Close

160424

Posted on by Sandra Gustafsson

Jag tänker mig livet som en löparbana, tänk dig ett varv på en IP, 400 meter.
Jag tänker mig att jag varv efter varv ska förändra något, förbättra något, förbättra mig.
Det får inte finnas en del av mig som jag inte har utmanat, inte pressat, inte slitigt med.
Jag vill inte bevisa något, inte för mina barn och inte er, det handlar inte om någon annan.
Jag vill bara känna att jag gjorde allt jag kunde för att bli bäst på att vara jag.
 

160402

Posted on by Sandra Gustafsson

.

Ni ser att arbete pågår? Att just här, vid det här matbordet, skrivs det en bok. En roman om kärlek men kanske främst en roman om kärlek och död. 
Jag är den där katten nu, den där utsvultna som cirklar runt, som inte vågar närma sig.
Jag är den.

160402

Posted on by Sandra Gustafsson

Vi tar ett glas vin efter teatern.
Pratar om pjäsen, om närvaron på scen, om närvaron i livet.
Jag tänker på min separation, på livet då och på livet nu.
Hur ett helt liv med någon annan kan kännas så avlägset, så overkligt. Som en dröm. Som om det aldrig har hänt. För när jag går på gatorna i mina nya kvarter så känns det rätt. Som det ska vara. Som om det aldrig har varit på något annat sätt.
Det är en skön känsla, även om den kan förbrylla mig.

"Det är verkligen skillnad på dig nu", säger hon. "Du är annorlunda, liksom inte så där låg som du ofta var. Det är du inte nu. Man märker det, att du mår bra."
 

Och de orden gör mig glad.

160330

Posted on by Sandra Gustafsson

Kanske är det på grund av alla moln som lägger sig som ett iskallt lock över mig när jag går ut den här dagen. Kanske är det alla moln som tvingar mig hem igen.
Jag har frusit den här vintern och jag längtar efter värmen, efter milda vindar och en kaffe ute någonstans där jag kan sitta och se på folk. Lyssna på folk, på deras liv, samtidigt som jag vickar på benet och låter min flipflop ramla av.

160329

Posted on by Sandra Gustafsson

Man tänker att grunden är solid, att det var längesedan man var så stadig, så stark.
Men det räcker med en person för att störa allting. Få ordningen att rubbas.
Få grunden att skaka.
Man biter ihop och tänker på något annat, bygger upp sig igen men då är skalet redan sprucket. När nästa person kommer och gör fel blir skadan enorm på en gång. På några ögonblick. På några sekunder.

Man vet inte hur man överlever livet.
Man kanske hittar en nål i badrumsskåpet som man sticker någonstans.
Man kanske går en lång promenad och lyssnar på StarWaves och biter sig i kinderna för att inte grina på Ringvägen, på Renstiernasgatan, på Folkungagatan.
Man kanske blir arg på hunden som vill något.
Man kanske bara går och lägger sig och hoppas att allt är bättre en annan dag.

160328

Posted on by Sandra Gustafsson

Ibland möter man någon som är på en annan plats i livet, som upplever saker som jag redan gjort. Man sparar mötet någonstans inuti, ler, och går vidare.

160326

Posted on by Sandra Gustafsson

Idag har jag lyssnat på Clean getaway med Maria Taylor. 
En fin låt om uppbrott.
Den slutar med And I miss you, I miss you every single day och jag tänker att det är så.
Det är så mycket att sakna!
Grannar, situationer, miljöer.
Ett liv.
Huset vi byggde. 36 planterade syrénbuskar. 38 lavendelbuskar. 3 Himalayabjörkar. Körsbärsträden. Bastun nere vid sjön. Eldningstunnan en bit från huset. Grillplatsen på baksidan. Hängmattan. Hundpromenaderna med Monkan. Joggingturerna med Anna och Fredrik. Vin och prat i Maries växthus. En kaffe med Jonny. Robbans alla projekt. Westernfesterna med Lelle och Lisa. Spontanmiddagarna med Wiking och Annelie. Båtturerna med Larre och Kerstin, vinkvällarna med Micke och Kicki. Långa samtal och många skratt med Anna-Lena och Peter. Alla stunder på bryggan. 
Ni som var en del av det livet -  jag saknar er.

 

 



 

Comments 1

16026

Posted on by Sandra Gustafsson

Många saker förändras i samband med en separation.
Ny bostad, ny möbler, nya rutiner, nytt, nytt, nytt. Som det ska vara.
Det jag inte var beredd på var hur många av mina egna rutiner som skulle förändras, invanda beteenden som jag trodde hörde till mig. 
Nyhetsmorgon till frukosten alla dagar i veckan.
Följa Veckans brott, Let´s dance, Sveriges Mästerkock och Bonde söker fru.
Se nio-filmen på söndagskvällar.
Släcka runt 22 på vardagar.
Nätshoppa exklusiva väskor. Eller vi säger bara nätshoppa onödiga saker i största allmänhet.

Inga av ovanstående punkter gör jag längre.
Jag ser inte på tv överhuvudtaget.
Jag är oftast uppe till midnatt.
Jag har slutat nätshoppa onödiga saker.

Jag tycker att det här är väldigt intressant.
Hur kom det sig att jag satt timme efter timme i en soffa varje kväll och tittade på tv?
Varför gick jag och lade mig 22.00?
Varför nätshoppade jag så jävla mycket onödiga grejer?
Jag tänker att jag satt i den där soffan för att vi gjorde så i vår familj och jag gick och lade mig 22.00 för att alla andra gjorde det och jag tror att jag nätshoppade för att döva en kliade känsla av att jag inte trivdes, inte ville vara en del av det som pågick och genom att lägga energi på saker tryckte jag bort mina känslor.

