Sandra Gustafsson blogg

NK

Idag såg jag en hund inne på NK.
Jag blev så paff att jag frågade en expedit om det verkligen var okej.
Jodå, svarade hon. Vi torkar till och med upp om den pissar på golvet.

Jag älskar NK.

Farmor

Kristofer Flensmarck samlade ihop sin farmors almanacksnoteringar och gjorde poesi av det hela.
Jag är imponerad.
Och lätt gråtfärdig.
Ni vet, min farmor, den enda jag liksom, den sista jag begravde.
Jag vill göra något om henne, skriva något, hon hade ett jäkla liv, ett jäkla häftigt liv och när jag läser om Kristofers bok så vill jag ännu mer.

“Rut körde

TOR”

Puss

Gårdagen; en fredagskväll med en tv som erbjöd ettan, tvåan och fyran, med andra ord: Trädgårdsfredag eller Dobidoo ungefär.
Det blev Dobidoo och Pripps Blå.
Så…förort.
Idag flydde vi fältet och gick på bio, det blev PUSS av Johan Kling.
Så bra.
Så vardag.
Så livet.
Jag har ingenting att klaga på, det här var ren njutning. Eller jo, det skulle vara att den kallas komedi.
Jag vill inte göra det. Livet är ingen komedi.

Boost

Bortsett från att jag fortfarande har ont i ryggen är det mesta okej.
Det mesta sa jag, inte allt.
Fortsätter min rensning, idag rök almanackorna (sparar visitkorten ett tag till. utifallatt.) och flera block som gör mig förvirrad. Nu har jag ett block. Ett.
Och mitt i allt, när jag mailar en webdesigner som jag hoppas ska uppfylla mina våta drömmar vad gäller hemsida och blogg, kommer jag plötsligt att tänka på en kvinna jag träffade i Thailand 2009.
Hon bor i London och vi skulle ses, dricka rödvin och prata om våra knäppa morsor, ja, tänk, hon har också en, men sen sågs vi aldrig. Jag mailade henne nu.
Berättade om boken, om hunden och allt det andra.
Jag hoppas verkligen att hon svarar. Verkligen.
Jag tyckte om henne.

Men så. Pratade med Denise Rudberg i telefonen häromdagen och hon gav mig lite att tänka på.
Och att göra. Så nu ska jag göra det.

Sanningar

Jag satt, med en kopp te i händerna, och pratade med en bekant idag.
Det var över ett år sen vi sågs. Det var precis som då. En kopp te.
Nu frågade han och jag svarade honom alla sanningar.
Allt jag tänkt så länge men inte sagt, knappt tänkt, för tänk, tänk, tänk om sanningen skadar… mig.
Koppen var varm och jag flyttade den i mina händer. Tänkte på sanningarna som nu låg framför mig, tänkte att det är så här det är.
Och det kan bara bli bättre.
Jag, kan bara bli bättre.

“Hej då, sociala medier!”

Anna Brodow Inzaina formulerade det jag känner men inte kunnat sätta ord på.
Tack, tack, tack.

“Jag lider av koncentrationssvårigheter och en tendens att vilja splittra mig själv, därtill är jag en smula asocial.
Det är inte så att jag inte tycker om att umgås med människor, jag tycker mycket om att umgås med människor när det finns en kontakt, men jag har behov av att vila emellanåt och liksom nollställa mig själv. Min hjärna sållar inte sinnesintrycken utan tar in för mycket. Jag är överreceptiv. Behovet av att vila i tomhet kommer sig av detta. Det är ett sinnestillstånd som förr kallades melankoli.

Bloggen kommer jag fortsätta med, den tycker jag fyller en funktion. Jag känner att jag utvecklas i mitt tänkande och förhoppningsvis också mitt skrivande. Men allt det andra: twitter, facebook, ajöss!”

“Det här är en riktigt bra bok.”

Karin Berg på Bokcirkel har läst Svedd.

Jag läste inlägget till mitt morgonkaffe.
Ståpäls på armarna. Happy, happy säger jag.

Jag fick ett mail

“Efter tre dagar hade jag läst din bok, på slutet kunde jag knappt sluta, vad hade hänt med Helena och David?? Boken var gripande, minst sagt, kände verkligen hennes förtvivlan och frustation att inte få till ett bra fungerande liv. Man led med henne hela tiden. Du fångade verkligen mitt intresse att läsa vidare för att få veta slutet eller rättare sagt vad som hänt. Fler sådana böcker! Som jag sa till dig, jag tycker att en bok ska sticka ut och inte bara vara stöpta i samma form och din bok gör verkliget det. Den etsar sig fast och man kommer inte glömma den. Härligt Sandra, fortsätt VÅGA och gör det DU tycker känns bra, då blir man en vinnare.”

