tisdag
jan052010
Hotel Ocean, 1230 Ocean Drive, Miami Beach, FL 33139
01.5.2010
En vecka med alldeles för lite sol.
Vi snackar en dag i bikini.
En. Dag.
Sånt gör mig deprimerad eftersom jag bara åker bort på vintern för att ligga i solen.
Jag åt frukost inomhus med halsduk på mig.
TV-nyheterna pratade om kallaste veckan i mannaminne och det utlystes landssorg inför Floridas kommande jordgubbsdöd.
Och jag frös.
South beach där vi bodde är helt obegripligt.
Hög musik på alla krogar, man ska bara äta, inte umgås.
Gatorna är proppade av diverse penisförlängare på fyra hjul som också spelade hög musik.
Jag kände mig väldigt gammal.
Tonåringen, som uttryckligen bett om att få slippa åka till stan, valde hotellrummet före vad som helst annat.
10-åringen, som är född med extrem shoppingnerv, ville bara shoppa.
Och jag frös.
Nyårsdagen spenderade jag (efter en frukost som, liksom alla andra dagar, slutade på 95 dollar) ensam på stan eftersom jag kände mig extremt ensam.
Ingen ville nåt som jag ville.
Det vill säga sitta på stranden fullt påklädd baraföratt.
Jag bytte om till jeans och lila t-shirt, tog kameran under armen och pep iväg med tårarna som svämmade över bakom svarta solglasögon*.
South Dr, Collins Dr och vidare uppåt och förbi Washington Dr med en lång sväng in i spanska kvarteren.
Jag tog svåra, svartvita foton och snöt mig i tröjan.
Och jag frös.
Tjugo minuter senare fann jag mig stå utanför Miami Ink.
Hepp.
Det var kul. Klick-klick.
Det var också väldigt stängt.
Vi satt tre och en halv timma i bilen för att komma till ett vattenland, bara för att få två timmars halvdan sol och sen sitta tre och en halv timma i bilen för att komma till hotellet igen.
Jag tänker inte ens kommentera det närmare.
Vi satt i bilen MED GPS:en FROM HELL i över två timmar för att hitta till den gula Thrillermotorbåten.
Jag hatade verkligen den där GPS:en.
Jag tänker inte ens kommentera det närmare. Heller.
Så.
Jag har spenderat så extremt mycket tid och pengar på Miami och känner mig ändå jävligt besviken.
Solen, det var allt jag ville ha (och ja, den där svarta skinnväskan med nitar också såklart.)
Men på det stora hela:
jag tror faktiskt, just nu, att jag tycker väldigt illa om Miami.
*= tre timmar senare öppnade himlen sig och alla jordgubbar drunknade.
Vi snackar en dag i bikini.
En. Dag.
Sånt gör mig deprimerad eftersom jag bara åker bort på vintern för att ligga i solen.
Jag åt frukost inomhus med halsduk på mig.
TV-nyheterna pratade om kallaste veckan i mannaminne och det utlystes landssorg inför Floridas kommande jordgubbsdöd.
Och jag frös.
South beach där vi bodde är helt obegripligt.
Hög musik på alla krogar, man ska bara äta, inte umgås.
Gatorna är proppade av diverse penisförlängare på fyra hjul som också spelade hög musik.
Jag kände mig väldigt gammal.
Tonåringen, som uttryckligen bett om att få slippa åka till stan, valde hotellrummet före vad som helst annat.
10-åringen, som är född med extrem shoppingnerv, ville bara shoppa.
Och jag frös.
Nyårsdagen spenderade jag (efter en frukost som, liksom alla andra dagar, slutade på 95 dollar) ensam på stan eftersom jag kände mig extremt ensam.
Ingen ville nåt som jag ville.
Det vill säga sitta på stranden fullt påklädd baraföratt.
Jag bytte om till jeans och lila t-shirt, tog kameran under armen och pep iväg med tårarna som svämmade över bakom svarta solglasögon*.
South Dr, Collins Dr och vidare uppåt och förbi Washington Dr med en lång sväng in i spanska kvarteren.
Jag tog svåra, svartvita foton och snöt mig i tröjan.
Och jag frös.
Tjugo minuter senare fann jag mig stå utanför Miami Ink.
Hepp.
Det var kul. Klick-klick.
Det var också väldigt stängt.
Vi satt tre och en halv timma i bilen för att komma till ett vattenland, bara för att få två timmars halvdan sol och sen sitta tre och en halv timma i bilen för att komma till hotellet igen.
Jag tänker inte ens kommentera det närmare.
Vi satt i bilen MED GPS:en FROM HELL i över två timmar för att hitta till den gula Thrillermotorbåten.
Jag hatade verkligen den där GPS:en.
Jag tänker inte ens kommentera det närmare. Heller.
Så.
Jag har spenderat så extremt mycket tid och pengar på Miami och känner mig ändå jävligt besviken.
Solen, det var allt jag ville ha (och ja, den där svarta skinnväskan med nitar också såklart.)
Men på det stora hela:
jag tror faktiskt, just nu, att jag tycker väldigt illa om Miami.
*= tre timmar senare öppnade himlen sig och alla jordgubbar drunknade.
Reader Comments (7)
Men puss. Ska jag skicka över Will Smiths "Miami-låt" som tröst? Usch, det är verkligen för tråkigt när man har spenderat både tid, pengar och förhoppningar. Blä.
Kram. Och välkommen hem!
herregud. jag skulle ha varnat dig mer tydligt. Miama är ett shoppinghelvete och dessutom inte helt solsäkert. men en kul blogg och jag ser hur bra ni hade det bilen iväg till ett vattenland. jag menar finns det något roligare än ett vattenland? B
Jag saknar ord
Men äh va trist... Välkommen hem...
Ber om ursäkt å Floridas vägnar, vi har verkligen ovanligt kallt här just nu. Satte på killarna fingervantar när de skulle till skolan i morse.//Vic
Hej sandra! Nu har jag sträckläst din bok. den var riktigt bra, nu vill jag läsa nästa! Hoppas ni har haft det bra i jul. Ses i sommar på bryggan I Nortan! hälsa familjen! Kram Mia (matildas mamma i spillan:)
pernilla: tack!
b: jamen MÄNNISKA. varför gjorde du inte deeeet? och ja, vattenland är ju... kul.
monika: jag med.
vanja: ja, tack. there´s no place like home. typ.
vic: vantar, jo det kan jag se framför mig. folk gick omkring med mössa, dunjacka - och flipflop. :)
mia: hej hej, ses i sommar!