Känner ni igen er?
Ni kanske sitter där i soffan på kvällarna fast ni egentligen vill läsa en bok, måla en tavla eller stå på huvudet. Varför sitter ni kvar?

 

 


 


 

160320

Posted on by Sandra Gustafsson

Missade att posta två dagar för #blogg100, borde ju självklart ha tänkt på att schemalägga inläggen men icke.
Jag har varit i Falun på Dalarnas bokmässa. Träffat författarkollegor, nya läsare osv.
 

160317

Posted on by Sandra Gustafsson

Idag har jag fikat ute på stan en snabbis. (obs det är vår.)
Fast dagen började 06.03 när klockan väckte mig.
DHL ringde 06.58 och meddelade att nu stod man på gatan med 4 kollin, vänligen kom ner och signera.
Jag vet inte hur jag tänkte när jag beställde 6 stycken Lilla Åland-stolar när jag bor ensam med en tonåring som kommer och går. Extra spännande när jag har ett klaffbord för två som - med viss ombyggnation - kan ta 5 eller 6 personer. Kan tänkas att det var det jag såg framför mig när jag tryckte på beställ. Å andra sidan är det 14 veckor sedan jag beställde och jag minns inte längre hur jag tänkte. Så jag sitter här nu i mitt kombinerade kök/vardagsrum på kanske 28 kvm och tittar på 6 stycken vita Lilla Åland varav 4 med karm (älskar karm!).

Jag är fortfarande trött och längtar efter dagens powernap som jag tar innan jag ska på boksläpp för Anne Liljeroths senaste roman "På andra sidan gatan".


 

160316

Posted on by Sandra Gustafsson

Extremt jobbigt pass på gymet idag. Eller det började redan när jag klev ur sängen, kände mig bara fel. Sprang 2 km och trodde att jag skulle välta av bandet. Jag hade ingen ork alls. Började gå istället och svettades kopiösa mängder, det rann bokstavligen svett.
Efter lunchen kraschade jag på soffan, sov tungt i en timme. Jag känner mig febrig men har ingen feber. Det är bara motigt. 
Jobbat på med förberedelser inför Dalarnas bokmässa nu i helgen, ska ni dit kom fram och säg hej!

160314

Posted on by Sandra Gustafsson

Den här dagen har jag inte fikat. Eller jo, jag köpte en kaffe på väg hem från gymet, tog halva innan duschen och halva efter dusch och brunch. Då var det kallt.
Sen har dagen varit intensiv. Jag har jobbat konstant förutom när jag varit ute med hunden. 
Min tredje roman Hudlös släpps på engelska den 30 mars och jag har gjort sista kollen på översättningen, jag har haft två jobbiga telefonsamtal men fått två roliga mail, jag har skickat iväg en statistikrapport och jag har börjat korrläsa någon annans översatta böcker och jag har skruvat fast tolv handtag på en byrå och det har varit en konstig dag också. 
Sen börjar jag undra om jag har fått Rosacea, för herregud vad mitt ansikte har brunnit sista dagarna ihop med diverse andra mystiska grejer. Testar en salva nu. Är alldeles för fixerad vid mitt ansikte nu, inte bra, inte bra.

 

160313

Posted on by Sandra Gustafsson

Jag glömde en grej i gårdagens inlägg om Markus Torgeby.
Han pratade om vikten av att man är där man vill vara, och undrade lite om alla som bor i stan verkligen vill bo där, packade som sillar ungefär (obs, mitt uttryck).
I alla fall, igår tog jag en fika inne i Skrapan och kikade på folk och jag vet inte, jag kanske läser in saker hos folk eftersom jag är nyskild men herregud vad olyckliga en del såg ut att vara.
Släpade runt på barn/man/fru/sambo därinne och såg ut att verkligen inte vilja vara där eller med barn/man/fru/sambo och jag ville säga att ni behöver inte, faktiskt, man får bestämma helt själv. 

Comments 2

160312

Posted on by Sandra Gustafsson

Imorse vaknade jag sent, efter 8, och kände mig överkörd. Solen sken ute och jag tog med hunden ut direkt. Jag brukar lyssna på radion, någon dokumentär eller intervju men idag blev det en ljudbok: Löparens hjärta av Markus Torgeby.
Jag lyssnade på den i ett sträck. Den är 5 timmar och 46 minuter och jag lyssnade när jag gick ut med hunden, gjorde frukost, åt frukost, borstade tänderna, jobbade osv.
Åh då var den väl jättebra, undrar ni, men jag vet inte om det är rätt ord.
Jag uppskattar att han berättar sin historia, det gör att många andra med liknande känsla av utanförskap kan ha en verklig person att relatera till. 
Det var intressant att höra om hans val i livet, hans resor och sättet han valde att leva på några år av sitt liv - oavsett vad folk i hans närhet tyckte.
Vi måste fan bli bättre på det, att våga stå på oss. 

Sen gick jag på bio och såg Spotlight och jag blev ... beklämd. 
Total domedagskänsla när jag promenerade hem. Man kan fan inte lita på någon, kyrkan ska ju liksom vara tryggast, kyrkan ska finnas där när ingen annan finns där och så är det så oerhört många som farit illa i kyrkans namn. Jag tycker att ni ska se den, den behöver pratas om. 

ps. Blev i alla fall glad när det gjordes reklam för en ny film, en thriller, med Julia Roberts. ds