Tack Lena!

Getingmidja my ass

Hon: Men Sandra! Vad du har gått ner i vikt!
Jag: Eh… nej.
Hon: Du ser så smal ut, verkligen! *viftar med armarna för att symbolisera ett timglas*
Jag: Mm. Men jag har inte det.
Hon: Inte? Du ser verkligen ut att ha gått ner i vikt.
Jag: Gått har jag gjort, med hunden. Men inte ner i vikt.
Hon: Gått ner ja!
Jag: Nej, gått med hunden. GÅTT UT MED HUNDEN.

Sjön suger

Vi packade ihop oss, två familjer i två båtar.
Fyra vuxna, två barn och fyra hundar.
Ut skulle vi, långt ut i ytterskärgården.
Solen sken och humöret på topp; äntligen skulle jag få sova i mitt nya pop-up-tält, ett tält anpassat för fyra personer, inte två hobits.
Så.
Första anhalt Gillöga.
Det var fint, lite blåsigt bara, men så är ju ön känd för att vara blåsig också.
Eller: mindre lätt att hitta lä. Just där skulle vi tälta.
11-åringen tog med sig tältet och sen hördes ett SCHWOOP och så var den sagan slut.

Ingen övrig kommentar.
Av olika anledningar (ingen nämnd, ingen klämd) så bestäms det att vi ska flytta på oss.
Då gick vi på grund.
Eller: vi drog båtarna över stora partier med sten.
Alltså: vi är inte överrens om vad som är att “gå på grund”.
Jag anser att ligger man still på en sten har man gått på grund, oavsett hur man kom dit.
En del tycker att ligger man still på en sten har man bara gått på grund om man kom dit med motorns hjälp.
En del tycker att det inte är “på grund” även om man kan stå bredvid båten och försöka dra loss den.

När vi dragit båtarna fram och tillbaka över stora stenpartier i nån timme, upptäckte vi att ett T-stycke i hydralstyrningen hade gått av. (Något pundhuvud på marinan hade monterat motorlåset på fel sida.)
Med andra ord: det gick inte att styra.
När den andra båten krånglat sig bort från alla stora stenpartier fick dom bogsera oss – tillbaka till platsen vi låg på först. Efter middagen gick jag för att vattna blommorna och upptäckte att mensen kommit – en och en halv vecka för tidigt.
Hade jag tamponger? Nej
Hade jag bindor? Nej.
Hade min kvinnliga kompis tamponger eller bindor? Nej.
Ingen övrig kommentar till det. Och verkligen – fråga inte.

Den natten sov vi i våra kompisar hundtält.
Ingen övrig kommentar till det heller.

Dagen efter bogserades vi till Stora Nassa, grillade korv, jag brände, såklart, mig i gommen, hittade en trevlig tjej som delade med sig av sina tamponger och så bogserades vi vidare till Kallskär.
Den natten sov vi också i hundarnas tält.
Morgonen efter: mannen bogseras in till civilisationen för att få motorn fixad.
Dagen var varm, kall, varm, jättevarm och vi hade lä, vi hade vackert väder.
Vi solade och badade, brände både näsa, panna och ögon.
11-åringen fick en släng av värmeslag, gasolen ville inte, vattnet började ta slut och vi åt sill utan gräddfil men vi överlevde.
Mannen kom tillbaka efter åtta timmar.
Den kvällen var fantastisk.
Ljum. Stilla.

Jag kröp in i tältet, knölade ihop mig och somnade runt elva.
Sov tungt. Vaknade av att det lät mycket, överallt.
Mannen var borta.
Tältet ville lyfta.
Jag kollade klockan: 03.37.
Kröp ut och insåg att vi hade lite problem.

Det tog oss två och en halv timme att packa ihop barn, hundar, packning och få ut två båtar i en vind på 10 m/sek rakt in mot berget där vi låg.
Att komma runt till en vik i lä tog en kvart.
Vi drog igång en frukost, åt under relativ tystnad, Annie rusade (åh, en gräsmatta!) rakt ut i ett grönbeklätt kärr/dypöl/träsk och sjunker.
Hon luktade apa, såg ut som en apa och jag tvingades tvångsbada henne tre gånger (tack för grumme handdisk) och sen sov hon i evigheter.
Jag la mig på en klippa i en sovsäck och sov tungt.
Drömde att någon snodde vår båt, och om stora bruna vågor fulla med Rockor (drömtydning tack).

