To be or not be a kändis

Unni skriver bra om kändisskapets fram- och baksida, om hur pengar som genereras i och med detta kanske knuffar omkull gamla värderingar.

Det går ju inte att säga hur man reagerar om det plötsligt trillar ner 50 millar i skallen på en för att man har skrivit tre böcker som alla läser.
Vad vet jag.
Jag är inte någon kändis. Vill jag bli?
Nja.
Jag vill att många ska känna till mina böcker och jag vill att många ska tycka om mina böcker.
Utöver det? Röda mattor, mingelpartyn och autografskrivande?
Nej.
Jag är jävligt osocial.

Annat slags kändisskap: tänker på mannen som vann 25 miljoner i postkodlotteriet och genast undrade varför inte vinstsumman delades upp så att fler kunde vinna mindre.
Han som sa att "jag behöver ingenting", det enda han skulle göra var att köpa ett kilo fint kött till sin hund.
Sen tänker jag på mannen som skänker 100 miljoner för att få Haiti på fötter efter jordbävningen. (jo, det har varit en sån.)

Avlutar med Mats Strandberg som hade en talande post på sin blogg:

Jackie är min favorit i Paradise Hotel. Trasig men tuff.
Läser på hennes blogg om hur Paradise Hotel är det bästa som hänt henne - hon lyckades ta sig ur ett destruktivt förhållande genom att åka till Mexiko, hon känner att hon hittade sig själv där, och att hon fått stor hjälp av producenterna - de är snälla och mtänksamma och hon håller fortfarande kontakten med dem.
Och hon älskar att vika ut sig i Slitz, tackar Mats Drougge, skriver att det är inte Slitz som utnyttjar tjejer utan tjejerna som utnyttjar Slitz för den fantastiska ego-boosten. Hon tillägger att hon inte vet en enda tjej som vikt ut sig i Slitz och ångrar det.
Allt det där som jag tycker är så sorgligt när tjejer gör är det bästa som hänt henne, enligt henne själv. Vem är jag att säga att hon har fel? Det sätter såna griller i huvudet på mig.