Pre

Ungefär en sån här har jag köpt till mig själv för att jag ska stå ut med tanken på att jag fyller 40 i maj. Det här är alltså en 40-års present till mig själv.
(Läs: det här är alltså en muta för att jag ska tycka att det är roligt att bli 40.)
Den är jätteblå på mina djupfrysta fingrar. Mannen tycker att den är somrig.
Den är somrig.
Den är från och med nu också en konstant påminnelse om att jag inte blir yngre.
Jag kommer aldrig kunna se på något som är turkost utan att tänka på döden.
Hur fan tänkte jag nu?

Utan personligt ansvar (eller: det är skönt att skylla ifrån sig)

Tyvärr hamnade jag på den här bloggen precis när jag hade tänkt dra igång dagens skrivpass.
Jag fastnade.
Nu är hela dagen förstörd.
Nu är det ju lunch, och sen är det fika och sen ska jag sova.


ps. det är hennes fel.

Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den förs­ta da­gen.

Jag älskar måndagar.
En chans att starta om, en variant av nyårsdagen, en kick-off för oss (läs:mig) som gärna (läs:alltid) skjuter upp saker som jag egentligen skulle ha gjort förra veckan.
Alla måndagar startar med kaffe och ett ljus på bordet*.


Alla måndagar startar med att jag öppnar min kalender, nickar lite åt det som står där, fyller på fler grejer att komma ihåg, men eftersom jag aldrig tittar i kalendern under veckan glömmer jag bort allt, och sen ses vi inte igen förrän nästa måndag.


*Alla dagar startar med kaffe och ett ljus på bordet.

40 är det nya 20

Susanne Boll hade 40-års party igår på ett slott, så väldigt trevligt.
Fick för första gången höra henne sjunga med bandet Funk Soulution, hon är vass!
Och jag bubblade såklart innan middagen med Simona och Pernilla.


Så okomplicerat, så trevligt, så bra.
Tack för att ni finns.

Fotofrossa (eller: hur coolt är det inte att man kan fota i knäet?)

Inget smärtstillande efter kl. 19.30 igår.
Det gör inte ont, det känns mer... som att någon har kört in grejer i benet.
Vilket stämmer bra.

Dr:n trycker mot brosket för att visa att det är lite mjukt. Kroken är 3 mm.


Bedövning sprutas in efter att slöjorna klippts/skurits bort. Det glittriga är fett, very glamourish.
Nålen är 0,8 mm.

Vingel

Efter två nätter med ca 0 timmars sovtid, somnade jag hårt 07.30 och sov till 11.30.
Jag har under ett dygn ätit 8 Citodon, sista 4 på tom mage. Hur det känns?
Som om jag druckit tre glas vin snabbt i en båt på öppet hav i halv storm.
Jag har precis fått i mig två ägg och ett halvt paket bacon, men det snurrar ändå.
Eller började det snurra när jag åt? Eller när jag drack vatten? Eller när jag tryckte igång tv:n och det var skidskytte på 4:an?

Knäet känns okej, ungefär som att det sitter en pinne rakt igenom ihop med tre liter vatten.

Efter OP (eller: happy happy)

Hemma efter min knäoperation som gick otroligt bra.
Alla var eniga: jag hade ett väldigt "bra" fel.
Det här:


Jag hade fått slemhinneveck, det där som ser ut som slöjor (ja det är bilder från min operation), som nu klipptes och skars bort.
(För övrigt har jag fantastiska knän för att vara 39, fantastiska.)

Ligger nu på soffan med benet i högläge och jag ämnar stanna här i två dygn och knapra Citodon och smågodis.

Pepp

Amanda Hellberg är PEPP just nu.
Och författare som räknar ut hur lång tid det tar att skriva en bok, som Varg Gyllander. Han skriver två timmar om dagen och det tar honom fyra månader att skriva en bok.
PEPP!
Sen är det Katerina Janouch som skriver 10 000 tecken (ca 9 A4) om dagen och vips - på 30 dagar är det en bok.
PEPP!

Själv ska jag (bara) sluta gräva ner mig i närståendes problem, vilket i sin tur gör mig totalt handlingsförlamad, SEN kan jag bli klar med mina tre manus.
PEPP!

Äntligen

På onsdag ska jag operera mitt högra knä.
Äntligen händer det något.
Jag har haft problem sen -04, en cysta konstaterades -06, jag fick cortison och hoppades att den skulle försvinna. Smärtan har dock kommit tillbaka vid t ex löpning, långa promenader, yoga, slalomåkning, stillasittande i bil, flyg och på bio etc.
Efter att vi fick hunden för två år sen och jag därmed började röra mig på ett nytt sätt varje dag, har jag haft konstant smärta. Varje dag alltså.
Efter en MR för några veckor sen konstaterades det att cystan är borta, men man såg heller inget annat.
Hurra! Men...?
En tryck/kläm/vrid-undersökning visade:
1) slemsäcken på insidan av knäet är inflammerad, därav svullnads- och tjockkänslan.
2) menisken på insidan av knäet gör ont när man trycker på den och på området runt omkring.
Enda sättet att få reda på vad det är att gå in.

Onsdag morgon kl. 8.00.