Vaknade och jag ville hem.
Jag ville ha en dusch, toa, soffa, godis och ett knä att luta mig mot.
Hem var lika med motvind i 10m/sek.
Vi bestämde oss för att åka ner mot Möja för att komma i lä.
Vi (hunden och jag) tyckte inte om att åka båt i det vädret.
Pah.
Vi åt en sen lunch på Finnhamn, hunden fick ett getingstick och sen hem, hem, hem.
Har ett öga som svider, rinner och är svullet.
Ont i ryggen efter att ha sovit på alla andra ställen utom i min säng.
Om jag ska ut på sjön igen?
Oja.
Så fort jag har köpt ett tält, luftmadrass och det är sol, vindstilla och över 25 grader.

Heavy

Men tack.
NU hittade jag De Van, skitbra, lyssna bara.

De Van – Shine (MV)

De Van | MySpace Music Videos

Trummisen jobbar på mitt stammiscafé och har liksom inte sagt mer än att “jag trummar lite i ett band.” Så fick vi höra att dom hade release för senaste plattan på Café Opera. Snart turné i USA.
NÄMEN.
Iallafall. Min typ av musik.

Så. Nu kan jag dö lycklig.

Helvetesvandring som imponerar
Sandra Gustafsson debuterade 2006 med den självbiografiska uppväxtskildringen ”Maskrosungen”. Nu kommer hennes första skönlitterära bok, ”Svedd”, en psykologisk spänningsroman.

Den handlar om Helena som sitter inspärrad, oklart varför. En gång i veckan träffar hon en psykolog, som långsamt drar sanningen ur henne. Däremellan får vi möta Helena under olika skeden av livet: som barn, som ung, som vuxen – djupt förälskad i den gifte mannen David.
Tills hon möter honom har hon inte vågat eller kunnat lita på någon annan människa, men med David vågar hon ta del av livet och tillåta sig att älska. Ändå är det kärleken till honom som får henne att falla över kanten.
”Svedd” är mer en relationsroman än en spänningsdito. Visst använder författaren verktygen: att lager för lager blottlägga sanningen om vem Helena är och vad som fått henne inspärrad, att lägga ut ledtrådar och tvinga läsaren vidare, locka och lura. Men spänningen ligger på ett djupare plan och det som är verkligt intressant är skildringen av det liv som blev Helenas. Vi får det i skärvor, okronologiskt och brutalt, och trots att sanningen kan anas tidigt blir den ändå smärtsam att ta till sig.
Sandra Gustafssons språk är på en högre nivå än hos de flesta andra författare i genren. Det är poetiskt och precist, utan tillstymmelse till klyschor eller utslitna metaforer. Samtidigt är det, vid behov, rått och obarmhärtigt.
”Svedd” är en imponerande debut och en av de romaner som stannar kvar. Alla frågor får inte svar, alla lager blottläggs inte. Kanske är det därför den fortsätter skava även sedan den hamnat i bokhyllan.
Annika Bengtsson

När barn tar ton

Christina får kommentarer av sina döttrar vad gäller kläder till en studentfest.

Och min 11-åring sa, från hjärtat, efter en lång blick på mig och mina nya… skor:

-Mamma, dom klär dig verkligen.

Segla på ett moln

Anneli skriver fint om Maskrosungen, tack.

Tack för igår!

Högläsning.

Åsa, Christina, som kommer med en bok i höst Jag älskar dig inte och Mona.

Johanna från Bokhora och Tage från magen.

Pernilla

Eh.

Linda.

Simona (din hemsida funkar inte) – som kommer med en bok samma dag som Svedd släpps, Överrenskommelser.
Det är snusk i den också.

Ölglas.

Lotten.

Bilder har jag snott från Lotten och Pernilla och Sara.
Är det någon annan som sitter på bilder så skicka gärna över dom, jag vet inte vad jag höll på med igår, mina bilder är skitkassa.
Det känns som att jag inte pratade med alla men det gjorde jag, väl?
Lite? Fru hatt, Anna Toss, Popjunkien, Tonårsmorsa, The witch, Sara, Linda, Moster Baba, Bengan, Vanja, Per, Mats, Lena och hjälp mig, var det fler med bloggar/hemsidor där?

Tack till alla för att ni ville fira med mig!

Efter minglet blev det middag på Fenix med Anna, Lotten, min förläggare Eva och Sanna som jag pallade äpplen med när jag var sex år. Typ.
Det var så sjukt roligt!
Jag hade värk i kinderna, värk.
Jag tror att vi ägde det där stället igår.
Jag tror också att jag drack en drink för mycket.

