måndag
maj252009
Att kämpa emot för att det på något sätt ska se bättre ut någonstans
05.25.2009
Jag vet inte vad jag ska tänka om det här längre.
Det här som i att jag anses ha klassiska utmattningssymtom.
Pratar med folk som ALLIHOP tycker att det är solklart att det här handlar om mitt förflutna.
Jag är inte alls överrens med detta folk.
I min värld gjorde jag en del taskiga val och planerade min vår åt helvete fel och jag... tog slut bara.
Så enkelt är det.
Men det tycker inte folket.
Enligt dom så kommer saker ikapp nu.
Jag ställer mig frågande till det här eftersom jag själv inte tycker att jag på något sätt what so ever har jobbat på att hålla det ifrån mig.
Min barndom alltså.
Jag skrev en bok, jag föreläser om boken och mitt liv och vissa dagar har det gått okej, andra dagar har jag gråtit på scen, ibland efter scenen och en del kvällar hemma.
Det är klart att det tar.
Det är ingen jävla söndagspromenad jag beskriver, men att det skulle vara det som spökar igång nu har jag väldigt svårt att tro.
Två personer har föreslagit att jag ska gå och prata med "nån" och jag bara "OM VAD DÅ".
Ja.
Så här står jag nu, med en spikmatta under ena armen och framtiden under den andra.
Det här som i att jag anses ha klassiska utmattningssymtom.
Pratar med folk som ALLIHOP tycker att det är solklart att det här handlar om mitt förflutna.
Jag är inte alls överrens med detta folk.
I min värld gjorde jag en del taskiga val och planerade min vår åt helvete fel och jag... tog slut bara.
Så enkelt är det.
Men det tycker inte folket.
Enligt dom så kommer saker ikapp nu.
Jag ställer mig frågande till det här eftersom jag själv inte tycker att jag på något sätt what so ever har jobbat på att hålla det ifrån mig.
Min barndom alltså.
Jag skrev en bok, jag föreläser om boken och mitt liv och vissa dagar har det gått okej, andra dagar har jag gråtit på scen, ibland efter scenen och en del kvällar hemma.
Det är klart att det tar.
Det är ingen jävla söndagspromenad jag beskriver, men att det skulle vara det som spökar igång nu har jag väldigt svårt att tro.
Två personer har föreslagit att jag ska gå och prata med "nån" och jag bara "OM VAD DÅ".
Ja.
Så här står jag nu, med en spikmatta under ena armen och framtiden under den andra.
Reader Comments (11)
om jag bara går till mej själv så kan det handla om annat än det man tror, å andra sidan - och som du själv säger - du har ju hanterat detta på allehanda vis - varför skulle det inte kunna vara så "enkelt" att det är en felplanerad vår?
Å tredje sidan, vad skulle du förlora på att prata med "nån"? Känns det bara helt fel och inte ger dig något är det ju bara sluta med pratandet och hitta andra sätt som ger dig lugn och energi på sätt som passar dig.
Om jag får vara så fräck att dra en parallell till mig själv så handlade det för mig om att jag till slut inte orkade vara stark åt både mig själv och alla andra hela tiden jämt. Överlevare från en tuff barndom, visst, men även vi kan behöva hämta andan någonstans.
Hos min pratperson, en kurator på vårdcentralen, kan jag få vara svag när jag behöver det. Men jag får även bara hämta styrka när det är det jag behöver. Ibland bara bollar vi omvärldsfrågor, men även det ger kraft och energi.
Jag är en "nån" som folk går och pratar hos. Vi vet sällan innan vart vi hamnar, vad som är roten till det onda så att säga. Men det brukar ge sig. Ibland hamnar vi där vi trodde vi skulle hamna, ibland någon helt annanstans.
Jag säger som Bonita, att även om det bara handlar om taskig planering och inte annat så är det inte dumt att i så fall prata om det. Om varför det bidde så och hur man ska kunna undvika att hamna där igen. För det i sig handlar kanske inte bara om praktisk planering, det handlar kanske om hur man ser på sig själv, hur mycket man tror att man orkar. Jag har också nosat på väggen ett par gånger eftersom jag tror att jag ska orka mer än jag gör. Om det har med bakgrund eller inte att göra är egentligen oväsentligt. Att prata med en klok människa som inte är part i ens vardagsliv är bra skit. Ger perspektiv.
Jag är, efter erfarenhet, rätt trött på att man ska prata med "nån".
Jag efterlyser syjuntan!
Jag har en minimal grupp med tjejer, mig inkluderad, som började träffas i ett torp långt bort i tjotahejti förra året för att gaffla över en vurre och en låda vin.
Vi ska köra samma sak igen.
DET tror jag mer på.
Fler tankar, fler åsikter på samma gång.
Diskussioner ur livet.
Lite vurre, lite kramar, lite vin, lite gråt och en massa skratt.
kram
Avsaknaden av "syjuntor" och andra ställen för goda samtal mellan vänner eller bara medmänniskor ökar ju "marknaden" för pratpersoner.
Jag tror att de flesta beöhver ventilera/prata stort och smått då och då och kan man inte göra det utan proffshjälp är det tur att proffsen finns.
helt sant.
miljoner varma kramar från mig som sitter "längst bak i båten"
Du är Bäst Vännen, bäst på att få ner det i ord.
jag är inte bäst på något jusst nu...
kanske en såndär matta vore något att bli bäst på, ses sen !
jag skall till garaget & spika ...
kram påre
Ville bara säga att jag tycker du är stark som står på dig och fortsätt med att simma mot strömmen. :)
/Varma kramar