fredag
aug202010
Ett försök i att förklara, ännu mer, mitt adjö till sociala medier
08.20.2010
Igår var jag på ett mingel och träffade bland annat en twittrare.
Jag säger så, för det var vad han var för mig, ett alias. När han presenterade sig hade jag ingen aning om vem han var.
Jag ville att han skulle fortsätta, att han skulle ge mig sitt alias.
Och då, när jag hörde det visste jag precis vem han var.
Eller?
En kille jag följt till och från genom åren, ja, genom åren.
Men jag vet inget om honom. Har aldrig haft den minsta lust att veta något heller.
Honom följde jag för att någon förmodligen sa att han var... snäll? Bra? Kul?
Typ så. Jag vet inte.
Men Jonas, alltså, det var trevligt att prata med dig, verkligen, och jag fortsätter gärna diskussionen vid ett annat tillfälle, förstå mig rätt.
Vad jag försökte få fram mellan tuggorna och rödvinet igår:
Jag är asocial.
Jag har svårt att...nej, jag har inget intresse i folk.
Jag skulle aldrig kontakta någon om det inte fanns ett riktigt intresse, jag skulle aldrig kontakta folk bara för att det skulle ge mig fördelar, eller chans att synas någonstans. (Bara att lägga upp Facebooksidan för Svedd var plågsamt). Jag fixar inte det.
Jag hyr ett kontorsrum med en bunt andra småföretagare.
Jag sitter aldrig och fikar, lunchar inte med dom. Jag är inte intresserad. Jag är ju trevlig nog att hälsa och pratar väder och vind i hallen men sen räcker det.
Jag har två-tre riktigt goda vänner, en bunt med kompisar som jag gillar som fan, och sen massor av bekanta som finns där runt omkring någonstans, som jag träffat på jobb, skolor etc.
Twitter för mig är obekvämt.
Twitter för mig är att vara på ett sätt som inte stämmer överrens med den jag är, på riktigt. IRL.
För mig är det ingen vits med att lägga ner tid på folk där eftersom jag inte... är intresserad.
Förstår att det är som att svära i kyrkan, för man SKA vara intresserad av ALLA.
Twittraren, eller Jonas som han heter, undrade varför jag kliver av sociala medier, och var lite inne på (om jag inte missminner mig) "hur marknadsför du då din bok?".
Ja, du.
Jag hoppas ju att bokförlaget gör sin del, att tidningarna som fått den läser och skriver om den, och att mun mot mun metoden fungerar. Hur gjorde man före internet?
Till sociala medier räknar jag inte bloggen, så den blir kvar.
Jag har bloggat i över fem år.
Det har varit jättebra för mig, på alla möjliga sätt.
Jag började blogga för att ha någonstans att vräka ur mig (första bloggen hette "rensahuvet") och när Bloggtoppen dök upp 2005 var jag tveksam till att registrera mig. Jag gick med, gick ur och gick med.
Nu har jag funderat på varför jag bloggar: är det för att synas på portaler och statistiklistor, eller för att jag behöver skriva av mig, oavsett om någon läser eller inte?
Det sistnämnda.
Som det var från början.
Det blir bra det här.
Jag säger så, för det var vad han var för mig, ett alias. När han presenterade sig hade jag ingen aning om vem han var.
Jag ville att han skulle fortsätta, att han skulle ge mig sitt alias.
Och då, när jag hörde det visste jag precis vem han var.
Eller?
En kille jag följt till och från genom åren, ja, genom åren.
Men jag vet inget om honom. Har aldrig haft den minsta lust att veta något heller.
Honom följde jag för att någon förmodligen sa att han var... snäll? Bra? Kul?
Typ så. Jag vet inte.
Men Jonas, alltså, det var trevligt att prata med dig, verkligen, och jag fortsätter gärna diskussionen vid ett annat tillfälle, förstå mig rätt.
Vad jag försökte få fram mellan tuggorna och rödvinet igår:
Jag är asocial.
Jag har svårt att...nej, jag har inget intresse i folk.
Jag skulle aldrig kontakta någon om det inte fanns ett riktigt intresse, jag skulle aldrig kontakta folk bara för att det skulle ge mig fördelar, eller chans att synas någonstans. (Bara att lägga upp Facebooksidan för Svedd var plågsamt). Jag fixar inte det.
Jag hyr ett kontorsrum med en bunt andra småföretagare.
Jag sitter aldrig och fikar, lunchar inte med dom. Jag är inte intresserad. Jag är ju trevlig nog att hälsa och pratar väder och vind i hallen men sen räcker det.
Jag har två-tre riktigt goda vänner, en bunt med kompisar som jag gillar som fan, och sen massor av bekanta som finns där runt omkring någonstans, som jag träffat på jobb, skolor etc.
Twitter för mig är obekvämt.
Twitter för mig är att vara på ett sätt som inte stämmer överrens med den jag är, på riktigt. IRL.
För mig är det ingen vits med att lägga ner tid på folk där eftersom jag inte... är intresserad.
Förstår att det är som att svära i kyrkan, för man SKA vara intresserad av ALLA.
Twittraren, eller Jonas som han heter, undrade varför jag kliver av sociala medier, och var lite inne på (om jag inte missminner mig) "hur marknadsför du då din bok?".
Ja, du.
Jag hoppas ju att bokförlaget gör sin del, att tidningarna som fått den läser och skriver om den, och att mun mot mun metoden fungerar. Hur gjorde man före internet?
Till sociala medier räknar jag inte bloggen, så den blir kvar.
Jag har bloggat i över fem år.
Det har varit jättebra för mig, på alla möjliga sätt.
Jag började blogga för att ha någonstans att vräka ur mig (första bloggen hette "rensahuvet") och när Bloggtoppen dök upp 2005 var jag tveksam till att registrera mig. Jag gick med, gick ur och gick med.
Nu har jag funderat på varför jag bloggar: är det för att synas på portaler och statistiklistor, eller för att jag behöver skriva av mig, oavsett om någon läser eller inte?
Det sistnämnda.
Som det var från början.
Det blir bra det här.
Reader Comments (7)
Herregud vad jag förstår dig. Vi är tydligen rätt lika. Jag tycker du är modig som vågar gå din egen väg. Följa ditt hjärta.
Det blir definitivt bra.
Trevlig helg!
wettex: detsamma :)
Håller med helt och hållet. Det värsta som finns är att låtsas vara intressera, att vara intressant. Att inte bara få vara. Det är det som skrämmer mig mest med att eventuellt bli antagen med sitt manus. Att vara tvungen att vara någon eller något. Att inte bara få vara. Fortsätt att bara vara, det tror jag håller bäst i längden. Det ger mig hopp.
Go, Sandra. Jag förstår dig precis. Och då är jag ändå inte asocial, jag gillar ofta att ha folk omkring mig. Men inte vem som helst, inte utan skäl och inte för att jag "borde". Jag väljer både vänner och bekantskaper rätt noga.
Jag är inte heller på twitter. Det är inte för mig. Men bloggar av exakt samma skäl som du, och det gillar jag.
Kram på dig.
Det blir jättebra, det är jag helt säker på. Kram!
anneli: hopp är bra!
suziluz: kram kram
sara: :)
[...] fall. Men insikten om att hur mycket jag än rensar bort runt omkring mig; det må heta idioter, twitter, facebook, gamla kläder, oanvända väskor, dom där skorna jag älskar men inte kan gå i, prylar, [...]