onsdag
feb102010
Känslor och sånt
02.10.2010
Igår Twittrade jag:
"Längtar till sommarlovet. Eller jullovet, eller ungarnas studenter. Vad som, bara nåt... annat. #detstårmiguppihalsen"
Jag konstaterade en stund senare, ungefär mellan middagen och kaffet, att jag gärna vill slippa känna just nu.
Bara köra in huvudet under farmors gamla matta och hoppas att ingen drar fram mig närmsta åren.
Barn.
Barn alltså.
Jag kan förstå folk som väljer bort att skaffa barn av anledningen att ansvaret är för stort.
Det är för stort.
Och jag som inte kan se mig själv som vuxen (ålder: 37 and counting) utan gärna flummar in i mina texter och hoppas att någon annan (läs: mannen) ska sortera strumpor och storhandla, befinner mig plötsligt (eller ja, in-ut några gånger så var saken biff) med familj, familj.
Ansvar. Känslor.
Touch my baby and I swear I´ll kill you.
Att hela tiden slåss för barnen.
Att hela tiden sätta barnen först. (Nu kan det bli si och så eftersom jag är hundvakt och hon måste pissa när hon måste pissa, men annars kommer dom i första hand.)
Jo.
Det är så sjukt jobbigt att åka bergochdalbana, för det är så att ha barn.
Kul, mindre kul, kul, katastrof, kul, katastrof, mindre kul, jävligt mycket mindre kul, kul, kul, fan vad kul.
Jag önskar mig en knapp.
On.
Off.
Hur långt är det kvar till sommarlovet?
"Längtar till sommarlovet. Eller jullovet, eller ungarnas studenter. Vad som, bara nåt... annat. #detstårmiguppihalsen"
Jag konstaterade en stund senare, ungefär mellan middagen och kaffet, att jag gärna vill slippa känna just nu.
Bara köra in huvudet under farmors gamla matta och hoppas att ingen drar fram mig närmsta åren.
Barn.
Barn alltså.
Jag kan förstå folk som väljer bort att skaffa barn av anledningen att ansvaret är för stort.
Det är för stort.
Och jag som inte kan se mig själv som vuxen (ålder: 37 and counting) utan gärna flummar in i mina texter och hoppas att någon annan (läs: mannen) ska sortera strumpor och storhandla, befinner mig plötsligt (eller ja, in-ut några gånger så var saken biff) med familj, familj.
Ansvar. Känslor.
Touch my baby and I swear I´ll kill you.
Att hela tiden slåss för barnen.
Att hela tiden sätta barnen först. (Nu kan det bli si och så eftersom jag är hundvakt och hon måste pissa när hon måste pissa, men annars kommer dom i första hand.)
Jo.
Det är så sjukt jobbigt att åka bergochdalbana, för det är så att ha barn.
Kul, mindre kul, kul, katastrof, kul, katastrof, mindre kul, jävligt mycket mindre kul, kul, kul, fan vad kul.
Jag önskar mig en knapp.
On.
Off.
Hur långt är det kvar till sommarlovet?
Reader Comments (20)
Kan bara instämma!
Trodde i min enfald att det där skulle lätta när de blev "vuxna" och flyttade hemifrån. Det gör det inte. Det enda som lättar är att det man ställt i kylen står kvar och att tvättbingen inte blir full på två dagar.
Man åker bergochdalbana med dem oavsett om de bor i Skellefteå eller i nästa gata. Kärleksbekymmer och lyckor. Allt bara fortsätter om än i annan form.
Fast det var kanske inte vad du ville höra? ;)
Snart är det sommar.
Jag vet. Och så får jag dåligt samvete för att jag inte njuter. Så känns det ännu värre.
sommarlovet? kommer det nånsin?
Det är ju som om du hade krupit in i mitt huvud (och hjärta)!!! Känner exakt så! Och inte fan blir det lättare ju äldre de blir heller...
ny design, jag ser dig!
men ja, det var inte det jag skulle säga utan att ja, det är det där ansvaret som gör att det känns som att det kanske inte är värt det, för mycket jobb med för lite belöning...eller jag vet inte....
Anna: nej, nej, säg inte så. För mig är kidsen DET, förstår du? Allt.
Livet liksom, men det är ansvar också, mitt i all kärlek.
Det jag ville poängtera var att du alltid har ett ansvar och du är alltid förälder, även dom dagar som bara går uppför. Det GÅR inte att pausa, men jag önskar ibland att det gick. Bara så.
Tre månader kvar tills jag ens ska föda (om allt går som det ska), men jag börjar redan känna att kärleken till den där lilla varelsen och ansvaret som kommer med den kanske är det som får mig att slutligen tippa över kanten och bli... sinnessjuk. Det är plötsligt så stort och så MYCKET. Och då har jag antagligen inte seen nothing yet...
Ny bild :) Snyggo!
Men åh. Exakt så. Exakt.
Hur långt är det kvar till pension?
emma: Och det är ju så coolt, att livet bara vänds upp och ner när man får barn. :) En ny människa liksom.
Helt galet alltihop... Lite svårt att ta in. :)
Det är som wettex säger, att oron aldrig tar slut.
Min farmor sa en gång om sin alkoholiserade son (min pappa): "Han är min ende son, och jag oroar mig alltid, kan inte sova på nätterna. En dag kommer du att förstå."
Så jobbigt!
Jag får börja käka Valium, det är ju ett som står helt klart. Oh well.
Var GLAD istället! Ungar är underbara:)
Jag menar; jag gjorde ju Rastamutta för att visa hur jäkla roliga kidsen är,
(den där jobbiga vardagen so to speak) och det är ett tips: skriv ner, filma, spara - det är en skattkista. :)
Jo, det är klart att jag kommer att glädjas massor OCKSÅ! Mellan valium-doserna. :)
Tänk att jag faktiskt har kvar ett 20 år gammalt brev som jag skrev till min man där jag förklarade att jag inte orkade utsätta mig för sårbarheten och ansvaret med ett 4e barn. Att jag inte ville mer, att det räckte med tre, att jag inte vågade lita på turen en gång till.
I höstas började han på högskolan och nu blir hans tonårsrum mitt arbetsrum... Livet är både kort och långt. Kram
[...] ruttnar snart ihop. Vi tar den [...]
[...] med barn är kärlek, ansvar och kompromisser, men framför allt en relation, och relationer är inte bara rosa, inte, never, [...]