The Descendants

Jag sov inte så bra i Marifred, och det tog ut sin rätt igår.
Jag frös hela dan, satt på bion och trodde att jag glömt sätta på mig kläder - så mycket frös jag alltså - och väl hemma åt jag middag och somnade halv nio på soffan.

Men bion igår, The Descendants, var en lugn film. En livet-film. Som det är liksom.
Den gav oss tid att se, att fundera, att andas, att stanna i en scen, att hinna känna ångest, panik och frustration, kanske till och med gömma ansiktet i händerna för att det var så jobbigt.
Ingen action, bara... livet. Och döden.
Det var tur att den hade komiska inslag, annars hade jag kraschat, annars hade den blivit för tung.
Och titeln, The Descendants, översatt ättlingarna eller arvingarna, är briljant.

Men då

"Tillfälligt slut".
Bra va? Eller? Dåligt? Bra. Eller?

Weekend

En långpromenad i solen, packa upp, duscha, dricka te, skriva och sen bio med mannen.
En söndag.

Jo, det uppfanns en ny genre till mig i Mariefred: feelbad-lit. Eller vad hette den nu då?
Pernilla? Simona?

Dagen efter

Två sidor skrivna igår, inklämt mellan vitt vin, kaffe och semla.
Middagen var dubbel; trevlig sällskap men usel mat. (Efterrätten och rödvinet funkade).
Ringde hem och fick höra att "hunden saknar nog dig lite".

Mariefred

Skrivhelg med ett gäng andra författare, bl a Simona, Pernilla och Susanne.

Omtänker

När jag tassat på tå, hållit om utan att röra och svalt alla orosord och bara använt mjuka ord för att bara finnas men inte störa, när jag en dag kunde ta ett steg bakåt och vinka istället: det blev lättare att andas.

Kvällens projekt

Började med 180600 tecken med ett öga på Sveriges Mästerkock, och nu är jag uppe i 183899.
Fortsättning följer.
Hö hö.

När jag inte kan värja mig från livet

Jag pratade med en kompis/förläggare som undrade hur det går med skrivandet.
Åh herregud, svarade jag.
Och sen berättade jag om allt det som gör att det går väldigt... långsamt med skrivandet.
"... så i den här takten blir det väl en bok vart tionde år eller nåt", avslutade jag.
"Men det gör inget, för alla kommer att vara små pärlor!", svarade hon och skrattade högt.

Och det var precis vad jag behövde höra.

Att lyssna

TPB, Talboks- och punktskriftsbiblioteket, läste in Maskrosungen för flera år sen, nu såg jag att dom har läst in Svedd också.
Provlyssning av Maskrosungen finns här.
Provlyssning av Svedd finns här.

#prataomdet - boken

Jag, liksom flera andra som valde att prata om det, finns med i den här antologin som ges ut av Kalla Kulor förlag.
Den finns att köpa på bl a bokus och adlibris, och som e-bok på Elib.


"Det började som ett privat småprat men övergick snart i en våg av bloggposter, twitterinlägg och medial uppmärksamhet. Det stod klart att det finns ett uppdämt behov av att samtala om vad som får kallas sexuella övergrepp, vad man kan uppleva i en utsatt situation och de motstridiga känslor som finns där i gråzonen.
Ett år senare, efter fler publiceringar, seminarier, radioprogram och teateruppsättningar på ämnet, tilldelades Prata om det Stora Journalistpriset som årets förnyare.
Den här boken är ett urval av de publicerade texterna under rubriken Prata om det, hämtade både från tidningar och nätet."

Pressreleasen finns att läsa här.

Vill du veta mer om #prataomdet?

På Twitter: twitter.com/prataomdet
På webben: prataomdet.se

Spot on

Den här recensionen av Svedd gjorde mig så otroligt glad, inte bara för att läsaren tycker om boken, utan för att effekten av den blev precis så som jag önskade när jag skrev den.




"Någon talade en gång om för mig att illamående kan framkallas av ångest. Man kan befinna sig på en plats där man plötsligt blir oförmögen till att bryta sig loss. Man låser sig fast och andas som om man vore död. Inte förrän bojorna lossas kring vristerna – först då lättas trycket över bröstet. Sedan kommer det: illamåendet och behovet av att stöta upp allt obehag.

Så kände jag genom hela Svedd. Min kropp var på helspänn och jag fick lugna ner den efteråt. Allt för att inte kräkas. Jag är en sucker för trasiga förhållanden. Trots att jag har exponerats för ett flertal känsloladdade texter av detta slag har de aldrig gjort mig avtrubbad. De berör lika intensivt varje gång.

Svedd är en bok om en kvinna vid namn Helena. Hon slungas mellan nuet och barndomen och sin största kärlek. Allt jag får möta i hennes liv kommer likt en översvämning med avsikt för att dränka mig inifrån – allt för att få mig till att uppleva en bråkdel av hennes storm. Det finns ingen ordning. Känsloutbrotten bestämmer vilket som kommer härnäst. Det finns inte utrymme till att fundera över morgondagen när nuet är så påträngande.

Besattheten i kärleken som äntligen var funnen efter att ha hungrat efter just detta ett helt liv var genomträngande. Det Sandra Gustafsson skriver känns autentiskt trots sitt starka innehåll. Hon tänjde på smärtfulla gränser utan att överdriva.

Jag vill ha mer. Gustafsson kan verkligen skildra bottendjup smärta och dess medföljande ångest."