Drive (eller: man kan inte bara vara superkvinna)

Igår fick jag höra att jag var super-mamma, super-kvinna och super-fru. Fint.
Kände mig inte som en sån, inte alls, efter att dagen mestadels bestod av horisontalt läge på soffan efter morgonens promenad på 75 minuter.
Jag vet inte vad det är med mig, men jag får så jävla ont i benen hela tiden. Jag behöver bara vakna på morgonen och HEJ - ont i benen.
Så resten av dagen led jag mest. Wordfeudade och funderade.
Sen hände allt det där som gav mig pre-titeln SUPERWOMAN.
Jaja.
Senare middag på Melanders fisk och bio på det.
Vi såg Drive.
Och jo, idag kan jag säga att jag tycker om den.
Att den var mer än allt det (över)våld (jag blundade), att den berörde.
Men när jag satt i bilen på väg hem igår tänkte jag mest på att den var så deprimerande.
Som en nedåtgående spiral, så var filmen, det blev liksom inte bättre för killen, det blev bara fel, mer fel och jag ville kasta skumtomtar på honom för att han skulle rycka upp sig och ringa henne och åka till en annan stad och leva mamma-pappa-barn-liv, liksom... ta tag i det nångång.
En jävla deppfilm. Men en snygg deppfilm.



Uppdaterad
Nu tycker jag så här.