söndag
aug152010
På vänt, på paus - på off
08.15.2010
Fy fan vad mögigt att komma hem!
Väskor överallt, kläder överallt och det lovade tonårsstädet ("jag har städat, jag lovar") visade sig vara ungefär lika med hej-jag-skurar-runt-mattan-för-det-är-ju-onödigt-att-skura-under-eftersom-man-aldrig-ser-det-golvet.
Pah.
Jag skulle lyfta ur en hundfodersäck ur hissen och tar den med en hand, känner att något händer i ryggen, känner det, säger det flera gånger kommande 30 sekunder också fan det hände nåt i ryggen, det känns skitskumt, går iväg för att öppna fönstret och fastnar mitt i en rörelse, känner hur musklerna i ryggen, tvärgående, krampar och jag kan inte flytta armarna, benen, ingenting.
Jag bara gråter. Hulkar.
Snor droppar ner på golvet och jag bara står där.
Hunden bakom och krafsar på mina ben, kidsen undrar om dom ska ringa ambulansen, mannen vet inte vad han ska göra för det går ju inte att göra något.
Jag får två Citodon i min hand, en mugg vatten.
Dricker, sväljer och står kvar.
Ser ut genom fönstret, konstaterar att det är en och en halv timme tills fotografen kommer.(Mannen och jag ska plåtas för en artikel i Året runt.)
Efter en kvart kan jag släppa ner armarna, flytta mina fötter, andas lite djupare.
Efter en timme har jag sminkat mig, konstaterar att jag är hög som en julgran och rör mig som en sengångare med höftproblem.
Fotografen ringer på dörren och jag ler ansträngt, det gör inte hon.
Hon är så jävla glad hela tiden.
Hej, säger jag.
Hej, vad du är vacker, säger hon och min Citodonladdade skalle börjar stamma.
Sen vill hon att mannen ska viska hemligheter i mitt öra.
Oboy, dom här bilderna vill jag verkligen se.
Väskor överallt, kläder överallt och det lovade tonårsstädet ("jag har städat, jag lovar") visade sig vara ungefär lika med hej-jag-skurar-runt-mattan-för-det-är-ju-onödigt-att-skura-under-eftersom-man-aldrig-ser-det-golvet.
Pah.
Jag skulle lyfta ur en hundfodersäck ur hissen och tar den med en hand, känner att något händer i ryggen, känner det, säger det flera gånger kommande 30 sekunder också fan det hände nåt i ryggen, det känns skitskumt, går iväg för att öppna fönstret och fastnar mitt i en rörelse, känner hur musklerna i ryggen, tvärgående, krampar och jag kan inte flytta armarna, benen, ingenting.
Jag bara gråter. Hulkar.
Snor droppar ner på golvet och jag bara står där.
Hunden bakom och krafsar på mina ben, kidsen undrar om dom ska ringa ambulansen, mannen vet inte vad han ska göra för det går ju inte att göra något.
Jag får två Citodon i min hand, en mugg vatten.
Dricker, sväljer och står kvar.
Ser ut genom fönstret, konstaterar att det är en och en halv timme tills fotografen kommer.(Mannen och jag ska plåtas för en artikel i Året runt.)
Efter en kvart kan jag släppa ner armarna, flytta mina fötter, andas lite djupare.
Efter en timme har jag sminkat mig, konstaterar att jag är hög som en julgran och rör mig som en sengångare med höftproblem.
Fotografen ringer på dörren och jag ler ansträngt, det gör inte hon.
Hon är så jävla glad hela tiden.
Hej, säger jag.
Hej, vad du är vacker, säger hon och min Citodonladdade skalle börjar stamma.
Sen vill hon att mannen ska viska hemligheter i mitt öra.
Oboy, dom här bilderna vill jag verkligen se.
Reader Comments (4)
Jag med.
Stor kram! Jättestor kram.
jag ser verkligen fram emot bilderna. verkligen...
[...] från att jag fortfarande har ont i ryggen är det mesta okej. Det mesta sa jag, inte allt. Fortsätter min rensning, idag rök almanackorna [...]