Äntligen, boken finns på riktigt

Happy.

När pulsen gick från 2 till 200 på tre sekunder

15-åringen sms:ade “Jag kommer hem om 3 dagar bara så ni vet.. Ja, jag mår bra.”
Jag ringde upp honom men han svarade inte.
Jag skickade sms, han svarade inte.
Så jag ringde halva Gröndal; skola, kompisar, föräldrar och då ringde ungen.
“Men jag skojade ju bara…”
Skitkul.

“På måndag skickas Svedd från tryckeriet”

Och jag dör en smula.
Magpirret tar sig sakta upp i strupen, halsen och ut: tihi!
TIHI för fan!
Boken är klar, den finns på riktigt, den har sidor med bokstäver och sidnummer och framsida och baksida och jag dör ju för fan en smula.

Pah pah pah

Ute 06.06 (notera tiden) med hund och skavsår.
Varför ändra ett vinnande koncept tänker jag.
Hem och duscha, fixa något att äta och då, verkligen då, kom yrseln.
Pah.
Nu handlar det om att gå runt.
Inte fan vet jag hur man gör, inte nu.
Jag kan inte skala av fler saker i mitt liv. Då blir det liksom helt… tomt.

“Me, myself and I – författaren”

Tack Malin, tack som fan, för att du förklarar så att jag fattar vad jag håller på med.

Att blogga kan tyckas vara en självupptagen sysselsättning. Möjligen beroende på att det är precis vad det är. I dag gjorde jag så här, nu tänker jag på mig, i morgon ska jag möjligen göra det där, här är ett foto som jag tog precis innan jag log.

Men bloggandets jagfixering är ingenting emot vad som händer när man skriver en roman. Ni kanske redan har anat det, att bakom varje författare står en person som inte klarar av att ha vare sig en chef eller några kollegor. En person som inte klarar av att lämna navelskådandet annat än korta stunder och då för att skapa ytterligare utrymme (läs: dricka kaffe, skaffa barnvakt och eget kontor) för det alldeles egna.

Ni har kanske också hört dravlet om att varje författare måste få “gå in i sitt eget rum”, låta sig “uppslukas av konsten” och “hänge sig”.

Det betyder tyvärr inget annat än att en författare behöver “vara ifred” för att “tänka enbart på sig själv och ingen annan” och i detta egna rum “hänge sig åt självhävdelse/självförakt/mental onani”.

Ett alternativ till att älska sig själv är att hata precis samma person. En mycket populär konstnärsvariant är en kombination av båda dessa sinnesstämningar. Drömmar om det egna geniet blandas då med lika självklara perioder av självförakt (“jag saknar begåvning, jag är usel, jag kommer aldrig att orka”). Egoismen är central för dem båda. Hysteriska gråtattacker, perioder av totalt mörker, experiment med känslodövande droger: pubbigt, egoistiskt och väldans pretto. Skapande är underbart. JAG är fantastisk. Dorian Grays porträtt, liksom: jag är vacker, usel, jag njuter, jag skäms, jag är odödlig, jag förvittrar och blir till aska.

När man väl har skrivit klart och ska ge ut det som naturligtvis handlar om en själv och ingen annan, oavsett vad man nu har hittat på för att dölja det, då vidtar nästa fas: marknadsföringen av Jaget.

Mia Skäringer

Var på Södra Teatern igår.
Jag köpte biljetter för hundra år sen men igår, en kvart innan vi skulle gå, och jag precis kommit från akupunktören och bara ville dö under soffan istället för att släpa mig till Södra Teatern, så pushade mannen mig så att vi kom iväg.
Tack.
Verkligen, tack för det. Underbara Mia Skäringer!
Och så satt jag framför Hillevi Wahl, bakom Bengt Olsson och två rader från Gösta Ekman, men jag var skitful igår så jag hälsade inte.

Ungefär snyft

Skrev Till och Författarens tack till boken idag.
Det kändes som ett avslut.

Ola Salo

Tyckte väldigt mycket om dokumentären om Ola Salo.
Mycket. Om.

Award (istället för Stora bloggpriset)

“Reglerna är att berätta sju saker om sig själv som ni nog inte visste samt att dela ut rewarden till sju bloggare.”

Tackar för det Madicken.

1. Jag är extremt otålig.
2. Har köpt totalt fem kalendrar för 2010, men använder den i iPhonen istället.
3. Jag har inte vett att oroa mig för viktiga saker (som miljön) utan lägger energin på att älta idioter jag mött.
4. Äter godis i smyg för kidsen.
5. Topsar naveln.
6. Använder skavsårsplåster varje dag; mina fötter är ett unikum.
7. Tar inte ställning så ofta men när jag gör det, då jäklar.

