måndag
sep142009
Steg
09.14.2009 
Jag stannar upp, tittar på barnen och förvånas.
Hur kan han vara femton?
Och han, hur kan han vara tio?
Vad hände? Var är mina bebisar, mina snosa-i-håret-killar?
Han den stora som hade fyra nappar och alltid somnade i soffan efter dagis.
Och den där lilla som föddes gråtande men som gått genom livet med ett asgarv.
Vad hände?
Jag är stolt över att killarna är mina och över att dom är ... mina.
Vi har en vardag ihop.
Vaknar, sover, umgås, bråkar och gråter.
Skrattar gör vi ihop också. Och då ser jag att dom har mina ögon.
Något efter mig.
Det både skrämmer och roar.
Det finns två fina människor som kommer från mig.
Som skuggor.
Två skuggor, två steg från mig.
Reader Comments (4)
Och här i Årsta finns en annan skugga...
jag konstaterar liknande saker med min femåring. min bebis.
vanja: en? är det inte två?
linda k: och nu är dte vi som blir mindre: kutryggiga och hiskeliga.
Vad otroligt vackert skrivet !
Kramar Lollo