Om sorg

Bloggvärldsbloggen har sorg som veckans tema.
Jag har plockat ut ett stycke ur boken Maskrosungen som beskriver den största sorgen i mitt liv.

Max var fyra år och hans pappa var sjuk och grät i hallen.
När barnen hade lagt sig ringde jag till Dicks pappa Jean och
bad honom komma. Vi grät och pratade om vartannat.
Han visste inte mer än vi om MS. En gång hade han träffat en
man i rullstol som knappt kunde röra sig. Han hade haft MS.
Minnet av mannen fick Jean att skaka av gråt. Det var för mycket att ta in.
Den natten var hemsk.
Och underbar.
Dick och jag höll om varandra så nära, så nära.
Jag ville krypa in under hans skinn.
Skräcken var brutal och ordlös, det som hotade oss hade ett
namn som inte sa oss någonting. Men det var någonting som
ville ta honom ifrån mig.
Jag var arg och kände en gränslös sorg. Skulle han dö?
Vi låg tätt hopslingrade hela natten, jag ville höra hans hjärtas
slag och känna hans hud mot min.
Han var min, bara min.

Dagen efter skulle jag lämna Max på dagis och i bilen på väg dit
bröt jag ihop. Personalen fick ta hand om oss. Max ögon var
stora som tefat och jag försökte skakande förklara. Jag grät och
dagisfröken grät och vi kramades länge i hallen den morgonen.

När jag kom hem igen plockade Dick fram en väska som han
hade fått med sig från sjukhuset kvällen före: information om
bromsmediciner och en videofilm som visade MS-sjuka på ett
behandlingshem.
MS-sjuka i rullstol.
MS-sjuka som matades.
MS-sjuka som lyftes ner i en bassäng.
Vi slutade titta.
I en folder stod det hur stor självmordsrisken var i procent vilket
jag tyckte var mycket märkligt.

Jag tänkte stilla att ”det där är inget han kommer att tänka på,
det ligger inte i hans natur, han är inte sån”.
Dick skrockade lite åt det men sa samtidigt att ”det var ju inte
så jävla kul att veta”.
Vi åkte till biblioteket för att läsa mer. Sam låg i vagnen och
vi bad om hjälp vid informationsdisken för att hitta rätt. Sedan
satt vi bredvid varandra och läste om det som tagit över våra liv.
Ögonen tårades när vi läste det värsta.

... sjukdom i centrala nervsystemet med okänd orsak. Kännetecknas
av sönderfall av nervtrådar och deras myelinskidor, med
ärrbildning och funktionsrubbningar som följd, t.ex. synrubbningar,
skakningar, förlamning ...

Dagarna som följde var svåra. Dick ville inte gå upp ur sängen.
”Varför då, jag ska snart dö i alla fall.”
Hans ord rev sönder mitt inre. Paniken smög sig på mig och
min hjärna kopplade om sig till överlevnad. Jag slet fram lådor
med osorterade fotografier, satte på en cd och plockade fram
tomma fotoalbum.
”Nu ska vi göra i ordning dom här och när vi blir hungriga
hämtar jag pizza.”
Vi turades om att gråta, bära på Sam och titta på kort. Trots
alla tårar hade jag dragit ner en mental rullgardin, det här var
bara för mycket. Jag kämpade för att stå på fötterna. Helst av allt
ville jag skrika, springa runt som en galning och slå på någon så
att det som plågade mig fick ett ansikte. Jag ringde farmor och
berättade om sjukdomsdiagnosen. Hennes svar förvånade mig.
”Men han har väl försäkring?”
”Va?”
”Han har väl en försäkring?”
”Ja … jo … det tror jag. Men är det viktigt eller?”
”Ja, det är nu det behövs. Men du, vad jobbigt för dig, verkligen.”
Jag hade inget att säga, det här gick över mitt förstånd. Hur
kunde hon vara så praktisk?
Jag ville ha kärlek, inte pappersarbete.

Jag kämpade för att hålla i gång en vardag.
Jag var supermamman med superkrafterna som orkade hur
mycket som helst.
För att det skulle vara så lite fokus på det sjuka som möjligt.
För att barnen skulle ha det bra.
För att ha någonting att hålla mig fast vid.
Sorgen svepte över oss som stora vågor. Den kunde komma totalt utan förvarning när som helst.
Framför tv:n, i bilen, i mataffären.
En djup okontrollerad sorg som bara skulle ut.
Flera gånger låste jag in mig i badrummet och grät i handduken för att
inte skrämma Max. Uttrycket ”att skrika ut sin sorg” fick plötsligt en ny innebörd. Jag blev hes.
Tänkte att om jag bara fick ur mig det sista så kanske det skulle sluta göra ont.

Även om vi förklarade varför vi var ledsna, var det svårt för Max att hantera när mamma och pappa grät om varandra. Vi hade honom i famnen när han var orolig. Strök honom över kinden, pratade med honom och lyssnade på hans frågor.
Vi försökte ge varandras sorg utrymme, inte bara prata med
varandra utan med våra vänner. Och samtidigt inse att ord inte alla
gånger var så viktiga.
En kram räckte långt vissa dagar.
Men ibland stod Dick inte ut med att jag rörde vid honom.
Han blev arg för att ”jag tyckte synd om honom” och sa att han inte ville bli klappad på som en hund, men samtidigt skrek hela hans väsen efter kärlek och närhet.