Sju andra bloggare som är kreativa:

Henry Bronett – poesi.
Linna Johansson – träningsskolan.
Vanja Schelin – bilderna.
Bookofmiri – foton.
Mandalaya – foton.
En bulle ur ugnen – foton.
Stationsvakt – film och gif.

Förtjusning

Hittade Henrika hos Kajsa Ingemarsson.
Hej lycka.
Tack Kajsa.

Nytt i min värld

Idag har jag lärt mig något nytt.
Med andra ord; världen består inte längre av latte, bokmanus och hundhår.
Den är numera kombinerad med strukturerade produkter.

På inget sätt gör det här mig till en bättre människa, bara förvirrad.

När jacken klipper

Jag: Shit, jag är så trött…
Mannen: Jag ser det, tur att du har en armbåge att hänga på, annars hade du rasat ner i bordet. Men vad är du trött för, jobbigt att shoppa?
Jag: Jag är trött, har ont i huvudet och så vätskan i händerna också, läkaren sa ju att jag har PMD och PMS.
Mannen: Och däremellan EMD?

Människor, människor säger jag bara

Jag är besviken på folk som inte vågar ta ställning för att det är obekvämt.
Som vänder bort huvudet när det blåser lite.
Men men.
Det är väl i krisens tider man upptäcker vilka man kan luta sig mot.
Vilket folk… eller vilka… ja, människor som betyder något.

Det var bara det.

Smart kille

– Utan musiken hade jag inte varit samma människa som jag är i dag. Men det hade jag heller inte varit om jag inte sniffat bensin. Jag är nöjd med den som jag är i dag.

Nu kommer jag att rösta på Calle dubbelt så många gånger som på alla andra fredagar, nej ni vill inte se min mobilräkning, han kan inte bara sjunga – han har fattat det här med livet.
Heja Calle!
Du får bli min kompis när du vill.

Föreställningar

Var på Hovet igår med familjen och för att lyssna på Takida.
Förband Inme och Sonic syndicate.
Inme har jag ingen koll på, missade dom helt.
Men.
MEN. Sonic syndicate är jäkligt bra.
Har haft några låtar i lurarna ett tag och det var bra drag på scen, jag är imponerad över att det faktiskt (ja…?) lät bra utanför studion.
Kul att se var det.
Men. Igen.
När det blir dags för mellansnack så kommer killarna från tadaaaaa västkusten.
(Jaja, inte Nathan J Biggs dårå.)
Eh.
Där satte jag kaffet i halsen.
Plötsligt förvandlades HARDCORE METAL FUCKING AS-ÖS till Goa gubbar.

- Är dom svenska..? frågade Lillebror.
- Nä, Göteborgare typ, svarade jag.

Hela barndomens tv med Hebbe lille rasslade förbi.
På kurs med Kurt fick ett hörn också.

Och när Takida, som ÄGDE Hovet igår hade sitt mellansnack – då hade vi plötsligt Pistvakt på scenen.
Jag väntade bara på att han skulle skrika Ge mig en hojt och EN TILL!.
Hm.
Ja.

Kan på detta sätt meddela att jag och fam till 99% kommer att finnas med i deras livedvd som spelades in igår, Robert knallade nämligen ut i publiken och upp i trappen precis nedanför oss och vi ba Iiiiiiii KOLLA DET ÄR JU HAN iiiiiiiiii och när jag skulle fota hade jag inget batteri.

Jag, en hjälte

“Polisen i Uppsala har sedan i februari tio gånger förgäves anmält till socialtjänsten att insatser behövs för en 16-årig pojke som anses ha varit tongivande under höstens bråk i stadsdelen Gottsunda.”

En isabella skriver en kommentar till artikeln:

“jag trodde alla visste vid det här laget att även socialtjänsten är lat och sig själv närmast de ägnar så mycket tid åt de lätthanterliga lättkuvade fallen att de aldrig får tid med de svåra fallen då skyller de på bristande tid och bristande resurser socialtjänsten lider svårt av prestigsjukan som är en värre farsot än svininfluensan för alla inblandade den går aldrig över och har funnits så länge människan funnits de som är mest utsatta för farsoten prestig sjukan är myndighets personer som går över lik för att altid få rätt i slutändan tror ni mig inte så läs maskrosungen av sandra gustafsson eller vi har ju hemligheter i den här familjen av therese eriksson två unga hjältar som fick ta konsekvenserna och ansvaret när hela vuxen värden och socialtjänsten svek“.