Våren och alla ljud

Var ute med hunden någon gång strax efter klockan sex i morse.
Sol, knaster i gruset och så alla dessa fåglar som kvittrade över och bredvid mig.
Det var fint. Stilla.
Som en förhandstitt på sommaren.
Tjong sa det plötsligt i kopplet.
Det var hunden som sprungit efter en kråka/skata/näktergal/whatever men linan löpte bara sex meter och sen hängde hon som en horisontell, spräcklig slagpåse i luften.
Lite förvånad.
Kanske inte lika förvånad som fågeln, som i vild panik rabblat sina fader vår inför den stundade dödsattacken och nu plötsligt var... fri igen.

Hunden åt lite grusblandad snö i brist på fjäder, satte sedan käkarna runt en frusen hundskit men backade, inte fint utan mera stött, när jag gav henne onda ögat.
Det var jag och en tveksam hund (ska jag ha svansen mellan benen?) som sakta tog oss hem igen.