Det gick någon vecka.
En kväll var Dick och Max på vinden och spelade bandy.
Morgonen efteråt ville Dick inte gå ur sängen.
Han sa att han hade valt ut en bjälke på vinden att hänga sig i.
Han hade sett den kvällen innan när de lekt där uppe.
”Ett rep, en pall och en flaska whisky, sen är det klart.”
Jag trodde inte mina öron. Det här kunde inte vara Dick.
Han som alltid varit så oförstående till personer som tagit sitt liv,
speciellt om de haft barn.
Jag påminde honom om det och då grät han.
”Jag vet! Men jag kan inte säga annat än hur jag känner, fattar
du? Jag vet inte om jag vill leva med det här, det gör så ont! Och
du – dig tänker jag på, vad blir det för liv med mig? Och varför
ska jag visa Sam vem jag är, hans pappa, jag kommer ändå inte
finnas till för honom!”
”Vet du, du behöver inte oroa dig för honom. Jag finns här för
honom och hans bror finns här. Ta hand om dig och när du
orkar, då finns han här för dig.”

Vi grät den natten och höll om varandra så nära, och jag sa
som det var:
”Jag stannar hos dig oavsett om du står, sitter eller ligger – jag
älskar dig.”
Dagen därpå gick han runt i cirklar i vardagsrummet.
”Jag måste prata med nån, förstår du, nån som förstår mig,
nån som kan hjälpa mig, nån som vet vad det innebär att ha MS.
Jag klarar inte det här annars!”
Jag ringde i panik till den läkare som gett honom diagnosen,
men han sa bara det jag absolut inte ville höra.
”Det enda ni kan göra är att åka till psykakuten, så att han
kan få nåt lugnande.”
”Psykakuten?”
Dick skrek åt mig där han gick runt, runt, runt.
”Jag vill inte ha nåt jävla piller! Jag vill prata med nån!”
Min röst bröts när jag förtvivlat försökte övertala läkaren att
hjälpa oss.
”Men du förstår inte! Han är trettiofyra år och vill inte leva
längre, han går knappt upp ur sängen!”
Men det var lönlöst. Han pratade om bristen på hjälp inom
den sektorn och jag sa: ”Det skiter jag i, hjälp oss!” Jag var förtvivlad
och arg, hur kunde de bara lämna oss i sticket!
Han upprepade bara det han redan sagt, att det var väntetid och
att psykakuten var enda alternativet till dess.
Men Dick vägrade.
Så där fortsatte det och det kändes som om vi bara gick runt och väntade på någonting.
Ingenting.
Jag ville fråga Dick om han hade nya tankar på att ta sitt liv, men jag vågade inte.
Tänk om han sa ja. Jag ville inte veta, och han sa ingenting.
Jag var livrädd när vi åkte bil.
Undrade om han skulle krascha den även om vi satt i.
Jag höll mig i sätet och spände hela kroppen, försökte planera för bästa sätt att få stopp på bilen om jag skulle märka en tendens till att han skulle … göra något.
Det var absurt, jag vet, men han hade uttalat det förbjudna.
Han ville dö.
Och den smärta det gav mig satt som en tagg i
fingret och hur mycket jag än försökte ta bort den åkte den bara längre in.
Jag var vettskrämd och skitförbannad.

Jag irrade omkring på NK:s parfymavdelning och pillade,
vred och vände på alla fina flaskor och små hylsor.
Jag köpte dyra krämer och knallröda läppstift som jag visste att jag aldrig skulle använda, men jag ville ha det där – just då.
Pengarna betydde ingenting och det här var mitt sätt att bevisa det.
Visakortet betalade för min ångest, sorg och ilska.
Jag ville bara ha tillbaka mitt liv.
Vårt liv.
Och min man.
Det fanns ingenting annat som betydde något.
Jag skulle gett vad som helst för att göra honom frisk.

Comments

[Bonita]

Jag känner paniken, rädslan, ångesten och kärleken ...

[Erica]

Tack, för att du delar

[hedgehog-sara]

Varför är det så svårt att skriva kommentarer till såna här inlägg? Allt känns så fånigt, inga ord räcker ju till liksom.
Kram!

[wettexvärlden]

Jag grät när jag läste texten i boken och jag grät nu igen.
Kram.

[Elenore]

Kan bara hålla med Sara...
Kram!!

[a lovely borderline]

vackert skrivet..

[sandra]

tack

[Kurry]

Det där var nog det jobbigaste jag nånsin läst. Gud vad det skrivna ordet kan påverka någon (mig) som inte ens varit i närheten av det här. Tyder på en alldeles fantastisk skrivförmåga.

[Sandra]

kurry: tack

[Dita]

Du är en sådan vacker människa Sandra!