barn måste prata hela tiden. Högt.
Lillebror himlade med ögonen och höll för höger öra, för på den sidan satt han; killen som pratade under hela filmen. Killen som satt i pappans knä, vred, vände, pekade.

-VARFÖR ÄR HAN DUUUUUM?
- Schhh… visk visk, du får inte skrika på bio lilla gubben.
- MEN! VAD GÖÖÖÖR HAN DEN DÄR DUMMA?!
- Du får vara lite tyst nu. Vi är på bio. Tyst.
- MUAHAHAHAHAAAAA! HAN ÄR JÄTTEROLIG!
- Mm, ska du vara tyst nu, annars hör ingen annan här på bion…
- VARFÖR ÄTER HAN MAAAAASKAR… Pappa. Jag måste KISSSSSA.

Man tror att man känner någon

Igår var jag däckad i soffan efter en timme på cykeln.
Jag var extremt horisontell.
Mannen hade tydligen ätit något grönt, för han städade både badrum och hall.
Nångång efter tio hittar han en lapp på hallgolvet.
En fin handskriven lapp från vår granne däruppe, från han som måste ha gått på dansskola eftersom han är så jäkla rak i ryggen.
“Hej! Bla bla bla bla bla bla bla bla skaka inte mattorna i trapporna bla bla bla bla bla bla bla bla jag har sopat upp det.”

Mannen slutade läsa och tittade på mig.
Och jag på honom.

Jag: Va?
Han: Eh.. typ.
Jag: Vad hade vi gjort?
Han: Skakat mattorna i trapphuset.
Jag: Två saker, 1) vi har inga mattor och 2) om vi hade det, skulle du skaka dom i trapphuset?
Han: Alltså, vi har en dörrmatta men jag gick ju ut med den! Jag var ju där nere, ute och skakade den!
Jag: Men du. Eftersom jag aldrig städar och han verkar säker på sin sak; brukar du skaka mattan i trappen?
Han: Inte idag.
Jag: Inte idag?
Han: Jamen du vet. Jag kanske har vänt upp och ner på den nångång.

I tjugo år har jag känt den här människan, som nu visar sig skaka mattor i trapphuset. I tjugo år.

En stund för mig själv

Igår kväll var jag trött och lätt irriterad över att jag och Mannen inte tycker lika om två saker.
Vi diskuterar inte.
Han framför sin åsikt, jag tappar hakan över hans resonemang, höjer rösten, vilket gör att han höjer ögonbrynen och undrar varför jag höjer rösten.
Pah.
Jag tror ju, såklart, att min åsikt ska ta sig djupare in i hans hjärna om jag höjer rösten.
Bli mer accepterad.
Såklart.
Det funkade inte.
Så jag satt en halvtimme senare med laptopen i knäet, ELLE bredvid mig och shoppinglistan uppslagen.
Ah. Och där var den, Alexander Wang´s lilla svarta väska för ynka 8400 kronor nånting.
Alltså, jag kan verkligen tycka att jag behöver den där väskan.
Verkligen.

Det är som att vaka inför julafton

Jag hatar att vänta.
Jag är en otålig själ. En orolig själ.
Önskar att det var söndag, nej fredag kväll menar jag ju, så att det blev en paus över helgen.
Sa jag det, att jag hatar att vänta?
Jag tycker mindre om att inte ha koll – dessutom.
Och så vill jag gärna ha koll åt andra också.
Hur kan man inte bara uppskatta det?
“Lägg dig inte i, jag kan själv.”
Pah.
Nejmenfintskötdigsjälvsåskiterjagidigdårå. (läs: men jag bryr mig OM dig, fatta!)
Otacksamma tonåring.
Var var jag?
Jo. Jag hatar att vänta.
Det är som att hjärnan tar en sjukt lång paus, liksom lägger allting annat på is och ba hello, här är det stängt för tillfället; vi väntar serdu.
Jag fungerar inte när jag måste vänta.

Jag fungerar alltså inte just nu.

Känslan bara fanns där en dag

Jag är trött på folk.
Alltså folk.
Det är alltid spännande att upptäcka saker hos folk, men ännu mer spännande att se hur jag reagerar på det.
Ah.
Pust, suck, stön. Folk alltså.
Har också tröttnat på den här sidan.
Velar lite fram och tillbaka.
Ska väl sätta igång med nästa bok, den jag började på i Grekland i juni men jag vet inte.
Helst av allt sippar jag vidare på mitt kaffe och bokar en resa någonstans.
Eller jo jag vet.
Jag bokar först en resa och sen fortsätter jag med boken.

Åh jag vet inte

JAG VILL HA EN MENTOR.
Annars är det lugnt.
Det regnar lite, det regnar inte lite.
Jag är godissugen och har lätt vp.
Vill inte hem till stan igen. Har yogaångest och ont i höger stortå.
Trivs i mitt korta hår men saknar mitt långa.
Så är det.

Surar

Men åh.
Jag blir sur när det fladdrar omkring folk på bloggarna och kommenterar mitt engagemang i min egen bok.
Hallå?
Jag har skrivit en bok.
Jag är stolt.
Den är viktig för mig och många andra.
Och jag tänker att det måste vara en liten sketen människa som bara vill ha kärlek men är så inskränkt att det enda som kommer ut är avund och sjuka kommentarer.
Skaffa ett liv för fan.

Ny dag, nya bekymmer – eller?

Gomorron.
Lite såsig i kolan men antar att det är okej en lördag.
Så…
Är det så, att det alltid dyker upp nya bekymmer?
Kan vi inte kalla det för NYA MÖJLIGHETER istället?
Va, det var väl fiffigt!

Om all skit vi snubblar över i livet kunde kallas “möjligheter”, då kanske vi inte skulle ha missbrukare här i världen.
För vad ska de då skylla på?
“Nä du vet, jag fick en möjlighet va, jävligt jobbigt va…”

Japp.
Så är det. Jag har svårt för deras offermentalitet.
Idag.
Kanske känner helt annorlunda i morgon.
Det är ju det som är så häftigt – och läskigt – att vi inte vet något om framtiden.
Sug på den du. Som Maria säger på Rix FM.

Ciao.