måndag
maj162005
Affärskvinnan personifierad
05.16.2005
Det rasslar till i brevlådan och vips har jag famnen full av reklam.
Blir konfunderad över hur detta är möjligt, då jag satt upp en sån där fin liten skylt med texten ingen reklam.
Strunt samma, för nu har blicken fastnat på en bild av ett par supersnygga stövlar.
"Halva priset!" står det med stora röda bokstäver.
En snabb blick på klockan, hinner jag sticka till stan...
Jodå, allt går bara man vill.
Och jag vill.
Jag vill ha de där stövlarna.
OCH det är halva priset.
Två timmar senare tar jag på de svarta underverken hemma i hallen.
Läckert.
Efter att ha stolpat omkring framför spegeln och poserat i alla möjliga och omöjliga vinklar för att se stövlarna från olika håll, kommer maken hem.
"Nämen! Har du shoppat? Igen...du är fan otrolig!"
Han sparkar av sig skorna och går in i köket samtidigt som han skakar på huvudet.
"Men de var jättebilliga!" frustar jag fram, hoppandes på ett ben när jag försöker ta av mig ena stöveln för att visa honom.
"Titta här, känn på skinnet, viken kvalité, du vet dom här kommer jag kunna ha i tio år - minst!"
Jag står framför honom som en lycklig hundvalp med stöveln framför mig och blinkar med fransarna.Han tittar på mig och flinar.
"Jättebilliga...vad är det, halva priset eller?"
Jag känner mig plötsligt som en skyldig tonåring som nallat sprit av mormor och mina mungipor drar sig mot öronen till världens fånleende.
"Ja! Förstår du vad jag tjänade på det här! Det är så affärer ska gå till, då blir det ju världens klipp. Liksom".
Jag tystnar.Han står fortfarande och flinar.
"Vaddå..." undrar jag och tar av mig den andra stöveln.
"Dom är ju jättefina, jag kan ha dom på den där festen vi ska på, när jag ska vara snygg, liksom..."
"Hur mycket kostade dom?"
Jag, som bävat för frågan eftersom jag vet att han tycker att jag shoppar för mycket, smyger in i vardagsrummet med ett mummel till svar.
"Va sa du, jag hörde inte?" säger han efter mig.
"HALVA PRISET!"
"Jamen hur mycket är det då? Du vågar inte säga det va?"
Nu har flinet övergått till ett skratt.
Jag blir förbaskad!
Ska han komma här och komma när jag gjort värsta braiga affären...
"Fegis" viskar han stilla i mitt vänstra öra när han går förbi.
"Gud vad du är löjlig!" Jag tar ett djupt andetag och säger "Niohundrasjuttiofem, vilket är halva priset, så då har jag tjänat...niohundrasjuttiofem. Det du."
Så det är väl sant det som sägs, att kvinnor är bättre affärsmän...
Blir konfunderad över hur detta är möjligt, då jag satt upp en sån där fin liten skylt med texten ingen reklam.
Strunt samma, för nu har blicken fastnat på en bild av ett par supersnygga stövlar.
"Halva priset!" står det med stora röda bokstäver.
En snabb blick på klockan, hinner jag sticka till stan...
Jodå, allt går bara man vill.
Och jag vill.
Jag vill ha de där stövlarna.
OCH det är halva priset.
Två timmar senare tar jag på de svarta underverken hemma i hallen.
Läckert.
Efter att ha stolpat omkring framför spegeln och poserat i alla möjliga och omöjliga vinklar för att se stövlarna från olika håll, kommer maken hem.
"Nämen! Har du shoppat? Igen...du är fan otrolig!"
Han sparkar av sig skorna och går in i köket samtidigt som han skakar på huvudet.
"Men de var jättebilliga!" frustar jag fram, hoppandes på ett ben när jag försöker ta av mig ena stöveln för att visa honom.
"Titta här, känn på skinnet, viken kvalité, du vet dom här kommer jag kunna ha i tio år - minst!"
Jag står framför honom som en lycklig hundvalp med stöveln framför mig och blinkar med fransarna.Han tittar på mig och flinar.
"Jättebilliga...vad är det, halva priset eller?"
Jag känner mig plötsligt som en skyldig tonåring som nallat sprit av mormor och mina mungipor drar sig mot öronen till världens fånleende.
"Ja! Förstår du vad jag tjänade på det här! Det är så affärer ska gå till, då blir det ju världens klipp. Liksom".
Jag tystnar.Han står fortfarande och flinar.
"Vaddå..." undrar jag och tar av mig den andra stöveln.
"Dom är ju jättefina, jag kan ha dom på den där festen vi ska på, när jag ska vara snygg, liksom..."
"Hur mycket kostade dom?"
Jag, som bävat för frågan eftersom jag vet att han tycker att jag shoppar för mycket, smyger in i vardagsrummet med ett mummel till svar.
"Va sa du, jag hörde inte?" säger han efter mig.
"HALVA PRISET!"
"Jamen hur mycket är det då? Du vågar inte säga det va?"
Nu har flinet övergått till ett skratt.
Jag blir förbaskad!
Ska han komma här och komma när jag gjort värsta braiga affären...
"Fegis" viskar han stilla i mitt vänstra öra när han går förbi.
"Gud vad du är löjlig!" Jag tar ett djupt andetag och säger "Niohundrasjuttiofem, vilket är halva priset, så då har jag tjänat...niohundrasjuttiofem. Det du."
Så det är väl sant det som sägs, att kvinnor är bättre affärsmän...
Reader Comments (8)
"fattar du hur mkt jag tjänade på dom här"
Det var det jag väntade på. visste att det skulle komma. Det är endast kvinnor som kan TJÄNA pengar genom att handla ett par skor, det är väl därför dom flesta är hemmafruar :D
Hehe... ;)
Ditt resonemang är helt logiskt! Att det ska va så svårt för de där karlarna att förstå.
Och tänker man efter lite så har du ju tjänat 975kr + ränta i de tio år de kommer att hålla, eller... :)
lb: Precis! Att de aldrig fattar! ;)
*Asg*
Snacka om att tjäna tusenlappar..
*Kram*
/ Micha
micha: Man måste ju försöka!
Ja, min första lärare i marknadsekonomi sade så här vid första föreläsningen:
"Den första avgörande ekonomiska investeringen du gör i livet är när du gifter dig.[...]"
Han menade på att man drar ner på sina egna kostnader till hälften (hyra, bil, mat etc). Jag förstod det inte då, men nu... nu inser jag att jag kan tom tjäna pengar på att gifta mig. Måste dock hitta någon som gillar skor.
Väskor är bra oxå!