onsdag
okt072009
Man möter dom man ska i livet eller nåt sånt
10.7.2009
Drog precis iväg ett inte fullt så genomtänkt mail. Känns väl sådär.
(Har också skickat tre andra mail till en annan person som tydligen ignorerar mig hårt, känns också sådär.)
I alla fall.
Mannen är ju bortrest och det märks herregud, det märks.
Högarna som han alltid plockar undan för att inte jag gör det, ja... dom ligger ju kvar nu.
Rena tvätten växer och posthögen på köksbordet växer också.
Den flyttar jag förövrigt fram och tillbaka när vi ska äta.
Orkar inte öppna eftersom det mesta skriker DÖDSBO.
Jajajaja. En annan dag.
I alla fall.
Hade jag inte haft barnen vet jag inte om jag hade orkat vara vuxen.
Jag är ju här för deras skull allra mest.
Och mannen - men det är något annat.
Det slog mig idag, när jag mötte upp 10-åringen på Gröndals café för att supporta (sitta bredvid och glo och sippa cappucino alltså ) honom i hans läxbeting, att jag sitter gärna där och glor; slås av ungens extrema engelskakunskaper och våra, tillsammans, bristfälliga mattekunskaper - att jag är ingen utan honom.
Ingenting utan mina barn.
Vad hade jag innan dom?
En kille med stans grymmaste häck, bra så.
Livets kärlek, bra så.
Men... jag, vem fan är jag annars?
Jag är inte så där jättesocial, orkar inte tjafsa runt utan tackar hellre nej till grejer som bara kommer att göra mig stressad.
Jag är ointresserad av folk generellt, muttrar mest på i mina egna tankar och ja - låter högarna växa.
Stackars barn. Tattarbarnen.
Jag får väl det som ett brev på posten (det där jävla mailet.) när jag fyller femtio.
Ett tal som avslöjar allt.
"Extra extra, mamma lät rena tvätten ligga fyra dagar på matbordet och tittade på House istället."
I alla fall.
Jag hjälpte 10-åringen med hans jultidningsvaror, såg till att allt kom på lådan och jag tyckte det var så jäkla boring men han behövde puffen för att få iväg grejerna.
Jag ville mycket hellre börja nalla ur hans stora godispåse som han valt som premie men det går ju inte hallå.
Mmm, jag tror att mina barn ska lära mig något och jag dom någonting.
Nej, vi stryker det där sista.
Och jag tror att mina barn ska lära mig någotoch jag dom någonting.
Kan dom inte bara ge mig några vuxenpoäng och vika ihop tvätten?
Uppdaterad, efter middan.
10-åringen: Tack för maten mamma.
Jag: Varsågod.
10-åringen: Jag hade verkligen inte väntat mig middag.
Jag: Eh.
10-åringen: Jag bara skoja mamma, jag bara skoja! Gud vad jag är rolig!
(Har också skickat tre andra mail till en annan person som tydligen ignorerar mig hårt, känns också sådär.)
I alla fall.
Mannen är ju bortrest och det märks herregud, det märks.
Högarna som han alltid plockar undan för att inte jag gör det, ja... dom ligger ju kvar nu.
Rena tvätten växer och posthögen på köksbordet växer också.
Den flyttar jag förövrigt fram och tillbaka när vi ska äta.
Orkar inte öppna eftersom det mesta skriker DÖDSBO.
Jajajaja. En annan dag.
I alla fall.
Hade jag inte haft barnen vet jag inte om jag hade orkat vara vuxen.
Jag är ju här för deras skull allra mest.
Och mannen - men det är något annat.
Det slog mig idag, när jag mötte upp 10-åringen på Gröndals café för att supporta (sitta bredvid och glo och sippa cappucino alltså ) honom i hans läxbeting, att jag sitter gärna där och glor; slås av ungens extrema engelskakunskaper och våra, tillsammans, bristfälliga mattekunskaper - att jag är ingen utan honom.
Ingenting utan mina barn.
Vad hade jag innan dom?
En kille med stans grymmaste häck, bra så.
Livets kärlek, bra så.
Men... jag, vem fan är jag annars?
Jag är inte så där jättesocial, orkar inte tjafsa runt utan tackar hellre nej till grejer som bara kommer att göra mig stressad.
Jag är ointresserad av folk generellt, muttrar mest på i mina egna tankar och ja - låter högarna växa.
Stackars barn. Tattarbarnen.
Jag får väl det som ett brev på posten (det där jävla mailet.) när jag fyller femtio.
Ett tal som avslöjar allt.
"Extra extra, mamma lät rena tvätten ligga fyra dagar på matbordet och tittade på House istället."
I alla fall.
Jag hjälpte 10-åringen med hans jultidningsvaror, såg till att allt kom på lådan och jag tyckte det var så jäkla boring men han behövde puffen för att få iväg grejerna.
Jag ville mycket hellre börja nalla ur hans stora godispåse som han valt som premie men det går ju inte hallå.
Mmm, jag tror att mina barn ska lära mig något och jag dom någonting.
Nej, vi stryker det där sista.
Och jag tror att mina barn ska lära mig något
Kan dom inte bara ge mig några vuxenpoäng och vika ihop tvätten?
Uppdaterad, efter middan.
10-åringen: Tack för maten mamma.
Jag: Varsågod.
10-åringen: Jag hade verkligen inte väntat mig middag.
Jag: Eh.
10-åringen: Jag bara skoja mamma, jag bara skoja! Gud vad jag är rolig!
Reader Comments (6)
Du beskriver det så klockrent :-)
Precis så här är det, no more no less. Rätt skönt mao.
Vardag skildrat - det är det som är det viktiga :)
"Jag är inte så där jättesocial, orkar inte tjafsa runt utan tackar hellre nej till grejer som bara kommer att göra mig stressad."
Tack och lov att det finns någon mer!!!
Ja, vi är aldrig ensamma.
Vet du att du är helt underbart mänsklig Sandra.
Tack Patricia, för det tar jag som en stor komplimang. :)