Tankar jag sprängt

Jag inser nu, kanske för sent, att jag är... ojämn. Ja kalla det vad fan ni vill.
Antingen säger jag ingenting eller så säger jag för mycket.
Idag blev jag tystad av en bekant jag sprang på vid busshållplatsen.
Hennes buss kom aldrig och jag stod där och vi pratade, fast frågar ni henne så babblade jag på om det och det och det och tillslut sa hon:
- Ska du inte gå in och värma dig nu.

Jomen det var väl okej.
Hon slog mig ju inte eller så.
Hon bad mig bara att fara åt helvete på ett snyggt sätt. Det uppskattas.

Comments

[Christina]

*L* ... då är vi två. En gång fick jag höra av en vän (?): Du, jag vill inte höra mer nu.
Det var när jag var så ledsen så ledsen och förtvivlad och virrig över att exet hade dragit. Och jag sprang på henne i affären. Gud. Jag minns inte ens vad jag sa. Men det var nog mest förtvivlan ...
Du och jag kan prata med varandra. Jag lovar att du aldrig behöver gå in och värma dig om du lovar att aldrig säga att du inte vill höra mer ;) Puss.

[SANDRA]

it´s a deal.