torsdag
apr232009
We live and we learn
04.23.2009
Hu.
Jag hade värsta mardrömmen.
En stor organisation hade bokat mig till en föreläsning någonstans i Skåne.
Det visade sig vara på en universitetspub, en galen skapelse i olika trappetapper.
Men herregud vad folk.
Och herregud vad jag fick springa.
Och herregud vad ingen hörde vad jag sa eftersom jag inte hade någon mick och tv-apparaterna ovanför bardiskarna pumpade ut MTV-skrål.
Alltså.
Jag kämpade i motvind. Skrek nästan ut mitt budskap.
Kände hur kallsvetten rann nerför ryggen.
"... och där levde jag, i tron om att det måste vara normalt, att det är så här det ska vara..."
Jag höjde rösten. Såg någon som faktiskt försökte lyssna några trappor upp.
"...EFTERSOM INGEN KOM OCH HÄMTADE MIG TROTS ATT JAG BERÄTTAT OM MIN LIVSSITUATION. JAG VAR ETT BARN SOM INGEN SÅG, JAG FANNS INTE. BARN ANPASSAR SIG OCH GÖR VAD SOM KRÄVS FÖR ATT ÖVERLEVA..."
Jag kollade snabbt på klockan.
Jag hade hållit på i nästan två timmar.
Bara två kvar. Hur kunde jag gå med på en föreläsning i fyra timmar?
Jag måste ge mig. Det här var ingen bra reklam för mig heller.
Vem fan skulle tipsa vidare om en gaphals som sprang fram och tillbaka mellan borden?
Folket satt och ölade och babblade om sitt, såg inte att jag var där.
Och hur skulle jag, på fullaste allvar kunna ta betalt för det här?
Jag hade inte fått ut mitt budskap.
Jag gick fram till Björn som hade bokat in mig.
"Det här går inte Björn, jag kan inte överrösta folket. Hur kan ni boka in föreläsningen på en pub, jag fattar inte."
"Lotta och Johan var här förra gången och pratade, och det gick alldeles utmärkt. Du får väl ta i lite mer."
"Men du vet ju vad jag går för, du har ju sett mig på scen fler gånger, hur tänkte du att det här skulle vara ett bra ställe för mig att få ut mitt budskap? Det går inte, jag bryter här."
"Nej, du ska hålla på i ..." Han kollade klockan på armen. "... en och en halv till. Vi sa fyra timmar. Kom igen, kör på nu."
Han knuffade ut mig bland borden och jag stötte till någons öl och fick en sur blick.
Jag blev arg. Tänkte att jag fan inte ska göra bort mig inför ett gäng bängskallar med 3,0 i blodet.
Jag gjorde ett lamt försök. Tog trapporna i alldeles för få steg och blev andfådd.
Fick ta ett extra andetag och hann se folks förvånade blickar. Vem är hon? Vad gör hon här?
"NÄR JAG BERÄTTADE FÖR MIN GRANNE ATT JAG INTE FICK MAT HEMMA VAR DET INGET LÄTT BESLUT. FÖR MIG BETYDDE DET ATT JAG RISKERADE FLERA SAKER: ATT MAMMA SKULLE FÅ VETA OCH BLI ARG, DVS PRATA MED ANDARNA I VÄGGARNA OCH BESKYLLA MIG FÖR ATT SVIKA HENNE, ATT GRANNEN INTE SKULLE TRO PÅ MIG OCH..."
Jag tystnade. Det satt en tjej till höger med simmiga ögon och torkade näsan.
Jag vände mig om och tog trapporna ner och ut.
Björn kom efter men möttes av min handflata.
"Prata för fan inte med mig Björn, hur i helvete kan du utsätta mig för det här?!"
Innan han öppnade munnen kom det fram två tjejer med för korta koftor.
"Hej... vi ville bara säga tack, verkligen tack för att du kom. Det är... tack. Du var jättebra."
Dom försvann och jag stirrade på Björn som log nöjt.
"Där ser du. Om så bara en hör Sandra, om så bara en..."
Jag hade värsta mardrömmen.
En stor organisation hade bokat mig till en föreläsning någonstans i Skåne.
Det visade sig vara på en universitetspub, en galen skapelse i olika trappetapper.
Men herregud vad folk.
Och herregud vad jag fick springa.
Och herregud vad ingen hörde vad jag sa eftersom jag inte hade någon mick och tv-apparaterna ovanför bardiskarna pumpade ut MTV-skrål.
Alltså.
Jag kämpade i motvind. Skrek nästan ut mitt budskap.
