Och jag pratade om vikten av att leva i ett sammanhang, och vad som händer när det inte finns längre

På föreläsningen pratade jag om vikten av att leva i ett sammanhang, och vad som händer när det inte finns längre. Att även om mitt liv till stora delar bestod av en knäpp morsa, kattskit överallt och ett eget ansvar från tidig ålder, så var det mitt sammanhang, min verklighet.
Det svåra i det läget var inte att gå till någon utomstående och be om hjälp, det svåra var att inte våga lita på att det skulle bli bättre. Jag visste ju vad jag hade, och i det tvingades jag utveckla överlevnadsstrategier för att stå ut, men att släppa det och inte veta vad jag skulle komma till var skitläskigt.

När jag flyttade till min pappa och han började dricka mer och mer och jag liksom... flöt omkring, då hade jag inget sammanhang längre. Det var då jag började tappa tron på allt, inklusive mig själv.
Vi behöver ett sammanhang, behöver tillhöra något, för att kunna (över)leva.

En annan parantes: jag pratade också om hur viktigt det var för mig att vara som alla andra, att hålla skenet och fasaden uppe för att inte sticka ut och vara annorlunda.
Det betyder att jag levde i ett helvete men utåt sett var jag filbunken nummer ett.
Ingenting rubbade mig.
Jag stod ut med vad som helst.
Och idag då?
Hej, jag heter Sandra och mitt mellannamn är filbunke.
Men blås på mig och jag får ont i magen, yrsel, ont i bröstet, blod i avföringen, dimmsyn och kramp i händerna.
Men ändå, det är jag, och jag lever.

Comments

[Matildas fikarum]

Du skriver så fint. Just det där med sammanhang, tänk om man (läs jag) hade haft ord att sätta till just den förlusten som yngre. Att kunna förklara att man mår dåligt för att tillhörigheten till ett sammanhang har gått förlorad. En klarsynt insikt som man kanske inte riktigt förstår förrän man är vuxen.
Kram

[Bonita]

Fullt begripligt det där, så självklart på nåt vis..man lär sig, iträder en roll, sätter upp en fasad och verkar vara på ett visst sett. Som en filbunke t ex. Men all otrygghet, ilska, besvikelse, rädsla och sånt måste ta vägen någonstans. Tar det sig inte uttryck i beteendet så reagerar kroppen istället.

[Sandra Gustafsson]

matilda: tack

bonita: mm

[Christina]

Älskar dig inte. Du vet älskar? Som het kärlek. När det brinner i huden. Jag tycker inte om dig heller. Du vet. Som man gör med kossorna i lagårn. Tycker om för att de är så söta. Och doftar av dynga och sommar. Du betyder mycket för mig. Du är en del av min tillvaro. Du är någonstans mittemellan älska (som brinna i huden) och tycka om (som sommardynga ... du vet ... ) För att du är du. För att du bryr dig, för att jag vet att du alltid är där. Oavsett. Oavsett om du måste vila, rasta hunden, tänka för att skriva, skjutsa barn eller badda pannan på mannen ... (och varifrån kom den meningen??) Anyway. Du är viktig för mig. Du är viktig.

[Sandra]

tack

[E.]

jag var där när du föreläste. fy fasiken så bra det var. gick in på toan och bölade när det var slut, så berörd var jag. speciellt det du sa om sammanhang. och parantesen minns jag så väl, hur det slog rakt i magen. den föreläsningen var absolut i top tre av alla hela första året. det du sa hjälpte enormt på det privata planet för mig. så tusen tack för att du kom och för att du vågade. för mig är du väldigt modig.

[Sandra Gustafsson]

TACK E!
Du anar inte hur rätt dina ord kommer.

[Sandra Gustafsson blogg &raquo]

[...] En kommentar om min sista föreläsing. [...]