"Jag har läst Sandra Gustafssons bok ”Svedd”. Eller tagit mig igenom den, rättare sagt. Inte för att den var något annat än för att berättelsen var smärtsam. Så jobbig ibland i vissa avsnitt att jag vrider mig av olust i den solsäng där jag ligger. Sandra har skrivit en berättelse på ett sådant sätt att den går rakt in. Som ett knytnävsslag i slowmotion skruvar boken in sig i mellangärdet och jag vrider mig lite till. För skildringen är så nära och det är omöjligt att värja sig.
Sandra tar mig i handen och drar mig med och in i historien hon vill berätta. Hon gestaltar Helena och David med precis så lagom mycket jag behöver för att veta att jag känner dem. Känner med dem. Sandra lindar en förtvivlad värld runt omkring en i botten olycklig Helena som jag vill ta intill mig, hålla om och säga att allt blir bra. Snart blir allt bra. Och jag borde förstått, när jag tänker på författaren som jag lärt känna sedan några år tillbaka, att historien inte förskönas eller blir mindre ärlig mot slutet. Sandra ser livet i vitögat. Självklart och ärligt. Med den omaskerade ärligheten tecknar hon en historia som sent ska lämna mig.
Och som alltid när jag läst en bok som tränger sig på och in och under min egen värld, min egen verklighet, ägnar jag flera dagar åt att gå tillbaka till handlingen och undra om livet verkligen, på riktigt, kan vara så brutalt." Christina Stielli