Kände hur kallsvetten rann nerför ryggen.
"... och där levde jag, i tron om att det måste vara normalt, att det är så här det ska vara..."
Jag höjde rösten. Såg någon som faktiskt försökte lyssna några trappor upp.
"...EFTERSOM INGEN KOM OCH HÄMTADE MIG TROTS ATT JAG BERÄTTAT OM MIN LIVSSITUATION. JAG VAR ETT BARN SOM INGEN SÅG, JAG FANNS INTE. BARN ANPASSAR SIG OCH GÖR VAD SOM KRÄVS FÖR ATT ÖVERLEVA..."
Jag kollade snabbt på klockan.
Jag hade hållit på i nästan två timmar.
Bara två kvar. Hur kunde jag gå med på en föreläsning i fyra timmar?
Jag måste ge mig. Det här var ingen bra reklam för mig heller.
Vem fan skulle tipsa vidare om en gaphals som sprang fram och tillbaka mellan borden?
Folket satt och ölade och babblade om sitt, såg inte att jag var där.
Och hur skulle jag, på fullaste allvar kunna ta betalt för det här?
Jag hade inte fått ut mitt budskap.
Jag gick fram till Björn som hade bokat in mig.
"Det här går inte Björn, jag kan inte överrösta folket. Hur kan ni boka in föreläsningen på en pub, jag fattar inte."
"Lotta och Johan var här förra gången och pratade, och det gick alldeles utmärkt. Du får väl ta i lite mer."
"Men du vet ju vad jag går för, du har ju sett mig på scen fler gånger, hur tänkte du att det här skulle vara ett bra ställe för mig att få ut mitt budskap? Det går inte, jag bryter här."
"Nej, du ska hålla på i ..." Han kollade klockan på armen. "... en och en halv till. Vi sa fyra timmar. Kom igen, kör på nu."
Han knuffade ut mig bland borden och jag stötte till någons öl och fick en sur blick.
Jag blev arg. Tänkte att jag fan inte ska göra bort mig inför ett gäng bängskallar med 3,0 i blodet.
Jag gjorde ett lamt försök. Tog trapporna i alldeles för få steg och blev andfådd.
Fick ta ett extra andetag och hann se folks förvånade blickar. Vem är hon? Vad gör hon här?
"NÄR JAG BERÄTTADE FÖR MIN GRANNE ATT JAG INTE FICK MAT HEMMA VAR DET INGET LÄTT BESLUT. FÖR MIG BETYDDE DET ATT JAG RISKERADE FLERA SAKER: ATT MAMMA SKULLE FÅ VETA OCH BLI ARG, DVS PRATA MED ANDARNA I VÄGGARNA OCH BESKYLLA MIG FÖR ATT SVIKA HENNE, ATT GRANNEN INTE SKULLE TRO PÅ MIG OCH..."
Jag tystnade. Det satt en tjej till höger med simmiga ögon och torkade näsan.
Jag vände mig om och tog trapporna ner och ut.
Björn kom efter men möttes av min handflata.
"Prata för fan inte med mig Björn, hur i helvete kan du utsätta mig för det här?!"
Innan han öppnade munnen kom det fram två tjejer med för korta koftor.
"Hej... vi ville bara säga tack, verkligen tack för att du kom. Det är... tack. Du var jättebra."
Dom försvann och jag stirrade på Björn som log nöjt.
"Där ser du. Om så bara en hör Sandra, om så bara en..."
Reader Comments (8)
Flummigt :) Och jag bara älskar ditt språk
Har du slagit i nåt drömlexicon? Du vet det kan ju ha att göra med nåt undertryckande behov av att få gå på krogen..?
darling: mysko ja, och tack.
finnpajsaren: he he. tack. behövde bara höra det.
Ja, det blev rätt marigt.
Jag själv hade en otäck dröm där jag blev förklarad Kristus av häpna människor när jag svävade bort uppåt därifrån, innan dess hade de stuckit en kniv i ena lungan på mig och de hade satt dessutom taggtråd runt mitt huvud som en krona, kört över min kropp med en metalltungt fordon med däck.
Verkligen overkligt.
Bara bra drömmar får finnas för dig.
Hällsningar från mig, en aspie.
Shame on me. Jag skulle inte ha skrivit här. En Asperger som jag. Shame on me.
REM: nu fattar jag inte vad du menar, varför ska inte du kunna skriva här?
Jag tänkte att du hade en relation.
Kramar från mig till dig.
REM: Jag har många relationer; vänner, släktingar, man och barn ;)