måndag
nov022009
Mats Strandberg och pinsamheterna
11.2.2009
Han frågade om jag kunde göra en utmaning.
"Citera ett riktigt skämmigt stycke ur era dagböcker"
Såklart, tyckte jag.
Men nu har jag funderat ett tag och det går inte.
Två anledningar:
1) mina dagböcker från barndomen försvann i ett vindsinbrott för hundra år sedan
2) det jag har kvar som börjar när jag är 20 nånting, är så där extremt jobbiga att jag helst vill elda upp dom. Men jag kan berätta en grej:
Jag var kanske 10 (måste ha varit innan jag flyttade från mamma och då var jag 11) och jag och en kille låg under en byggvagn/bod på hjul/något och jag tyckte att han skulle bedyra mig sin kärlek genom att äta gräs.
Det tänkte han inte alls göra sa han och menade på att jag var fullkomligt rubbad.*
Uppdaterad
Men vafan.
Nu har jag rotat igenom några anteckningar och, självklart, valt något som gör att jag inte dör av skam.
(Jag konstaterar att jag gick igång på det här. Och så tänker jag att det är så individuellt vad som är pinsamt; en del tycker ju att det är pinsamt att prata känslor så då kan man väl säga att jag är pinsam. Nu måste jag glömma det här.)
Vi kör en till.
En till. Den sista.
Det var det.
Men ni andra som gärna vill gotta er i pinsamheter och kanske fylla på med egna - börja hos Mats.
* det kanske står i boken? kommer inte ihåg. hem och läsa igen.
"Citera ett riktigt skämmigt stycke ur era dagböcker"
Såklart, tyckte jag.
Men nu har jag funderat ett tag och det går inte.
Två anledningar:
1) mina dagböcker från barndomen försvann i ett vindsinbrott för hundra år sedan
2) det jag har kvar som börjar när jag är 20 nånting, är så där extremt jobbiga att jag helst vill elda upp dom. Men jag kan berätta en grej:
Jag var kanske 10 (måste ha varit innan jag flyttade från mamma och då var jag 11) och jag och en kille låg under en byggvagn/bod på hjul/något och jag tyckte att han skulle bedyra mig sin kärlek genom att äta gräs.
Det tänkte han inte alls göra sa han och menade på att jag var fullkomligt rubbad.*
Uppdaterad
Men vafan.
Nu har jag rotat igenom några anteckningar och, självklart, valt något som gör att jag inte dör av skam.
(Jag konstaterar att jag gick igång på det här. Och så tänker jag att det är så individuellt vad som är pinsamt; en del tycker ju att det är pinsamt att prata känslor så då kan man väl säga att jag är pinsam. Nu måste jag glömma det här.)
921114 (20 år)
Jag tror jag blir galen!
Vi kör en till.
921201 (20 år)
Livet är väl ändå underbart!!?
En till. Den sista.
980403 (26 år)
Hallå...
Blev sjuk lagom till finalen så jag ringde och avbokade. Sörjde lite men tänkte att det var ganska skönt ändå... då behövdes ju inte min trygga vardag förstöras.
Så klen jag är i mitt tänkande.
Jag är rädd för stora förändringar, men samtidigt eftersökte jag det - för att jag känner ett behov av att växa som människa. Jag måste och VILL utsätta mig för "läskiga" saker för att jag ska kunna bli hel någongång.
Det var det.
Men ni andra som gärna vill gotta er i pinsamheter och kanske fylla på med egna - börja hos Mats.
* det kanske står i boken? kommer inte ihåg. hem och läsa igen.
Reader Comments (2)
Det var ju fint det sista. Särskilt i ljuset av att du skrivit en så modig bok nu.
Jag tänkte faktiskt på det när jag så vad jag skrev då, 1998.